SL, stoppa onödiga dödsfall nu

Igår kväll körde vårt tunnelbanetåg på en ung man på Östermalmstorgs station. Det var hemskt och sorgligt. Just när vi kom ut ur tunneln kastade sig föraren på tutan, sen hörde vi en otäck duns, sen tvärbromsade tåget och folk skrek på perrongen. Vi försökte ta oss ut för att hjälpa till men dörrarna var låsta. En ung kille sa att han var sjuksköterska och fick hjälp att få upp dörren med våld. Jag sprang ut och ringde 112, någon annan hade redan ringt.

Brandförsvaret var först på plats

Sjuksköterskan och några till satt vid killen som låg på perrongen. Alldeles för stilla. Det kändes som evigheter tills ambulansmännen kom.

När jag kom hem läste jag att en annan man ramlat ner på spåret och dödats av tåget i Flemingsberg. Ytterligare en annan svår olycka verkade ha hänt i Bålsta, och många vänner hade historier om tunnelbaneolyckor.

Oavsett om man blir knuffad, ramlar, går på spåret eller hoppar framför tåget med flit så måste det vara helt fruktansvärt för tågföraren. Om vi som satt på tåget blev chockade (och det var tydligen två på perrongen som svimmade) är det antagligen inget jämfört med det helvete tågföraren går igenom efteråt. Vilket inte ens går att jämföra med de anhörigas, familjen till den som dör.

Nu vänder jag mig till SL. Sätt stopp för dödsfall i tunnelbanan! Bygg glasväggar framför spåren, som de har i Köpenhamn, Paris, HongKong och Seoul bland annat. Det är dyrt men det räddar liv (och är bra på många andra sätt). Jag kan åka med hur skruttiga tåg som helst, bara de inte dödar någon på vägen!

Så oavsett om ni finansierar det med mer reklam (som jag avskyr), så kallade "fuskavgifter" (motbjudande, men det är en helt annan diskussion) eller helt enkelt tar ert förnuft till fånga och får politikerna att skattefinansiera kollektivtrafiken, så vill jag att varenda krona som behövs går till att rädda de liv som går att rädda.

Två mycket bra artiklar på YIMBY:

- En investering i säkerhet

- Hur många måste dö?

PS Det här handlar inte om att hindra folk som vill ta livet av sig, det är också en helt annan diskussion. Det handlar om att hindra folk som vill göra det genom att hoppa från t-baneperrongen, och om alla som inte alls ville dö eller bli lemlästade.

Varför man inte ska ge till tiggare

1. Man har inga mynt eller sedlar på sig.
2. Man har jättedåligt med pengar själv, så lite så att man inte ens kan avvara en femma.
3. Man har helt sjukt bråttom.
4. Man har inga armar.

Annars kan jag inte komma på något rimligt skäl att inte ge småpengar till någon som behöver det.

Ibland hör jag folk säga att de som tigger gör det för att slippa jobba. Varje gång vill jag fråga: Skulle du hellre tigga än jobba? Tänk efter. Skulle du?

Ingen människa väljer den förödmjukelsen, den utsattheten framför ett respektabelt jobb. Ingen.

Andra svaga argument:

- Ger man en tiggare pengar så går de bara till maffian.
Ok, ge frukt, mackor, kaffe, vantar istället.

- Vi kan inte ha ett samhälle där folk lever på allmosor.
Fine, jag är med på revolutionen. Tills den är genomförd kan vi ge småpengar så att folk inte svälter ihjäl.

- Hur ska jag veta att jag inte blir lurad?
Enkelt. Titta på dig själv. Har du kläder? Har du ett hem? Ett jobb? Känner du dig trygg med att du ska få du mat varje dag? Du blir inte lurad.

DN har en bra reportageserie om tiggare just nu, läs den.

februari, stockholm

I morse när jag cyklade till jobbet var det fyra minusgrader och dimma.

Sen lättade dimman och himlen blev blå.

Jag åker bara tunnelbana i yttersta nödfall. Nu vet ni varför.

Nollåttor, finns dom

Om inte min morfar hade varit så äventyrslysten och rest till Motala på 1910-talet så hade jag kunnat räkna mig som fjärde generationens stockholmare på min mammas sida och femte på min pappas sida. Nu är jag nån slags åttondels öschötte, det är föralldel också trevligt!

Men idag har jag skrivit på Stockholmsbloggen om nånting jag tänker på ofta. Hur blir man stockholmare? Är det nånting särskilt med att bo i Stockholm? Är stockholmare typiska på något sätt? I så fall hur?

Värmlänningar på vift, eller?

Svara gärna här!

En alldeles vanlig episk svensk dag mitt i livet

Igår var det en sån där alldeles vanlig dag som man blir glad av. Först vaknade jag halv fem av att min man och en mås stirrade på varandra genom fönstret. Jag viftade avvisande mot måsen, och kanske sa jag också "vaff" åt den, jag har ett minne av det. Den flög iallafall iväg. Min man flög inte iväg, så vitt jag minns, det hela är lite oklart. Sen vaknade jag igen klockan sju och gick upp. Rosenbönorna hade växt explosionsartat under natten, den som redan hade grott var redan dubbelt så hög som kvällen innan och tre nya hade kommit upp!

rosmarin + rosenbönor

utbrytarkungen

På väg till tunnelbanan fick jag hoppa över en vilt krängande slang som gick från en avloppstrumma i Götgatan till en tankbil, samtidigt som jag höll för näsan. Ni kan själva gissa vad som sögs in i bilen, tydligen med våldsam kraft.

Halv tio var jag på Centralen och tog tåget till Uppsala, där jag skulle sitta nästan hela dagen i en underjordisk bunker och krisöva med Uppsala läns infochefer. Jag frågade minst tre människor om vägen fast jag hade gps i mobilen. Jag gillar att fråga folk, fast jag vet inte varför. Sen kom jag fram till bunkern, som vaktades av en mystisk ögonsten.

glosten

Uppsala var soligt, stillsamt och somrigt. Och alla husen är små, man får för sig att det är en hobbitstad.

bäverns gränd! hur gulligt är inte det?

fyrisån

På vägen hem gick jag genom ett regn av kastanjeblomblad.

såna

Mitt tåg skulle inte gå förrän om en halvtimme så jag gick runt och plåtade på stationen, bland annat Bror Hjorts staty. Den är mer slående på baksidan.

flicka med persilja

kvinna med grönt hår

en man med många talanger, eller nåt

Jag hade tänkt läsa en bok på tågresan hem men när jag tittade ut genom fönstret såg jag plötsligt en stor skylt i skogsbrynet. "Fortsätter det så här hela tiden?" stod det. Fortsätter vadå hur? tänkte jag, när nästa skylt plötsligt susade förbi: "Ja det gör det." Sen var jag fast. Det var skyltar ända fram till Märsta, säkert sju–åtta stycken, men jag hann bara fånga tre i min långsamma mobilkamera.

Allting rör ju på sig!

Det är du som rör på dig.

Är du kvar?

När jag kom hem till Stockholm var allt lika rörigt och galet som vanligt. Jag gillar det också. Tunnelbanetåget stannade precis innan Slussen, och stod still en stund. Det var ganska varmt och mycket folk i vagnen, och en kille i 25-årsåldern blev stirrig och anropade chauffören i nödtelefonen. "Jag kan inte andas" sa han, men just då började tåget rulla igen, fast långsamt. "Är du okej" frågade jag killen, för han såg fortfarande blek ut. Han nickade. "Jag tar tabletter för min träning" sa han, "och jag kan inte andas om jag inte får röra på mig". Jag var på vippen att säga att det lät som dumma tabletter men lät bli.

På Götgatan höll jag på att bli övercyklad av etthundra jäktade cyklister.

Se upp! Jag måste absolut hinna hem till klockan halv sex, annars blir jag en pumpa!

Men sen var jag hemma, och sen var sagan slut.

PS Och idag har rosenbönorna växt ännu mer! Hur kan de växa så där mycket och snabbt? Finns det nån vetenskaplig förklaring till växtkraft?

Morfars minnen: varför vi inte bor på Östermalm

Min morfars farfar var sannerligen inte någon affärsman. Annars hade jag kanske hetat Dårråthea af Gyllenstrut och tronat i ett palats på Öfre Östermalm just nu. Detta helt orimliga påstående kommer sig av att jag har läst i min morfars röda skrivbok där han skrev ner sina barndomsminnen och lite familjehistoria. Den är väldigt rolig bitvis, och ganska frustrerande här och där som när han berättar om sin farfars obefintliga sinne för feta inkomster.

Morfars minnen av jättelänge sen

Bakgrunden är att min morfars farfar Erik, som var född i Tossebergsklätten i Sunne i Värmland och hade utbildat sig till byggare, tog sina båda söner Per och Olle och gick till huvudstaden för att söka jobb. De kom fram till Stockholm den 1 maj 1864. Min morfars pappa Per var 14 år då, och han fick följa med sin pappa till olika byggen och söka jobb som murarlärling.

Det gick hyfsat bra för Erik, han fick bygga många hus, Stockholm växte med rekordfart. De byggde i Vasastan och på Östermalm, som fortfarande var ganska lantligt. Det var inte förrän 10-20 år senare som det blev snofsigt där, som man kan läsa på stockholmsbebyggelse.se: "Östermalm omdanas på slutet av 1800-talet från det fattiga Ladugårdslandet till den förnämsta av Stockholms stadsdelar".

Så det kanske inte var så konstigt att en bit mark där var till salu för ett förmånligt pris nån gång strax före 1870. Min morfar Gidde skriver:

"Lagårdslandet var på den tiden på sina ställen rena moraset. Det fanns ett område mellan ungefär nuvarande Sturegatan, Linnégatan, Östermalmsgatan och uppåt Östermalmstorgshållet, och där fanns fallfärdiga tobakslador och gröpper och buskar och ogräs. Det området var till salu, men det kostade 8.000 kronor. Pojken, min pappa, föreslog sin far att de skulle sälja gården vid Tossebergsklätten och ta sina nu sparade pengar och göra köpet. Men nej, det gick inte. Känslan för gården därhemma var för stark."

Så här såg området ut ungefär då:

fast det hette inte Östermalm då, utan Ladugårdslandet (ända till 1885)

och så här ser det ut idag:

med nya namn som Karlavägen, Linnégatan, Artillerigatan och Brahegatan.

Det var alltså inte allt man ser på kartan som var till salu för åtta lakan, bara en del av det. Men man kan ändå livligt föreställa sig att den då 16-årige Per hade rätt i sitt förslag till pappan, att det skulle ha varit en god affär att köpa det med gröpper, buskar och allt och bygga lite hus på det. Men nej, som sagt. Känslan för gården därhemma var för stark.

(Göran Tunström skulle säkert ha applåderat morfars farfars beslut. Han menade att utsikten från Tossebergsklätten var det nästa bästa efter en titt på Gud. Och idag kan man ju få nävgröt och fläsk på toppen varje dag, så vem kan klaga?)

Mmm nävgröt