När min mamma blev så skruttig att hon inte kunde bo kvar hemma började vi leta efter ett äldreboende. Efter en massa byråkrati och tre överklaganden fick hon plats på ett servicehus. Det funkar jättebra, men två månader efter att hon flyttat in fick vi veta att huset skulle omvandlas till trygghetsboende.
Det låter bra, eller hur?
Som om en fé ska svinga sitt trollspö över huset och förvandla det till nånting ännu tryggare.
Fén heter Ewa Samuelsson och är Kristdemokraternas gruppledare och äldreborgarråd i Stockholms stad. Så här skriver hon på sin blogg om trygghetsboenden:
"Nu skapas trygghetsboenden i Stockholms stad. Det innebär att äldre som känner otrygghet i framtiden ska kunna flytta till en bostad som erbjuder gemensamma måltider och möjlighet till aktiviteter utan att biståndsbedömning ska krävas."
"Självklart orsakar en omställning oro, inte minst hos äldre. Alla äldre ska få den hjälp de behöver. Detta har jag understrukit för berörda stadsdelsnämnder och det är också därför som vi har tagit ett långsiktigt beslut om trygghetsboenden. Förändringen ska inte gå över en natt utan det ska finnas gott om tid att finna lösningar som verkligen landar hos den enskilda äldre – det är dennes behov som ska vara i fokus."
Problemet är att när man OMVANDLAR ett befintligt servicehus till trygghetsboende så TROLLAR MAN BORT tryggheten för de som bor där. Man tar bort sjukvårdspersonalen, säger upp husets egen hemtjänst, höjer hyran och tar betalt för gemensamma aktiviteter som tidigare har ingått i hyran. Sämre och dyrare, alltså.
- Men ingen är tvingad att bo kvar, säger politikerna. - De gamlingar som inte trivs får flytta om de vill.
Hyggligt!
Vart ska de ta vägen då? Vård- och omsorgsboende, som är nästa steg i äldreboendetrappan, är inte alla förunnat, man måste uppfylla en massa kriterier för att få det. Och köerna till de populära boendena är långa. (På de mindre populära finns det lediga platser, tänka sig.) Dessutom bor man oftast inte i egen lägenhet där.
Ewa Samuelsson svarar inte på de frågor hon har fått på sin blogg. En person undrar hur hon tänker om att gamla par som har bott på servicehus nu tvingas isär. En annan frågar hur det ska gå när primärvården, som sällan eller aldrig gör hembesök och ofta inte ens ligger i närheten, ska ta över den sjukvård som idag finns i husen.
Det var möte om det här på servicehuset i förra veckan, eftersom beslutet om att omvandla Tanto servicehus till trygghetsboende ska tas på måndag den 30 november. En tjänsteman försökte förklara för ett hundratal besvikna och oroliga pensionärer och anhöriga hur bra och tryggt allting skulle bli om beslutet går igenom. Han misslyckades kapitalt. Alla är nog eniga om att trygghetsboende är en bra idé och att det är toppen att de ska börja byggas. Men varför ska man bygga dem i ett servicehus som fungerar bra och där de gamla redan känner sig trygga? Varför göra dem sämre och dyrare? Det kunde ingen förstå.
Ewa Samuelsson skrev i sitt remissvar till äldreboendedelegationens slutbetänkande i april 2009 att effekterna först noga skulle utvärderas och följas upp innan trygghetsboende infördes i Stockholm. Så vitt jag vet har det inte gjorts någon sådan analys. Jag måste instämma med pensionärsrådet som skriver i sitt yttrande till stadsdelsnämnden: Trygghetsboende skall inrättas för att förbättra de äldres trygghet, inte för att staden skall spara pengar.
Nu ska jag maila Ewa Samuelsson och uppmana henne att inte klubba beslutet om Tanto på måndag.
Läs vad andra skriver om trygghetsboende, servicehus, äldevård, stockholm
2009-11-27
2009-11-25
Juldrömmar
När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.
När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.
Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.
Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.
Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.
Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.
När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.
Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.
Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.
Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.
Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.
Etiketter:
drömmar,
förritiden,
hemma hos toss,
mormoarer,
vänner,
önskelista
2009-11-16
Re: Vaccination
"Är du fortfarande inställd på att inte vaccinera dig?" undrar en kommentator med det vackert klingande namnet Anonym.
Svaret är ja. Jag har fortfarande inte vaccinerat mig. Det är inget beslut som är hugget i sten. Jag lär mig något nytt om influensan och vaccinet nästan varje dag. Än så länge väger fakta över tungt på inte-vaccin-sidan. Det kan förändras, allt kan förändras.
Som jag skrev i somras: jag är inte mot vaccin av princip. Det är bara inte det bästa, mest långsiktigt hållbara och hälsosamma alternativet. Det är en plan B. Jag vaccinerar mig när jag känner att mina prioriterade metoder att hantera en viss sjukdom inte räcker till. Samma med många mediciner, smärtstillande och febernedsättande: jag tar det bara om inget bättre alternativ finns.
Än så länge känner jag inte så för svininfluensan. Det finns fortfarande bättre sätt att inte bli smittad, att kurera sig och (viktigast av allt) att inte smitta andra.
Att vara selektiv när det gäller mediciner, vaccin och metoder betyder inte att man är galen och har foliehatt. Det betyder i mitt fall att jag tar reda på så mycket som möjligt, ställer tusen frågor och väger för och emot. Biverkningar, sämre immunförsvar, skadliga ingredienser måste vägas mot smärtlindring och bot. Hur fungerar det och varför? Finns det alternativ? Vilka är de långsiktiga effekterna? Hur går forskningen till?
Dessutom försöker jag tänka själv och vara kritisk till det jag läser och hör. Experter tycker ofta olika, och det finns gott om exempel på tillfällen då forskningen haft fel (antibiotika, p-piller, neurosedyn, ultraljud och så vidare.) Det finns många saker som kan påverka forskare - vinstintressen, politik, slumpen och vanlig mänsklig rädsla.
Det finns mycket att skriva om när det gäller svininfluensan och vaccinet. Som frånvaron av granskande journalistik. Myndigheternas sätt att använda megafon istället för att ta dialog - och därmed skapa tvivel. Hur stämningen mellan vanliga människor hårdnar i takt med att skräcken ökar. I mörka stunder känns det som rena 1984.
Men jag tänker inte gå in på det just nu. Och jag vill fortfarande inte tala om för någon annan hur de ska göra, alla måste utgå från sin egen situation och sin egen känsla. Har du frågor så ställ dem i kommentarerna så ska jag försöka svara där.
Läs vad andra skriver om svininfluensan, vaccin
Svaret är ja. Jag har fortfarande inte vaccinerat mig. Det är inget beslut som är hugget i sten. Jag lär mig något nytt om influensan och vaccinet nästan varje dag. Än så länge väger fakta över tungt på inte-vaccin-sidan. Det kan förändras, allt kan förändras.
Som jag skrev i somras: jag är inte mot vaccin av princip. Det är bara inte det bästa, mest långsiktigt hållbara och hälsosamma alternativet. Det är en plan B. Jag vaccinerar mig när jag känner att mina prioriterade metoder att hantera en viss sjukdom inte räcker till. Samma med många mediciner, smärtstillande och febernedsättande: jag tar det bara om inget bättre alternativ finns.
Än så länge känner jag inte så för svininfluensan. Det finns fortfarande bättre sätt att inte bli smittad, att kurera sig och (viktigast av allt) att inte smitta andra.
Att vara selektiv när det gäller mediciner, vaccin och metoder betyder inte att man är galen och har foliehatt. Det betyder i mitt fall att jag tar reda på så mycket som möjligt, ställer tusen frågor och väger för och emot. Biverkningar, sämre immunförsvar, skadliga ingredienser måste vägas mot smärtlindring och bot. Hur fungerar det och varför? Finns det alternativ? Vilka är de långsiktiga effekterna? Hur går forskningen till?
Dessutom försöker jag tänka själv och vara kritisk till det jag läser och hör. Experter tycker ofta olika, och det finns gott om exempel på tillfällen då forskningen haft fel (antibiotika, p-piller, neurosedyn, ultraljud och så vidare.) Det finns många saker som kan påverka forskare - vinstintressen, politik, slumpen och vanlig mänsklig rädsla.
Det finns mycket att skriva om när det gäller svininfluensan och vaccinet. Som frånvaron av granskande journalistik. Myndigheternas sätt att använda megafon istället för att ta dialog - och därmed skapa tvivel. Hur stämningen mellan vanliga människor hårdnar i takt med att skräcken ökar. I mörka stunder känns det som rena 1984.
Men jag tänker inte gå in på det just nu. Och jag vill fortfarande inte tala om för någon annan hur de ska göra, alla måste utgå från sin egen situation och sin egen känsla. Har du frågor så ställ dem i kommentarerna så ska jag försöka svara där.
Läs vad andra skriver om svininfluensan, vaccin
2009-11-15
Grannar - hur gör man?
Min familj har haft mycket skadeglädje åt mitt möte med den speciella grannen igår och tycker att jag får skylla mig själv. De tycker att jag är en grannromantiker, och det är jag nog.
När jag var liten kände jag många av våra grannar i vårt åttavåningshus. Min mamma skickade mig ofta för att låna socker, mjöl eller verktyg hos grannarna. Jag lussade för alla tanter och farbröder på vårt våningsplan tills jag var tio-elva år. Två av våra grannar hade en reservnyckel hem till oss, och vi hade deras. Och så vidare, ni fattar grejen. Man hade nån slags relation til grannarna förr i tiden.
Det där brukar jag tjata om för mina ungar. Nu för tiden är det ju inte så vanligt att man känner sina grannar längre. Enligt en undersökning i somras har var fjärde stockholmare aldrig varit hemma hos sin granne, och var tionde kan inte ens namnet på någon av sina grannar. En annan undersökning visar att mer än hälften av alla svenskar störs av sina grannar. Det här gäller framförallt de yngre, som oväntat nog är mer kritiska än äldre till sina grannar och tycker att de borde hålla sig undan. Så när våra grannar ringer på och vill låna en kopp socker blir jag helt upprymd och säger till familjen att "ser ni nu, vad bra det är att ha snälla grannar"!
Och så visar det sig att en del grannar är mer än en smula excentriska. (Det visste jag i och för sig redan: 1983 hade vi en granne på Kocksgatan som slängde ut alla sina möbler genom fönstret.) Visserligen ska det mer till än små troll till nabor för att hejda min entusiasm. Men när jag kom hem igår började jag fundera på hur vi sköter det här med grannskapet egentligen.
Min dotter som har bott i Japan berättar att man bör gå runt till alla grannar och ge dem presenter när man flyttar in i huset, och att man får presenter tillbaka. Plikt och formell artighet skyddar mot konflikter som uppstår när man är trångbodd. I Italien däremot talar man om "grannraseri" sedan folk har börjat mörda varandra för att få tyst på skrikande barn och skällande hundar. Nu tror jag inte att det kommer att bli så illa i Sverige, trots att den yngre generationen verkar bli alltmer lättstörd. Våra hus kan inte jämföras med de de tunna, illa byggda husen i det fattiga Italien. Men: om vi varken har plikt eller lust att lära känna och våga prata med grannarna, hur gör vi då för att samexistera så fredligt som möjligt?
En idé är att det ska finnas en granncentral i varje hus, ett litet fikarum på nedre botten. En annan att alla hus ska ha en grannsamordnare som ser till att grannsämjan hålls (och som får bo gratis som tack för besväret). Eller ska vi göra som japanerna, muta varandra att vara snälla?
När jag var liten kände jag många av våra grannar i vårt åttavåningshus. Min mamma skickade mig ofta för att låna socker, mjöl eller verktyg hos grannarna. Jag lussade för alla tanter och farbröder på vårt våningsplan tills jag var tio-elva år. Två av våra grannar hade en reservnyckel hem till oss, och vi hade deras. Och så vidare, ni fattar grejen. Man hade nån slags relation til grannarna förr i tiden.
Det där brukar jag tjata om för mina ungar. Nu för tiden är det ju inte så vanligt att man känner sina grannar längre. Enligt en undersökning i somras har var fjärde stockholmare aldrig varit hemma hos sin granne, och var tionde kan inte ens namnet på någon av sina grannar. En annan undersökning visar att mer än hälften av alla svenskar störs av sina grannar. Det här gäller framförallt de yngre, som oväntat nog är mer kritiska än äldre till sina grannar och tycker att de borde hålla sig undan. Så när våra grannar ringer på och vill låna en kopp socker blir jag helt upprymd och säger till familjen att "ser ni nu, vad bra det är att ha snälla grannar"!
Och så visar det sig att en del grannar är mer än en smula excentriska. (Det visste jag i och för sig redan: 1983 hade vi en granne på Kocksgatan som slängde ut alla sina möbler genom fönstret.) Visserligen ska det mer till än små troll till nabor för att hejda min entusiasm. Men när jag kom hem igår började jag fundera på hur vi sköter det här med grannskapet egentligen.
Min dotter som har bott i Japan berättar att man bör gå runt till alla grannar och ge dem presenter när man flyttar in i huset, och att man får presenter tillbaka. Plikt och formell artighet skyddar mot konflikter som uppstår när man är trångbodd. I Italien däremot talar man om "grannraseri" sedan folk har börjat mörda varandra för att få tyst på skrikande barn och skällande hundar. Nu tror jag inte att det kommer att bli så illa i Sverige, trots att den yngre generationen verkar bli alltmer lättstörd. Våra hus kan inte jämföras med de de tunna, illa byggda husen i det fattiga Italien. Men: om vi varken har plikt eller lust att lära känna och våga prata med grannarna, hur gör vi då för att samexistera så fredligt som möjligt?
En idé är att det ska finnas en granncentral i varje hus, ett litet fikarum på nedre botten. En annan att alla hus ska ha en grannsamordnare som ser till att grannsämjan hålls (och som får bo gratis som tack för besväret). Eller ska vi göra som japanerna, muta varandra att vara snälla?
2009-11-14
Bakom en helt vanlig dörr
Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.
Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
"Goddag", sa jag och förklarade mitt ärende: " ... så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss."
"Nej", svarade tanten skarpt och stirrade på mig. "Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte."
"Oj då", svarade jag. "Jaha", sa gumman och tog ett steg mot mig, "hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!"
"Oj då" sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
"Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom." "Oj" svarade jag uppriktigt berörd, "vad tråkigt, så nu har hon ..."
"Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor", avbröt min granne. "Så jag är ingen bra mamma."
"Oj", sa jag igen. Vad skulle jag säga.
Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. "Jag tror att det är en konspiration", sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. "Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?" Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.
"Så du vill inte hyra ut alltså", sa jag och började backa mot trappan, "det förstår jag. Men ... lycka till med allt nu, hejdå!".
"Lycka till" fnös tanten, "det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och ..."
"Hejdå!" ropade jag igen och flög uppför trappan.
Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.
Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
"Goddag", sa jag och förklarade mitt ärende: " ... så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss."
"Nej", svarade tanten skarpt och stirrade på mig. "Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte."
"Oj då", svarade jag. "Jaha", sa gumman och tog ett steg mot mig, "hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!"
"Oj då" sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
"Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom." "Oj" svarade jag uppriktigt berörd, "vad tråkigt, så nu har hon ..."
"Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor", avbröt min granne. "Så jag är ingen bra mamma."
"Oj", sa jag igen. Vad skulle jag säga.
Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. "Jag tror att det är en konspiration", sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. "Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?" Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.
"Så du vill inte hyra ut alltså", sa jag och började backa mot trappan, "det förstår jag. Men ... lycka till med allt nu, hejdå!".
"Lycka till" fnös tanten, "det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och ..."
"Hejdå!" ropade jag igen och flög uppför trappan.
Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.
Etiketter:
dagbok,
galenskap,
hemma hos toss
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)