Min anledning att släcka ljuset ikväll

I kväll är det Earth Hour. Hoppas att alla släcker ljuset och att det är en stjärnklar himmel, så att vi får se Vintergatan.

På röda mattan i en Anna Maltz

När jag vinner en Oscar nästa gång ska jag låta Anna Maltz sy upp en kreation åt mig.


Kanske en sån här. Eller en blå kaninkostym.


Fin ska jag vara iallafall.

Tack Johnny och MrsLi för outfittips!

Kulturfyran Just Nu

Kulturbloggen ber oss svara på vad vi gillar just, just nu. Här kommer mina svar:

1. Vilken bok läser du? Shantaram. Helt fantastisk. En av de bästa böcker jag läst på länge.

2. Vilken skiva lyssnar du på? Jag lyssnar nästan aldrig på skivor. Men här är en spotifylista som rullar ganska ofta här hemma.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot? Dialektfrossa, i kväll! Ledig dag i morgon! Våren!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu? Hmm ... jag vill inte svara Lottens blogg, eller Ö-Helenas, Mrs Lis eller någon av de andra superroliga lärorika finurliga bloggarna som jag alltid länkar till, för det är så uppenbart. Så jag säger Populär astronomi.

Märkligheter var ordet

Världen är ett konstigt ställe. Istället för att utbyta kloka och roliga tankar med varandra, springa nakna på varma stränder, leka med våra barn i parker och komma på nya efterrätter mellan nio och fem varje dag är det meningen att vi ska vara inomhus och sortera pappershögar eller bygga saker som folk kan köpa fast de inte behöver. Jag känner på mig att det är något fel någonstans.

Inte hinner man med att läsa alla roliga bloggar som finns heller. Min förr så långa och underbara lista i Google Reader är nu nertrimmad till det allra, allra nödvändigaste. Det som jag inte skulle klara en arbetsdag utan.

Bland de senast tillagda där finns några som jag vill dela med mig av. Om ni av någon tokig anledning skulle ha missat dem. (Någon kanske stängde in er i ett bageri i ett år för att testa olika rulltårtssmaker?)

• Mrs Li är en ny bekantskap för mig. Hon är väldigt rolig både på och utanför bloggen, och dessutom skriver hon föredömligt kort! Man hinner läsa alla hennes roliga inlägg utan att det inverkar menligt på papperssorterandet. Mitt nyårslöfte ska bli att bli lika kort som Mrs Li.

• BiblioteksBella är världens charmigaste Bellablogg. BiblioteksBella var först med dagens kulturoutfit. Bara en sån sak.

• Märkligheter är en ny blogg på dn.se, där Clas Svahn tar upp olika fenomen. Mycket efterlängtat.

• Modesty Blaise-bloggen behöver väl inte förklaras. Det är bara att suga i sig som en svamp.

• Neil Gaimans Journal är min favoritförfattarblogg. Alltid lika intressant, vare sig han skriver om sitt författande, andra författare, flygplatser, sin familj, badskum eller grisar.

• Föräldraskap är inte en blogg utan en kanal på mikrobloggen Bloggy där man kan diskutera barn och föräldrafrågor. Hetast diskussioner blir det om tandborstning.

• Språk är en kanal om språk, på samma mikroblogg. Om syftningsfel, särskrivning, grammatikfrågor, versfötter, löpsedlar och vad har du.

• Om jag var din hemmafru, Matälskaren och Brax on food är tre matlagningsfavoriter. Inte för att jag någonsin har lagat några av recepten. Jag håller mig så långt från spisen jag bara kan nu för tiden. Men de här bloggarna är såna sköna skribenter så att maten kommer i skymundan.

• Bloggvärldsbloggen har fått en ny redaktör i Mymlan och är en ovärdelig sked i bloggsoppan. Detsamma gäller The Critics, som bland annat väljer ut och djuprecenserar andra bloggar. Sympatiskt nog får man ofta länkar till särskilt bra inlägg i den recenserade bloggen.

Glad vårdagjämning!

Idag tar vi på oss vårhattarna och vinkar till solen klockan sexton minuter i tolv!

Bebisen gråter fortfarande

För några månader sen skrev jag om den gråtande bebisen i lägenheten ovanför oss, att den väcker oss nästan varje morgon och att jag funderade på om jag skulle säga nånting till föräldrarna. Och isåfall vad?

Jag fick olika förslag, här och på andra ställen. Flera skrev att jag inte borde lägga en lapp i brevlådan, att det skulle vara för opersonligt. Att jag borde bjuda in dem istället. Och visst, det låter klokt. Men jag har dragit mig för det ändå, inte vetat hur jag skulle säga för att inte låta som om jag kritiserade dem.

Så kom mamman ner i tvättstugan när jag stod där och hängde in kläder i torkskåpet. En halvtimme innan nästa tvättid egentligen, men hon skulle bara kolla sa hon och jag sa att hon kunde börja, jag var ändå klar med maskinerna. Sen frågade hon om det inte var vi som bodde under dem. Jo, sa jag och då frågade hon om vi blev störda av att hennes barn drog omkring på stolar och sånt.

Det måste ju vara gud? Eller ödet?

Så jag tog mod till mig och sa att nej, inte stolarna, men bebisen, du vet hur det är när man är förälder, då vaknar man för minsta barnskrik. Jag sa det snällt och hon log. Och så sa jag: ni har väl sovrummet precis ovanför vårt, det är nog därför det hörs så bra. - Det är bebisen som sover där, svarade hon hastigt, vi håller på och försöker få den att sova i ett eget rum.

Sen pratade vi om barns utveckling och samsovning en halvtimme. Jag sa rent ut till slut att nio månaders ålder kan vara lite tidigt att försöka få barn att sova ensamma. Att om de skriker så där mycket så kan det betyda att de helt enkelt inte är redo. Och att det alltid kommer av sig själv till slut.

Hon lyssnade men var tveksam. De hade bestämt sig för att prova det här en vecka sa hon, och så sa jag bara att jag hoppades att det skulle gå bra. Jag kunde (och borde kanske) ha sagt att en kvart i alla händelser är mycket för en bebis att ligga ensam och gråta, men jag orkade eller vågade inte.

Nu har det gått två veckor. Bebisen vaknar prick fem varje morgon, ibland några gånger på nätterna också. Ibland får den skrika länge, ibland kommer de och tar upp den med en gång.
Jag hoppas att de bestämmer sig för att avsluta experimentet snart, mest för bebisens skull!

Här är lite bra råd om bebisars separationsångest och hur man samsover säkert.

Läs vad andra skriver om: cosleeping, samsovning

Gåta om tiden

STILL taking pictures är en blogg, skriven två fotografer som just nu befinner sig på reportageresa på andra sidan jorden. Den ena av dem heter Ville och har tagit en del av fotona på bloggen. Man ser honom också på några av bilderna, en lång ung man på resa i Banda Aceh. I det fjärran Indonesien.


Men Ville är också nio år, och det senaste året har han ätit mellis hemma hos oss nästan varje dag efter skolan. Han och min son är bästa kompisar, och de pratar oavbrutet medan de slevar i sig cornflakes.

Hur går det ihop?

Vad lite man vet om korna egentligen

Vi satt och fikade igår och pratade om att det inte borde finnas någon KRAV-märkning i livsmedelsaffärerna. Istället borde det vara den besprutade, syntetiska maten som skulle få döskallemärkningar.

Typ: "Mjölk från besprutade kor".

Fast det är väl inte korna som är besprutade egentligen.

"Mjölk från kor som ätit besprutat gräs".

Men tänk om gräset inte var besprutat utan bara sånt där annat gräs som man blir yr i hatten av?

Vad lite man vet om korna egentligen. Är det nån som verkligen håller koll, och kan se till att vi konsumenter får den information vi behöver för att göra rätt val?

"Mjölk från kor som har solat utan solskyddsfaktor".
"Mjölk från kor som röstar på moderaterna".
"Mjölk från kor som aldrig går och lägger sig i tid".
"Mjölk från kor som aldrig är ute på dåligheter (extra torr mjölk)".

Sånt satt vi och diskuterade. Vi kom inte fram till något särskilt.

Dagens Strimpa

I likhet med så många andra svenska skolbarn tvingades jag läsa Strindberg långt innan jag var redo för hans unika snille och tyckte därför att karln var bajs. Men med tiden blev jag lite klokare, och häromdagen låg jag i soffan och läste Strindbergs dikter. En del av dem är så roliga och häftiga! Här är dikten Indiansommar, ur Dikter på vers och prosa från 1883, kapitlet Stormar:

Från sjukrummets kloraldoftande kuddar,
mörknade av kvävda suckar
och hittills ohörda hädelser;
från nattduksbordet,
belamrat av medikamentsflaskor,
bönböcker och Heine,
jag stapplade ut på balkongen
för att se på havet.

Svept i min blommiga filt
lät jag oktobersolen skina
på mina gula kinder
och på en flaska absint,
grön som havet,
grön som granriset
på en snöig gata
där ett liktåg gått fram.

Havet låg blickstillt,
och vinden sov –
som om ingenting passerat!
Då kom en fjäril,
en brun otäck fjäril,
som förr varit kålmask
men nu kravlat sig upp
ur en nylagd lövhög,
narrad av solskenet
gubevars!

Skälvande av köld
eller ovana
slog han sig ner
på min blommiga filt.
Och han valde bland rosorna
och anilinsyrenerna
den minsta och fulaste –
hur kan man vara så dum!

När timman var ute
och jag reste mig
för att gå och ta in,
satt han kvar ännu,
den dumma fjäriln.
Han hade uppfyllt sin bestämmelse
och var död,
den dumma djäveln!

Läs vad andra skriver om: Strindberg, poesi, fjärilar, absinth

Skoltrött tonåring tar all energi

En anonym förälder skrev så här i en tidigare kommentar:

"Just nu känner jag mig totalt tom. Har en son som är fruktansvärt skoltrött. Andra året på gymnasiet. Har varit skoltrött sedan 6:an. Vi har pratat ikväll och han säger att han vill kunna vilja men VILL INTE....Han gör bara ytterst få läxor. Går i skolan bara för att. Jag har stöttat och stöttat i flera år och sista massor. Men nu orkar jag inte längre....Kan inte låta detta ta all min energi..Ska ha möte i skolan imorgon men vet inte om han kommer gå dit. ....Fasen vad göra....kan vi bara låta honom vara ifred på sitt rum med datorn på magen större delen av tiden. Ja , jag vet inte....Han skulle få lite hjälp från mentorn och boka tid men det har han inte gjort. Då säger han att han inte vill ha hjälp för då skulle han känna sig som en looser.....Detta är hur jobbigt som helst... Nu ger jag snart upp!"

Det är många föräldrar som sliter sitt hår över skoltrötta barn. Och många föräldrar som har varit skoltrötta barn en gång i tiden, precis som Anonym2 som svarade Anonym1 så här:

"Ville bara säga att jag var likadan när jag gick i skolan och det blev en prima människa av mig med. Det kanske inte hjälper just nu, men bara så du vet!"

Problemet är ju just att det bara hjälper så lite, mindre än det borde. Som förälder blir man ändå orolig och stressad. Mitt yrkesliv har varit spännande och roligt, trots att jag var skoltrött och skolkade mycket när jag var tonåring. Ändå har jag oroat mig mycket när något av mina barn har visat samma tendenser. Dessutom har jag lagt skulden på mig själv, trots att jag har andra barn som både gillar och klarar sig toppenbra i skolan. Man tänker inte så klart när man oroar sig för sina barn.

Jag fick en en liknande fråga i min gamla tonårsföräldrablogg. Då svarade jag bland annat att skolan faktiskt inte passar alla. Det är många unga människor som är för smarta, för känsliga, för osäkra eller för ointresserade för att skolan ska fungera. Det kan vara så att de passar mycket bättre ute i arbetslivet, eller med ett hantverk, på resande fot eller i ett eget företag.


Det man kan göra som förälder är att visa tydligt för sitt barn att man är bekymrad. Man får försöka vara så rak och tydlig som möjligt, och inte lägga skuld eller tvivel på barnet. Säga som det är: jag är orolig för att du ska få dåliga betyg, jag är orolig att du ska bli uteliggare. Eller vad det nu är man är orolig för. Man behöver inte be om ett svar. Barnet behöver inte ta ansvar för föräldrarnas känslor och fantasier. Men det är viktigt att de får veta vad vi känner och fantiserar om.

Sen ber man barnet att tänka igenom, och berätta vid tillfälle, vad han eller hon vill göra de närmaste åren. Det får vara precis vad som helst. Om det är en dröm som verkar orimlig behöver man inte fnysa åt den. Man kan bara fråga vilket barnet tror är det bästa sättet att uppnå det målet.

Om sonen ändå vill fortsätta att plugga kanske han ska gå en annan linje, kanske till och med en annan skola. Han kanske vill gå en yrkesinriktad linje, även om det skulle innebära att han måste läsa om vissa ämnen.

Många ungar tappar sugen helt när de har börjat halka efter. De får för sig att de aldrig kommer att hinna ikapp, att det inte är någon idé att ens försöka. Försök luska ut om din son känner så. I så fall brukar det gå att få extra hjälp av skolan. Att det får honom att känna sig som en förlorare är jobbigt, men får inte stå i vägen. Förklara att man bara förlorar om man ger upp, fast man egentligen vill.

Om han säger att han vill arbeta kan ni börja med att kolla om skolan kan hjälpa till med anpassad studiegång, det vill säga att eleven får hjälp av skolan att hitta en arbetspraktik under skoltiden. Eller börja söka jobb på det vanliga sättet, via annonser, kontakter och arbetsförmedlingen.

Men om han inte vill göra någonting då? Kan han verkligen bara ligga på sitt rum, med datorn på magen? Nja, tycker jag. Han kanske går igenom en jobbig fas och behöver vara ifred mer än vanligt. Men om man inte går i skolan och inte jobbar måste man bidra till familjelivet på något annat vis. Ingen som är med i en familj kan bara ligga på soffan. Förklara att han kan avlasta er på ett bra sätt genom att till exempel laga mat, handla eller städa. Det är bra för både er och honom - han lär sig massor av det. Och sannolikt får det honom mer motiverad att komma hemifrån.

Jag skrev i mitt förra svar att det viktiga i en sån här situation är att få barnet att vilja ta ansvar själv. Man måste visa barnet att man förtroende för att han eller hon ska lyckas, att man vill veta vad barnet själv har för förslag på lösningar och att man gärna vill hjälpa till med de förslagen.

Men som sagt, även om han hoppar av gymnasiet så måste det inte vara en katastrof. Vi är ganska många avhoppare som det ändå har gått bra för till slut - även om vår väg kanske inte blir lika spikrak som andras.

Jag är inte bara kvinna, jag är man också

I dagens DN finns en text av Ulrika Kärnborg. Rubriken är Moder framför allt, och den handlar om den svenska modersmytens rötter, och om dagens feminism. Den är en del av en debatt om Mariabilden och feminismen, som man kan läsa här.

Artikeln tände en massa gnistor i mig, som ett tändstift, trots att den är skriven på akademiska och jag bara fattade hälften. Tyvärr finns den inte ute på dn.se ännu, men Kärnborg skriver om det urkvinnliga som även innefattar det svarta, det sexuella och fruktbara, det mystiska och extatiska. Om att denna svenska arketypiska kvinnlighet bygger på "bondmorans kropp och kön, hennes erfarenhet av att föda barn och amma, det som gör henne radikalt annorlunda".

Min kropp är en kvinnas kropp, och det är jag glad för. Jag är glad, stolt och tacksam för att jag har fått uppleva graviditet, barnafödande och amning. Men kroppen är bara det yttre. På insidan är jag nästan lika mycket man som kvinna. Eller nästan lika mycket yin som yang, om man vill se det på kinesiska.

Det är min övertygelse att vi alla är både kvinnor och män. Om det sitter i kromosomerna, neuronerna, generna eller några ännu inte bevisade små spiritoner vet jag inte, och det spelar mig ingen roll. Vi fylls på från fosterstadiets dag 1 med kvinnligt och manligt. En del av det formar kroppen. Annat formar hur vi uppfattar världen, hur vi tänker, känner och agerar. Det kvinnliga är alltså något annat, annorlunda, än det manliga. Och båda är nödvändiga. Båda är kraftfulla. Som yin och yang.

Om man bara tror att man själv, eller andra, är de egenskaper som syns på kroppen, då förlorar man något viktigt. Hela kulturen förlorar på det.
Samma sak om man tror att bara det manliga är något bra och eftersträvansvärt.

Jag skulle önska att vi såg på oss själva, och varandra, och våra barn, som individer. Inte som kön.
Då skulle det inte fungera att betala lägre lön till kvinnor. Det skulle inte finnas homofober. Man skulle inte behöva ha dumma diskussioner om rosa. Arbete och samvaro med barn skulle inte nedvärderas. Det skulle vara lika okej att amma som att vara vd.

Och det enda skillnaden mellan män och kvinnor skulle vara den som satt i de härliga, lockande könsdelarna, de som alla kvinnor och män så gärna vill ha. Är du man? Vill du föda barn? Lessen mannen. Bättre lycka nästa liv.

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade ("X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid"). Nu är skoltiden över. Hurra!

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade henne i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hon somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Mitt hjärta är ditt

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. - Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. - Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. - Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
- Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?