Tummar önskas inför kinesisk föreläsning

I morgon eftermiddag ska jag hålla en tre timmar lång föreläsning på engelska, med simultantolk till kinesiska, för en delegation med kinesiska och internationella deltagare i nånting som heter China Council for International Cooperation on Environment and Development. De är i Stockholm för att studera sånt som allmänhetens deltagande i planering och beslutsfattande, öppen förvaltning, meddelarskyddet, kommunikation kring miljöolyckor och hur medborgare, media, organisationer och myndigheter använder sociala medier.

Jag är ganska nervös. När jag provpratade idag blev jag hes efter tio minuter. Hur ska det gå?

Håll gärna en tumme!

Medborgare och motståndskraft

Ett av mina favoritord nu för tiden är medborgare. I mitt jobb på myndigheten handlar det mycket om medborgarna: medborgarens rättigheter, medborgarens ansvar, medborgarens inneboende styrka. Att vara medborgare är att vara med. Att räknas både som individ och tillsammans med andra. Utan medborgare, inget samhälle.

Ett annat favoritord är resiliens. Fram till i går har jag skrivit och sagt det på engelska (resilience) eftersom jag aldrig har hört någon säga det på svenska. Förra veckan skrev jag att det betyder "motståndskraft och återhämtningsförmåga". Igår läste jag i Språktidningen att resiliens anses vara ett svenskt nyord. Där förklarar man det så här:

Förmågan att stå emot och återhämta sig från störningar kallas resiliens.
Resiliens används oftast av psykologer och miljöforskare för att beteckna motståndskraft och förmåga till återhämtning. Ordet kommer från engelskans resilience, som också kan betyda 'elasticitet' och 'spänst'. Ordet används inom områden som ekologi, ekonomi och psykologi. I Veckans affärer dyker ordet upp i en artikel om jämställdhet: "Bolag med större mångfald har större resiliens, större förmåga att hantera kriser, fler perspektiv på beslutsfattande, fler motröster och större förmåga att rekrytera talanger av båda könen."

I mitt jobb handlar det mycket om hur medborgarna (och därmed samhället) kan bli mer resilienta, i bemärkelsen förebygga, hantera och återhämta sig från olyckor, kriser och katastrofer. Min tanke är att man som medborgare blir mer motståndskraftig och tålig ju mer delaktig man känner sig. Ju mer man vet om hur man ska ta hand om sig och andra. Ju mer man förstår hur samhället fungerar. Jag tror att en medborgare som känner sig införstådd och delaktig också känner ansvar.

Hur kan myndigheterna få medborgarna att känna sig mer delaktiga då? Ett sätt är att ge mer insyn. Visa hur kvarnarna mal. Visa att de som jobbar på myndigheterna också är medborgare.

Det finns många bra exempel på hur det kan se ut. Ett är hur redaktionen på Krisinformation.se använder sin dialogkanal på Twitter. Ett annat hur Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, jobbar.

Dag 7: Lottens underbara och gräsliga julkalender

Den här söndagen ska jag göra ingenting*, har jag tänkt. Bara softa, umgås med familjen och ... spendera timmar stående på huvudet i Lottens fantastiska, förvirrande och förmårrade julkalender!

Varje dag fram till jul, sedan 2005, har Lotten en hemlisbloggarkalender. Varje dag bloggar hon som om hon vore någon annan; oftast en känd bloggare eller författare eller en figur i en känd bok. Eller nånting annat. (Reglerna är lite oklara, för mig iallafall. Dessutom ska man leta efter en röd tråd som går genom hela kalendern. Det hela är feruktansvärt svårt. Ibland påstås det vara jättelätt, men det är alltid jättesvårt, utom en gång 2006(1) när jag (tack vare Julia) lyckades gissa rätt(2)! Att vi vann tröjorna på bilden var helt ologiskt, eftersom man (oftast) inte alls vinner när man gissar rätt, utan när man blir dragen ur ett plommonstop. Därför är det inte viktigast att gissa rätt, utan att vara med i plommonstopet, och att lägga ut dimridåer. Tur det! Eftersom man lätt framstår som en obildad barbar när man inte har den minsta aning.

Kristallklart? Bra, då är det bara att börja gissa. Men var varnad: du kommer att förspilla din dyrbara tid, komma försent till jobbet, försumma din familj, glömma att borsta tänderna och väcka din omgivning mitt i natten med höga rop på Ernst Brunner! Eller Karin Alvtegen!

* utom att tvätta, städa, sortera papper, laga trasiga grejer och sånt förstås

Dag 6: Mikrobloggandets biverkningar

Det här med mikrobloggande. Jag skriver på Jaiku och Facebook. Eftersom min postningstjänst Ping.fm också skickar mina en- eller tvåradingar till Twitter, Plaxo och FriendFeed också så kan man säga att jag skriver där med, men jag ser bara de ställena genom tågfönstret så att säga, jag går inte av där.

Jaiku är kul för att det är en massa kloka och intressanta människor där. Ibland kan det bli lite skolgårdskänsla, med innegänget och de som står i utkanten, men man lär sig ofta intressanta saker och kan ibland få svar på knepiga frågor. Man kan bara skriva 140 tecken i sin jaik, däremot är det fritt att skriva långt i kommentarerna. Formen är ganska råddig och bristfällig, mycket skulle kunna göras bättre, som att det borde vara lättare att se orginaltexten när man läser en kommentar.

Facebook är det fortfarande lite tabu att gilla. Men om man bara tackar nej till alla spel, tävlingar, gissa-min-IQ och sånt så är det riktigt användbart. Toppenbra för att hålla kontakten enkelt med folk man känner!

MEN frågan är hur mycket av bloggenergin som läcker ut när man mikrobloggar? Det är kanske för att jag omsätter mina tankar i snabba jaikus och updates som jag skriver så sällan här? Nästa experiment (efter den här decemberkuren) kanske ska bli total mikrobloggaravhållsamhet.

Bokkramare och deras hyllor

Jag ställde frågan "kan man ha för många böcker?" och fick ett överväldigande KANSKE! till svar. Precis som jag trodde delas mänskligheten i två delar: De Mogna, som har förstått att böcker är värdsliga ting och att det är upplevelsen och Den Fria Ytan som räknas, samt Bokkramarna, som inte kan slänga ens en sliten Robert Ludlum-pocket utan att höra dess ynkliga rop på hjälp, och som anser att ett hem utan böcker är ett sorgligt kyffe. (En Jaiku-are svarade kärnfullt att kan tänkas ha för många böcker om bokhyllan välter över en, annars inte.)

I kommentarerna fick jag också två lösa trådändar som jag vill följa. Coola Morsan skriver om färgkodade bokhyllor, som kan se ut till exempel så här:

(via weburbanist)

Sjukt snyggt, men jag kan inte för mitt liv fatta hur man kan föredra färgkodning framför alfabetsordning. Hellre alla böcker huller om buller i så fall, eller ämnesordning, eller favoritordning! Hur i hela kosmos ska man hitta böckerna i den här bokhyllan? Då måste man ju komma ihåg hur alla omslag ser ut. Galet.

Den andra tråden: Lena/northofsweden nämnde sidan LibraryThing. Om ni inte har hittat dit ännu så hoppas jag att ni aldrig gör det heller, för den är helt beroendeframkallande. Ju fler av sina egna böcker man lägger in i sitt virtuella bibliotek, desto fler människor hittar man som har samma boksmak - och som kan rekommendera ännu fler böcker och nya författare. Jag har bara lagt in ett par hundra böcker ännu, men min plan är att lägga in en bok om dagen och då ha kommit i kapp i slutet av november 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokhyllor, Robert Ludlum, Jaiku, färgkodning, LibraryThing.

Hej igen!

Kära dagbok! Det är en månad sen jag skrev och tiden har gått så här sen dess: -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> -> och jag har inte hunnit skriva ett enda ord här. Inne i huvudet skriver jag, jättemånga intressanta roliga korta långa sorgliga kloka saker, och där gör det ju ingen nytta. Jag vill att det ska komma ut på internet!

I nästa ögonblick frågar jag mig själv, därinne i huvudet: varför? Varför vill jag så gärna att mina långa korta konstiga vanliga funderingar ska kunna läsas av andra? Det är för att jag ska få ordning på tankarna, svarar jag, för att trassla ut dem och se dem lite på håll. För att hitta de finaste, bästa orden och göra vackra meningsfulla meningar av dem, lägger jag till. Kanske också för att kunna ta fram dem igen efter många år, och se hur tokigt jag tänkte förr i tiden och hur klok och vis jag har blivit med åldern.

Men där hittar jag bara på! Om det bara vore för det skulle det ju räcka med en riktig dagbok, en med röda sammetspärmar och ett hjärtformat lås.

Fast sen kommer jag på det, tror jag. Det är för att det är så roligt när andra läser det jag skriver och TYCKER någonting! Om någon skriver: Just precis, eller: Så är det inte alls eller bara småler, eller gnisslar tänder. Det blir precis som att prata med sina vänner. Det ÄR att prata med sina vänner. Och när jag inte har tid att skriva här, eller läsa vad andra har skrivit, då känns det som när man var liten och inte kunde gå till skolan för att man hade röda hund och låg och tänkte på hur alla kompisarna stod på skolgården och pratade och skrattade och säkert hade jätteroligt och man låg där ensam och kliade.

Det är roligt att ha ett liv där det händer saker. Men det blir ännu roligare om man hinner prata om dem med andra.

Hursomhelst! Nu tror jag iallafall att det ska bli lite lugnare framöver. (Det tror jag alltid.) Nu är jag med igen!