2009-12-28

Du blir vad du tänker i doktor Parnassus huvud (och på riktigt)

Till att börja med: Terry Gilliams nya film The Imaginarium of Doctor Parnassus är precis så fantastisk som man kan förvänta sig. Mannen är ju ett geni, och har regisserat filmer som Time Bandits, Brazil, Baron Munchausens äventyr, The Fisher King, De 12 apornas armé och Fear and Loathing in Las Vegas. Lysande är vad han är.



I den nya filmen, The Imaginarium of Doctor Parnassus, har en munk ingått en pakt med djävulen: munken får evigt liv mot att han lämnar ifrån sig sitt förstfödda barn när det fyller sexton år. Han ångrar förstås sitt löfte när dagen är inne för djävulen att hämta dottern, och ingår istället ett vad med fanskapet om vem som kan vinna flest själar. Under namnet Doktor Parnassus skapar han ett Imaginarium där vilsna själar kan få en vision om vad de skulle kunna bli – om de väljer rätt – och reser runt med det i London, tillsammans med dotter, dvärg och medhjälpare.

Filmen är vacker, magisk, bisarr, svart och skönt snurrig. Och budskapet är, precis som i Gilliams andra filmer, att du skapar din värld med dina tankar. Var försiktig med vad du önskar, det kan bli sant!



En viktig ingrediens i filmen är att Heath Ledger, som spelar en av huvudrollerna, dog under inspelningen. Men för att rädda filmen spelade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel in delar av Ledgers roll, och det är gjort så fint och magiskt att man bara vill skratta högt när man ser det.

Så! Glöm nu inte att boka biljetter. Man bör se den på bio. Man bör se den.

Här ett klipp med Terry Gilliam och alla hans filmer

Fler bilder och filmklipp här

Se vad andra skriver om , , , , , ,

2009-12-23

Bah humbug!

När barnen var små lästa jag Dickens "En Julsaga" för dem varje jul, som en adventskalender med ett avsnitt varje dag. När vi upptäckte att den spelades på en engelsk teater i stan ville vi genast se den, och det blev nästan som en jultradition. Vi gick tre år i rad, sen slutade den spelas.

Men nu är den tillbaka i Stockholm igen, och igår gick jag och äldsta dottern och såg den. Och den var lika rolig och härlig som förr! Nu är det nog försent att få biljetter eftersom den spelas för sista gången ikväll, men vi kommer att fortsätta att se den varje jul och vi rekommenderar alla andra att göra det också.

Charles Dickens skrev A Christmas Carol 1843, men berättelsen är helt tidlös. Snål gammal gubbe inser att det är roligare att vara snäll (kanske inte så sannolikt men ändå upplyftande). "Alla som är griniga borde se den här", tyckte dottern. "Och alla som vill komma i julstämning".


Delar av den engelsk- och skönsjungande ensemblen på Maximteatern

Läs vad andra skriver om , , , , ,

2009-12-11

Ljuvliga pärlfiskare och lama applåder

Igår kväll gick sonen och jag på Folkoperan och såg Pärlfiskarna. Vilken föreställning! Jag grät så att halsduken blev helt blöt. När fan blir gammal blir hon religiös, och när jag blir gammal älskar jag tydligen opera. Märkligt, och härligt.

Det finns massor att säga om föreställningen: att regissören Mira Bartov är fantastisk, att scenografin, kostymerna och ljussättningen var vacker och snillrik. Orkestern var mycket bra, och skådespelarna lysande med få undantag. Vi saknade ett libretto och undrade varför programbladet var helt missvisande i både bild och text, men annars hade vi inga invändningar. Bizets drama är en sann tragedi, och det är våldsamt och renande att få uppleva den på parkettens andra rad.

På Folkoperans hemsida kan man lyssna på Pärlfiskarduetten på svenska (med Jeremy Carpenter som Zurga och Ulric Björklund som Nadir).

Här är den superkända superversionen med Jussi Björling och Robert Merrill, på Spotify.

Publiken var entusiastisk, det hördes både i pausen och i foajen efteråt. Men varför applåderar folk så lite nuförtiden? Trots att det var många bravorop och flera som stod upp i bänkarna så blev det bara EN inklappning. Detta är en spaning: de senaste fem åren har stockholmarna tappat applådorken. Till och med på Vildanden som var helt galet bra blev det bara två inklappningar. Jag menar: tänk på Birgit Nilsson som blev inropad 72 gånger efter en föreställning som Elektra 1975! Eller Placido Domingo som fick 80 minuters stående ovationer efter att ha spelat Verdis Othello 1991. ÅTTIO minuter! Visst, det kanske inte är lika enkelt att hålla applådåskorna rullande på lilla Folkoperan eller Stadsteatern, som på La Scala eller andra stora scener runtom i världen. Men EN inropning? Kunde vi inte ha klarat tre iallafall?

Sonens teori är att det bara är orkeslösa pensionärer som går på teatern nu för tiden. Men publiken igår såg stark och ungdomlig ut tyckte jag. Det måste vara svensk blygsel - dumt är det iallafall.

Läs vad andra skriver om , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...