Skolan är faktiskt inte bra för alla

Vet ni vad jag oftast får höra av ledsna föräldrar? Att det inte funkar så bra i skolan för deras barn. Det är den absolut vanligaste anledningen till att föräldrar oroar sig. De får samtal från lärarna, eller deras unge vill inte gå till skolan, eller deras unge ringer hem och gråter och vill bli hämtad. Men det är alltid barnen som måste anpassa sig. Aldrig skolan. Man måste jobba mer med ungen. Övertala den. Släpa den till skolan, om så krävs. Annars är man en dålig förälder (till ett dåligt barn).

Alternativet att INTE ha sitt barn i skolan, det är inte att tänka på. Då skulle jorden gå under, typ. Barnet skulle bli en utstött narkoman med lepra, inom en kvart. Så otänkbart är det.

Och alltid när man diskuterar skolan får man höra: Jo det är sant att man kanske inte lär sig så mycket mer i skolan än vad man skulle kunna göra på egen hand. Men den sociala träningen. Att lära sig att samsas med andra.

Just det där argumentet vägde tungt för mig när mina barn var små. Jag trodde verkligen att skolan var det enda sättet att lära sig att leva med andra (eftersom det var så för mig när jag var liten) och det var det som fick mig att fortsätta tro att skolan var det bästa för mina barn, även när jag såg nackdelarna, även när jag såg riskerna. Det var dumt av mig, och det är en av de få saker jag verkligen ångrar som förälder.

För ja: skolan är väldigt bra för många barn. Kan vi slå fast det och lägga det åt sidan för ögonblicket. Det finns underbara skolor. Det finns fantastiska lärare. Skolan har många fördelar och för vissa barn är det en välsignelse. Det sägs ofta och är sant.

Men en del barn får faktiskt ett sämre liv av att gå i skolan. Och nu pratar jag inte om alla de olyckliga ungar som halkar efter och riskerar att känna sig som idioter för resten av livet.

Jag pratar om alla de som faktiskt inte passar i ett system där alla ska vara lika. De som är runda eller stjärnformiga fast man ska vara fyrkant. De som är lite för smarta, eller lite för känsliga, eller lite för spralliga, eller lite för kritiska. Eller lite för (något annat). Som min rektor i nian så vänligt förklarade: Anna, skolan är bara gjord för 90 procent av alla barn, och du tillhör inte dem. För de barnen hjälper det inte att en lärare är bra, att det går bra på engelskan, att musiken är rolig. Den där läraren kanske gör att de överlever, musiken kanske gör att det blir lättare att gå upp på torsdagar. Men på det stora hela får de barnen mer negativa erfarenheter än positiva.

Hur länge ska vi acceptera att det är så? Vi som är föräldrar till de här (minst) tio procenten? Till två eller tre barn i varje klass? Hur länge ska vi fortsätta att tvinga in våra motvilliga barn i ett system som inte tar någon hänsyn till att deras behov, bara till de andras?

Av mina fyra barn har ett verkligen gillat skolan. De andra tre kanske har ärvt min stjärnformade gen, och jag önskar så att jag i ännu högre grad hade låtit dem slippa gå när de inte ville gå. Jag ser inte att det har kommit något bra av att de utsattes för ännu fler timmar i skolor med röriga klasser, oengagerade lärare, bristfälliga kunskaper, stökiga ungar. För så var det för det mesta. De blev inte smartare av det, och inte mer sociala. (De är alla smarta och sociala, men det var de redan innan de började skolan.) Möjligen blev de mer anpassade till arbetslivet. Jag ser inte det som en riktig vinst.

Hallå Jan Björklund, det ringer in

Jan Björklund: Du är skolminister, men du har missat hela poängen med svenska skolan. Vi införde allmän utbildning för flera hundra år sedan. Först för att lära ut kristendom. Men även sedan vi blivit sekulariserade höll vi fast vid att alla skulle ha rätt till utbildning, eftersom alla måste kunna läsa, skriva och räkna i ett demokratiskt samhälle.

Att lära sig är alltså en rättighet. Inte en plikt.

Du verkar också ha missat den viktigaste lektionen i pedagogik: Alla barn som mår bra vill lära sig, när det är roligt och intressant.

Om ett barn skolkar beror det inte på ovilja att lära.

I ditt senaste nyhetsbrev säger du att kommunen ska kunna beordra föräldrar till skolkande barn att sitta med i klassrummet. Detta, förklarar du, ska bara gälla elever med "stabila" hemförhållanden. När det gäller elever med "trassliga" hemförhållanden ska snarare socialen kopplas in (oklart om de ska sitta med i klassrummet). Ditt sätt att resonera får mig att tro att du vet väldigt lite om hur olika barn är, hur olika deras hemförhållanden kan vara, barns behov, hur skolan verkligen fungerar och hur den skulle kunna fungera.

Jan Björklund: Se skolket som en förlust för eleverna, inte för skolan. Gör undervisningen tillgänglig och intressant för alla. Ta alla möjligheter att undervisa barn där de själva känner sig trygga och kan lära sig. Ta vara på varje barns talanger och vetgirighet. Inse att kunskap är mycket mer än torr teori.

Skolan är till för eleverna, inte tvärtom.
Låt stå!

Skoltrött tonåring tar all energi

En anonym förälder skrev så här i en tidigare kommentar:

"Just nu känner jag mig totalt tom. Har en son som är fruktansvärt skoltrött. Andra året på gymnasiet. Har varit skoltrött sedan 6:an. Vi har pratat ikväll och han säger att han vill kunna vilja men VILL INTE....Han gör bara ytterst få läxor. Går i skolan bara för att. Jag har stöttat och stöttat i flera år och sista massor. Men nu orkar jag inte längre....Kan inte låta detta ta all min energi..Ska ha möte i skolan imorgon men vet inte om han kommer gå dit. ....Fasen vad göra....kan vi bara låta honom vara ifred på sitt rum med datorn på magen större delen av tiden. Ja , jag vet inte....Han skulle få lite hjälp från mentorn och boka tid men det har han inte gjort. Då säger han att han inte vill ha hjälp för då skulle han känna sig som en looser.....Detta är hur jobbigt som helst... Nu ger jag snart upp!"

Det är många föräldrar som sliter sitt hår över skoltrötta barn. Och många föräldrar som har varit skoltrötta barn en gång i tiden, precis som Anonym2 som svarade Anonym1 så här:

"Ville bara säga att jag var likadan när jag gick i skolan och det blev en prima människa av mig med. Det kanske inte hjälper just nu, men bara så du vet!"

Problemet är ju just att det bara hjälper så lite, mindre än det borde. Som förälder blir man ändå orolig och stressad. Mitt yrkesliv har varit spännande och roligt, trots att jag var skoltrött och skolkade mycket när jag var tonåring. Ändå har jag oroat mig mycket när något av mina barn har visat samma tendenser. Dessutom har jag lagt skulden på mig själv, trots att jag har andra barn som både gillar och klarar sig toppenbra i skolan. Man tänker inte så klart när man oroar sig för sina barn.

Jag fick en en liknande fråga i min gamla tonårsföräldrablogg. Då svarade jag bland annat att skolan faktiskt inte passar alla. Det är många unga människor som är för smarta, för känsliga, för osäkra eller för ointresserade för att skolan ska fungera. Det kan vara så att de passar mycket bättre ute i arbetslivet, eller med ett hantverk, på resande fot eller i ett eget företag.


Det man kan göra som förälder är att visa tydligt för sitt barn att man är bekymrad. Man får försöka vara så rak och tydlig som möjligt, och inte lägga skuld eller tvivel på barnet. Säga som det är: jag är orolig för att du ska få dåliga betyg, jag är orolig att du ska bli uteliggare. Eller vad det nu är man är orolig för. Man behöver inte be om ett svar. Barnet behöver inte ta ansvar för föräldrarnas känslor och fantasier. Men det är viktigt att de får veta vad vi känner och fantiserar om.

Sen ber man barnet att tänka igenom, och berätta vid tillfälle, vad han eller hon vill göra de närmaste åren. Det får vara precis vad som helst. Om det är en dröm som verkar orimlig behöver man inte fnysa åt den. Man kan bara fråga vilket barnet tror är det bästa sättet att uppnå det målet.

Om sonen ändå vill fortsätta att plugga kanske han ska gå en annan linje, kanske till och med en annan skola. Han kanske vill gå en yrkesinriktad linje, även om det skulle innebära att han måste läsa om vissa ämnen.

Många ungar tappar sugen helt när de har börjat halka efter. De får för sig att de aldrig kommer att hinna ikapp, att det inte är någon idé att ens försöka. Försök luska ut om din son känner så. I så fall brukar det gå att få extra hjälp av skolan. Att det får honom att känna sig som en förlorare är jobbigt, men får inte stå i vägen. Förklara att man bara förlorar om man ger upp, fast man egentligen vill.

Om han säger att han vill arbeta kan ni börja med att kolla om skolan kan hjälpa till med anpassad studiegång, det vill säga att eleven får hjälp av skolan att hitta en arbetspraktik under skoltiden. Eller börja söka jobb på det vanliga sättet, via annonser, kontakter och arbetsförmedlingen.

Men om han inte vill göra någonting då? Kan han verkligen bara ligga på sitt rum, med datorn på magen? Nja, tycker jag. Han kanske går igenom en jobbig fas och behöver vara ifred mer än vanligt. Men om man inte går i skolan och inte jobbar måste man bidra till familjelivet på något annat vis. Ingen som är med i en familj kan bara ligga på soffan. Förklara att han kan avlasta er på ett bra sätt genom att till exempel laga mat, handla eller städa. Det är bra för både er och honom - han lär sig massor av det. Och sannolikt får det honom mer motiverad att komma hemifrån.

Jag skrev i mitt förra svar att det viktiga i en sån här situation är att få barnet att vilja ta ansvar själv. Man måste visa barnet att man förtroende för att han eller hon ska lyckas, att man vill veta vad barnet själv har för förslag på lösningar och att man gärna vill hjälpa till med de förslagen.

Men som sagt, även om han hoppar av gymnasiet så måste det inte vara en katastrof. Vi är ganska många avhoppare som det ändå har gått bra för till slut - även om vår väg kanske inte blir lika spikrak som andras.