Döden tycker att katter gör livet värt att leva

Ibland blir det helt fel. Som när Döden tog Tage Danielsson med sig härifrån alldeles för tidigt. Kanske behövdes hans poetiska förstånd på en annan planet, men hallå vi var inte alls klara med honom här!

Illustration: Paul Kidby

Ett missförstånd verkar också ha legat bakom det obegripliga faktum att Douglas Adams dog, bara 49 år gammal, på ett gym. Visserligen är det allmänt känt att det är farligt att motionera men Döden kan inte bara komma in på ett gym och knacka Douglas Adams på axeln med sin beniga hand! Det trotsar all logik.

Så fast jag har fått en väldigt positiv bild av Döden genom att läsa Terry Pratchetts böcker om honom så är jag inte riktigt säker på att han har riktigt den koll man skulle önska. Hur kan man annars förklara att han nu även har knackat sin egen levnadstecknare Pratchett på axeln? (En försiktig knackning visserligen, bara ett förebud. Men ändå. Inte okej.)

För fem år sen skrev jag en kom-ihåg-lista till mig själv på bloggen:

1. Var tacksam för att Douglas Adams har funnits till. En mer fantastisk (och kärleksfull) satir över mänskligheten än "Liftarens Guide till Galaxen" finns inte.
   
2. Maila Terry Pratchett och uppmana honom att aldrig besöka ett gym.

Någon vänlig själ upplyste mig då om att det var bra tänkt, men försent. Redan 2007 hade Pratchett fått diagnosen "särskilt jävlig alzheimer" och bestämt sig för att att han bara vill leva så länge som sjukdomen inte helt tar över. Vilket har visat sig vara flera år än så länge, men sannolikt kommer han ändå att få en mer bestämd knackning på axeln ganska snart (eller om det blir han själv som knackar på Dödens knotiga skuldra).

Min resa till Terry Pratchetts Discworld (Skivvärlden), började 1995 när den då åttaåriga sonen envisades med att läsa långa stycken högt ur böckerna. I början lyssnade jag bara förstrött och kunde inte riktigt komma ihåg alla namn på det myller av akademiker, nattvakter, vampyrer, häxor, turister, tidsmunkar och varmkorvförsäljare som befolkar Discworld. Men snart började jag fatta skämten och satiren och ville höra mer om hur trollkarlen Rincewind skulle lura Döden ännu en gång, om kärlekshistorien mellan varulven Angua och jättedvärgen Carrot i nattvakten och om Mrs Cake som ser in i framtiden och därför ofta svarar redan innan du frågat.

Pratchetts universum är enormt och det går inte att beskriva det på en dag. Det finns nånting för alla: barn, tonåringar och vuxna. Det är fantasy, humor, tragedi och satir och en djup kärlek till mänskligheten. Jag brukar föreslå att nyfikna börjar med den första Discworldboken, Colour of Magic, och bok nr 17, Interesting Times. Andra favoriter är The Truth, Thief of Time, Nightwatch, Nation och den fantastiska historien Good Omens (Goda Omen) som Pratchett skrivit tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

Allt det här var bara en bakgrund till vad jag verkligen ville med dagens text: att skicka er vidare till denna otroligt fina, välskrivna och sorgliga intervju med Terry Pratchett, skriven för New Statesman förra hösten av sf-nörden och feministen Laurie Penny. Vänta inte! Läs!

Men kom tillbaka sen och läs det här ljuvliga stycket ur en annan intervju (det verkar inte vara möjligt att göra tråkiga eller dåliga intervjuer med TP) om hur han tillverkade sitt eget svärd med rymdjärn i:

"His intensely pragmatic approach to learning is graphically demonstrated by a project he recently undertook. Being newly knighted, he felt that he ought to be suitably equipped.

'At the end of last year I made my own sword. I dug out the iron ore from a field about 10 miles away - I was helped by interested friends. We lugged 80 kilos of iron ore, used clay from the garden and straw to make a kiln, and lit the kiln with wildfire by making it with a bow.'

Colin Smythe, his long-term friend and agent, donated some pieces of meteoric iron - 'thunderbolt iron has a special place in magic and we put that in the smelt, and I remember when we sawed the iron apart it looked like silver. Everything about it I touched, handled and so forth ... And everything was as it should have been, it seemed to me.'"

Snudd på magiskt!

PS Rubriken förklaras i den här wikitexten om Döden, under "Personality".

En pöl är inte alltid bara en pöl

Igår skrev jag om att resa i teleportrar och tidsmaskiner. På kvällen tipsade dottern mig om en krönika av Lotta Olsson (en av de bästa bokskribenterna som finns) om att resa i garderober.

Digory och Polly spionerar på morbror Andrew

Det slog mig att hela min längtan efter att resa till andra tider och andra världar väcktes när jag läste Min morbror trollkarlen första gången, när jag var nio eller tio. Det är den första boken i Narnia-serien, och de två barnen i boken hittar en plats där man kan resa till andra världar genom ett system med vattenpölar. I nästa bok läste jag om garderoben som leder till Narnia, och sedan dess har jag, liksom Lotta Olsson, fortsatt att

"famla i varje klädskåp och hoppas att det faktiskt ska börja lysa från en lyktstolpe långt, långt bort."

Det finns lika många definitioner av vad fantasy är som det finns kärnor i en pudel och jag ska inte ge mig på att försöka reda ut det här. Däremot vill jag tipsa om vad jag tycker är några av de bästa fantasyböckerna som någonsin skrivits. Flera av dem är också bra om man aldrig har läst fantasy förut och vill hitta en bekväm väg in i den världen. (Harry Potter-böckerna är inte med för att jag inte gillar dem. Game of Thrones är inte med för att jag inte har läst dem.)

• Min morbror trollkarlen av C S Lewis, och de andra böckerna i Narnia-serien: Häxan och Lejonet, Hästen och hans pojke Caspian, prins av Narnia, Kung Caspian och skeppet Gryningen, Silvertronen och Den sista striden.
 
• Trollkarlen från Övärlden av Ursula K LeGuin  är den första boken i serien om Övärlden, och den jag gillar allra mest. Den handlar om den unge Sparvhök och hans svåra väg till att bli en sann människa och trollkarl. De andra böckerna är Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden, Tehanu, Berättelser från Övärlden och Burna av en annan vind.
  
 
• Sagan om Ringen-trilogin och Bilbo av J R R Tolkien. Börja gärna med Bilbo, den är mer som en saga. Och ett tips när man läser Ringen-böckerna är att kisa med ögonen när det kommer långa stycken om rimfrostiga bergsstigar, månljus som spelar på gräs och liknande. Dialogen och intrigen är på många sätt oöverträffade, men i naturskildringarna kan det bli gäspigt ibland.
 
• Stjärnstoft av Neil Gaiman, om Tristran som lockas av den vackra men kyliga Victoria att ge sig ut för att hämta en fallen stjärna. Jag har skrivit om den här och kallat den för en magisk, glittrande saga, en kyss så djup att man måste hämta andan och flämta ibland.
 

• 

  Crow & Crown, illustration av Mervyn Peake

  Titus Groan av Mervyn Peake, den första i trilogin som kallas Gormenghast-böckerna. På svenska heter de Titus tronföljaren, Slottet Gormenghast och Titus rymlingen. De är mörka, vackra och outhärdligt sorgliga (som Peake själv verkade vara).
 
• His Dark Materials-böckerna av Philip Pullman.
 
• Discworld-böckerna och andra böcker skrivna av Terry Pratchett. Det finns så många! Jag kan inte räkna dem alla! Och inte rekommendera alla heller. Men börja gärna med den första Discworldboken, Colour of Magic, och bok nr 17, Interesting Times. Andra favoriter är The Truth, Thief of Time, Nightwatch, Nation och ja, många andra.

Här har jag skrivit mer om både science fiction och fantasy (tyngdpunkt på scifi) och här.