Vad ska man med familj till?

Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.

I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. "När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj", suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.

Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.

För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.

På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.

I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.

Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.

Det kostar att ha familj

Det kostar att ha familj, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Man måste ju sätta gränser, visa hur verkligheten ser ut. Vi har tre barn som bor hemma fortfarande, men två av dem betalar inte för sig, de påstår att de inte tjänar tillräckligt på sina ströjobb. Jag har funderat på att kasta ut dem, jag gjorde faktiskt ett försök häromveckan och vräkte ner alla deras saker i några flyttkartonger som jag ställde ut på gatan. "Ut med er och skaffa jobb!" skrek jag åt dem från balkongen. "Klipp håret också förresten, ni ser ju ut som hippies!" Det spöregnade och de stod bara där och stirrade. Vilka lata typer. Inte hade de råd med taxi heller.

Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet "marknadsmässig hyra" ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.

Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.

Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.

Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.

Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. "Jaha, vad ska du göra för mig isåfall" frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.

Tänk om tonåringarna skulle ställa samma krav på oss

Snart är det Valborg, till alla tonåringars föräldrars stora sorg. Systembolaget kör med sitt vanliga dubbel-tänk och gör reklamfilm med en psykolog som uppmanar föräldrarna att sätta gränser - för sina barn.

Samtidigt citerar man Folkhälsoinstitutet som säger att vart femte barn i Sverige lever i en familj med förhöjd alkoholkonsumtionen. Och eftersom vuxna är barns förebilder, är risken stor att dessa barn ska få alkoholproblem senare i livet, skriver man.

Det låter ganska troligt. Barn gör ju inte som man säger - de gör som man gör! Min generation fick inte heller dricka när vi var unga. Ändå är det tydligen minst var femte av oss som har alkoholproblem.

Kanske är det sant att alkoholdebuten sker allt tidigare. Enligt Socialstyrelsen togs i fjol 507 barn i åldern 0—14 år in i sjukhusens slutenvård för alkoholintag. Det är lätt att få panik som vuxen.

Lösningen är - som vanligt - att sätta gränser. För sina tonåringar. Nolltolerans gäller. Lås in barnen om det behövs. Gör vad som helst - bara du slipper ta ansvar för ditt eget drickande.

PS Mitt snack om unga och alkohol i P1 i fredags

Skoltrött tonåring tar all energi

En anonym förälder skrev så här i en tidigare kommentar:

"Just nu känner jag mig totalt tom. Har en son som är fruktansvärt skoltrött. Andra året på gymnasiet. Har varit skoltrött sedan 6:an. Vi har pratat ikväll och han säger att han vill kunna vilja men VILL INTE....Han gör bara ytterst få läxor. Går i skolan bara för att. Jag har stöttat och stöttat i flera år och sista massor. Men nu orkar jag inte längre....Kan inte låta detta ta all min energi..Ska ha möte i skolan imorgon men vet inte om han kommer gå dit. ....Fasen vad göra....kan vi bara låta honom vara ifred på sitt rum med datorn på magen större delen av tiden. Ja , jag vet inte....Han skulle få lite hjälp från mentorn och boka tid men det har han inte gjort. Då säger han att han inte vill ha hjälp för då skulle han känna sig som en looser.....Detta är hur jobbigt som helst... Nu ger jag snart upp!"

Det är många föräldrar som sliter sitt hår över skoltrötta barn. Och många föräldrar som har varit skoltrötta barn en gång i tiden, precis som Anonym2 som svarade Anonym1 så här:

"Ville bara säga att jag var likadan när jag gick i skolan och det blev en prima människa av mig med. Det kanske inte hjälper just nu, men bara så du vet!"

Problemet är ju just att det bara hjälper så lite, mindre än det borde. Som förälder blir man ändå orolig och stressad. Mitt yrkesliv har varit spännande och roligt, trots att jag var skoltrött och skolkade mycket när jag var tonåring. Ändå har jag oroat mig mycket när något av mina barn har visat samma tendenser. Dessutom har jag lagt skulden på mig själv, trots att jag har andra barn som både gillar och klarar sig toppenbra i skolan. Man tänker inte så klart när man oroar sig för sina barn.

Jag fick en en liknande fråga i min gamla tonårsföräldrablogg. Då svarade jag bland annat att skolan faktiskt inte passar alla. Det är många unga människor som är för smarta, för känsliga, för osäkra eller för ointresserade för att skolan ska fungera. Det kan vara så att de passar mycket bättre ute i arbetslivet, eller med ett hantverk, på resande fot eller i ett eget företag.


Det man kan göra som förälder är att visa tydligt för sitt barn att man är bekymrad. Man får försöka vara så rak och tydlig som möjligt, och inte lägga skuld eller tvivel på barnet. Säga som det är: jag är orolig för att du ska få dåliga betyg, jag är orolig att du ska bli uteliggare. Eller vad det nu är man är orolig för. Man behöver inte be om ett svar. Barnet behöver inte ta ansvar för föräldrarnas känslor och fantasier. Men det är viktigt att de får veta vad vi känner och fantiserar om.

Sen ber man barnet att tänka igenom, och berätta vid tillfälle, vad han eller hon vill göra de närmaste åren. Det får vara precis vad som helst. Om det är en dröm som verkar orimlig behöver man inte fnysa åt den. Man kan bara fråga vilket barnet tror är det bästa sättet att uppnå det målet.

Om sonen ändå vill fortsätta att plugga kanske han ska gå en annan linje, kanske till och med en annan skola. Han kanske vill gå en yrkesinriktad linje, även om det skulle innebära att han måste läsa om vissa ämnen.

Många ungar tappar sugen helt när de har börjat halka efter. De får för sig att de aldrig kommer att hinna ikapp, att det inte är någon idé att ens försöka. Försök luska ut om din son känner så. I så fall brukar det gå att få extra hjälp av skolan. Att det får honom att känna sig som en förlorare är jobbigt, men får inte stå i vägen. Förklara att man bara förlorar om man ger upp, fast man egentligen vill.

Om han säger att han vill arbeta kan ni börja med att kolla om skolan kan hjälpa till med anpassad studiegång, det vill säga att eleven får hjälp av skolan att hitta en arbetspraktik under skoltiden. Eller börja söka jobb på det vanliga sättet, via annonser, kontakter och arbetsförmedlingen.

Men om han inte vill göra någonting då? Kan han verkligen bara ligga på sitt rum, med datorn på magen? Nja, tycker jag. Han kanske går igenom en jobbig fas och behöver vara ifred mer än vanligt. Men om man inte går i skolan och inte jobbar måste man bidra till familjelivet på något annat vis. Ingen som är med i en familj kan bara ligga på soffan. Förklara att han kan avlasta er på ett bra sätt genom att till exempel laga mat, handla eller städa. Det är bra för både er och honom - han lär sig massor av det. Och sannolikt får det honom mer motiverad att komma hemifrån.

Jag skrev i mitt förra svar att det viktiga i en sån här situation är att få barnet att vilja ta ansvar själv. Man måste visa barnet att man förtroende för att han eller hon ska lyckas, att man vill veta vad barnet själv har för förslag på lösningar och att man gärna vill hjälpa till med de förslagen.

Men som sagt, även om han hoppar av gymnasiet så måste det inte vara en katastrof. Vi är ganska många avhoppare som det ändå har gått bra för till slut - även om vår väg kanske inte blir lika spikrak som andras.