Skymningsskällande hund lyste upp minne

I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på "skymningsskällandet", ett ord jag minns från min barndom, från "Pongo och de 101 dalmatinerna". Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.

Men ... vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 ...

...  som Bill Peet (författare till boken "Min vän Capy") tecknade storyboard till?

Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?

Jo just det!

The Hundred and One Dalmatians

Dodie Smiths "De hundra och en hundarna", som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!

Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.

Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.

Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!


* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på "oss", eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade "barnboksmaffian" (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – "vi är ju sex stycken" fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)

Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.

Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.

Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.

Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.

Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även "Seagulls on things")

Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.

Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.

Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall – dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.

Ja, nu förstår ni hur jag har det!

disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)

disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.

disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.

* nsfw = not safe for work

Jättekaninisarna anfaller

Upptäckte nyss att jag missat allt det roliga när jag inte hann läsa Lottens blogg igår: kommentarsbåset skrev en skräcknovell tillsammans! Jag ville ju vara meeeed.

Men jaja. Jag bidrar med lite skräck på egen hand. Tycker ni att kaniner är gulliga? Fluffiga? Gosiga? Jättejättesnälla?
Ni kan ha fel ... Det kan vara ...

Night of the Lepus

"Night of the Lepus" är en skräck-sf-film från 1972, baserad på romanen "The Year of the Angry Rabbit". Den handlar om hur en småstad i Arizona blir invaderad av enorma, muterade mördarkaniner.

Allt börjar när en farmare ber forskare om hjälp att bekämpa kaninerna som äter upp hans plantor. Forskarna kommer på att man ska bekämpa gnagarna med hormoner, och så går allt överstyr (såklart).

Jag ska inte berätta mer om storyn, den kan ni läsa i blodig detalj här, men som ni säkert redan räknat ut så är den inte så hemskt mycket att hänga i julgran. Regissören William F. Claxton hade aldrig gjort en skräckfilm tidigare, men däremot många västernfilmer. Många av skådisarna var också västernskådisar. Kaninerna var bara vanliga kaniner.

Neeeej de äter upp alla morötter

"Night of the Lepus" blev totalsågad av kritikerna för usel dialog, billiga effekter, stelt skådespeleri och dålig regi. Men det sämsta med filmen, verkar både publiken, kritikerna och till och med skådespelarna ha varit överens om, var att kaninerna inte var läskiga.

Hur gör man för att få fluffiga, gulliga och kelvänliga kaninisar att framstå som galna, blodtörstiga monster? Kom ihåg att det här var för länge sen, när man inte hade dagens supercoola digitala effektmaskiner som man bara kan stoppa ner en helt vanlig kanin i, och fiska upp en skräckhare fem sekunder senare.

Neeej de äter upp alla lyktstolpar

Claxton och hans team jobbade med vad de hade på den tiden. De byggde en modellstad som kaninerna kunde skutta omkring i och trampa sönder hus, bilar och vägar i. Vissa av dessa scener är i slow motion, för att verka mer skrämmande. Ibland smetade man in de stackars kaninernas nosar med ketchup för att det skulle se ut som blod. I vissa scener är det skådespelare i kaninkostymer som attackerar oskyldiga människor.

Varning för att titta på filmen med valda klipp ovan alltför snart innan läggdags. För att inte drömma läskigt om kaniner med ketchup!

Kär sill har många namn

Gårdagens aprilsill och det plötsligt uppdykande minnet av ett halvt om halvt utlovat sillöfte är orsaken till dagens text. Det ska handla om skarpsill, denna o-er-hört folkkära sill. Folkkär? frågar ni er. Ja svarar jag, varför skulle den annars ha så in i vassen många namn? Visserligen kanske den är mer älskad av rovfiskar som vill äta upp den än av folk men jag är osäker på hur många namn de använder.

vassbuk

Enligt Wikipedia kallas denna minst 16 centimeter långa, silverglänsande stimfirre bland annat för vassbuk på grund av de skarpkantade fjäll som löper längs buken och bildar en vasst sågtandad "köl". Före år 1690 stavades namnet hwassbuk.

sprut? eller plugg?

Namnet skarpsill är historiskt känt sedan 1762. På Gotland kallas fisken för sprut, medan bohuslänningarna utropar "plugg!" när de ser en ung skarpsill .

br***ling

Men inte nog med det. Framförallt saltad eller rökt skarpsill har i Bohuslän sedan 1779 kallats brisling eller brissling (med varianterna bressling och brässling), från norskan. Motsvarande namn i Blekinge, Skåne och Halland har varit briling (lokalt i Blekinge även brilling). Lågtyskarna (som talar lågtyska) uttalar det breitling.

inte sardin

Men vet ni vem som heter ansjovis då? Skarpsillen såklart, när den har sockersaltats, lagts in i kryddor och saluförts i Skandinavien.

spr. spr. spr.

Sitt finaste namn fick den av Carl von Linné år 1758. Han höll ömt den lilla fisken i sin hand och sade: Du ska heta sprattus sprattus sprattus. Och fisken såg att det var gott.

Varsågoda och slå igen böckerna! Det blir förhör på det här nästa vecka.

En kråka med ett budskap

I morse kom jag cyklande över Strömbron på väg till jobbet. På räcket satt en enorm kråka och kraxade. Helt oberörd av människorna som passerade på bara någon meters avstånd. KRAA! skrek den. KRAAA! Men alla bara gick förbi, och jag som var lite sen och frös dessutom hade inte heller tid, fast den så uppenbart hade något den ville säga. Jag ångrade nästan direkt att jag inte stannade och tog en bild åtminstone, men när man har fått upp farten igen efter det lilla uppförslutet till bron och är ute på rakan vill man helst inte stanna, särskilt inte när det är åtta minus.

Men på hemvägen satt den fortfarande där och kraxade.

Enorm. Gigantisk.

Jag stannade och den vände genast huvudet och stirrade på mig, uppfordrande. Jag halade upp mobilen och tog en bild, flera bilder. Den började kraxa igen. KRAAA!

Det blåa luddet i vänstra hörnet är från min vante

Har jag sagt att jag tror på reinkarnation? Det förklarar nämligen precis allt, fast jag är för sömnig för att gå in på det just nu. I vilket fall tror jag att det blir så där ibland, när någon som nyss varit människa blir ett djur direkt i nästa liv, istället för att varva ner med att vara ett träd eller en snäcka emellan. Man blir en extremt intelligent kråka, eller hund, eller kanske en begåvad lama, och det måste vara otroligt frustrerande att ingen vill lyssna på ens KRAAA! som ju egentligen betyder Hallå jag vet svaret på livet, universum och allting!

- Hej kråkan, sa jag till den, jag hör dig men tyvärr förstår jag inte kråkspråk. Den gav mig en lång blick och flaxade tungt iväg.
- Jag kommer förbi i morgon igen, ungefär samma tid, ropade jag efter den, men den svarade inte.

Sen cyklade jag vidare hem. Glöm inte klicka på bilderna så att de blir större, annars fattar man inte hur stor den är!

Det går getebra

Idag har jag inte tid att blogga, jag måste ta min get och min apa och öva på att stå på en kopp på en lina. Vi kan det nästan perfekt nu, men apan är fortfarande inte helt säker på sitt handstående.

Expedition Enhörning

Det började med slukhålet härnere på Maria Magdalena kyrkogård, precis nedanför vårt hus. En dag i november förra året öppnade sig ett hål, som tidningarna kallade oförklarligt och mystiskt, i marken. Ett fyra meter brett och nästan två meter djupt slukhål mellan gravarna, bara sådär. Det kan ha att göra med byggandet av Citybanan, ingen vet riktigt. Det kom snabbt en presenning över hålet och sen dess är det nästan dagligen orangeklädda män runt hålet som mäter, krattar och begrundar.

Hur jag än försöker kan jag inte komma ihåg om det var någon grav just där.

Skeletten bryr sig nog inte men jag känner att jag måste hålla ett öga på det där hålet så att det inte slukar vårt hus. Så att det inte säger slurp, som det gjorde i Guatemala för några år sen, och huset dras ner i avgrunden.

Som ni kanske märker är jag inte så förtjust i avgrunder. Om det finns nånting jag hatar mer att tänka på än höga höjder så är det stora djup. Marianergraven till exempel, uää. The Abyss, brr. Det går bort, fetbort.

Ändå har jag nu fått ett nytt mål i livet: att besöka världens största slukhål, Xiaozhai tiankeng i Kina.

Det började som sagt med vårt lokala slukhål. Jag plåtade det och skulle lägga upp bilden på Flickr igår, och då ville jag läsa om slukhål på wikipedia. Naturligtvis finns det en massa rysliga djupa hål över hela världen. Särskilt otäcka (och vackra) verkar så kallade "blue holes" vara, som tex Stora Blåa Hålet. Sen läste jag om tiankenger, "himmelshål", och att det största finns i Kina. Det är 662 meter djupt. I normala fall skulle jag inte vilja komma närmare det hålet än en mil.

Men. En rad i beskrivningen fångade min uppmärksamhet och gjorde mig plötsligt fascinerad.

Nån mer än jag som tänker på Julen i Pengalösa?

"On the bottom grows unique forest." Det växer en unik skog på botten.

Fattar ni? En mystisk skog, på botten av ett mystiskt och oförklarligt hål i jorden. En underjordisk skog som ingen människa har satt sin fot i. Säkert vandrar det omkring magiska djur i den. Jag måste bara åka dit. Hur jag ska komma ner? Utan att dö av fasa? Ingen aning. Men det måste gå. Det kan finnas enhörningar där nere! Gripar! Och kanske slukefanter! Vem är på?

Unik skog med mystiska djur och blinkande flygande svampar och allt möjligt

Här, och här, och inte minst här kan ni läsa på om slukhål så att ni är väl förberedda för expeditionen. Enhörningar behöver man inte veta så mycket om, det räcker med att ha med sig morötter (och en kork).


PS Enligt Thomas Eliasson, berggrundsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU), finns ingen anledning för stockholmare att oroa sig för slukhålet.
– Nej, inte nu efter detta, man får hoppas att de har lärt sig. Det var ju bra att det gick så bra som det gick och att inte någon ramlade ner i gropen. Nu kanske de blir än mer försiktiga, säger han till Aftonbladet.

PPS För att göra den här konstiga posten ännu konstigare kan jag lägga till att min hjärna vägrar att acceptera ordet slukhål. Kanske för att det är läskigt, kanske för att det är fult. Varenda gång jag ska säga "slukhål" har jag glömt bort vad det heter och får för mig att det heter sjunkhål, skunkhål, slurkhål eller något annat lika bisarrt. (Nej, inte surkål. Så illa är det inte ställt med min hjärna.)

Min farmors far och mysteriet med de jättelika rapphönsen

Vi flyttar på måndag, japp så är det. Inte så långt, bara ett halvt kvarter, men man måste ändå packa ner hela sitt liv i tusen kartonger och frakta dem nerför fem trappor, runt hörnet och sen upp fem trappor! Jag har alltid längtat efter en teleporter men först nu slår det mig hur man verkligen skulle få användning för den.

Hur som helst, de tusen kartongerna står gapande tomma och det är hög tid att börja fylla dem med böcker och saker. Och vad mycket intressanta grejer man hittar när man börjar lyfta ner böcker och saker från hyllorna. Dagens bästa fynd var en liten blå bok som jag trodde var borttappad men som visade sig ligga längst in under bakom. Och jag hade inte ens läst den! Jag bara kom ihåg att jag hade haft den, och har velat läsa den i flera år, men den var som sagt borta. Den heter "Barndoms- och ungdomsminnen" och är skriven av min farmors pappa August Johan Lindberg, som var skådespelare på 1800-talet i Stockholm.


När jag slog upp den visade det sig att jag fick den av min mamma på min 16-årsdag, vilket jag hade glömt bort helt (antagligen för att jag fick min första kamera den dagen, en Pentax K-1000 som jag älskade ömt i många år). Boken har ett fint ex libris med namnen Signe och Gottfrid Rystedt, och är dedikerad av August till "Herr Lifmedicus Gottfrid Rystedt / detta lilla minne af författaren".


Den är hemskt rolig! En typisk äldre-herre-memoar, med minnen som verkar utvalda, skönmålade och dramatiserade för att få författarens liv att verka lagom märkvärdigt, och författaren själv att framstå som genialisk och enastående intressant redan som nyfödd. Sen är den förstås rolig för mig för att den handlar om en gammal släkting. Och August skriver så rart om sin mamma Stina:


"Min mor kallades allmänt för Södra Åsens hjälphustru och var omtyckt överallt. (...) Hon kunde både baka, brygga, slakta och väva, och när hon satt i vävstolen och jag spolade åt henne, så sjöng hon, så att det hördes av alla grannarna. Sagor kunde hon också, och då vågade ingen av oss säga eller göra ett knyst."

Men på slutet skriver August om sina resor i Jämtland, och då beskriver han hur folk färdades hit och dit på rapphöna!

"Och så bar det i väg med ångbåt till Sundsvall och sedan alla de aderton, tjugu milen på rapphöna."

"Betänk att det är andra än jämtlänningar som kommer hit opp från Sundsvall, genomskakade på rapphöna."

"När jag anlände till Östersund var det på rapphöna."

Nu måste någon förklara för mig! Åkte man omkring på jättestora fåglar i Jämtland förr i tiden? Eller vad betyder detta?

Hästen och människan

Snabb men svårkörd.



Rusar iväg och gör en perfekt start.


Kan ni gissa vem det var Mikael lyckades passera i den virvlande slutstriden, beskriven i bloggposten ovan?

Inte mig i alla fall. Och inte min trevliga ingifta kusin Anna heller.

Nej, den här historien handlar om hästen Anna Toss. Det är en historia som började för drygt 20 år sedan vid ett köksbord i Lillängen, Nacka, när jag bredde ut dagstidningen försiktigt för att undvika bananmosfläckar och utspilld choklad och råkade slå upp sportdelen och travtabellerna. Där såg jag något så märkvärdigt att jag knappt kunde tro mina ögon. Det stod att travhästen Anna Toss hade kommit tvåa i ett lopp. En HÄST. Som hette ANNA TOSS!

Ni som läste om namnet Toss här för ett par veckor sedan fattar hur oerhört konstigt detta var. Okej om hästen bara hade hetat Anna. Det finns 303 382 kvinnor och åtta män i Sverige som har förnamnet Anna, så varför inte en häst. Till och med Anna Anka hade varit normalt för en häst. Men Anna Toss?

Jag lyckades få reda på att hästen hade tävlat på Åby-banan, men det var så långt jag kom. Jag skickade ett kort till Åby och bad dem framföra mina hälsningar till hästen Anna Toss. Sen kom livet med tre och snart fyra småbarn emellan och jag tänkte på min hästnamne alltmer sällan.

Men i går blev jag påmind om henne igen, när Heléne Eriksson som en blixt från en klar himmel, mitt i en helt normal kommentar här på bloggen, avslöjade att hon hade haft en häst som kallades Toss. Och fortsatte med att häpnadsväckande nog känna till hästen Anna Toss och dess ägare!

Jag googlade på ägarens namn och hittade nästan genast till Hans Karlssons blogg. Hans är gift med Barbro, som ägde hästen Anna Toss. Jag skickade i väg ett mail och förklarade att jag var människan Anna Toss, och att jag var väldigt nyfiken på hästen ifråga. Så här vänligt svarade Hans mig:

"Hej Människan.

Jo hästen Anna Toss är uppfödd av två herrar i Borås som heter Anders Aqvelin och Yngve Carlsson. Sammanlagt födde de upp sex hästar under åren kring 1985 med namnet Toss, bl.a. Anna Toss och Charlie Toss samt Toss Alexia och Toss Amigo. Deras stallnamn var Stall Tosseryd.

Barbro och jag kom över Anna Toss på en stor hästauktion i Stockholm och vi tävlade sedan med henne i många år och hon tog tolv segrar och gick mycket bra. Bland annat sprang hon in pengar till en fin barnvagn som vi köpte när vårt första barn, Anna Isabelle, föddes.

Därefter fick Anna Toss några avkommor, bl.a. en häst som hette Pepino Topolino och en som hette Lumbermans Dream - den senare något av en stjärna.

Anna Toss gick ur tiden vid ungefär 20 års ålder.

PS. Vi fick faktiskt för många många år sedan ett brevkort av någon på Åby-travet där människan Anna Toss hälsade till hästen Anna Toss. Därför har vi känt till din existens och historien om människan Anna Toss har berättats många gånger i familjen. DS."

Varför? Vardan? Varthän?

Nyfiken i en strut. Vad betyder det egentligen? Är man nyfiken på vad som finns inuti struten? Eller är det en slags dumstrut? Och varför säger britterna säger att Curiosity killed the cat? Är det verkligen så dumt att man vill veta hur saker fungerar, och varför?

Nej! Det är det förstås inte. Om man inte är nyfiken så får man aldrig reda på nånting. Jag är väldigt nyfiken, och än så länge har det inte dödat mig (i sanningens namn har det gett mig en del skrapsår på knän och armbågar, många arga fnysningar och möjligen en fläskläpp, men det var det värt) utan bidragit till att upplysa mig.

Men det finns fortfarande sånt jag inte alls förstår. Till exempel:

1. Varför är solnedgångar vackra?
Tycker alla människor att såna där guldgröna, rosablå storslagna solnedgångar är vackra? Tycker djur att de är vackra? Skulle en marsian gilla våra solnedgångar? Vad bestämmer vad vi ska tycka är vackert? Varför föredrar de flesta människor en solnedgång före en mops (att titta på alltså)?

2. Om jorden plötsligt slutade snurra, hur skulle det kännas för oss?
Om det av en händelse - en gudomlig kraft, eller en komet eller nånting annat förskräckligt och oemotståndligt - skulle hända att jorden, vår planet, slutade att snurra, hur skulle det påverka alla oss som bor här? Hur skulle det kännas? Skulle allt levande dö med en gång? Och isåfall varför? Vad skulle effekterna bli i kropparna, i naturen? Skulle det låta? Hur skulle det se ut?

3. Varför finns det spetsiga skor?
Det är obekvämt att gå i skor med höga klackar, men miljontals kvinnor gör det ändå för att de önskar se mer långbenta och attraktiva ut. Man gör det för att reproduktionen kräver det. Man vill ha barn med rasben. Men varför ska skorna vara spetsiga?

4. Kan träd ha någon sorts medvetande?
Kan nötter? Grässtrån? Morötter? Berg? Grus? Om inte, hur vet du det?

5. Varför ser molnen ut som om de var platta på undersidan ibland?
Som jättestora maränger som svävar på en glasplåt i skyn. Nånting med lufttrycket förstås, men kommer det underifrån? Eller va?

6. Finns det någon kosmisk rättvisa?
Ja, gör det det? Berätta allt du vet.

7. Hönan eller ägget?
Jag skojar inte. Jag fattar verkligen inte hur man ska veta vad som kom först.

8. Varför var Modesty blond i filmen?
Och Willie Garvin var mörkhårig. Har människor ingen respekt alls?

9. Kan det finnas en kvinnlig fotbollsspelare som är tillräckligt bra för att vara med i det svenska landslaget? Om inte, varför?
Varför skulle inte en topptjej kunna spela i landslaget om hon bara är bättre än den sämsta av killarna?

10. Finns det mest grönt eller blått i världen?
Antagligen blått, eftersom det är så mycket vatten på planeten. Fast ganska ofta är ju havet grönt också. Och det finns VÄLDIGT mycket gräs och träd.

(De här frågorna har legat på min gamla frågeblogg sen 2005, och de kommer att ligga där tills de är besvarade på ett trovärdigt vis. Till världens ände kanske.)

PS Så här säger Wikipedia om varför katter ska akta sig för att vara nyfikna.

Stora gulliga gnagarpriset

Det är så mycket galor nu, bloggalor, kulturbloggsgalor, tvgalor och vem vet allt. Galor galore, skulle man kunna säga. Men jag bryr mig egentligen inte alls om vem som har den bästa bloggen, bästa ägget eller bästa manliga birollen. Jag vill bara dela ut ett pris till GULLIGASTE GNAGAREN. Därför ber jag er att rösta nu, och de nominerade är:

Pacarana (Dinomys branickii)
Pacaranan är väldigt sällsynt och lite närsynt. Och hur gullig som helst. Det står i Wikipedia att den kommunicerar genom att skramla med tänderna, men det kan bero på att artikeln är översatt från tyska.


Kapybara (Hydrochaeris hydrochaeris)
Vår vän Capy. Behöver jag säga något mer.


Surikat (Suricata suricatta)

Jag vet, surikaten är tekniskt sett ingen gnagare. Men den är så bedårande. Du har väl sett den där dokumentärfilmen där en hel familj surikater kommer ut ur sin lya tidigt på morgonen och ställer sig i en rad och spanar, och så blir några av dem så sömniga så att de ramlar omkull? Höjden av gullighet.

Röstningen går till så att du blundar jättehårt, krokar ihop lillfingrarna och utropar namnet på den valda gnagaren högt tre gånger. Sen är det klart. Juryn kommer att tänka länge och väl, och sedan dela ut priset i någon djungel (eller på en savann eller vid en flod).