Drömmer om en VA

Ibland får jag svindel när jag läser tidningen. Det är så mycket man ska se höra läsa fatta gå på göra och SÅÅÅ mycket man missar varenda vecka, dag, sekund.

Eller så är det inte det. Jag vet inte, och det är därför jag vill ha en virtuell assistent.

blixtbaxter

(Egentligen vill jag ha en riktig sekreterare! Helst en sån där blixtrande effektiv Baxter med stålbågade glasögon, en som håller ordning på alla mina papper och räkningar och grisar och whatnot. Men i brist på det vill jag ha en virtuell assistent.)

Så här skulle det låta när min VA ringde mig:

- Goddag Anna Toss. Idag ska vi följa inrikesnyheterna om varför Reinfeldt nobbar inviten från Miljöpartiet och om upptrappningen av kriget mellan Google och Svenska Akademien. Har vi fortfarande inte sett Sven Wollter i Debatt om tiggeriet?

- Nej, jag har inte hunnit, jag ...

- Det gör inget, det finns på svt play. Jag skickar alla underlag. Vi bör också ha tagit del av Jim Carreys hån mot vapenlobbyn, det är en snackis. Utrikes: vi bör hålla oss uppdaterade om Cypern och Nordkorea samt ta del av förslaget till EU om medborgarlön. På vetenskapssidan är det nyheterna om portaler i jordens magnetfält och om hur jättebläckfiskarna verkar ha ...

- Nej! Inte om jättebläckfiskarna! Jag vill inte veta nånting om jättebläckfiskar lala lalalala LALALA

- Nåväl, då var det alla nyheter. Underlagen finns i vår surfplatta och jag har bokat tid för läsning mellan 08:00 och 08:20 varje morgon den här veckan. Sen är det kulturen. På torsdag går vi och ser Amour klockan 15 på Viktoria. Det är sista föreställningen, så det får vi inte missa. Jag har meddelat chefen att vi tar ut två flexitimmar på torsdag. Däremot ska vi läsa Cloud Atlas och Life of Pi innan vi ser den på bio, de är beställda från biblioteket.

- Jaha men jag har ju redan Pi-boken?

- Ja-så? Då har vi glömt att lägga in den i boksamlingen, kan det vara så?

- Ja ... så kanske det kan vara ...

- Nåväl, jag uppdaterar den inom fyrtiofem sekunder. Jag passar på att ta bort alla dublettfoton och gamla tråkiga dokument från datorn när jag ändå håller på. Det var allt för idag. Ha en bra vecka.

Jag har även fyllt på ditt SL-kort,
pumpat dina cykeldäck och beställt
alla ingredienser till veckans middagar.

Gå bra-dröm om Robyn

I natt drömde jag att Julia och jag åkte buss, när vi hörde busschauffören gnola "Det går så bra för lilla mig" och upptäckte att det var Robyn som körde bussen, höggravid och med en stor silkesturban runt huvudet. Hon kastade menande blickar på mig och strök sig över magen.

"Det kommer säkert att gå bra", sa jag lugnande. "När är det dags?"
"Vattnet gick just", svarade Robyn.

Julia och jag hjälpte Robyn av bussen och in i ett gammalt trähus. Jag bad Julia att hålla Robyn sällskap medan jag gick för att ringa min barnmorska Cayenne, som är kvinnan bakom dykmetoden. Robyn satt på huk på golvet, och Julia satt mittemot och höll hennes händer. De andades lugnt tillsammans och såg varandra djupt i ögonen.

"Det här kommer att gå bra", tänkte jag.

Drömmen på Dlogg. Wikipedia om drömmar. NE.se om drömmar. Gamla drömmar. En drömbildare. En turbaniserare. Andra om drömmar, robyn, dykmetoden

Så beredd man nu kan vara

Häromnatten drömde jag att jag satt vid min mammas säng och pratade med henne. Hon var frisk och glad och pratade bra. Jag kramade om henne. När jag vaknade var jag fortfarande glad, inte förrän jag satte på tekokaren kom jag på att det bara var en dröm.

Tre timmar senare ringde läkaren på sjukhemmet där hon bor, och sa: "Du måste förbereda dig på att det kan vara slut snart".

Läkaren sa att min mamma tynar bort. Det är inget akut, hon har ingen feber eller ont, men alla värden sjunker. Antagligen är det bara reservkrafterna kvar. Och när de tar slut så är det slut. Det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader - ingen vet.

"Men om du vill prata med henne om nånting behöver du göra det nu", sa doktorn.

Jag har suttit hos henne en stund varannan dag sedan dess, och jag har mobilen på dygnet runt ifall de skulle ringa. Men när jag träffar henne känns det ganska lugnt. Hon sover mest, men om hon är vaken när jag eller barnen kommer så ler hon, och hälsar med svag röst. Första dagen satt jag i flera timmar medan hon sov, och funderade på vad jag borde säga. Jag kom fram till att det inte är något särskilt. När min pappa dog hade jag en hel del på hjärtat, men så är det inte nu.

Min mamma och jag har inte haft det lätt tillsammans. Vi har bråkat otroligt mycket. Men vi har också älskat varandra mycket, och jag är inte alls arg på henne längre. Vi är bortom det. Till slut är allting ändå som det är.

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.

Hur drömmer du?

För ett par år sedan skrev jag att någon borde starta en kollektiv drömtydarblogg , och nu finns det en sån: dlogg.se. (Nästan som en sanndröm!)

Men nu vill jag veta: hur drömmer du?
Är du alltid "du" i dina drömmar? Jag menar inte "du" som i riktiga du, som inte kan flyga och alltid har kläder på dig när du går och handlar och aldrig blir jagad av brevbärarkaniner.

Men är du alltid en och samma i drömmen?

Jag har ibland drömmar där jag växlar mellan olika figurer i drömmen. När jag vaknar kommer jag ihåg att jag var både mig själv och en främling i drömmen. Inte samtidigt alltså, utan vid olika tidpunkter. Ungefär som en pjäs där skådespelarna turas om i rollerna, och en person kanske spelar Hamlet i första akten, Ofelia i andra och Vålnaden i tredje.

Finns det fler som drömmer så?

Berätta gärna! Och om det är nåt annat konstigt med dina drömmar också förstås.

Så här skriver Wikipedia om drömmar. Så här skriver NE.se (med konstiga, drömlika avstavningar. Här är några av mina gamla drömmar. Här är en drömbildare (favorit i repris). Så här skriver andra om drömmar, hamlet, harar