PÅSKEGT

Fram tills för två veckor sen la jag patiens när jag behövde varva ner. Jag kan bara två patienser: Idioten och Sjuan. De la jag om och om igen tills jag var så nervarvad att jag fick bäras från bordet. Sen var det nån galning som lurade mig att börja spela Wordfeud (jag själv). Så nu gör jag det istället för att lägga patiens. Och nu börjar det bli kul, när jag inte förlorar varenda match längre.

Men häromdagen satt jag och väntade på att nån av mina tio vänner skulle lägga nån gång och blev otålig. Så jag klickade på Play with random opponent, och efter en kort stund blinkade det till "Berra_67 wants to play". (Han hette inte Berra, men nästan.) Det var ju kul tänkte jag och väntade på att han skulle börja lägga. Väntade och väntade. Efter en timme kom hans första drag, men han hade inte lagt några bokstäver. Istället hade han skrivit på chatten: "Vad snygg du är!" "Eeehh jaha, väldigt vänligt men kan vi spela istället" tänkte jag, fast jag svarade ingenting, bara väntade ett tag till och till slut började han lägga, hans första ord var FLOCK och då la jag KALLT och han la AS. Men sen flög fan i Wordfeud, det var som förbannat vilka bokstäver jag fick. Först LIBIDOS. Precis så! Och jag kunde få 60 poäng för LIBIDO för det var på rutor för både dubbla och trippla ordpoäng! Jag tvekade länge om jag skulle lägga det för det kändes som det kunde misstolkas. Men hallå, liksom. Skulle jag lägga SOLID och få bara 16 poäng för att inte verka lättfotad? Nej tack, det är faktiskt Alfapet vi spelar här, inte Catch. Sen bara fortsatte eländet. Jag fick rådbråka min hjärna för att hitta mindre slippriga kombinationer av KÅTEPSG, ÄRSEXIV, RGGARMM, BAKENT och så vidare. Ytterst pinsamt.

Till slut gick jag ut på EGGAR och hoppades att det inte skulle verka uppmuntrande, men det verkade som om Berra hade lugnat sig för han skrev bara "Tack för en bra match" och sen inget mer.

Men det var ändå sista gången jag spelar med nån jag inte känner. Alldeles för ansträngande.

Lyssna på det!

En ny rörelse är född: #prataomdet. Tanken är att börja prata om det som ofta är tabu: hur det kändes när man gjorde det fast man inte ville, eller när man inte visste om man ville eller inte.

Jag tror att det är något väldigt bra. För vi är väldigt otydliga, både utanpå och inuti. Vi är sjukt dåliga på att känna efter vad vi vill, och förmedla det till andra. Inte bara när det gäller sex. Inte bara tjejer.

Och: om man är otydlig och inte säger nej kan man aldrig skylla på någon. Inte på den andra. Inte på sig själv.

Det är överhuvudtaget inte en fråga om skuld. Det är en chans att lära sig nånting viktigt om sig själv. Nånting som både killar och tjejer borde ha total koll på. För tjejer är det ofta extra svårt, i vår tid och kultur som inte uppmuntrar kvinnor att ha en egen sexualdrift. Vi förväntas inte ta egna initiativ. De flesta av oss har ingen vana att prata om vår lust eller olust. Många unga tjejer har ingen känsla för var deras gränser går, eller hur de ska förmedla det de känner. Sex är förknippat med så mycket annat: moral, tro, oskrivna regler, politik, pengar, status. Saker som hindrar en från att veta vad man verkligen vill och fatta vettiga beslut.

Tjejer måste lära sig att säga nej. Och kanske ännu viktigare: att säga ja.
Och killar borde lära sig att fråga först.

Eftersom sex är det viktigaste som finns. Vi är människor, våra liv hänger på det. Dess dragningskraft är så enorm så att vi aldrig ska kunna glömma bort det. Det är så skönt så att vi alltid ska vilja göra det. Därför borde vi ta det på största allvar! Vi borde ha ungefär dubbelt så mycket sexualkunskap som matte i skolan. Varenda tonåring borde ha kristallklart för sig vad det betyder att ha sex, med och utan skydd. Att man kan bli kär. Att man kan bli med barn. Att man kan bli sjuk. Att man kan ångra sig.

Att det bara blir svårare med alkohol. Nästan omöjligt att känna vad man verkligen vill, utöver att knulla. En stor anledning till att det är så få fällande domar i sexualbrottmål i förhållande till antalet anmälningar är att båda var berusade och inte riktigt minns vad som hände. Finns det inga rediga vittnesmål och inga bevis måste man lägga ner fallet.

Att man kan känna sig utnyttjad. Och varför det är så viktigt att reda ut vad den känslan beror på. Sina egna förväntningar? Någon annans förväntningar? Brist på tydlighet?

Jag råkade ut för en del jobbiga saker när jag var tonåring, för att jag inte hade en susning om vad jag egentligen ville. Jag sa ja fast jag menade nej, och nej fast jag menade ja. Helst lät jag killen fatta beslutet, och sen visste jag inte vad jag borde känna efteråt. Tänk om någon hade sagt till mig innan: Ta ditt ansvar! Du får göra vad du vill, så länge du respekterar dina egna känslor, och den andras. Då kan det inte bli fel. Du bestämmer över dig! Och fixar du inte det: behåll kläderna på. Tänk om jag hade haft någon vettig vuxen människa att #prataomdet med.

Jag hoppas att #prataomdet inte blir en börda, att det inte används för att skuldbelägga, att det inte återigen får människor att känna sig som offer och förövare. Det är viktigt att #prataomdet, men viktigast är att #lyssna.

Prata om det på hemsidan
Prata om det på Facebook
Prata om det på Twitter

Jag är inte bara kvinna, jag är man också

I dagens DN finns en text av Ulrika Kärnborg. Rubriken är Moder framför allt, och den handlar om den svenska modersmytens rötter, och om dagens feminism. Den är en del av en debatt om Mariabilden och feminismen, som man kan läsa här.

Artikeln tände en massa gnistor i mig, som ett tändstift, trots att den är skriven på akademiska och jag bara fattade hälften. Tyvärr finns den inte ute på dn.se ännu, men Kärnborg skriver om det urkvinnliga som även innefattar det svarta, det sexuella och fruktbara, det mystiska och extatiska. Om att denna svenska arketypiska kvinnlighet bygger på "bondmorans kropp och kön, hennes erfarenhet av att föda barn och amma, det som gör henne radikalt annorlunda".

Min kropp är en kvinnas kropp, och det är jag glad för. Jag är glad, stolt och tacksam för att jag har fått uppleva graviditet, barnafödande och amning. Men kroppen är bara det yttre. På insidan är jag nästan lika mycket man som kvinna. Eller nästan lika mycket yin som yang, om man vill se det på kinesiska.

Det är min övertygelse att vi alla är både kvinnor och män. Om det sitter i kromosomerna, neuronerna, generna eller några ännu inte bevisade små spiritoner vet jag inte, och det spelar mig ingen roll. Vi fylls på från fosterstadiets dag 1 med kvinnligt och manligt. En del av det formar kroppen. Annat formar hur vi uppfattar världen, hur vi tänker, känner och agerar. Det kvinnliga är alltså något annat, annorlunda, än det manliga. Och båda är nödvändiga. Båda är kraftfulla. Som yin och yang.

Om man bara tror att man själv, eller andra, är de egenskaper som syns på kroppen, då förlorar man något viktigt. Hela kulturen förlorar på det.
Samma sak om man tror att bara det manliga är något bra och eftersträvansvärt.

Jag skulle önska att vi såg på oss själva, och varandra, och våra barn, som individer. Inte som kön.
Då skulle det inte fungera att betala lägre lön till kvinnor. Det skulle inte finnas homofober. Man skulle inte behöva ha dumma diskussioner om rosa. Arbete och samvaro med barn skulle inte nedvärderas. Det skulle vara lika okej att amma som att vara vd.

Och det enda skillnaden mellan män och kvinnor skulle vara den som satt i de härliga, lockande könsdelarna, de som alla kvinnor och män så gärna vill ha. Är du man? Vill du föda barn? Lessen mannen. Bättre lycka nästa liv.

Och så är flaggan snygg

Idag ska jag möta upp Pride-paraden nånstans i stan och vinka till de vänner och familjemedlemmar som går med. I vanliga fall är jag helt motvalls mot folk som gör en stor grej av sin sexuella identitet, vare sig de är homo eller hetero. Men det paraden vill uppnå, själva saken, vill jag hurra för och heja på. Alla ska ha rätt att vara tillsammans med vem de vill, oavsett religion, ras eller kön.

Läs vad andra bloggare skriver om pride