2014 - året när vi får en smällkyss och vaknar

Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.

Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.

Vanlig situation nuförtiden:

• Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
• Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
• Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
• Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
• Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.

... med rätt att våldta?

Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.

Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var "svartmuskig". Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).

Läs mer i Bildskolan!

Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.

Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:

Om sexism:
• Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
• Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.

Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om "massinvandring"? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Om tolkningsföreträde:
• Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
• "Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig" Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
• Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
• Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.

Bra om politik i största allmänhet:
• Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
• De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.

Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.

Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.

Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.

Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!

Polisen måste plugga på om demokrati

En vän åkte till Karlaplan i går kväll för att visa motstånd mot den manifestation som nazisterna i SMR (Svenska motståndsrörelsen) hade planerat att hålla utanför Greklands ambassad. SMR ville hylla två medlemmar i det grekiska ultranationalistiska och nynazistiska partiet Gyllene Gryning som sköts till döds nyligen. Vännen gick för att vara en del i motdemonstrationen, utan att göra annat än passivt motstånd och visa sitt ogillande av nazismen. I går var dessutom exakt 75 år sedan Kristallnatten, vilket gjorde att de svenska nazisterna framstod som ännu mer våldsamma och xenofobiska.

Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.

I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.

Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.

Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade "Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något".

Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.

Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.

Befria de palestinska bubblorna

Slog upp tidningen i morse och fastnade med blicken på en bekant annons, den från Returpack om att man spar energi genom att panta flaskor. Eller? Nånting såg annorlunda ut.

Vänster: panta mera. Höger: panta mindre.

Läste texten och insåg att annonsen var från företaget Sodastream som vill att man inte ska panta mera, det vill säga inte köpa PET-flaskor överhuvudtaget utan kolsyra sitt eget vatten. Ja jo det är ju bra, synd att kolsyrepatronerna är så dyra bara.

Vänster: Sodastream ockuperar. Höger: Köp Sodastream.

Fortsätter läsa på motstående sida: DN Debatt. "Dags kräva märkning av alla bosättarprodukter", ja det håller jag absolut med om. Det är föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred som vill få Israel att ändra sin bosättarpolitik genom att sätta press på bosättarekonomin. Tydlig märkning av varor som producerats på ockuperade områden skulle vara ett första steg i rätt riktning. Sverige och EU måste agera, skriver föreningen.

"Regeringen Netanyahus bosättarpolitik på den ockuperade Västbanken håller på att omöjliggöra en tvåstatslösning och öppna för en israelisk stat mellan Jordanfloden och Medelhavet, befolkningsmässigt dominerad av palestinier som andra klassens medborgare. (...) De israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken är, enligt internationell rätt, olagliga och utgör det största hindret för fred. Därför har EU nu beslutat om ett nytt samarbetsdirektiv med Israel som uttryckligen skiljer mellan Israel och bosättningarna, men som tyvärr undantar handeln med produkter. (...) Men Storbritannien, Danmark och Nederländerna har påbörjat ett arbete för att genomföra märkning av bosättarvaror. Även i Sverige växer opinionen för kravet på “märkning av ockupationen”. (...) Starka kommersiella och politiska intressen motsätter sig en fungerande märkning och gör allt för att förhindra insyn i varornas ursprung. På detta finns många exempel. Ta SodaStream (producerar kolsyremaskiner), som har tillverkning i Mishor Adumim på ockuperad mark, men framgångsrikt har felmärkt ursprunget genom att ange bolagets huvudkontor i Israel som tillverkningsort."

Tittar på annonsen igen. Set the bubbles free står det. Sorry Sodastream: ni har en bra poäng och jag håller absolut med om att man inte ska köpa PET-flaskor för ofta (även om man självklart ska panta de flaskor man köper). Men så länge ni tillverkar era bubblor på olagligt ockuperad mark och dessutom försöker dölja det med falsk ursprungsmärkning tänker jag bojkotta er.

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar

Nu har jag bara sista kapitlet kvar på Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar, och det ska jag läsa i tvättstugan i morgon. Jag började läsa den för flera månader sedan, det är galet men sant att jag inte har tid att läsa nästan nånting just nu, och ända sedan jag började läsa har jag dansat små lyckliga danser, strukit under, delat på fejsbokk och tjatat sönder öronen på alla som vill höra om vilken fantastisk bok det är. Enligt uppgift vill DN:s recensent dela ut boken till alla i Sverige och, ja, jag känner precis likadant.

Nina Björk ställer viktiga frågor i sin bok, kanske de viktigaste frågorna som finns, om hur vi lever våra liv. Vad vi ser som värdefullt, vem som skapar våra bilder av lycka. Hon frågar varför det är tillåtet att drömma om solresor, nya skor och högre lön, men inte om ett samhälle där vi tar hand om varandra, där ingen behöver varken svälta eller jobba ihjäl sig.

Hon skriver om föräldraskapet, om feminism, om kultur och ekonomi på ett sätt som gör det så hjärtskärande tydligt hur det hänger ihop. Det är alltid osäkert om ett kort utdrag kan göra ett långt resonemang rättvisa, men det här är i alla fall ett stycke som jag gulmarkerade i kväll, och hade jag kunnat sätta glitterstjärnor och bokmärkesänglar i kanten ocskå så hade jag gjort det:

"Att kvinnors sätt att »göra föräldraskap« ser ut på ett visst sätt har att göra med uppfostran, förväntningar, historia och könsnormer. Det har också med biologi att göra. Inte kvinnlig biologi – utan mänsklig. Människoarten är biologiskt skapad så att en större människa måste finnas till för en mindre under mycket längre tid än vad andra stora djur måste finnas till för små djur. Vi är ju så väldigt ynkliga, så bräckliga, liksom så för tidigt födda för att klara oss själva i världen jämfört med andra djur. Där en hundvalp eller en kalv eller en killing själv kan förflytta sig och hitta föda efter en relativt kort period är människobarnet beroende av att någon annan finns där för henne eller honom och hjälper, matar, skyddar, ombesörjer livet. Omsorg om det bräckliga, skriver Ulla M. Holm i Modrande & praxis, är helt enkelt en mänsklig benägenhet – och, kan vi tillägga, en benägenhet utan vilken människoarten överhuvudtaget inte skulle kunna existera. Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa. 

Denna benägenhet finns hos både kvinnor och män, men kvinnor är, som Holm skriver, »särskilt exponerade för att utveckla denna benägenhet«. Kvinnor »är tidigt tränade att iscensätta eller hålla oss till kontexter« där förväntningar om att svara an på de hjälplösas rop uppstår, »att träna uppmärksamhet, att öva svarsförmågan, att förvärva kompetens att adekvat möta den beroendes behov«. 

Det är just för att kvinnor särskilt tränas i sådant omsorgsbeteende, sådant svarsbeteende, som mammors sätt att vara föräldrar skiljer sig från pappors – skiljer sig i faktiskt beteende, i viljor och drömmar och i skuldkänslor. Och jag har så förtvivlat svårt att förstå varför vi ska sluta tränas i detta helt adekvata och mänskliga beteende. Varför vi inte ska lägga all vår kraft på att – i stället för att stympa vår omsorgsförmåga – skola in män i den.

Jag ser inga intellektuella skäl, jag ser inga emotionella – däremot ser jag ekonomiska skäl. Och det här är ingen konspirationsteori, däremot en materialistisk: i en ekonomi byggd på varu- och tjänsteproduktion är ett beteende som svarar an på de hjälplösas rop inte adekvat – om det inte går att omvandla till just en vara eller en tjänst. 

Till och med: i en ekonomi byggd på tron att marknaden är rättvis finns det något hotande i den människotyp som mår dåligt av att de behövande som inte har pengar inte heller kan få sina behov tillfredsställda. Marknaden är rättvis: den impotente mannen i väst kan, som vi minns, köpa Viagra för att få bukt med sina problem – den malariadrabbade personen i tredje världen kan inte köpa medicin för att lindra sin sjukdom. Rättvist – utifrån marknadens logik. Djupt orättvist – utifrån en mänsklig logik."

Jag ska förstås läsa klart boken innan jag kommer med en riktig recension, det här var bara ett litet hurrarop på vägen.

Upp till kamp för dom som är där när vi föds!

Barnmorskorna får det allt svårare att klara sina jobb på ett lugnt och säkert sätt. Politikerna prioriterar ner vården och gör barnmorskornas jobb tyngre och mer stressigt. Därför demonstrerade ett hundratal barnmorskor och föräldrar utanför Landstingshuset i Stockholm idag. Det är JÄTTEVIKTIGT att bebisar får födas under tryggast möjliga omständigheter, både för föräldrarna (som kanske bara får en chans i livet) och för barnet. Det räcker inte med att man överlever, man behöver ha det harmoniskt omkring sig också. Vissa forskare menar att omständigheterna kring födelsen kan vara helt centrala för fortsättningen av ens liv.

Vi har alla fötts en gång, och många av oss har fått barn eller kommer att få barn. Därför borde vi alla stödja barnmorskorna och se till att de får vad de behöver, både på sjukhusen och för hemfödslar. Så här skriver barnmorskor på Stockholms läns sjukhus på Vårdförbundets hemsida idag:

"Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.

Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska runt om i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till."

Bild: Petra Jankov Picha

För att kunna ge en trygg och säker vård kräver barnmorskorna följande:

• Häv omedelbart de sparbeting som finns för förlossningsvården

• En barnmorska per kvinna i aktiv förlossning

• Fler barnmorskor i förlossningsvården och i alla beslutande organ

• Höj förlossningspengen som legat på samma nivå i många år

• Fler förlossningsrum

• Ta ett långsiktigt ekonomiskt ansvar vid planeringen av förlossningsvården


Läs om bakgrunden och dagens demonstration på Storify

Debattartikel i SvD: Förlossningsvården är inte längre säker

Stöd barnmorskornas kamp på Facebook

Följ barnmorskeupproret på Twitter

Läs Petra Jankovs bloggtext om barnmorskornas protester

Solidaritet, kärlek och björntjänster

Ska man hjälpa varandra? Den frågan brottas jag med dagligen. När ska man hjälpa andra? Vem ska man hjälpa? Hur mycket? Varför? Jag har skrivit om det många gånger.

Som mamma har jag diskuterat curling fler gånger än jag orkar tänka på. Det heter att man gör sina barn en otjänst och curlar dem när man brer mackor, låter dem bo kvar hemma etc. Tanken är att man ska förbereda dem (gärna från späd ålder) för den hårda verkligheten genom att själv vara hård.

Jag ryggar inför det.

Givetvis finns det en risk med att bli den som bär andras bördor, både för den som bär och för den som blir buren. När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen funderade jag mycket på vad som är bra och dålig hjälp. Det blev väldigt tydligt under den tiden hur lätt det var för mig (och oss alla) att ta på sig hjältemanteln. Hur skönt det var att hjälpa andra och hur det inte var helt enkelt att ta ett steg tillbaka när det var dags att sluta hjälpa.

Man ska inte gå för långt i sin iver att hjälpa, man måste respektera den andras förmåga. Men det är inget skäl att neka hjälp av princip.

Principfasta människor skrämmer mig ibland.

När jag läste Niklas Orrenius lysande reportage i DN idag om hur de papperslösa lever i Malmö blev jag illa till mods av den iskalla principfastheten hos Petra Stenkula, gränspolisens chef i Malmö. Men en av hennes repliker var en nyckel till hur hennes hjärna funkar. Hon fick frågan hur hon ser på de malmöbor som hjälper de papperslösa asylsökande genom att låta dem bo hos sig, ger dem mat, ser till att de lär sig svenska och får utbildning:

"Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan.
– Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst."

Först tänkte jag: Hon kanske har rätt. De som hjälper flyktingarna, de kanske bara förespeglar dem något som aldrig kommer att hända. För varje dag får de upp hoppet mer, och sen kommer polisen och tar dem.

Sen insåg jag varför den tanken skavde något enormt. För att varje dag som en papperslös flykting får vara i Sverige är en dag när hen inte behöver vara skräckslagen för sitt hemlands poliser/talibaner/soldater. Inte måste svälta eller vara rädd att bli stenad/mördad/hotad. Eller se sina barn svälta eller bli hotade/stenade/mördade. Varje dag i Sverige är en dag närmare möjligheten till trygghet. Och framförallt: varje dag i Sverige är en dag tillsammans med modiga, solidariska människor som tar risker, av fri vilja, för att hjälpa andra.

De försöker inte inge andra falska förhoppningar. Troligtvis är de mycket tydliga med hur små chanser de papperslösa har. De hjälper för att det skulle vara avskyvärt för dem att vända ryggen åt flyktingarna. För att de inte skulle kunna möta sin egen blick i spegeln om de inte gjorde vad de kunde för en människa som har så mycket mer att förlora än de själva.

Det är ingen björntjänst, det är solidaritet. För en flykting är varje sån dag en som man kan bära med sig hela resten av livet, vad som än händer. Det är en dag man har blivit starkare av, kanske bättre av till och med.

Så tror jag att hjälp fungerar, när man ger den av hjärtat och med respekt för den andra. Jag tror att människor mår bra av att be om hjälp, få hjälp och ge hjälp. Det kanske ser ut som det gör oss sårbara, men i längden tror jag bara att vi blir starkare av det.

Varför man inte ska ge till tiggare

1. Man har inga mynt eller sedlar på sig.
2. Man har jättedåligt med pengar själv, så lite så att man inte ens kan avvara en femma.
3. Man har helt sjukt bråttom.
4. Man har inga armar.

Annars kan jag inte komma på något rimligt skäl att inte ge småpengar till någon som behöver det.

Ibland hör jag folk säga att de som tigger gör det för att slippa jobba. Varje gång vill jag fråga: Skulle du hellre tigga än jobba? Tänk efter. Skulle du?

Ingen människa väljer den förödmjukelsen, den utsattheten framför ett respektabelt jobb. Ingen.

Andra svaga argument:

- Ger man en tiggare pengar så går de bara till maffian.
Ok, ge frukt, mackor, kaffe, vantar istället.

- Vi kan inte ha ett samhälle där folk lever på allmosor.
Fine, jag är med på revolutionen. Tills den är genomförd kan vi ge småpengar så att folk inte svälter ihjäl.

- Hur ska jag veta att jag inte blir lurad?
Enkelt. Titta på dig själv. Har du kläder? Har du ett hem? Ett jobb? Känner du dig trygg med att du ska få du mat varje dag? Du blir inte lurad.

DN har en bra reportageserie om tiggare just nu, läs den.

Om att tänka om

Man blir klokare med tiden, sägs det. Det låter gott, men har också en något bitter eftersmak av dumheter man tänkt förut. Jag har haft fel om mycket, och jag har tyckt det högt och med eftertryck. Idag vill jag helst hålla klaffen och lyssna. Jag har mycket kvar att lära, känns det som, just för att jag är äldre.

(Som till exempel om varför det visst är viktigt med feminism.)

Visst, jag vet att alla inte har blivit uppfostrade att ha åsikter och uttrycka dem högt. Men jag blev det. När jag gick i sexan blev jag en gång beskriven som "hon som tror att hon har mer rätt ju högre hon skriker". Inte så smickrande kanske men jag fick lära mig hemifrån att det var viktigt att vara kritisk, att ifrågasätta, att stå för sin åsikt, att inte låta sig skrämmas till lydnad och tystnad.

Bra på ett sätt, men jag borde också fått lära mig att lyssna och tänka. Framförallt att våga tänka om. Alla borde få lära sig att tänka om! Tänk om alla föräldrar och alla skolor poängterade det för alla barn: hur viktigt det är att ifrågasätta inte bara andras tankar, utan också sina egna.

För det är nästan svårare. Det ligger ju i sakens natur att det nästan gör ont. Allt det där jag har vetat så säkert och stått för – det kan väl inte vara fel? Ser inte jag ut som en pellejöns då?

Dra upp problemet till samhällsnivå och där är en del av förklaringen till varför ny forskning, nya tankar, alternativa tankar kan ha så svårt att nå ut. Om X-myndigheten har propagerat i flera år för att alla ska göra si, ser de inte ut som pellejönsar då om det plötsligt uppdagas att man borde göra så? Om sjukhuset har en viss rutin och förklarar myndigt för alla patienter varför den är viktig, hur pelljönsiga framstår de inte om rutinen visar sig vara helt kass?

Det gör ont att tänka på, så man gör inte det.

Min tandläkare berättade en gång hur tokig tandvården var på 60-talet, hur man borrade och fyllde med amalgam så det stod härliga till. NU var man mycket klokare, som tur var. - Hmm, sa jag, undrar vad man kommer att säga om dagens tandvård, om trettio år?
Han svarade inte på det, bara stirrade tomt på mig och fortsatte att gräva (lite hårdare) i min mun.

En sak som jag absolut har blivit med tiden är misstänksam mot folk som har debatterat samma åsikt i evigheter. Självklart finns det tankar som tål att bevisas och argumenteras för om och om igen, år ut och år in. Men man får inte glömma att ha minst ett halvt öra öppet för nya tankar och idéer. Man måste komma ihåg att lyssna på såna argument man vanligtvis inte håller med om och pröva dem så balanserat man förmår. Det kan hända att man lär sig något nytt.



Avslutningsvis vill jag citera Slavoj Žižek, slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker: "Tala är silver, lyssna är guld, tänka om är marängsviss med hemgjord chokladsås".

Eller nej okej han har inte sagt precis så. Men han säger att det är viktigt att tänka. Ibland viktigare än att agera. Tänk på det!

Min slingriga väg till kvinnosaken

Internationella kvinnodagen: den dag varje år när jag först tänker SUCK varför ska man ha den och sen inser, medan jag läser surrealistiska texter och framförallt kommentarsfält att javisstja, det är därför vi måste fortsätta att ha den.

Men det är svårt att veta om den hjälper eller stjälper. Det är en sån dag som borde vara överflödig.

Liv Strömqvist för GenusFokus

Det tog tid för mig att bli positivt inställd till feminismen. Som liten var jag obekväm med rollen som flicka men trodde att det var mig det var fel på, jag var udda på alla möjliga sätt och passade inte riktigt in nånstans. Som tonåring upptagen av helt andra frågor och mig själv. Kvinnofrågan kändes både självklar och sekundär, jag växte upp med grupp 8-tanterna och tyckte att de var jobbiga och töntiga. Jag fattade ärligt talat inte grejen. Jag hade inte själv upplevt särbehandling på grund av mitt kön och jag var för omogen för att se de djupgående strukturproblemen.

Sen blev jag 20 och upptäckte moderskapet, extasen i att bära, föda och amma ett barn. Det passade inte alls in med feminismen som den såg ut 1983. Jag ville vara hemma länge med min bebis, upptäcka världen med mina barn vid min sida, välja föräldraskapet framför löneslaveriet. Jag kände mig inte representerad av feministerna som krävde att få föda barn högteknologiskt, vara deltidsmammor, göra karriär i korsett och högklackat ... Och som tyckte att jag var en bakåtsträvare och könsförrädare.

När mina barn (två söner, två döttrar) var små försökte jag se till att de fick välja lekar, kläder, färger, vänner och roller själva. Jag var fortfarande upptagen av tanken på att människosaken måste vara viktigare än kvinnosaken. Jag var fortfarande på kollisionskurs med feministerna, som ganska unisont ropade på mera dagis och fler styrelseposter, saker som intresserade mig lika litet som ruttna lingon.

De feminister jag gillade var oftast biologister, de som anser att det finns kvinnliga och manliga egenskaper som inte har med sociala strukturer att göra. Det tror jag fortfarande! Jag är helt övertygad om att evolutionen har jobbat hårt på att den som ska bära, föda och amma ett barn får en viss uppsättning egenskaper som gör henne särskilt bra på det, och att den som ska skydda henne och barnet måste ha egenskaper särskilt lämpade för det. Därmed inte sagt att alla kvinnor har samma uppsättning egenskaper, eller att alla män har samma. Det handlar snarare om egenskaper som alla har, men i mer eller mindre dos. Vi kallar barnafödarnas egenskaper för kvinnliga, och skyddarnas för manliga, men man kan ha dem oavsett om man har kvinnliga eller manliga könsdelar. Jag är själv en typisk hen inuti, med ungefär 55/45 kvinnliga och manliga egenskaper.

Och självklart har de som tror att sociala strukturer spelar roll för vår bild av manligt och kvinnligt också rätt. Det ligger i sakens natur att de som tjänar på patriarkala strukturer (män) utmålar de (så kallat) kvinnliga egenskaperna som mindre viktiga.

Hur som helst. Idag, den 8 mars 2013, på Internationella Kvinnodagen, säger jag: jag är feminist. Framförallt är det mina döttrar och söner som har visat mig otaliga exempel på varför feminismen är en nödvändig väg till rättvisa och jämlikhet. Tack för det hörni, och för att ni är modiga människor som har fortsatt att välja era liv själva.

Bevis för att kapitalismen är en sjukdom

Idag stod jag på bussen brevid en lodis, en knarkare som såg ut att vara minst hundra år men troligen var tio år yngre än jag. Han var helt väck, tuggade på en otänd cigg, muttrade och höll sig med möda fast i en stolpe. På fötterna hade han flera par trasiga skor så han måste hasa för att inte tappa dem, och han luktade som en sopstation. Bakom mig satt två män och diskuterade lodisen.

"Att de ens får åka buss" sa den ena.

I det ögonblicket ville jag vända mig om och göra nånting hemskt och smärtsamt med den mannen, men det gjorde jag inte eftersom det är olagligt och våld föder våld och det var min hållplats. Men på vägen hem tänkte jag att jag snarare borde ha hållit fram min mobil, satt den på videoupptagning och bett honom upprepa sina ord. Filmen kunde sedan ha tjänat som bevis för att kapitalismen är som syfilis: den slår sig på hjärnan och gör folk sinnessjuka.

För att vi inte bara kan stå ut med att det finns människor mitt ibland oss som lever som skräp. Vi kan tänka på dem som om de vore skräp också. Vi fylls inte av sorg när vi ser det, utan vi tycker att vi borde slippa se det helt och hållet, för vår egen bekvämlighet. 

Det är fullt möjligt att jag skulle få Nobelpriset i medicin för den upptäckten, men det skulle inte vara till någon glädje.

Julevangelium

Läser Åsa Linderborg om hur hon förföljs av hatare när hennes tidning granskar de högerextrema. Det är skrämmande, sorglig läsning. Många med mig läser den och många frågar sig: Hur blir det så här? Var kommer det här hatet ifrån? Hur blir de här människorna så fyllda av svart, oförsonligt hat?

Men jag är inte förvånad. Vi skördar bara vad vi har sått. Vårt samhälle bygger på konkurrens i stället för samarbete. Vilket betyder att man blir antingen vinnare eller förlorare. Vi är många som hänger i naglarna däremellan, och har fullt upp med att hänga kvar. Men förlorarna, de som ger upp, vad har de för människovärde? Vad har de för anledning att känna kärlek, tillit, framtidstro, respekt?

Hjalmar Söderberg sa det så kristallklart i Doktor Glas:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Trollen, de främlingsfobiska, de impotenta kvinnohatarna – de vill alla bli fruktade för att de inte har någon som helst beundran eller kärlek att vänta sig. De har inget annat att hävda sig med. De blir råttor som gnager på andra människor, i brist på självkänsla och egenvärde.

Det är därför jag mår illa av alla mina vänstervänner som säger sig vilja sätta hårt mot hårt, "det får vara nog nu", man ska "sätta ner foten", "går det inte att diskutera med dem får man väl ta till våld".

Jag vill också få ett slut, jag vill precis lika mycket som de stoppa rasismen, kvinnohatet och allt det mörka. Men det går inte att göra genom att ta till våld, inte genom att ytterligare marginalisera. Man tränger bara in råttorna i ett hörn och gör dem ännu mer aggressiva. Och det är ett jättemisstag, ett livsfarligt misstag.

Ibland tror jag att hela mänskligheten är dömd att gå under för att vi genom hela vår historia har trott att det finns något som heter att vinna. Man kan inte vinna över andra, särskilt inte i längden. Det finns inget sätt att få slut på våld genom att trycka ner det. Man kan bara samarbeta, få andra med sig: inte med våld eller tvång utan av egen fri vilja. Det är absolut enda sättet.

God jul.

Sverigedemokrater, rasister, journalister och motstånd

I förrgår kväll var jag på Publicistklubbens debatt "Efter järnrören", där Stina Dabrowski intervjuade en panel med Linus Bylund (pressekreterare för Sverigedemokraterna), Lena Sundström, Ehsan Fadakar (Nyheter 24) och Björn Häger. Frågan var hur journalister bör granska SD, och Stina var noga med att det inte skulle bli en debatt som handlade om "är SD rasister" vilket var ganska svårt (och stundtals la en våt filt över diskussionen).

På vägen hem hade jag och X en intensiv diskussion som vi har haft flera gånger förut. Han höll med Lena Sundström, och Henrik Arnstad som satt i publiken, om att man visserligen inte kan tiga ihjäl dem men att man inte heller kan bemöta dem som vilket annat parti som helst. Och att man inte kan gå med på att "ta debatten om invandringen", eftersom det är att köpa deras argument och spela på deras planhalva. Han menar att man måste sätta stopp någonstans för människor som inte går att nå med förnuftiga argument, och att man till slut måste säga åt dem att hålla käften, eller rent av ta till våld för att stoppa dem.

X och jag stod tillsammans i en motdemo vid Salemmarschen förra året, och efter den kvällen insåg jag att jag inte vill ta till något som helst våld, varken verbalt eller fysiskt. För jag tror att man bara skapar mera våld av det.

Jag tror att Sverigedemokraterna är ett typiskt missnöjesparti, i bemärkelsen att de som röstar på SD är besvikna och frustrerade människor som känner sig förtryckta, marginaliserade, fråntagna något. Det kommer alltid att finnas missnöjespartier, och det kommer alltid att finnas människor som känner sig marginaliserade. Ofta har de helt rätt. I ett samhälle där konkurrensen hyllas måste det finnas förlorare. Men många av de som tillhör förlorarna (de som inte har pengar, utbildning, kontakter, framgång) kan inte eller vågar inte se de verkliga orsakerna. Istället ger de sig på de som är ännu svagare, ännu mer förtryckta, och skyller problemen på dem.

Att journalisterna, makthavarna, de som har sitt på det torra ser ner på dem gör dem bara ännu mer övertygade. Vänd dem ryggen, skratta åt dem, slå dem på käften, fängsla dem: de blir bara ännu mer övertygade om att de har rätt, att de är utsatta, att de blir lurade och förtryckta. De är det perfekta exemplet på "det som inte dödar härdar". De blir hårdare, sluter leden, suger i sig föraktet och omvandlar det till energi. Som du och jag också skulle göra om vi upplevde oss förtryckta.

Journalisterna har enormt stor makt, mer än många av dem vill erkänna själva. Men det finns en gräns för deras inflytande. De kan inte uppfostra folk till rätt åsikter. Och man kommer bara så långt med hån. Särskilt när man som Expressen i sin järnrörsserie angriper partitoppars personligheter, snarare än deras politik: man riskerar att göra dem till martyrer. Men ibland hjälper det inte ens med saklighet. Min kollega tipsade mig om Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson 1991, där Stenholm fullständigt smulade sönder Karlssons argument och avslöjade honom som en okunnig tölp. Många tänkte nog att det skulle vara ett dråpslag för Ny Demokrati. Ingen vill väl rösta på ett parti där partiledaren inte ens kan förklara sitt eget partiprogram? Men i själva verket steg deras popularitet med flera procent efter intervjun. NyD:s väljare var inte intresserade av partiprogrammet, de var nöjda med att vara en förbannad, förtryckt grupp med drag under galoscherna. På samma sätt är SD för många partiet för de mobbade, de som äntligen får ge igen. De stoppar fingrarna i öronen och skriker "shalalala", även inför kalla fakta.

Men det betyder inte att alla gör det. Det finns alltid någon som lyssnar. Medierna måste fortsätta att granska, men med torrt på fötterna, pålästa reportrar som ställer rasisteliten mot väggen och följer upp påståenden med nödvändiga motfrågor. Inte i svala morgonsoffor där tiden aldrig räcker till för intelligent analys, och inte i flåsiga debattprogram där deltagarna skriker sig blå. Journalister måste ta sitt ansvar, vara redaktörer, visa på otydligheterna, förklara sammanhangen, ge hela bilden och låta det ta så lång tid som behövs för att reda ut begreppen och smula sönder argumenten. Lördagsintervjun i P1 är en förebild.

SD:s väljare då? Ska man inte ta dem på allvar, som Ehsan Fadakar och Björn Häger förespråkade på PK-debatten. Är det inte viktigt att intervjua "mannen på gatan"? Måste inte journalisterna försöka sätta sig in hur SD-sympatisörerna har det i Borlänge och Tomelilla? Jo, självklart. Men inte utan motstånd. Inte utan sammanhang. Inte i nån Vi5:a eller på tre minuters micktid hos Belinda. Det bästa svenska exemplet vi har är Täppas Fogelberg, som lyssnar med respekt på de missnöjda i Ring P1 men som inte låter dem komma undan med sina huvudlösa påståenden. Mer sånt. Låt människor komma till tals, lyssna artigt. Men visa bestämt var skåpet ska stå.

Kollegan säger att vänstern har misslyckats med att fånga upp förlorarna i konkurrenssamhället. "Vänsterns största misstag var att släppa A-pressen", säger han. "Förr var det Byggnads egen tidning som skrev om hur arbetarklassen och underklassen drabbades av kapitalismen. Nu är det Byggnads som har de flesta SD-anhängarna, och ingen som ifrågasätter deras förklaringsmodeller. Journalistiken, såväl som motståndet, måste komma underifrån."

Jag menar att motståndet måste komma överallt ifrån. Vi måste alla göra motstånd. Men med respekt! Det är det svåraste av allt. Det betyder inte att respektera hatiska åsikter, dumhet eller olagliga handlingar. Men man måste respektera människan bakom åsikterna och handlingarna. Den sårbara, den som reagerar med hat om den inte tas på allvar. Man måste lyssna. Man måste ta debatten, överallt, hela tiden. Svara i kommentarsfält, i bussköer, på fikarasten, på Facebook och Twitter. Inte låta kommentarerna stå oemotsagda, så att rasisterna tror att tystnaden betyder att "alla tycker som vi egentligen".Det handlar inte om att stå med en pekpinne eller vara överseende. Man kan gärna vara fruktansvärt tydlig med sitt motstånd, men man kan inte hålla för öronen. Man kan visa känslor, visa att man blir upprörd, ledsen, förbannad, men inte håna, inte ignorera. Man måste komma med motargument, visa tydligt var man står, var vi de allra flesta står. Slå upp alla dörrar, lysa ner i mörkret, dra upp alla lik ur garderoben, släpa fram trollen i ljuset och visa tydligt: vi är de allra flesta. Vi tycker inte att era åsikter funkar. Vi vill andra lösningar. Vi hör er, och vi vill också förändra villkoren, men inte på bekostnad av de ännu svagare. Vi vill göra så här, och vi vill att ni försöker göra det tillsammans med oss. För tillsammans är vi starkast.

"Du vill släppa in djävulen i ditt hem" säger X upprört. Nej, men jag tror att när man tagit Fan i båten så måste man ro honom i land. Och vi har redan bjudit in Fan i vår båt, med detta jävla orättvisa samhälle som vi har byggt oss, där man bara klarar livhanken genom att trampa på andra. Så därför måste vi ta diskussionen med honom under hela roddturen. Försöker vi kasta honom överbord så välter han båten, och tiger vi så kommer han att göra våra liv till ett ännu värre helvete, helt ostört. Det är bara att kavla upp ärmarna och ro, och argumentera, gräla, bemöta. Lyssna, argumentera och ro. Det är min och din uppgift.

Är det modigt att ropa slagord? – forts

Fortsättning från tidigare.

Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.

Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.

Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.

Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.

Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?

Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.


Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.

Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.

Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.

Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.

Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.

Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.

Är det modigt att ropa slagord?

Igår vaknade jag av motorvrål, polissirener och en fruktansvärd smäll nere på gatan. Jag skyndade mig ut på balkongen och såg ett rykande, brinnande bilvrak nere på gatan, och en polisbil som hade stannat en bit bort.



Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.

Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.



Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöller

Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.



Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.

När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.



Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"



Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.

På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?

Fortsättning följer strax.

Varför jag gillar Occupy-rörelsen

Min äldsta son tipsade mig för en månad sen om Occupy Wall Street, en demonstration i New York som liknade de spanska och de israeliska protesterna tidigare i år. Han anmärkte på att medierna inte verkade uppmärksamma det, varken i Sverige eller i USA. Eftersom sonen är en klok människa och blev alltmer engagerad i Occupy-rörelsen blev jag också intresserad, men det har inte varit helt enkelt att sätta sig in i vad den står för. En artikel i Mother Jones (och kommentarerna till den) formulerade flera av mina frågetecken: Varför är det så (förhållandevis) få som har protesterat både på Wall Street och i Stockholm? Vilka är det som samlas, och vilka är budskapen? Vilka krav på förändring är det man ställer?

En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.

Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.

Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!

Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.

Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?

Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!

Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".

Här finns mer intressant läsning och lyssning:

- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."

- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."

- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".

Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.

Det finns inget viktigare

Just när jag ska somna står min yngsta dotter i dörren. Jag ser bara hennes silhuett men jag känner hennes sorg och oro så starkt att jag går upp och kramar om henne. "Världen är en skör plats" säger jag till henne när vi står och håller om varandra i mörkret. "Men de allra flesta är goda. De allra flesta får växa upp och se sina barn bli bra människor som gör bra saker. Du kommer att göra bra saker."

Min yngsta dotter kan tänka sig in i det som hände på Utöya alltför väl. Hon är själv med i ett ungdomsförbund och har varit på sommarmöten. Vi vet båda två att det som hände de norska AUF-ungdomarna kommer inte att hända igen. Men hon är ändå rädd, och jag förstår henne.

Rapporterna från Norge är ohyggliga, man kan inte ta in det helt, det gör för ont.

Det är lätt att fastna i nyhetsflödet, titta på filmerna, läsa bloggarna, följa alla länkar. Det spekuleras vilt: Vem är han, monstret, den sinnessjuke mördaren, avskummet som släckte så många liv, som släckte hoppet för så många föräldrar, för alltid. Var han ensam eller på uppdrag av någon? Vad fick honom att begå detta vidriga brott?

Vi kommer kanske aldrig att få svar. I alla fall inget tillfredsställande svar. Ingen logik kan hjälpa oss att förstå varför just de här barnen och ungdomarna skulle bli offer för detta missfoster till människa. Och just det kommer att göra så ont, för det är få av oss här i vår norra del av världen som nöjer sig med karma som förklaring, som många föräldrar gör i andra länder. Deras sorg är lika djup som vår, men de slipper i alla fall plågan av att jaga efter en förklaring: varför just mitt barn?

Så nästa fråga är: Hur kan vi förhindra att det här händer igen?

Många har försökt svara. De flesta är överens med Jens Stoltenberg: mer öppenhet, inte mindre, är svaret. Kärlek, inte hat. Vi måste vara modiga nu, inte gömma oss bakom hårdare poliser, fler kameror, hårdare straff. Visst är det normalt att känna hämnd och hat mot den avskyvärde som sköt på Utöya, men när den känslan har gått över måste vi inse att den är roten till det onda. Hämnd kan aldrig ge oss tillbaka våra mördade barn, det får bara fler barn mördade. De som har odlat hat och hämnd, i politiska grupper och partier, på gator och torg, på Flashback och andra forum och bloggar; det är de som har odlat Anders Behring Breivik.

Vi måste göra tvärtom nu. Vi måste släppa ner garden, sänka axlarna, låta människor vara. Vi måste sluta slåss med varandra, tävla om vem som har rätt, vem som bestämmer. Vi måste börja lyssna på varandra och verkligen försöka höra. Visa respekt. Gamla för unga, unga för gamla. Män för kvinnor, kvinnor för män. Och så vidare. Vi måste dela varandras bördor. Ta oss tid att hjälpa, se den som är ensam och vilsen, fånga upp den som känner sig utanför.

Men även om vi lyckas förändra världen lite till det bättre, kan vi ändå inte skydda oss mot allt. Livet är en skör plats. Det vet redan John Hrons föräldrar, det vet folket i Åmsele och det vet familjerna till alla de som föll offer för John Ausonius och Mattias Flinck. Det vet alla de som förlorade någon i tsunamin, i discobranden, i en bilolycka, av en stroke. Det vet alla som förlorar sina barn i krig, i svält, i sjukdomar. Här i Sverige, i Norge, i vårt skyddade lilla hörn av jordklotet har vi nästan lyckats glömma bort det. Med få undantag drabbas vi sällan av det som andra måste stå ut med betydligt oftare.

Så den allra viktigaste frågan är: Hur kan vi leva när vi vet att världen är så skör? Och svaret även på den frågan är kärlek. På riktigt. Vi måste prioritera kärleken. Framför pengar. Framför makt.

Vi måste sluta kriga. Ta hem soldaterna, lägg ner försvaret.

Vi måste sluta köpa så mycket grejer. Inse att tid är så mycket viktigare än pengar. Vi behöver inte en massa saker, vi behöver varandra. Vi har inte tid att vara på jobbet tre fjärdedelar av vårt vakna liv, för att ha råd att handla mer. Våra barn, våra vänner, våra grannar är så mycket viktigare.

Vi har inte råd att leva i små slutna kärnfamiljer utan insyn. Nätverk är viktigare än någonsin nu. Vi måste prata med varandra, med folk runtomkring. Diskutera det vi tänker och gör. Lyssna med respekt. Störa varandra. Hålla varandra. Livet är för skört, och för kort, för något annat.

Medborgare och motståndskraft

Ett av mina favoritord nu för tiden är medborgare. I mitt jobb på myndigheten handlar det mycket om medborgarna: medborgarens rättigheter, medborgarens ansvar, medborgarens inneboende styrka. Att vara medborgare är att vara med. Att räknas både som individ och tillsammans med andra. Utan medborgare, inget samhälle.

Ett annat favoritord är resiliens. Fram till i går har jag skrivit och sagt det på engelska (resilience) eftersom jag aldrig har hört någon säga det på svenska. Förra veckan skrev jag att det betyder "motståndskraft och återhämtningsförmåga". Igår läste jag i Språktidningen att resiliens anses vara ett svenskt nyord. Där förklarar man det så här:

Förmågan att stå emot och återhämta sig från störningar kallas resiliens.
Resiliens används oftast av psykologer och miljöforskare för att beteckna motståndskraft och förmåga till återhämtning. Ordet kommer från engelskans resilience, som också kan betyda 'elasticitet' och 'spänst'. Ordet används inom områden som ekologi, ekonomi och psykologi. I Veckans affärer dyker ordet upp i en artikel om jämställdhet: "Bolag med större mångfald har större resiliens, större förmåga att hantera kriser, fler perspektiv på beslutsfattande, fler motröster och större förmåga att rekrytera talanger av båda könen."

I mitt jobb handlar det mycket om hur medborgarna (och därmed samhället) kan bli mer resilienta, i bemärkelsen förebygga, hantera och återhämta sig från olyckor, kriser och katastrofer. Min tanke är att man som medborgare blir mer motståndskraftig och tålig ju mer delaktig man känner sig. Ju mer man vet om hur man ska ta hand om sig och andra. Ju mer man förstår hur samhället fungerar. Jag tror att en medborgare som känner sig införstådd och delaktig också känner ansvar.

Hur kan myndigheterna få medborgarna att känna sig mer delaktiga då? Ett sätt är att ge mer insyn. Visa hur kvarnarna mal. Visa att de som jobbar på myndigheterna också är medborgare.

Det finns många bra exempel på hur det kan se ut. Ett är hur redaktionen på Krisinformation.se använder sin dialogkanal på Twitter. Ett annat hur Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, jobbar.

WikiLeaks knuffar gränsen mot öppenhet

Öppenhet är viktigt. Och svårt. Det vet jag bland annat från mitt jobb på en myndighet. Hur mycket ska man berätta? Kan man visa allt och ändå verka trygg och trovärdig? Måste inte någon ta ledartröjan och peka med hela handen, utan att behöva förklara sina beslut i minsta detalj?

"Makten har alltid ett intresse av att hålla så mycket som möjligt hemligt. Inte av ondska, utan för att det blir enklare så. Var gränsen mellan öppenhet och slutenhet går, är en strid som utkämpas varje dag mellan makthavare och dem som granskar" skriver Karin Pettersson i en ledarkrönika i Aftobladet, och hon har så rätt.

När journalister och visselblåsare i andra delar av världen avslöjar makthavarna blir vi imponerade och ger dem Nobelpris. När WikiLeaks gör samma sak i vår egen kultur blir vi förskräckta. Inte ska man väl berätta sånt där om de som styr USA och Europa? Vad har de för avsikter egentligen? Vems ärenden går de?

Men hittills har jag inte sett något som gett mig anledning att tvivla på WikiLeaks avsikter. De är granskare, avslöjare, visselblåsare. De visar hur det går till i maktens korridorer. Och det är viktigt.

Däremot är Julian Assange inte jätteviktig. Eller snarare: han är inte huvudsaken. Det hänger inte enbart på honom, och hans personlighet borde inte betyda något. Jag fattar faktiskt inte varför inte WikiLeaks har sett till att ha fler frontfigurer (men kanske det är som man anar ibland, att det inte finns rum för fler än Assange där han ska verka. Eller som universums president, Zaphod Beeblebrox uttryckte det: If there's anything around here more important than my ego, I want it caught and shot now).

Jag kan inte avgöra om Assange har begått något brott mot svensk lag - för mig är det lika troligt att han är utsatt för smutskastning på grund av sin roll i WikiLeaks. Det kommer vi kanske aldrig att få veta. Samma sak gäller kvinnorna på kärandesidan. Vi får kanske aldrig veta om de ljuger, eller om de också är utsatta för smutskastning. Sofia Mirjamsdotter skriver bra om det: Glöm inte Bjästa.

Jag blev iallafall väldigt arg när jag hörde på Ekot igår att både Mastercard och VISA stoppar alla betalningar till Wikileaks. Det är inte så lätt att bojkotta VISA, särskilt inte när min bank använder deras tjänster, men jag ska i alla fall försöka.

(Värt att notera: det fungerade fortfarande att donera till WikiLeaks med VISA-kortet i går kväll. Blockaden kanske inte gäller Sverige, eller så hade den inte hunnit träda i kraft.)

Mer att läsa i WikiLeaks-flödet:

Engelska The Guardian: WikiLeaks under attack - timeline

Noam Chomsky med flera i The Drum: Open letter to Julia Gillard: re Julian Assange

Julian Assange i The Australian: Don't shoot messenger for revealing uncomfortable truths

"Every time WikiLeaks publishes the truth about abuses committed by US agencies, Australian politicians chant a provably false chorus with the State Department: "You'll risk lives! National security! You'll endanger troops!" Then they say there is nothing of importance in what WikiLeaks publishes. It can't be both. Which is it?

It is neither. WikiLeaks has a four-year publishing history. During that time we have changed whole governments, but not a single person, as far as anyone is aware, has been harmed. But the US, with Australian government connivance, has killed thousands in the past few months alone."

Medborgartest (och snart börjar vi mäta era skallar)

Uppdatering! Det var bara ett skämt. Som tur var. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson har fått tag på första utkastet till ett medborgartest för svenskar. Tanken är att inte bara nya medborgare måste klara testet för att få svenskt medborgarskap. Alla svenskar mellan 18 och 80 år som vill behålla sitt medborgarskap måste få godkänt.

Man önskar att det vore ett skämt eller en mardröm, men tydligen är det på fullaste allvar och i vaket tillstånd man måste läsa detta. Här kan du testa om du är (eller kan bli) en god svensk medborgare:

Medborgartest Sverige
Svara på frågorna i tur och ordning! Du har 20 minuter på dig. Inga hjälpmedel är tillåtna! Ditt första svar gäller!

1 Sveriges städer
Två av Sveriges städer är Östersund och Örnsköldsvik.
a) Vilka landskap ligger städerna i? (1 p)
b) Båda städerna ligger på sluttningar mot stora vatten. Vilka vatten? (1 p)
c) Genom städerna går två olika riksbekanta järnvägar. Vad kallas de? (1 p)
d) Båda städerna är kända idrottsstäder. Daniel Sedin och Sigge Ericsson är kända profiler. Vilka idrotter har de vunnit sina framgångar i? Och vilka idrottsföreningar representerade de i sina hemstäder? (1 p)

2 Sveriges broar
Tre broar går från Sverige till våra grannländer Finland, Norge och Danmark. En fjärde bro går från fastlandet till Sveriges näst största ö. Vilka fyra vattendrag för dessa broar över? (4 p)

3 Sveriges drottningar
Sverige har sedan drottning Kristinas tid med rätta blivit känt för sina drottningar. Nämn fyra av dessa:
a) En verksam på 1700-talet (1 p)
b) En verksam på 1800-talet (1 p)
c) En verksam på 1900-talet (1 p)
d) En verksam på 2000-talet (1 p)

4 Sveriges politiska partier
Flera av Sveriges politiska partier har bytt namn under senare år. De ursprungliga namnen gav tydligare besked om partiets ursprung och ideologi. Vad hette på sin tid det parti som leddes av
a) Gunnar Hedlund (1 p)
b) Jarl Hjalmarsson (1 p)
c) Birger Ekstedt (1 p)
d) Hilding Hagberg (1 p)

5 Sveriges internationella förgrundsfigurer
Flera svenska kvinnor har gjort viktiga insatser för Sverige internationellt. Namnge
a) Sveriges senaste kvinnliga utrikesminister (1 p)
b) den kvinna som blev chef för FN:s internrevision och som riktat skarp kritik mot FN:s ledning (1 p)
c) den kvinna som utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors situation i krig och andra konflikter (1 p)
d) Sveriges nuvarande EU-kommissionär (1 p)

6 Svenska blommor
I Sverige har varje landskap en landskapsblomma. Vilket landskap förknippar du med
a) Blåklint (1 p)
b) Prästkrage (1 p)
c) Styvmorsviol (1 p)
d) Liljekonvalj (1 p)

7 Svensk mat
Matlagning är en favoritsyssla för många svenskar. Varje landskap har därför också en landskapsrätt, typisk för landskapet. Listan är inte officiell, men om vissa maträtter råder full enighet. Så - vilket landskap förknippar du med
a) Kroppkakor (1 p)
b) Isterband (1 p)
c) Pitepalt (1 p)
d) Röding (1 p)

8 Svensk musik
Musik har blivit något av en svensk exportvara. Svensk jazz har sedan Lars Gulins och Jan Johanssons dagar haft stora framgångar.
a) En svensk jazzgrupp vann i början av 2000-talet internationell ryktbarhet för sin avancerade och egensinniga jazz. Gruppen kallades EST. Vad står det förkortningen för? (1p)
b) En svensk trombonist, som också sjunger, har betytt mycket för att lansera andra svenska musiker utomlands och ordnar varje sommar uppmärksammade jazzkonserter på idrottsplatsen i Brantevik. Vad heter han? (1 p)
c) Flera svenska jazzsångerskor har haft framgång utomlands. En av dem har nyligen fått stor uppmärksamhet för sitt samarbete med Radio String Quartet Vienna. Vad heter hon? (1 p)
d) En jazzpianist från Malmö har snabbt etablerat sig som en av Europas främsta. Sommaren 2010 startade han Ystads jazzfestival. Vad heter han? (1 p)

9 Svenska myndigheter, organisationer och företag
Sverige är ett välorganiserat land. Flera av våra myndigheter/organisationer/företag är mest kända genom sina förkortningar. Vi undrar nu: Vilka myndigheter/organisationer/företag döljer sig bakom nedanstående förkortningar – och vilken verksamhet bedriver de?
a) JO (1 p)
b) JC (1 p)
c) JK (1 p)
d) SJF (1 p)

10 Svensk idrott
Fotboll är en stor sport i Sverige, och flera internationellt kända spelare kommer härifrån. Basen för detta är en framgångsrik klubbfotboll. I vilka städer hör följande fotbollsklubbar hemma? (½ poäng för varje rätt svar, max 4 p totalt).
a) Mjällby
b) Oddevold
c) Sylvia
d) Assyriska
e) Sirius
f) Öster
g) Brage
h) Älgarna

11 Svenskt religiöst liv
Den svenska kulturen är starkt knuten till en kristen idétradition. Vi vill nu veta:
a) Vad är helgsmål? (1 p)
b) Vad betyder EFS? (1 p)
c) Varför firas Kyndelsmäss – och när? (1 p)
d) Varför firas Värnlösa barns dag – och när? (1 p)

12 Svenska språk
I Sverige talas svenska. Men vi har också fyra officiella minoritetsspråk – eller fem, beroende på hur man räknar. Nämn minst fyra av dem! (1 p för varje rätt svar, max 4 p totalt).

Det hela verkar snudd på sinnessjukt. Vad är det som testas egentligen, vad vill man åt? Är man en bättre medborgare för att man känner till Hilding Hagberg, pitepalt och Värnlösa barns dag?

Jag vill veta: Vad är det för människor som står bakom det här förslaget, och vem har konstruerat testet? Och framförallt, vad är syftet?

Hallå Jan Björklund, det ringer in

Jan Björklund: Du är skolminister, men du har missat hela poängen med svenska skolan. Vi införde allmän utbildning för flera hundra år sedan. Först för att lära ut kristendom. Men även sedan vi blivit sekulariserade höll vi fast vid att alla skulle ha rätt till utbildning, eftersom alla måste kunna läsa, skriva och räkna i ett demokratiskt samhälle.

Att lära sig är alltså en rättighet. Inte en plikt.

Du verkar också ha missat den viktigaste lektionen i pedagogik: Alla barn som mår bra vill lära sig, när det är roligt och intressant.

Om ett barn skolkar beror det inte på ovilja att lära.

I ditt senaste nyhetsbrev säger du att kommunen ska kunna beordra föräldrar till skolkande barn att sitta med i klassrummet. Detta, förklarar du, ska bara gälla elever med "stabila" hemförhållanden. När det gäller elever med "trassliga" hemförhållanden ska snarare socialen kopplas in (oklart om de ska sitta med i klassrummet). Ditt sätt att resonera får mig att tro att du vet väldigt lite om hur olika barn är, hur olika deras hemförhållanden kan vara, barns behov, hur skolan verkligen fungerar och hur den skulle kunna fungera.

Jan Björklund: Se skolket som en förlust för eleverna, inte för skolan. Gör undervisningen tillgänglig och intressant för alla. Ta alla möjligheter att undervisa barn där de själva känner sig trygga och kan lära sig. Ta vara på varje barns talanger och vetgirighet. Inse att kunskap är mycket mer än torr teori.

Skolan är till för eleverna, inte tvärtom.
Låt stå!