Jag jobbade hemifrån idag och hade Breivik-rättegången på i bakgrunden hela dagen. I morgon är det hans försvarstal men då är jag på jobbet, så jag missar det. Lika bra kanske, jag skulle ändå bara vrida mig som en mask på en krok, av sorg och ilska och frustration.
Taggen #breivik på Twitter vittnade också om starka känslor. Många önskar att han skulle dö. Många som säger sig vara mot dödsstraffet i vanliga fall tycker att det ändå vore det enda riktiga i Breiviks fall. "Han har förverkat sin rätt att leva" stod det, och "Inget annat straff är hårt nog". Men det stämmer ju inte. Det hårdaste straffet vore att få tillbringa resten av sitt liv med att försöka gottgöra föräldrarna till de 69 döda barnen. Med alla medel: hårt arbete, pengar, med all sin tid och hela sin uppmärksamhet. Gå från dörr till dörr som en tiggare. Tvingas be dem om ursäkt, försöka förklara, tvingas utstå deras sorg och vrede. Kanske – i bästa fall – tvingas inse hela vidden av det fruktansvärda han gjort. Den insikten tror jag är det värsta straffet någon som mördat någonsin kan få, och jag tror att det är därför som mördare alltid stänger av och rationaliserar på olika sätt. En del flyr till och med in i psykos. Många ser nog döden som en befrielse från en livstid av ångest.
En vän föreslog att man skulle införa dödsstraff igen i Sverige, men reservera det för extremt svåra brott så att det i praktiken bara skulle drabba massmördarterrorister som Breivik. Men att ta livet av någon för att den har tagit livet av någon annan kan aldrig vara rätt. Det kallas hämnd och föder bara mera hämnd, precis som våld föder mera våld. Att låta staten avrätta Breivik vore att gå emot allt som de mördade barnen trodde på.
Jag säger det igen: Vi kan inte förhindra fler mord eller massmord genom att straffa, hota eller skrämma de sjuka människor som mördar. Vi kan bara förhindra dem genom att skapa ett samhälle där människor inte behöver odla sitt hat, sin skräck och sitt utanförskap. Det kräver att vi gör uppoffringar. Det kommer att ta tid. Men det finns faktiskt inget viktigare.
2012-03-18
Morfars minnen: varför vi inte bor på Östermalm
Min morfars farfar var sannerligen inte någon affärsman. Annars hade jag kanske hetat Dårråthea af Gyllenstrut och tronat i ett palats på Öfre Östermalm just nu. Detta helt orimliga påstående kommer sig av att jag har läst i min morfars röda skrivbok där han skrev ner sina barndomsminnen och lite familjehistoria. Den är väldigt rolig bitvis, och ganska frustrerande här och där som när han berättar om sin farfars obefintliga sinne för feta inkomster.
Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.
Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: "Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar".
Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:
"Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark."
Så här såg området ut ungefär då:
och så här ser det ut idag:
Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.
(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)
 |
| Morfars minnen av jättelänge sen |
Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.
Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: "Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar".
Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:
"Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark."
Så här såg området ut ungefär då:
 |
| fast det hette inte Östermalm då, utan Ladugårdslandet (ända till 1885) |
och så här ser det ut idag:
 |
| med nya namn som Karlavägen, Linnégatan, Artillerigatan och Brahegatan. |
Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.
(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)
 |
| Mmm nävgröt |
2012-03-17
Expedition Enhörning
Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.
Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.
Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.
Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.
Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade "blue holes" vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, "himmelshål", och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.
Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.
"On the bottom grows unique forest." Det växer en unik skog på botten.
Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?
Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).
PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.
PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga "slukhål" har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)
 |
| Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där. |
Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.
Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.
Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.
Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade "blue holes" vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, "himmelshål", och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.
Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.
 |
| Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa? |
"On the bottom grows unique forest." Det växer en unik skog på botten.
Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?
 |
| Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt |
Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).
PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.
PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga "slukhål" har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)
2012-03-06
Om att vara förälder och fatta svåra beslut
Alla gör sitt bästa som föräldrar, och försöker att fatta de bästa besluten för sina barn. Jag är övertygad om att det är så, i alla normala fall. Ändå fattar föräldrar helt olika beslut, och många gånger tänker man att de som gör det motsatta måste vara galna eller inte bry sig om sina barn. Det är såklart fel: vi har bara olika utgångspunkter och har inte alltid tagit del av samma information.
Men när alla går åt ett håll, då är det svårt att gå åt andra hållet. Man är så sårbar och osäker som förälder. Om någon säger att man skadar sitt barn är det lätt att bli illa till mods och tveksam.
Jag går ofta åt andra hållet, och är ofta tveksam. Jag kanske verkar säker, men det är jag nästan aldrig. Jag grubblar JÄMT. När andra är tvärsäkra blir jag avundsjuk eller misstänksam. Sen tröstar jag mig med att det säkert mest är en fasad. De riktigt tvärsäkra, de som aldrig tvekar en sekund eller har fjärilar i magen när de fattar beslut, de finns nog inte.
Däremot finns det många som känner sig övertygade om att någon annan vet bättre. Att experterna vet bäst. Det måste de ju göra, varför skulle de annars kallas för experter? Men jag är inte alls lika övertygad. Jag har träffat och intervjuat så många experter, och jag vet att de också är vanliga människor som tvekar ibland. Eller som ändrar sig, eller som har en viss uppfattning för att de har tagit del av viss information men inte annan. Vetenskap och politik är visserligen olika saker, men ibland blir gränsen mellan dem svår att urskilja. Även forskare och experter har oftare än man kanske vill tro politiska eller ideologiska agendor. De har lika svårt att gå mot strömmen som alla andra.
Det är väl fullt mänskligt och normalt, och skulle egentligen inte behöva vara ett problem, om det inte vore för att 1) de flesta svenska föräldrar tror så benhårt på att experterna alltid vet vad som är Riktigt och Sant, och 2) experterna själva är väldigt dåliga på debatt, öppenhet, självrannsakan och ödmjukhet. Det slår mig alltid som både lustigt och sorgligt att till exempel läkare och andra inom sjukvården alltid är lika tvärsäkra på att det de gör just nu är det Allra Bästa, fast de var lika säkra på att rutinerna för 10–20 år sen, som man har förkastat nu, var det Allra Bästa då. Som att ha amalgam i tänderna, röntga i tid och otid, ge Neurosedyn till gravida, droppa lapis i ögonen på nyfödda och så vidare och så vidare.
Att det är så här är ingenting jag bara hittar på. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, slår fast att
Idag är det inte alltid de bästa metoderna som används i vården. Många rutinmetoder för att upptäcka och behandla sjukdom är föråldrade och ineffektiva.
Så hur vet man då om man blir behandlad på ett modernt och effektivt sätt? Eller om behandlingen är föråldrad och ineffektiv?
Svaret är att man inte kan ta någonting för givet. Man kan inte bara förlita sig på vad barnmorskan, läkaren, tandläkaren eller myndigheten säger. Det är ens ansvar som förälder att kolla upp, ifrågasätta och fundera på vad man tror är bäst för barnet.
Jag skrev i förra inlägget att jag inte bara litar på min intuition, men den är inte helt oviktig heller. För hur det än är: om man frågar tio olika läkare eller forskare om en viss metod så kommer man att få minst två olika svar. Väl underbyggda svar. Det är mycket få metoder/behandlingar/rutiner/mediciner som det inte finns olika åsikter om. Så i slutändan måste man ändå känna efter vem man litar på mest. Och sen ta risken.
När vårt första barn föddes 1983 åkte vi in till sjukhuset när han skulle födas. Inte för att vi hade gjort ett informerat val om att sjukhuset var den bästa platsen att föda barn på. Vi hade inte tagit något aktivt beslut över huvud taget, inte ens funderat på att inte åka till sjukhus. Det var ju så man gjorde, det var så alla gjorde. Vi gjorde som flocken.
Nästa barn blev till 1987. En kompis hade nyligen fött hemma, och rekommenderade mig att göra likadant. Jag var ytterst tveksam, till att börja med. Men jag läste på. Jag plöjde ett antal böcker, artiklar och forskningsrapporter, och allting jag läste tydde på att det var ett bra val. Som till exempel i WHO:s skrift "Having a baby in Europe" från 1985 där det stod att det för en frisk mamma med en normal graviditet var lika säkert, eller säkrare, att föda sitt barn hemma:
It has never been scientifically proven that the hospital is a safer place than home for a woman who has had an uncomplicated pregnancy to have her baby. Studies of planned home births in developed countries with women who have had uncomplicated pregnancies have shown sickness and death rates for mother and baby equal to or better than hospital birth statistics for women with uncomplicated pregnancies.
Ändå var personalen på mitt MVC mycket kritisk. Släkt och vänner var kritiska. "Det är ju jättefarligt, ni riskerar livet på ert barn, ni är själviska, ni är flummiga" fick vi höra. Högteknologiska förlossningar på sjukhus var det enda säkra. Gärna kejsarsnitt, om möjligt. Att sätta sig i en bil och köra till och från BB var tusen gånger säkrare än att föda hemma, för vem har hört talas om att man kan dö i trafiken?
Idag, snart 25 år senare, är det inte bara Världshälsoorganisationen som påstår att det är tryggt och säkert att föda hemma för de allra flesta. Även den största och mest vetenskapliga undersökningen visar att det är så. Och eftersom allt fler inom vården har fattat att själva sjukhusrutinerna ofta är boven i dramat när förlossningen blir lång, smärtsam eller komplicerad försöker man göra födselklinikerna så hemlika som möjligt. Stockholms läns landsting subventionerar kostnaden för hemfödsel. Vi gick mot strömmen, och vi kände oss osäkra många gånger, men det visade sig att vi gick rätt.
Nästa gång tänkte jag skriva om vaccin i största allmänhet.
2012-02-26
Om valet att inte vaccinera mot H1N1
För snart två år sedan drabbades Sverige av influensa A H1N1, även kallad svininfluensan. Myndigheterna befarade att det var en mycket farlig sjukdom som kunde slå ut stora delar av befolkningen. Man tog snabbt fram ett vaccin och genomförde en massvaccination, i den största samlade sjukvårdsinsatsen någonsin i Sverige. Sex av tio svenskar vaccinerade sig.
Vår familj gjorde det inte. Det var ett genomtänkt beslut, ett som vi tog först efter att ha gjort mycket research. Det var inget enkelt beslut att ta, och vi fick mycket kritik från olika håll, särskilt efter att jag bloggade om det.
Nu i början av 2012 har diskussionen om vaccinet flammat upp igen, eftersom Sverige kan börja utvärdera myndigheternas agerande, sjukdomens och vaccinets effekter och så vidare. Jag får mycket frågor om vaccin i största allmänhet. För ett tag sedan var jag med i Svenska Dagbladet, intervjuad i egenskap av "förälder som valde att inte vaccinera".
Trots att det mesta talar för att vi fattade ett klokt beslut, blir jag fortsatt ifrågasatt, oftast av människor som kallar sig "skeptiker" och vars främsta egenskap är att de talar högt och oavbrutet utan att lyssna. Jag har blivit anklagad för att vara en flummig, farlig "anti-vaccin-människa".
Det här är ett försök att reda ut begreppen lite. Tillägnat de som faktiskt är intresserade, och gillar att tänka fritt och och vetenskapligt.
Om valet att inte vaccinera mot H1N1
I Svenskans artikel talas det om magkänsla, som om jag bara hade lyssnat på mina inälvor när jag valde bort Pandemrix-vaccinet. Så var det naturligtvis inte. Jag är uppfostrad av en journalist som var dotter och syster till ett antal läkare, alla brinnande ateister och vetenskapsivrare. Jag tar alltid reda på så mycket jag kan. Jag har ingen forskningsutbildning men man kommer ganska långt på normal begåvning och kritiskt tänkande. Dessutom finns det ofta forskare man kan fråga, och det gör jag. När de första nyheterna om en ny och farlig influensa som kanske skulle drabba Sverige kom, i april 2009, försökte jag ta reda på så mycket som möjligt.
Det första vi fick höra var att flera barn hade dött av influensan i Mexiko, och därför var man orolig att den skulle drabba svenska barn när och om den kom hit. Samtidigt kunde man läsa sig till att det var fattiga och därmed sannolikt undernärda barn som dött i Mexico. Folkhälsan i Sverige är betydligt bättre än den i Mexiko, så det var inte alls säkert att svenska barn skulle drabbas.
I slutet av april hade Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och MSB ett möte om influensaläget i Sverige. Man bedömde att det faktiskt kunde bli fråga om en pandemisk influensa, men med låg allvarlighetsgrad.
Jag jobbade som webbredaktör på Krisinformation.se (en statlig webbplats som publicerar krisinformation från alla myndigheter). Vi följde nyheterna i medierna och alla rapporter från Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Vi diskuterade hela sommaren, fram och tillbaka. Hur farlig verkade influensan vara? Hur skulle myndigheterna göra för att skydda svenskarna?
Socialstyrelsen och Stockholms läns landsting hade skrivit ett avtal med läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline redan 2007 om att vara garanterade att få vaccin i händelse av pandemiutbrott. Avtalet var skrivet så att det skulle träda i kraft automatiskt när WHO uppgraderade en pågående epidemi till nivå 6, fullskalig pandemi. Det hände den 11 juni, och samma dag hade vi en nyhet på Krisinformation.se där vi skrev bland annat:
Världshälsoorganisationen WHO höjer i dag pandemivarningsnivån för influensa A (H1N1) till nivå 6, vilket är den högsta nivån och innebär en fullskalig pandemi.
Anledningen är att influensan fortsätter att spridas i flera delar av världen. Den höjda nivån avser smittspridningen. Sjukdomen i sig har inte blivit farligare. Den ger i de flesta fall relativt milda symptom.
Smittspridningen i Sverige är begränsad men myndigheterna fortsätter att förbereda sig för en mer omfattande spridning.
Sverige har ett avtal om att få vaccin mot en pandemisk influensa. Detta avtal avser 18 miljoner doser. Avtalet är så konstruerat att det träder i kraft när WHO har deklarerat att världen befinner sig i fas 6, vilket nu har skett.
Ännu hade ingen svensk dött i influensan, men i tidningarna och sociala medier var paniken så gott som fullskalig. Tonen började också hårdna mellan människor. Om man antydde att sjukdomen kanske inte var så farlig, eller att det fanns bättre sätt att skydda sig mot smittan än att vaccinera sig, fick man ibland höra rätt hårda ord. Alex Schulman skrev den 28 augusti på sin (annars helt charmiga) pappablogg:
Meddelande till alla svinis-ignoranter: Far åt helvete
Jag möter hela tiden de här människorna som drar lite på munnen när svininfluensan kommer på tal. (...) Det är fan så att man hoppas på att de åker på den jäveln. Då skulle de inte flina längre!
Jag vet inte om det rör sig om dödsförakt eller om de bara är dumma i huvudet.
Några dagar senare dog en person i sviterna av obehandlad svininfluensa. Inte ett barn utan en 37-årig man vars hälsa redan var dålig. Även nästa person som dog, i september, var en redan svårt sjuk man, 55.
Faktum är att av alla de 31 svenskar som man räknar med dog i svininfluensan (eller oftare följdsjukdomar av den) var de allra flesta äldre män med redan dålig hälsa. Av alla 31 hörde 23 till en eller flera riskgrupper, som till exempel kroniskt sjuka, med nedsatt immunförsvar eller svårt överviktiga. De var också i genomsnitt drygt 50 år gamla (nästan 60, om man räknar bort de sex barn och unga som dog; två 3-åringar, en 16-åring och tre personer under 30).
Däremot var det ovanligt många barn och unga som blev svårt sjuka, till skillnad från den vanliga influensan. Även bland dem var det mycket vanligare att de hade svåra underliggande sjukdomar.
Jag tyckte att bilden var ganska klar, av en influensa som drabbade ovanligt många, som drabbade unga hårt men som inte verkade direkt farlig för friska människor med ett starkt immunförsvar.
Det fanns en anledning till att den drabbade ovanligt många och att unga drabbades hårdare än vanligt: det var en ny influensa, ett nytt virus som få svenskar redan var immuna mot. Däremot kunde man ha lite extra skydd om man hade haft andra influensor tidigare. Immunförsvaret fungerar nämligen så: om man går igenom en influensa har man livslångt skydd mot just den influensan, och ett lite-bättre-än-inget skydd mot andra influensor. Jag fick Hongkonginfluensan när jag var liten, och har haft säsongsinfluensa en gång, så jag räknade med att ha åtminstone något bättre skydd än de som inte haft det.
När hösten kom blev allt fler sjuka, men fortfarande inte alls i den omfattning som många hade oroat sig för. Vaccinet var på gång, men jag lutade åt att inte ta det, om inte utvecklingen skulle skena helt. Det fanns helt enkelt inget rimligt skäl att ta sprutan utifrån den information som fanns just då om de två avgörande faktorerna, sjukdomen och vaccinet:
1. Sjukdomen var relativt lindrig. Det var inget jag fantiserade ihop. Smittskyddsinstitutet skrev så här på sin hemsida (mina understrykningar):
De flesta fallen har ”normala” influensasymptom som inte kräver sjukhusvård. Men enstaka patienter blir allvarligt sjuka. Detta gäller fr.a. patienter som har underliggande riskfaktorer såsom kronisk lung- eller hjärtsjukdom, grav fetma, immunosuppression, graviditet och hög ålder, men hos en mindre andel finns ingen underliggande sjukdom. Hos de allvarligt sjuka har det dominerande symtomet varit grav andningspåverkan som inte sällan krävt intensivvård i respirator och ibland även vård i s.k. konstgjord lunga (ECMO). Totalt sett så har dödligheten i den nya influensan hittills varit mycket låg. Detta beror till stor del på att äldre i mycket liten utsträckning infekterats. Det förefaller som de har ett partiellt skydd från tidigare genomgångna influensor. För de äldre som trots allt har infekterats så har dock risken för allvarlig sjukdom varit betydligt högre än för unga, friska personer.
Varken jag eller barnen var i någon riskgrupp. Vi hade alla ett bra och beprövat immunförsvar. Vi visste hur vi måste bete oss för att undvika de vanligaste smittofällorna. Vi kände folk som hade haft svininfluensa, och de flesta hade haft det lindrigt. Några hade blivit riktigt sjuka, som man blir i vanlig influensa. Det är visserligen jobbigt, men inte farligt om man inte har underliggande ohälsa.
Vi var helt enkelt beredda att avstå från vaccinet.
Vad innebar det? Dels att vi måste försöka att inte bli sjuka. Det finns förstås inga säkra metoder. Men man kan förstärka immunförsvaret genom att äta nyttigt och se till att få i sig tillräckligt med vitaminer. Särskilt D-vitamin är viktigt. Man kan vila mycket. Stress sänker immunförsvaret rejält.
Dels måste man ta ansvar för att inte smitta andra. Men det gör jag även i vanliga fall. Jag går aldrig till jobbet, eller går ut bland folk ens, om jag tror att jag riskerar att smitta någon. Om det är nånting som är sjukt, för att inte säga galet, är det att ta en alvedon och gå till jobbet när man känner att man håller på att bli dålig. I sällsynta fall vet man inte om man smittar, eftersom man ofta smittar mest innan man har blivit riktigt sjuk, men det finns nästan alltid tecken på att man har en infektion i kroppen. Det är både kostsamt och lite tabu i vår jobbcentrerade kultur att känna efter och reagera på de signalerna, men vi skulle få en betydligt friskare befolkning om vi stannade hemma från jobbet och höll barnen hemma vid första feberkänslan, irritationen i halsen eller huvudvärken.
Men varför inte bara vaccinera sig? Varför ta risken att bli sjuk över huvud taget? Min erfarenhet, och nu talar jag bara för mig och mina närmaste, är att vi inte har lidit någon skada av att vara sjuka och stanna hemma tills vi har blivit friska. Jag fick lära mig av min morfar som var stadsläkare att det inte var farligt utan snarare nyttigt att vara sjuk ibland, att man blev starkare i längden av det om man bara skötte om sig ordentligt. Det vill säga stannade i sängen, eller åtminstone hemma, ända tills man hade varit feberfri ett helt dygn. Vila, vätska, värme och vänlighet, sa min morfar, är vad man oftast behöver när man är sjuk.
2. Vaccinet var inte beprövat. Jag är inte anti-vaccin. Jag har vaccinerat mig, och barnen, mot TBE, kolera, rabies, polio, difteri, stelkramp och ett flertal andra svåra sjukdomar. Men jag väljer inte alltid, automatiskt, att vaccinera. Vaccinet måste uppfylla vissa kriterier: det ska vara effektivt, och biverkningarna ska inte göra mer skada än sjukdomen kan göra.
När det gällde Pandemrix var det oklart om varken det ena eller andra kriteriet var uppfyllda. Det var testat endast på en förhållandevis liten grupp människor, varav 168 svenskar som alla var över 61 år (barngruppen bestod av 200 spanska barn mellan 6 och 36 månader), och under en mycket kort tid, bara några månader. Jämför med kikhostevaccinet som är testat på tiotusentals barn och under tio år. Det faktum att Pandemrix innehöll en stark adjuvans bidrog inte till att jag skulle känna mig trygg med varken effekter eller bieffekter.
Så jag vägde alltså en (för mig och min familj) lindrig sjukdom mot ett icke beprövat vaccin. Jag beslöt att avstå från vaccinet. Hade det kommit upp nya rön om antingen sjukdomen eller vaccinet så hade jag kanske ändrat mig, men det gjorde det inte.
Nästa gång tänkte jag skriva om att vara förälder och fatta svåra beslut.
Uppdatering: Jag rekommenderar varmt läsning av "Pandemin som kom av sig" av Marina Ghersetti och Tomas Odén, om mediernas roll under svininfluensan. Viktig och intressant läsning!
Vår familj gjorde det inte. Det var ett genomtänkt beslut, ett som vi tog först efter att ha gjort mycket research. Det var inget enkelt beslut att ta, och vi fick mycket kritik från olika håll, särskilt efter att jag bloggade om det.
Nu i början av 2012 har diskussionen om vaccinet flammat upp igen, eftersom Sverige kan börja utvärdera myndigheternas agerande, sjukdomens och vaccinets effekter och så vidare. Jag får mycket frågor om vaccin i största allmänhet. För ett tag sedan var jag med i Svenska Dagbladet, intervjuad i egenskap av "förälder som valde att inte vaccinera".
Trots att det mesta talar för att vi fattade ett klokt beslut, blir jag fortsatt ifrågasatt, oftast av människor som kallar sig "skeptiker" och vars främsta egenskap är att de talar högt och oavbrutet utan att lyssna. Jag har blivit anklagad för att vara en flummig, farlig "anti-vaccin-människa".
Det här är ett försök att reda ut begreppen lite. Tillägnat de som faktiskt är intresserade, och gillar att tänka fritt och och vetenskapligt.
Om valet att inte vaccinera mot H1N1
I Svenskans artikel talas det om magkänsla, som om jag bara hade lyssnat på mina inälvor när jag valde bort Pandemrix-vaccinet. Så var det naturligtvis inte. Jag är uppfostrad av en journalist som var dotter och syster till ett antal läkare, alla brinnande ateister och vetenskapsivrare. Jag tar alltid reda på så mycket jag kan. Jag har ingen forskningsutbildning men man kommer ganska långt på normal begåvning och kritiskt tänkande. Dessutom finns det ofta forskare man kan fråga, och det gör jag. När de första nyheterna om en ny och farlig influensa som kanske skulle drabba Sverige kom, i april 2009, försökte jag ta reda på så mycket som möjligt.
Det första vi fick höra var att flera barn hade dött av influensan i Mexiko, och därför var man orolig att den skulle drabba svenska barn när och om den kom hit. Samtidigt kunde man läsa sig till att det var fattiga och därmed sannolikt undernärda barn som dött i Mexico. Folkhälsan i Sverige är betydligt bättre än den i Mexiko, så det var inte alls säkert att svenska barn skulle drabbas.
I slutet av april hade Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och MSB ett möte om influensaläget i Sverige. Man bedömde att det faktiskt kunde bli fråga om en pandemisk influensa, men med låg allvarlighetsgrad.
Jag jobbade som webbredaktör på Krisinformation.se (en statlig webbplats som publicerar krisinformation från alla myndigheter). Vi följde nyheterna i medierna och alla rapporter från Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket. Vi diskuterade hela sommaren, fram och tillbaka. Hur farlig verkade influensan vara? Hur skulle myndigheterna göra för att skydda svenskarna?
Socialstyrelsen och Stockholms läns landsting hade skrivit ett avtal med läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline redan 2007 om att vara garanterade att få vaccin i händelse av pandemiutbrott. Avtalet var skrivet så att det skulle träda i kraft automatiskt när WHO uppgraderade en pågående epidemi till nivå 6, fullskalig pandemi. Det hände den 11 juni, och samma dag hade vi en nyhet på Krisinformation.se där vi skrev bland annat:
Världshälsoorganisationen WHO höjer i dag pandemivarningsnivån för influensa A (H1N1) till nivå 6, vilket är den högsta nivån och innebär en fullskalig pandemi.
Anledningen är att influensan fortsätter att spridas i flera delar av världen. Den höjda nivån avser smittspridningen. Sjukdomen i sig har inte blivit farligare. Den ger i de flesta fall relativt milda symptom.
Smittspridningen i Sverige är begränsad men myndigheterna fortsätter att förbereda sig för en mer omfattande spridning.
Sverige har ett avtal om att få vaccin mot en pandemisk influensa. Detta avtal avser 18 miljoner doser. Avtalet är så konstruerat att det träder i kraft när WHO har deklarerat att världen befinner sig i fas 6, vilket nu har skett.
Ännu hade ingen svensk dött i influensan, men i tidningarna och sociala medier var paniken så gott som fullskalig. Tonen började också hårdna mellan människor. Om man antydde att sjukdomen kanske inte var så farlig, eller att det fanns bättre sätt att skydda sig mot smittan än att vaccinera sig, fick man ibland höra rätt hårda ord. Alex Schulman skrev den 28 augusti på sin (annars helt charmiga) pappablogg:
Meddelande till alla svinis-ignoranter: Far åt helvete
Jag möter hela tiden de här människorna som drar lite på munnen när svininfluensan kommer på tal. (...) Det är fan så att man hoppas på att de åker på den jäveln. Då skulle de inte flina längre!
Jag vet inte om det rör sig om dödsförakt eller om de bara är dumma i huvudet.
Några dagar senare dog en person i sviterna av obehandlad svininfluensa. Inte ett barn utan en 37-årig man vars hälsa redan var dålig. Även nästa person som dog, i september, var en redan svårt sjuk man, 55.
Faktum är att av alla de 31 svenskar som man räknar med dog i svininfluensan (eller oftare följdsjukdomar av den) var de allra flesta äldre män med redan dålig hälsa. Av alla 31 hörde 23 till en eller flera riskgrupper, som till exempel kroniskt sjuka, med nedsatt immunförsvar eller svårt överviktiga. De var också i genomsnitt drygt 50 år gamla (nästan 60, om man räknar bort de sex barn och unga som dog; två 3-åringar, en 16-åring och tre personer under 30).
Däremot var det ovanligt många barn och unga som blev svårt sjuka, till skillnad från den vanliga influensan. Även bland dem var det mycket vanligare att de hade svåra underliggande sjukdomar.
Jag tyckte att bilden var ganska klar, av en influensa som drabbade ovanligt många, som drabbade unga hårt men som inte verkade direkt farlig för friska människor med ett starkt immunförsvar.
Det fanns en anledning till att den drabbade ovanligt många och att unga drabbades hårdare än vanligt: det var en ny influensa, ett nytt virus som få svenskar redan var immuna mot. Däremot kunde man ha lite extra skydd om man hade haft andra influensor tidigare. Immunförsvaret fungerar nämligen så: om man går igenom en influensa har man livslångt skydd mot just den influensan, och ett lite-bättre-än-inget skydd mot andra influensor. Jag fick Hongkonginfluensan när jag var liten, och har haft säsongsinfluensa en gång, så jag räknade med att ha åtminstone något bättre skydd än de som inte haft det.
När hösten kom blev allt fler sjuka, men fortfarande inte alls i den omfattning som många hade oroat sig för. Vaccinet var på gång, men jag lutade åt att inte ta det, om inte utvecklingen skulle skena helt. Det fanns helt enkelt inget rimligt skäl att ta sprutan utifrån den information som fanns just då om de två avgörande faktorerna, sjukdomen och vaccinet:
1. Sjukdomen var relativt lindrig. Det var inget jag fantiserade ihop. Smittskyddsinstitutet skrev så här på sin hemsida (mina understrykningar):
De flesta fallen har ”normala” influensasymptom som inte kräver sjukhusvård. Men enstaka patienter blir allvarligt sjuka. Detta gäller fr.a. patienter som har underliggande riskfaktorer såsom kronisk lung- eller hjärtsjukdom, grav fetma, immunosuppression, graviditet och hög ålder, men hos en mindre andel finns ingen underliggande sjukdom. Hos de allvarligt sjuka har det dominerande symtomet varit grav andningspåverkan som inte sällan krävt intensivvård i respirator och ibland även vård i s.k. konstgjord lunga (ECMO). Totalt sett så har dödligheten i den nya influensan hittills varit mycket låg. Detta beror till stor del på att äldre i mycket liten utsträckning infekterats. Det förefaller som de har ett partiellt skydd från tidigare genomgångna influensor. För de äldre som trots allt har infekterats så har dock risken för allvarlig sjukdom varit betydligt högre än för unga, friska personer.
Varken jag eller barnen var i någon riskgrupp. Vi hade alla ett bra och beprövat immunförsvar. Vi visste hur vi måste bete oss för att undvika de vanligaste smittofällorna. Vi kände folk som hade haft svininfluensa, och de flesta hade haft det lindrigt. Några hade blivit riktigt sjuka, som man blir i vanlig influensa. Det är visserligen jobbigt, men inte farligt om man inte har underliggande ohälsa.
Vi var helt enkelt beredda att avstå från vaccinet.
Vad innebar det? Dels att vi måste försöka att inte bli sjuka. Det finns förstås inga säkra metoder. Men man kan förstärka immunförsvaret genom att äta nyttigt och se till att få i sig tillräckligt med vitaminer. Särskilt D-vitamin är viktigt. Man kan vila mycket. Stress sänker immunförsvaret rejält.
Dels måste man ta ansvar för att inte smitta andra. Men det gör jag även i vanliga fall. Jag går aldrig till jobbet, eller går ut bland folk ens, om jag tror att jag riskerar att smitta någon. Om det är nånting som är sjukt, för att inte säga galet, är det att ta en alvedon och gå till jobbet när man känner att man håller på att bli dålig. I sällsynta fall vet man inte om man smittar, eftersom man ofta smittar mest innan man har blivit riktigt sjuk, men det finns nästan alltid tecken på att man har en infektion i kroppen. Det är både kostsamt och lite tabu i vår jobbcentrerade kultur att känna efter och reagera på de signalerna, men vi skulle få en betydligt friskare befolkning om vi stannade hemma från jobbet och höll barnen hemma vid första feberkänslan, irritationen i halsen eller huvudvärken.
Men varför inte bara vaccinera sig? Varför ta risken att bli sjuk över huvud taget? Min erfarenhet, och nu talar jag bara för mig och mina närmaste, är att vi inte har lidit någon skada av att vara sjuka och stanna hemma tills vi har blivit friska. Jag fick lära mig av min morfar som var stadsläkare att det inte var farligt utan snarare nyttigt att vara sjuk ibland, att man blev starkare i längden av det om man bara skötte om sig ordentligt. Det vill säga stannade i sängen, eller åtminstone hemma, ända tills man hade varit feberfri ett helt dygn. Vila, vätska, värme och vänlighet, sa min morfar, är vad man oftast behöver när man är sjuk.
2. Vaccinet var inte beprövat. Jag är inte anti-vaccin. Jag har vaccinerat mig, och barnen, mot TBE, kolera, rabies, polio, difteri, stelkramp och ett flertal andra svåra sjukdomar. Men jag väljer inte alltid, automatiskt, att vaccinera. Vaccinet måste uppfylla vissa kriterier: det ska vara effektivt, och biverkningarna ska inte göra mer skada än sjukdomen kan göra.
När det gällde Pandemrix var det oklart om varken det ena eller andra kriteriet var uppfyllda. Det var testat endast på en förhållandevis liten grupp människor, varav 168 svenskar som alla var över 61 år (barngruppen bestod av 200 spanska barn mellan 6 och 36 månader), och under en mycket kort tid, bara några månader. Jämför med kikhostevaccinet som är testat på tiotusentals barn och under tio år. Det faktum att Pandemrix innehöll en stark adjuvans bidrog inte till att jag skulle känna mig trygg med varken effekter eller bieffekter.
Så jag vägde alltså en (för mig och min familj) lindrig sjukdom mot ett icke beprövat vaccin. Jag beslöt att avstå från vaccinet. Hade det kommit upp nya rön om antingen sjukdomen eller vaccinet så hade jag kanske ändrat mig, men det gjorde det inte.
Nästa gång tänkte jag skriva om att vara förälder och fatta svåra beslut.
Uppdatering: Jag rekommenderar varmt läsning av "Pandemin som kom av sig" av Marina Ghersetti och Tomas Odén, om mediernas roll under svininfluensan. Viktig och intressant läsning!
2012-01-29
Felicia försvann
Det mest spännande med Felicia Feldts bok "Felicia försvann" har varit diskussionerna om den. För min del startade de redan flera veckor innan den kom ut, när några personer på min epostlista hade läst ett recensionsexemplar. Alla ville diskutera boken, trots att bara några få hade läst den. Eller snarare; alla ville diskutera om man FÅR göra som Felicia Feldt har gjort. FÅR man skriva hemska saker om sin mamma eller pappa, medan de fortfarande lever?
Jag ska återkomma till det, för att först skriva om själva boken. Som alltså inte är så spännande, om man ser till hur den är skriven. Den består av många spridda minnen från Felicias barndom, huller om buller, rubricerade med årtal. (Jag tog efter ett tag en blyertspenna och skrev Felicias motsvarande ålder vid varje anteckning, för att slippa räkna ut hur gammal hon var vid tiden för minnet varenda gång.) Varje anteckning är en mer eller mindre viktig pusselbit, och pusslet växer fram ganska långsamt. Det blir en hemsk och sorglig bild, av en flicka som växer upp med en alkoholiserad och lynnig morsa, och som ställer alla sina familjerelationer på spel när hon till slut vågar säga ifrån. Vissa anteckningar är kristallklara och skrämmande trovärdiga, andra verkar vara tagna ur en mardröm men presenteras som verklighet. Man förstår att Felicias minnen är väldigt personliga och det framgår att hennes syskon inte alltid minns samma saker. Men så är det väl: alla har sin egen bild av sin barndom. Somliga kanske förtränger minnen för att de inte orkar. Andra minns smärtan förstärkt.
Felicias anteckningar berättar att hon har provat allt, för att förbli vän med sin mamma: förlåtelse, överseende, undvikande, undergivenhet, tålamod, utmaning ... Allt. Till slut finns bara vrede och oförsonlighet kvar. Hämnd, till och med, fast det kanske är mer en bonus än huvudsaken. Hon klipper alla band till sin mamma, går i terapi, skriver en bok. Kanske för att kunna släppa taget och gå vidare. Man hoppas det.
Det var inte särskilt jobbigt att läsa boken, det tog knappt en dag. Det var inga scener som var så hemska att de inte gick att läsa, det mesta är ganska lågmält och avlägset. Men det är ett straffuppdrag och det finns ingen tvekan i det, inga fingrar emellan. Felicias mamma ska dras till skampålen och hänga där till allmän beskådan. Det hon gjort är så avskyvärt, det finns ingen pardon.
Tillbaka nu till frågan om det går att rättfärdiga ett så här offentligt hedersmord. Felicia Feldt är inte den första som skriver om sina föräldrar medan de lever. Det skapar alltid starka reaktioner, för och emot den som skriver. Hur man reagerar beror kanske på vem man identifierar sig med – barnet eller föräldern. Eller, som det ofta är när såna här böcker kommer ut, om man har en åsikt om barnet eller föräldern i dess roll som offentlig person. Felicias mamma Anna är en känd och kontroversiell person, minst lika uppskattad som ifrågasatt. Hon har skrivit böcker om föräldraskap, vilket kan vara den mest känsliga frågan av alla i Sverige.
Diskussionerna på vår epostlista, om huruvida man får avslöja sina föräldrar offentligt, blev intensiva. Min första tanke var nej. Så får man väl ändå inte göra. När min egen mamma levde kunde jag inte förmå mig till att skriva öppet om hennes alkoholism och hur mycket ångest och problem den gav upphov till i mitt liv. Jag älskade henne och ville inte utsätta henne för skammen, oavsett om jag på något plan hade rätt till det. Men det var mitt beslut, det betyder ju inte att det är en allmän regel. Jag läste ett tiotal recensioner av den. De var mycket olika: från "den här typen av illa skrivna skandalböcker borde inte få ges ut" över "viktigt men ingen litterär höjdare" till "äntligen" och "jag grät hejdlöst genom hela boken".
Den allra bästa recensionen är i mitt tycke den som Dan Josefsson skrev i Aftonbladet, en av de få som försökte se båda sidor av saken. Mina synpunkter är nästan exakt samma som Josefssons, så jag citerar:
"Bokens Felicia Feldt har som vuxen svårt att skapa fungerande relationer och har problem i sitt föräldraskap. En son väljer att inte bo hos henne. Att de här problemen till stora delar beror på hennes eget barndomstrauma ses i boken med all rätt som självklart. Författaren gör dock inga ansatser att på samma sätt förklara mammans känslomässiga handikapp med trauman som hon utan tvekan lever med sedan sin egen barndom. Bokens mamma har ingen egen barndom. Den vuxna författaren Felicia betraktar sin mamma som världens ursprung, precis som barnet måste göra. Den modellen håller dock inte när skuld ska distribueras.
Om bokens Felicia vill kunna härleda sina egna relationella tillkortakommanden till sin mor måste hon också ge modern samma rätt. Skulden kommer då snabbt att hoppa bakåt i släktens historia – och försvinna. Anna Wahlgren och hennes dotter Felicia förvandlas till olyckssystrar, båda lika mycket offer för den otrygghet som går i arv i deras familj, precis som den går i arv i så många andra familjer."
När jag till slut läste boken hade jag redan börjat ändra mig, och läsningen bekräftade den känslan. Ett barn måste faktiskt få berätta sin historia. Sen kan man ha synpunkter på hur historien berättas, men man kan inte kräva att alla skelett alltid ska få vara kvar i garderoben. Jag måste tillåta mina barn att ha och beskriva sin egen bild av mig, även om det skulle vara väldigt obehagligt. Det är deras bild. Jag måste inte ta på mig ansvaret för alla delar i den bilden, men om det är något i den som skaver i min själ så stämmer det säkert, och då kan jag bara försöka bättra mig och möjligen kompensera. Man kan önska att man hade gjort allting rätt från början, men det har man ju aldrig. Är man dessutom alkoholist, som kanske är fallet med Felicias mamma, så har man sannolikt gjort mycket fel.
(Sen ska man inte glömma att av nio barn är det statistiskt sett sannolikt att minst en är skitförbannad, även om man inte har varit alkoholist och/eller dålig förälder.)
(Man kan också förstå att ett barn till en hyllad kändis vill "öppna ögonen" på beundrarna.)
Så Felicia har, som jag ser det, rätt att skriva sin bok. Men jag som läsare har också ett ansvar. Och jag tycker att det sämsta med boken "Felicia försvann" är hur den används som slagträ av folk som inte ens har läst den, eller som har läst den som Fan läser bibeln. Det är precis som med Annas egna böcker. Många av de som ogillar henne har inte läst böckerna, och nu tycker de sig få vatten på sin kvarn, troligen utan att läsa Felicias bok heller.
Många journalister upprepar exakt det som står i boken som om varje ord vore sant och bevisat. "Se där! Så här usel var hon, Wahlgrenskan." Skadeglädjen är tydlig. Men både "Barnaboken" och "Felicia försvann" måste läsas med det egna förnuftet och omdömet i behåll. Ingen av dem är en helig skrift, men det finns mycket användbart i båda.
PS Det hör eventuellt till saken att jag är bekant med både Anna (lite grann) och Felicia (väldigt flyktigt). Men jag tror inte att det har påverkat mitt omdöme, mer än att jag kanske ännu mer försöker se dem i ett förlåtande ljus.
Felicias anteckningar berättar att hon har provat allt, för att förbli vän med sin mamma: förlåtelse, överseende, undvikande, undergivenhet, tålamod, utmaning ... Allt. Till slut finns bara vrede och oförsonlighet kvar. Hämnd, till och med, fast det kanske är mer en bonus än huvudsaken. Hon klipper alla band till sin mamma, går i terapi, skriver en bok. Kanske för att kunna släppa taget och gå vidare. Man hoppas det.
Det var inte särskilt jobbigt att läsa boken, det tog knappt en dag. Det var inga scener som var så hemska att de inte gick att läsa, det mesta är ganska lågmält och avlägset. Men det är ett straffuppdrag och det finns ingen tvekan i det, inga fingrar emellan. Felicias mamma ska dras till skampålen och hänga där till allmän beskådan. Det hon gjort är så avskyvärt, det finns ingen pardon.
Tillbaka nu till frågan om det går att rättfärdiga ett så här offentligt hedersmord. Felicia Feldt är inte den första som skriver om sina föräldrar medan de lever. Det skapar alltid starka reaktioner, för och emot den som skriver. Hur man reagerar beror kanske på vem man identifierar sig med – barnet eller föräldern. Eller, som det ofta är när såna här böcker kommer ut, om man har en åsikt om barnet eller föräldern i dess roll som offentlig person. Felicias mamma Anna är en känd och kontroversiell person, minst lika uppskattad som ifrågasatt. Hon har skrivit böcker om föräldraskap, vilket kan vara den mest känsliga frågan av alla i Sverige.
Diskussionerna på vår epostlista, om huruvida man får avslöja sina föräldrar offentligt, blev intensiva. Min första tanke var nej. Så får man väl ändå inte göra. När min egen mamma levde kunde jag inte förmå mig till att skriva öppet om hennes alkoholism och hur mycket ångest och problem den gav upphov till i mitt liv. Jag älskade henne och ville inte utsätta henne för skammen, oavsett om jag på något plan hade rätt till det. Men det var mitt beslut, det betyder ju inte att det är en allmän regel. Jag läste ett tiotal recensioner av den. De var mycket olika: från "den här typen av illa skrivna skandalböcker borde inte få ges ut" över "viktigt men ingen litterär höjdare" till "äntligen" och "jag grät hejdlöst genom hela boken".
Den allra bästa recensionen är i mitt tycke den som Dan Josefsson skrev i Aftonbladet, en av de få som försökte se båda sidor av saken. Mina synpunkter är nästan exakt samma som Josefssons, så jag citerar:
"Bokens Felicia Feldt har som vuxen svårt att skapa fungerande relationer och har problem i sitt föräldraskap. En son väljer att inte bo hos henne. Att de här problemen till stora delar beror på hennes eget barndomstrauma ses i boken med all rätt som självklart. Författaren gör dock inga ansatser att på samma sätt förklara mammans känslomässiga handikapp med trauman som hon utan tvekan lever med sedan sin egen barndom. Bokens mamma har ingen egen barndom. Den vuxna författaren Felicia betraktar sin mamma som världens ursprung, precis som barnet måste göra. Den modellen håller dock inte när skuld ska distribueras.
Om bokens Felicia vill kunna härleda sina egna relationella tillkortakommanden till sin mor måste hon också ge modern samma rätt. Skulden kommer då snabbt att hoppa bakåt i släktens historia – och försvinna. Anna Wahlgren och hennes dotter Felicia förvandlas till olyckssystrar, båda lika mycket offer för den otrygghet som går i arv i deras familj, precis som den går i arv i så många andra familjer."
När jag till slut läste boken hade jag redan börjat ändra mig, och läsningen bekräftade den känslan. Ett barn måste faktiskt få berätta sin historia. Sen kan man ha synpunkter på hur historien berättas, men man kan inte kräva att alla skelett alltid ska få vara kvar i garderoben. Jag måste tillåta mina barn att ha och beskriva sin egen bild av mig, även om det skulle vara väldigt obehagligt. Det är deras bild. Jag måste inte ta på mig ansvaret för alla delar i den bilden, men om det är något i den som skaver i min själ så stämmer det säkert, och då kan jag bara försöka bättra mig och möjligen kompensera. Man kan önska att man hade gjort allting rätt från början, men det har man ju aldrig. Är man dessutom alkoholist, som kanske är fallet med Felicias mamma, så har man sannolikt gjort mycket fel.
(Sen ska man inte glömma att av nio barn är det statistiskt sett sannolikt att minst en är skitförbannad, även om man inte har varit alkoholist och/eller dålig förälder.)
(Man kan också förstå att ett barn till en hyllad kändis vill "öppna ögonen" på beundrarna.)
Så Felicia har, som jag ser det, rätt att skriva sin bok. Men jag som läsare har också ett ansvar. Och jag tycker att det sämsta med boken "Felicia försvann" är hur den används som slagträ av folk som inte ens har läst den, eller som har läst den som Fan läser bibeln. Det är precis som med Annas egna böcker. Många av de som ogillar henne har inte läst böckerna, och nu tycker de sig få vatten på sin kvarn, troligen utan att läsa Felicias bok heller.
Många journalister upprepar exakt det som står i boken som om varje ord vore sant och bevisat. "Se där! Så här usel var hon, Wahlgrenskan." Skadeglädjen är tydlig. Men både "Barnaboken" och "Felicia försvann" måste läsas med det egna förnuftet och omdömet i behåll. Ingen av dem är en helig skrift, men det finns mycket användbart i båda.
PS Det hör eventuellt till saken att jag är bekant med både Anna (lite grann) och Felicia (väldigt flyktigt). Men jag tror inte att det har påverkat mitt omdöme, mer än att jag kanske ännu mer försöker se dem i ett förlåtande ljus.
2012-01-20
En retur, tack!
Häromdagen cyklade jag nerför gatan där jag bor, mot körriktningen. Trottoarerna är smala och det är för bökigt att köra runt kvarteret (det blir flera kvarter faktiskt) när man bara ska ner till hörnet. Men när jag gör det cyklar jag alltid långsamt, försiktigt och nära trottoaren. Så när en gubbe kom gående över gatan snett framför mig svängde jag ut lite i gatan för att inte hejda honom. Döm om min förvåning när gubben (med Juholtmustasch och gul reflexväst) tog ett kliv bakåt för att ställa sig rakt i min väg. Hans ögon blixtrade argt när han frågade: Är inte det här fel håll?
Jag kom mig bara för att mumla nånting i stil med "Det beror väl på hur man ser det", eftersom jag blev både häpen och lite arg. Inte förrän jag hade rundat hörnet och kommit ut i rätt körriktning kom jag på vad jag borde ha svarat, med ett vänligt leende: Det beror på vart du ska!
Men varför kommer man alltid på såna där snitsiga repliker för sent? Till och med Mark Twain, kungen av comebacks som det heter på äggelska, konstaterade att de flesta av oss inte är tillräckligt rappa i käften: "Repartee is something we think of twenty-four hours too late."
Eller, med författaren Heywood Brouns ord: "Repartee is what you wish you’d said."
(Ja, det kan tydligen heta repartee också. Eller quip. Sammanfattas som wit.)
Jag har letat på nätet efter nån kurs man kan gå i slagfärdighet, men jag hittar inget. Hur lär man sig det? Hur kommer det sig att somliga lyckas vara dräpande inom de avgörande tio sekunderna, medan vi andra inte kommer på det fyndiga svaret kvällen förrän efter, mitt i tandborstningen.
Här är några av mina favoritexempel. Alla på engelska. Finns det inga munviga svenskar?
"After lunching at the Algonquin Hotel one day, the American humorist Robert Benchley and his companions walked through the lobby and out the front door. Still engaged in conversation with his friends, Benchley offhandedly said to the uniformed man standing by the front door, "My good man, would you please get me a taxi?" The man immediately took offense and replied indignantly, "I'm not a doorman. I happen to be a rear admiral in the United States Navy." Benchley instantly quipped:
All right then, get me a battleship."
"In 1931, Gandhi traveled to London to meet with British authorities. The entire nation was curious to learn more about this little brown man, as many called him. Swarmed by press and photographers, Gandhi was peppered with questions wherever he went. One day a reporter yelled out, "What do you think of Western civilization?" It was a defining moment, and Gandhi's reply instantly transformed him from an object of curiosity into a celebrity. In his heavy Indian accent, he answered:
I think it would be a good idea."
"In the 1920s, Dorothy Parker was establishing a reputation as a witty woman with a sharp tongue, and Clare Booth Luce was becoming a respected journalist and playwright. Their political differences resulted in a strained relationship. One day, Parker was about to step through a doorway when she came face-to-face with Luce. Mrs. Luce stepped aside and said: "Age before beauty." Parker glided through the door, saying ever-so-sweetly:
Pearls before swine."
"During a heated argument, the 18th century Earl of Sandwich, John Montagu, scowled at the reformist politician, John Wilkes and said: "Upon my soul, Wilkes, I don't know whether you'll die upon the gallows, or of syphilis". Unfazed, Wilkes came back with what many people regard as the greatest retort of all time:
That will depend, my Lord, on whether I embrace your principles, or your mistress."
Alla tips på roliga munhugg, och knep för att bli snabbare på att ge igen, mottages tacksamt!
Jag kom mig bara för att mumla nånting i stil med "Det beror väl på hur man ser det", eftersom jag blev både häpen och lite arg. Inte förrän jag hade rundat hörnet och kommit ut i rätt körriktning kom jag på vad jag borde ha svarat, med ett vänligt leende: Det beror på vart du ska!
Men varför kommer man alltid på såna där snitsiga repliker för sent? Till och med Mark Twain, kungen av comebacks som det heter på äggelska, konstaterade att de flesta av oss inte är tillräckligt rappa i käften: "Repartee is something we think of twenty-four hours too late."
Eller, med författaren Heywood Brouns ord: "Repartee is what you wish you’d said."
(Ja, det kan tydligen heta repartee också. Eller quip. Sammanfattas som wit.)
Jag har letat på nätet efter nån kurs man kan gå i slagfärdighet, men jag hittar inget. Hur lär man sig det? Hur kommer det sig att somliga lyckas vara dräpande inom de avgörande tio sekunderna, medan vi andra inte kommer på det fyndiga svaret kvällen förrän efter, mitt i tandborstningen.
Här är några av mina favoritexempel. Alla på engelska. Finns det inga munviga svenskar?
 |
| Benchley i baren |
All right then, get me a battleship."
 |
| Finurlige Gandhi |
I think it would be a good idea."
 |
| Men vad menade människan? |
Pearls before swine."
 |
| Wilkes skojar även med kungen. |
That will depend, my Lord, on whether I embrace your principles, or your mistress."
Alla tips på roliga munhugg, och knep för att bli snabbare på att ge igen, mottages tacksamt!
2012-01-19
Källor till glädje och tårar
Detta får mig att skratta högt just nu, flera gånger i veckan:
The Austere Academy av Lemony Snicket. Snicket (aka Daniel Handler) är ett geni. Vi läser bok nummer fem i serien om syskonen Baudelaires olycksaliga öden. Ena dottern och jag läser den högt, med röster. Ibland skrattar vi så att vi inte kan läsa på en lång stund.
Black Books. En av andra dotterns brittiska tvserie-favoriter. Sjukt roligt om livet i en bokhandel. Jag citerar Wikipedia: "Handlingen kretsar kring Bernard (Dylan Moran), Manny (Bill Bailey) och Fran (Tamsin Greig). Bernard äger en liten bokhandel där Manny jobbar medan Fran äger en affär vägg i vägg. Bernard är en misantrop och är i varje avsnitt mer eller mindre berusad. Han avskyr sina kunder och är helt ointresserad av att sälja några böcker överhuvudtaget; han vägrar att göra något annat än att röka, dricka och läsa. (...) Serien är surrealistisk och okonventionell och innehåller många egensinniga ordlekar."
Detta får mig att gråta, vrida mina händer och tvinna mina lockar:
A Lady of Quality av Frances Hodgson Burnett. Ena sonen läser högt ur denna 16–1700-talsromantiska tragedi om en vacker och egensinnig flicka och hennes syster med vattniga fasanögon. Jag gråter så att mina ögon blir lika vattniga och nästan fasaniga. Burnetts eget liv är ganska tårdrypande och galet det med. Jag hade läst Den hemliga trädgården innan, men inte Little Lord Fauntleroy.
The Austere Academy av Lemony Snicket. Snicket (aka Daniel Handler) är ett geni. Vi läser bok nummer fem i serien om syskonen Baudelaires olycksaliga öden. Ena dottern och jag läser den högt, med röster. Ibland skrattar vi så att vi inte kan läsa på en lång stund.
 |
| Stackars Sunny har somnat i salladen efter en hård dags arbete som sekreterare. Illustration: Brett Helquist |
Black Books. En av andra dotterns brittiska tvserie-favoriter. Sjukt roligt om livet i en bokhandel. Jag citerar Wikipedia: "Handlingen kretsar kring Bernard (Dylan Moran), Manny (Bill Bailey) och Fran (Tamsin Greig). Bernard äger en liten bokhandel där Manny jobbar medan Fran äger en affär vägg i vägg. Bernard är en misantrop och är i varje avsnitt mer eller mindre berusad. Han avskyr sina kunder och är helt ointresserad av att sälja några böcker överhuvudtaget; han vägrar att göra något annat än att röka, dricka och läsa. (...) Serien är surrealistisk och okonventionell och innehåller många egensinniga ordlekar."
 |
| Bernard Black och kompani |
Detta får mig att gråta, vrida mina händer och tvinna mina lockar:
A Lady of Quality av Frances Hodgson Burnett. Ena sonen läser högt ur denna 16–1700-talsromantiska tragedi om en vacker och egensinnig flicka och hennes syster med vattniga fasanögon. Jag gråter så att mina ögon blir lika vattniga och nästan fasaniga. Burnetts eget liv är ganska tårdrypande och galet det med. Jag hade läst Den hemliga trädgården innan, men inte Little Lord Fauntleroy.
 |
| Mistress Clorinda |
2012-01-06
Selma-skam!
Rubriken borde vara "Selma-scam", men det här är inte bara en blåsning, det är SKAMLIGT och de skyldiga borde tårtas, hängas upp i sina hängslen och få nattkärl tömda över sig.
När jag sökte på Selma Lagerlöf häromdagen för att tipsa om en av hennes noveller hittade jag en Selmasida. Den verkade lite gullig sådär, skriven av någon som hade tillägnat den "vår favoritförfattare Selma Lagerlöf (1858 - 1940)."
Det fanns bara två poster. Den första var fakta som verkade hämtad från Wikipedia.
Den andra hette "Visa tänderna Selma!" och handlade om att Selma kniper ihop läpparna på sitt porträtt. "Tandhälsan i Sverige har inte alltid varit så god" får man veta om man läser vidare, men "under senare delen av 2000-talet räcker det inte med att bara ha hela tänder, dom ska se snygga ut också". Sen kommer en länk till en sida om tandblekning "som verkar vara riktigt hett". (Klicka inte på den förstås.)
Fult!
Fy!
Skäms!
Selma skulle inte bara visa tänderna om hon fick reda på det här, hon skulle bita de skamliga länkskurkarna i benen.
När jag sökte på Selma Lagerlöf häromdagen för att tipsa om en av hennes noveller hittade jag en Selmasida. Den verkade lite gullig sådär, skriven av någon som hade tillägnat den "vår favoritförfattare Selma Lagerlöf (1858 - 1940)."
Det fanns bara två poster. Den första var fakta som verkade hämtad från Wikipedia.
Den andra hette "Visa tänderna Selma!" och handlade om att Selma kniper ihop läpparna på sitt porträtt. "Tandhälsan i Sverige har inte alltid varit så god" får man veta om man läser vidare, men "under senare delen av 2000-talet räcker det inte med att bara ha hela tänder, dom ska se snygga ut också". Sen kommer en länk till en sida om tandblekning "som verkar vara riktigt hett". (Klicka inte på den förstås.)Fult!
Fy!
Skäms!
Selma skulle inte bara visa tänderna om hon fick reda på det här, hon skulle bita de skamliga länkskurkarna i benen.
2012-01-05
Väldigt korta noveller
Att skriva kort är svårt, som jag konstaterade igår. Och noveller i all ära, men hur får man in en början, en mitten och ett slut på bara sex bokstäver? Det får man oftast inte. Men det har gjorts en del tappra försök. Förra året bad tidningen Wired ett antal science fiction- och fantasyförfattare att skriva varsin historia med bara sex ord. Resultatet blev blandat: det finns många bra inledningsmeningar bland bidragen, men få hela historier. Men här är de.Very Short Stories. Några är lysande, och de går fort att läsa!
Här är mina egna försök, inskickade som bidrag till en tävling som SF-bokhandeln hade i våras:
"Dag åtta förvandlades Gud till en pumpa."
"Bakvänd helt historien blev tidsmaskinen efter."
"Rymdgrisarna visade sig vara ganska ofarliga."
"När vi vaknade hade vi vingar."
"Hon öppnade locket. Mörkret vällde ut."
"Utomjordingarna kom som brev på posten."
Här är mina egna försök, inskickade som bidrag till en tävling som SF-bokhandeln hade i våras:
 |
| Lånad från Omegaro/DeviantArt |
"Bakvänd helt historien blev tidsmaskinen efter."
"Rymdgrisarna visade sig vara ganska ofarliga."
"När vi vaknade hade vi vingar."
"Hon öppnade locket. Mörkret vällde ut."
"Utomjordingarna kom som brev på posten."
2012-01-04
Noveller (Fagerholm, Malmgren, Wadensjö med flera)
Författare som lyckas skriva bra noveller har min största respekt och beundran. Det är inte lättare att skriva kort än långt! Men formatet är perfekt, man hinner läsa en hel historia före frukost (om man har sovmorgon iallafall). Igår läste jag tre stycken – eller två och en halv egentligen, jag orkade inte läsa klart en av dem fast den var så kort. Vi ska prata om dem på nästa Breakfast Book Club-frukost och jag ska recensera dem strax, men först några novellfavoriter som man kan läsa online:
• All Summer in a Day av Ray Bradbury Tänk att missa den enda soliga dagen – någonsin.
• The Last Question av Isaac Asimov Det kan ta tid att få svar på svåra frågor. Lite för lång tid.
• Parson's Pleasure av Roald Dahl Det är fult att ljuga!
• The Kugelmass Episode av Woody Allen Se upp med vad du önskar dig, det kan bli sant.
• The nose av Nikolaj Gogol En näsa ger sig av på egen hand. Rysk samhällssatir.
• Man From the South av Roald Dahl Slå aldrig vad med en man i Panamahatt.
• The Ones Who Walk Away From Omelas av Ursula K. Le Guin Är det värt att offra ett barn för ett helt samhälles lycka?
• The Secret Life of Walter Mitty av James Thurber Historien om en drömmare.
• A Sound of Thunder av Ray Bradbury LÄS RELGERNA NOGRANT
• The tell-tale heart av Edgar Allen Poe Hör ni det där ljudet? Det där! Hör ni inte?
• The Celebrated Jumping Frog of Calaveras County av Mark Twain Snicksnack, fusk och grodor.
• For Esmé with Love and Squalor av J D Salinger Kärlek och misär.
• Dödskallen av Selma Lagerlöf Ibland krävs det en döskalle för att kärleken ska vinna.
• Metamorphosis av Franz Kafka Klassikern av alla klassiker. "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt".
Här finns fler bra noveller: The 50 Best Short Stories of All Time
Uppdatering: På fråga/svar-sidan Quora finns en lång lista med tips på bra noveller, de flesta på engelska.
Nu de tre frukost-novellerna!
• Arielles första kärlek av Monika Fagerholm (Novellix) Det är mycket sällan jag inte läser ut böcker om jag har lyckats ta mig igenom de första 20 sidorna. Nu är det här en väldigt liten bok, så när jag hade kommit till sidan 23 hade jag redan läst mer än hälften. Men där tog det stopp. Det var det första jag har läst av Monika Fagerholm, och jag har förstått att hon är en populär författare. Men det var inget för mig. Språket kändes styltigt och pretentiöst, intrigen obegriplig. Det var många personer inblandade, men ingen som tog form på riktigt. Minnet av den är som minnet av en film som har stått på utan ljud, på en tv i ett avlägset hörn av rummet: en historia som aldrig blev tydlig.
• Sumpen av Veronika Malmgren (Mix förlag) Varför är det svårare att skriva en bra novell än en bra roman? För att man ska få in en lika meningsfull handling, personteckning och känsla på bara en bråkdel av utrymmet. Veronika Malmgren lyckas med två av tre i sin historia om en ung kvinnas vardag. Men meningen med handlingen går mig förbi. Det känns som det hade behövts ytterligare några kapitel för att nå fram till den.
• Snö av Måns Wadensjö (Myrios novellförlag) Snö var min favorit av de tre novellerna, och inte bara för att jag längtar efter kalla flingor just nu. Den har en fin (om än kylig) känsla och ett ömsint språk. Den är mer än ett ögonblick, den är en historia berättad från början till slut. Ändå kan jag inte direkt rekommendera den eftersom temat inte berörde mig särskilt mycket (mer än att det var roligt att den utspelade sig i mina kvarter). Däremot ser jag fram mot att läsa Måns Wadensjös doku-roman från förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. Det är inte otroligt att jag blir arg när jag läser den, hemfödare som jag är. Men jag gillar hans sätt att skriva och ämnet intresserar mig.
• All Summer in a Day av Ray Bradbury Tänk att missa den enda soliga dagen – någonsin.
• The Last Question av Isaac Asimov Det kan ta tid att få svar på svåra frågor. Lite för lång tid.
• Parson's Pleasure av Roald Dahl Det är fult att ljuga!
• The Kugelmass Episode av Woody Allen Se upp med vad du önskar dig, det kan bli sant.
• The nose av Nikolaj Gogol En näsa ger sig av på egen hand. Rysk samhällssatir.
• Man From the South av Roald Dahl Slå aldrig vad med en man i Panamahatt.
• The Ones Who Walk Away From Omelas av Ursula K. Le Guin Är det värt att offra ett barn för ett helt samhälles lycka?
• The Secret Life of Walter Mitty av James Thurber Historien om en drömmare.
• A Sound of Thunder av Ray Bradbury LÄS RELGERNA NOGRANT
• The tell-tale heart av Edgar Allen Poe Hör ni det där ljudet? Det där! Hör ni inte?
• The Celebrated Jumping Frog of Calaveras County av Mark Twain Snicksnack, fusk och grodor.
• For Esmé with Love and Squalor av J D Salinger Kärlek och misär.
• Dödskallen av Selma Lagerlöf Ibland krävs det en döskalle för att kärleken ska vinna.
• Metamorphosis av Franz Kafka Klassikern av alla klassiker. "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt".
Här finns fler bra noveller: The 50 Best Short Stories of All Time
Uppdatering: På fråga/svar-sidan Quora finns en lång lista med tips på bra noveller, de flesta på engelska.
Nu de tre frukost-novellerna!
• Arielles första kärlek av Monika Fagerholm (Novellix) Det är mycket sällan jag inte läser ut böcker om jag har lyckats ta mig igenom de första 20 sidorna. Nu är det här en väldigt liten bok, så när jag hade kommit till sidan 23 hade jag redan läst mer än hälften. Men där tog det stopp. Det var det första jag har läst av Monika Fagerholm, och jag har förstått att hon är en populär författare. Men det var inget för mig. Språket kändes styltigt och pretentiöst, intrigen obegriplig. Det var många personer inblandade, men ingen som tog form på riktigt. Minnet av den är som minnet av en film som har stått på utan ljud, på en tv i ett avlägset hörn av rummet: en historia som aldrig blev tydlig.
• Sumpen av Veronika Malmgren (Mix förlag) Varför är det svårare att skriva en bra novell än en bra roman? För att man ska få in en lika meningsfull handling, personteckning och känsla på bara en bråkdel av utrymmet. Veronika Malmgren lyckas med två av tre i sin historia om en ung kvinnas vardag. Men meningen med handlingen går mig förbi. Det känns som det hade behövts ytterligare några kapitel för att nå fram till den.
• Snö av Måns Wadensjö (Myrios novellförlag) Snö var min favorit av de tre novellerna, och inte bara för att jag längtar efter kalla flingor just nu. Den har en fin (om än kylig) känsla och ett ömsint språk. Den är mer än ett ögonblick, den är en historia berättad från början till slut. Ändå kan jag inte direkt rekommendera den eftersom temat inte berörde mig särskilt mycket (mer än att det var roligt att den utspelade sig i mina kvarter). Däremot ser jag fram mot att läsa Måns Wadensjös doku-roman från förlossningsavdelningen på Danderyds sjukhus. Det är inte otroligt att jag blir arg när jag läser den, hemfödare som jag är. Men jag gillar hans sätt att skriva och ämnet intresserar mig. 2011-12-17
Nedräkning till jul
12 semesterdagar har jag framför mig nu, plus helger, det ska bli så himla himla skönt! Jag ska läsa alla böcker i olästa-högen (se nedan), promenera i snön som kommer att vräka ner från och med i morgon (se nedan), lära mig att spela go, skriva varje dag, svara på obesvarade brev, hasa omkring i tofflor.
11 av mina gamla bloggar låg på Blogsome, som för några veckor sedan skickade ett mail om att de skulle lägga ner verksamheten och att man hade tio dagar på sig att backa upp sina grejer. Gissa hur kul det var att försöka hinna med samtidigt som jag jobbade? Jag hann, fast det var på håret. Till och med Julias gamla Julblogg blev räddad, hurra!
10 gånger har jag sprungit upp och ner till tvättstugan idag. I morgon ska jag sortera en miljon strumpor.
9 pepparkakor till, sen får det vara bra.
8 olästa eller halvlästa böcker i olästa-högen: Bob Hansson – Vips så blev det liv, Åsa Andersson Strollo – Hoppas, Frances Hodgson Burnett – A Lady of Quality, August Lindberg – De första teaterminnena, Terry Pratchett – Eric, Doris Lessing – Shikasta, Margaret Atwood – A Handmaidens Tale, Margareta Strömstedt – Natten innan de hängde Ruth Ellis.
7 dagar kvar till jul, och varje dag ska jag lyssna på den bästa jullåten någonsin med Tomte-Bob:
6 konsonanter och ett Ö gör Anna till en ledsen wordfeudare
5 timmars dans på julfesten i torsdags känns fortfarande i fotsulorna.
4 julklappar på min önskelista: en kakburk, en bok, ett vapen och fred på jorden.
3 förfrågningar varje dag från Couchsurfare, tackar just nu nej till alla på grund av att Irlandsdottern med pojkvän kommer hem snart (se nedan!) och gör huset fullt. Bli Couchsurfare du också! Det behövs!
2 minuter kvar tills midnatt då och då kommer ÄNKLIEN facit till Lottens julkalender, detta tortyrliknande redskap och ljuva pina, denna honungsfälla man vandrar rakt in i med öppna ögon varje december.
1 dag kvar tills Irlandsdottern kommer hem! Är mycket lycklig, men också orolig för att det inte ska börja snöa innan hon kommer. Hon har särskilt beställt snö.
11 av mina gamla bloggar låg på Blogsome, som för några veckor sedan skickade ett mail om att de skulle lägga ner verksamheten och att man hade tio dagar på sig att backa upp sina grejer. Gissa hur kul det var att försöka hinna med samtidigt som jag jobbade? Jag hann, fast det var på håret. Till och med Julias gamla Julblogg blev räddad, hurra!
10 gånger har jag sprungit upp och ner till tvättstugan idag. I morgon ska jag sortera en miljon strumpor.
9 pepparkakor till, sen får det vara bra.
8 olästa eller halvlästa böcker i olästa-högen: Bob Hansson – Vips så blev det liv, Åsa Andersson Strollo – Hoppas, Frances Hodgson Burnett – A Lady of Quality, August Lindberg – De första teaterminnena, Terry Pratchett – Eric, Doris Lessing – Shikasta, Margaret Atwood – A Handmaidens Tale, Margareta Strömstedt – Natten innan de hängde Ruth Ellis.
7 dagar kvar till jul, och varje dag ska jag lyssna på den bästa jullåten någonsin med Tomte-Bob:
6 konsonanter och ett Ö gör Anna till en ledsen wordfeudare
5 timmars dans på julfesten i torsdags känns fortfarande i fotsulorna.
4 julklappar på min önskelista: en kakburk, en bok, ett vapen och fred på jorden.
3 förfrågningar varje dag från Couchsurfare, tackar just nu nej till alla på grund av att Irlandsdottern med pojkvän kommer hem snart (se nedan!) och gör huset fullt. Bli Couchsurfare du också! Det behövs!
2 minuter kvar tills midnatt då och då kommer ÄNKLIEN facit till Lottens julkalender, detta tortyrliknande redskap och ljuva pina, denna honungsfälla man vandrar rakt in i med öppna ögon varje december.
1 dag kvar tills Irlandsdottern kommer hem! Är mycket lycklig, men också orolig för att det inte ska börja snöa innan hon kommer. Hon har särskilt beställt snö.
2011-12-11
Är det modigt att ropa slagord? – forts
Fortsättning från tidigare.
Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.
Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.
Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.
Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.
Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?
Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.
Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.
Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.
Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.
Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.
Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.
Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.
Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.
Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.
Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.
Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.
Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?
Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.
Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.
Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.
Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.
Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.
Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.
Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.
Är det modigt att ropa slagord?
Igår vaknade jag av motorvrål, polissirener och en fruktansvärd smäll nere på gatan. Jag skyndade mig ut på balkongen och såg ett rykande, brinnande bilvrak nere på gatan, och en polisbil som hade stannat en bit bort.
Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.
Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.
Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.
Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.
Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.
När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.
Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"
Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.
På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?
Fortsättning följer strax.
Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.
Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.
Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.
Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.
När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.
Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"
Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.
På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?
Fortsättning följer strax.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
