Hemvändande dotter, bestörta kalkoner

Vad ska man säga om barn som bosätter sig i andra länder? Tja, å ena sidan kan man förstås vara tacksam för att vi lever i en tid och en kultur där man kan resa om man vill, och för att man vill. Man kan vara glad att barnen får se andra delar av världen, lära sig andra språk och förhoppningsvis bli lite klokare.

Man kan också tycka att barnen borde tänka på sina mammor och inte flytta längre än man kan kasta en kanelbulle.

I morgon kommer min ena dotter hem från Irland där hon har hållit hus de senaste tre åren. Jag är så glad! Så länge det nu varar. Man vet aldrig med barn. Plötsligt får de för sig att de måste utforska Gobiöknen eller starta en farm i de katalanska bergen eller kolonisera Mars.

Till dotterns ära delar jag en av hennes favorit-fjompiga-filmer-med-roliga-djur-på-jutub. Varsågoda: Bedrövade (jätteroliga) kalkoner:

Pyssel

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

• lavendel
• gasbinda
• presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Lördag, soffhörn, sinnesförvirring

Lördag. Har parkerat mig i soffan med en hög böcker och tidningar, bärbara datorn, tekopp och knäckemacka. Mannen knattrar i köket. De andra sover. Solen som lyste upp mitt hörn nyss och gjorde skärmen till en spegel har dragit vidare och skiner nu på de snöskottande männen på taket utanför. Tänker ligga här hela dagen och läsa, skriva och prata med folk som kommer förbi. Det känns bra.

Dottern och jag var på Sinnescirkus igår, en föreställning med mentalisten Henrik Fexueus. Vi var inbjudna som bloggare och var uppmanade att infinna oss klockan 17 prick. Väl där visade det sig att föreställningen inte började förrän 19, och inte var slut förrän 22. Irriterande tyckte vi, men när föreställningen var slut 22:08 stod vi upp och applåderade så att händerna sved och ångrade inte en minut av kvällen.
"Så jag lika starstruck ut som du när jag fick min bok signerad" frågade dottern efteråt. "Förmodligen" mumlade jag, "men sschh nu, jag försöker komma ihåg vad han sa till den där tjejen som fick hålla i boken."
Ja ni fattar att det var helt lysande. Jag säger det igen om ni inte fattade: det var lysande. Har legat halva natten och försökt komma på hur han gjorde det. Inget trolleri, bara manipulation.

Vad mer? SAMÖ-övningen gick bra. Vi satte hård press på myndigheterna. Somliga klarade sig bra, andra mindre bra. Streetfotokursen var rolig men dyr. Har recenserat här, vet inte om det är läsbart för folk utanför Facebook. Här är min favoritbild från kurshelgen:



och här fler bilder.

Nu ska jag återgå till bokhögen! Ajöss på en stund!

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan - den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.


Glad lista
• Salem al Fakir - Good Song & ännu bättre video
• Intervju med geniet Isaac Asimov
• Den underbara geten (och apan)
• Hurra!-listan på Spotify
• Lou Reed i tweed
• xkcd
• The Oatmeal (mera mera)

Vad jag skulle behöva tid till

Ibland tänker jag på vad jag skulle göra om jag hade mycket pengar. Bygga ett luftskepp, starta en föräldrabyrå och ha fantastiska fester är några av förslagen. Resa upp nästan alla pengarna (igen) kanske. Ha råd med riktig rehabilitering till min mamma.

Men betydligt oftare tänker jag på att jag behöver mer tid. Jag skulle vilja ha ett extra dygn varje vecka, när resten av världen stod still!

Då skulle jag



• läsa alla böcker i min olästa böcker-lista
• skriva
• sortera min galna bokhylla
• sortera mina elftiåttatusen bilder
• sortera alla kartonger som är fulla med papper
• lära mig stenografi
• cykla runt stan och ta bilder
• lära mig kinesiska, japanska och ryska
• läsa mig ner till noll olästa i min RSS-läsare
• städa skafferiet
• skriva mer

Sen, när resten av världen började röra på sig igen skulle jag säga till familjen: Idag tänker jag inte sitta nånting vid datorn. Det är mycket roligare att fika och ta långa promenader. Kom så går vi!

Vad skulle du göra?

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.

Bakom en helt vanlig dörr

Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.

Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
"Goddag", sa jag och förklarade mitt ärende: " ... så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss."
"Nej", svarade tanten skarpt och stirrade på mig. "Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte."
"Oj då", svarade jag. "Jaha", sa gumman och tog ett steg mot mig, "hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!"

"Oj då" sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
"Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom." "Oj" svarade jag uppriktigt berörd, "vad tråkigt, så nu har hon ..."
"Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor", avbröt min granne. "Så jag är ingen bra mamma."
"Oj", sa jag igen. Vad skulle jag säga.

Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. "Jag tror att det är en konspiration", sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. "Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?" Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.

"Så du vill inte hyra ut alltså", sa jag och började backa mot trappan, "det förstår jag. Men ... lycka till med allt nu, hejdå!".
"Lycka till" fnös tanten, "det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och ..."
"Hejdå!" ropade jag igen och flög uppför trappan.

Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.

Veckan som gick: tjejer, bebisar, böcker och debatt

Har jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.

I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade ("X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid"). Nu är skoltiden över. Hurra!

Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.

På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.

Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade henne i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hon somnade. En sällsam och skön kväll.

På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).

Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!

Dag 14: Bebisen ovanpå

Det bor en bebis i lägenheten ovanför oss. Nästan varje morgon gråter den, och jag vaknar. De som spelar piano i våningen under väcker mig inte, och jag störs inte ett dugg när bebisens syskon, tre och fem år, leker med bilar eller klossar däruppe. I själva verket har jag lätt för att stänga ute störande ljud. Men när bebisen gråter vaknar jag, varje gång.

Ibland är klockan knappt fem, ofta runt sex. I morse grät bebisen från halv nio till strax efter nio. Då var jag nästan på väg upp för att knacka på, men sen kom det någon och tog upp den.

Familjen är en helt vanlig småbarnsfamilj, jag har mött dem flera gånger och hälsat, men jag känner dem inte. De ser snälla men lite jäktade ut. Man gör ju lätt det när man har tre barn under fem. Jag tror inte att de är dåliga föräldrar, eller elaka eller oengagerade på något vis. De har nog bara (som så många av oss) fått höra att det är bäst för små barn att sova i en egen säng, eller i ett eget rum. Och så är de trötta på morgnarna.

Men hur det än är, så får bebisen vara ensam och ledsen ganska ofta, och det är tvärt emot alla mina mammainstinkter. Så jag vaknar. Och funderar. Ska jag säga någonting till dem när jag träffar dem i hissen nästa gång? Eller vore det bättre att lägga en lapp i brevlådan? Vad ska jag säga?

Andra skriver om barn, barnuppfostran, bebisar, föräldrar, föräldraskap, sömn

Dag 2: Bilderna äntligen visade

Ända sen vi kom hem från långa-resan-runt-jorden har våra närmsta släktingar väntat otåligt på att få se bilderna. Problemet var att jag hade tagit 14 000 bilder. Visserligen var det bara hälften av dem som var något att ha, men det skulle ändå ta flera dagar att visa alla och släktingarna skulle få otrolig träsmak.

Så det var bara att fortsätta att gallra. Eftersom jag jobbar heltid (plus beredskap) och skriver bok och har ett liv med hem & fyra barn i största allmänhet så har det tagit flera månader att bli klar. Men förra helgen blev det äntligen av! Släktingarna kom klockan tre på eftermiddagen och stannade till nio på kvällen. Vi bjöd på fika, bilder, middag, mera bilder och ännu mera bilder (1670 foton totalt). De allra flesta bilderna var såna som inte ligger publikt på Flickr, eftersom mina barn är så hemliga av sig. Därför kan jag inte lägga upp dem här heller, men jag kan visa vilka bilder som blev kvällens favoriter i ohemliga klassen:

Japanska poliser ser till att ingen röker på Tokyos gator och torg


Ledsen häststaty i Chengdu, Kina


Vårt bagage får äran att knölas ner i taxichaufförens städskåp, Hong Kong


Cyklist får draghjälp av flakbil på vägen mellan Khajuraho och Jhansi, Indien


Inga tjejer är för gamla för att vara med på karnevalsvagnarna i Rio de Janeiro!

Hösten kommer att börja med en stor smäll

Till alla som går omkring och gnäller om att hösten redan är här säger jag bara: håll truten med er. Låter jag sträng? Det är jag inte; bara förkyld. Förkylda människor har inget tålamod, istället är huvudet fullt av snor och baciller. Jag hasar omkring i mjukisbyxor och gör av med fler pappersnäsdukar än en snuvig myrslok. Jag har tillochmed sockor på mig inomhus, så illa är det.

För det andra kan det inte vara höst, eftersom det inte har varit min födelsedag ännu. Den åttonde september är den sista sommardagen, lägg det på minnet. Sen kan det bli höst hur mycket det vill.

För det tredje kan det bli en väldigt kort höst, om man ska tro vissa dysterkvistar. Den 21 oktober kommer två partiklar farande i hög hastighet och krockar med varandra någonstans utanför Genève. Det är partikelfysikforskare som roar sig på detta vis, men dysterkvistarna tror att resultatet kan bli ett svart hål, eller att det ska uppstå konstig materia. Dessutom kommer det förmodligen att bli jättetrångt i CERN-anläggningen när alla tidsresenärer plötsligt kommer farande i sina droskor och rymdkapslar. Första testkrocken går av stapeln den 10 september, tur att jag redan haft min födelsedag då!

Det är alltså sommar nu, och de här sista sommardagarna ska jag vara i fjällen. Mannen är stugvärd och jag ska åka upp och hålla honom sällskap sista veckan. Måste bara bli frisk först. Man kan inte ligga och skrällhosta i en fjällstuga. Och jag blir verkligen helt seg av den här snuvan. Nyss letade jag förvirrat efter påsen med Pandalakrits fast den stod rakt framför näsan. Borde kanske lägga mig en stund igen.

Lappar på kylskåpet

Hemma hos en familj jag känner i Australien sitter det fina lappar överallt i huset. Familjen består av en italiensk pappa, en svensk mamma och två rara ungar. De är vänliga, rättframma och generösa - när vi kom och hälsade på (sex personer!) fick vi bo hos dem och blev bjudna på middagar och kalas.

Det sitter alltså lappar på många ställen i huset; i badrummet, i barnens rum, på kylskåpet och lite varstans. Lapparna är utskrivna från datorn och handlar om olika levnadsregler och livsvisdomar. Hur man ska vara som familj, vad som är tillåtet hemma hos dem. Det mesta är tillåtet: att vara ledsen, att vara arg, att vilja vara ifred, att vara glad, att kramas. På en av lapparna står det att det alltid finns någon som kan hålla om en om man är ledsen i detta hus.

I vårt hus finns det bara lappar om vem som ska diska och när nån ska komma ihåg att gå till tandläkaren. Jag skulle vilja sätta upp fina kärleksfulla lappar, med blommor och krusiduller på, om hur det är tillåtet att kramas och vara glad och arg hemma hos oss. Det skulle bli hemskt pinsamt om jag försökte. Mina barn skulle tro att jag hade blivit helt galen och att min inre hippie hade brutit ut fullkomligt. Sanningen är att jag är en riktig kram-, lapp- och blomhippie, men av någon gudomlig försyn har jag hamnat i en familj av hårdföra, välklädda pragmatiker. (Som jag älskar jättemycket och lär mig av varje dag och som är glada och arga och kramas ofta).

Nu kommer jag inte ihåg precis vad det stod på lapparna i huset i Melbourne, men via Malach hittade jag en livsvisdom som passar sig ovanligt bra för att skriva ut med krusiduller och sätta upp på kylskåpsdörren. Jag ska göra det nån tidig morgon, innan de välklädda har vaknat.

Ten Rules for Being Human

by Cherie Carter-Scott

1. You will receive a body. You may like it or hate it, but it's yours to keep for the entire period.

2. You will learn lessons. You are enrolled in a full-time informal school called "life."

3. There are no mistakes, only lessons. Growth is a process of trial, error, and experimentation. The "failed" experiments are as much a part of the process as the experiments that ultimately "work."

4. Lessons are repeated until they are learned. A lesson will be presented to you in various forms until you have learned it. When you have learned it, you can go on to the next lesson.

5. Learning lessons does not end. There's no part of life that doesn't contain its lessons. If you're alive, that means there are still lessons to be learned.

6. "There" is no better a place than "here". When your "there" has become a "here", you will simply obtain another "there" that will again look better than "here."

7. Other people are merely mirrors of you. You cannot love or hate something about another person unless it reflects to you something you love or hate about yourself.

8. What you make of your life is up to you. You have all the tools and resources you need. What you do with them is up to you. The choice is yours.

9. Your answers lie within you. The answers to life's questions lie within you. All you need to do is look, listen, and trust.

10. You will forget all this.

Kan man ha för många böcker?

Eller är det bara att sätta upp fler bokhyllor?

Det känns som en fråga som kan dela mänskligheten i två delar, ungefär som "är glaset halvtomt eller halvfullt". Vilken sort är du?

Idag fick vi hem det tredje och sista lasset böcker från P:s mamma som var snäll och lagrade halva vårt hem medan vi var ute och reste. Tolv kartonger. Det är roligt att packa upp dem, jag blir glad när jag hittar böcker som jag inte kom ihåg att vi hade. Titta, här är ju alla Agatha Christie-böckerna! Och Roald Dahl, och Dickens. Hoppsan - vi hade tydligen tre ex av A Christmas Carol. Och tre Idioten, och tre Odyssén.

Som synes har jag bara hunnit packa upp böckerna vars författare börjar på A-H, sen fick jag ta en paus. Dumt nog kom jag inte ihåg att lådorna var numrerade, så jag började med att packa upp låda 3 och 4. Ack! När jag upptäckte mitt misstag och började ställa upp låda 1 (Douglas Adams–Paul Auster) fick jag börja med att flytta alla redan uppställda böcker ner två hyllor. Tyvärr räckte det inte för att böckerna i låda 2 (Frank Baum–Michael Connelly) skulle få plats. Det var bara att flytta ALLA böcker en gång till.

Frågan är vad jag ska ta mig till när jag kommer till låda 12 (fakta: språk). Vi fick göra oss av med de ärvda, stora bokhyllorna när vi flyttade - de var för höga helt enkelt. Så nu har vi bara 44 hyllmeter Billy att spela med, och då ska alla papper och pärmar från gamla arbetsrummet få plats också. Det kommer aldrig att gå! (Och då har vi ändå ställt upp alla barnböcker på vinden - tjugo fulla banankartonger.)

Så nu är frågan - för många böcker, eller för lite bokhyllor?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokhyllor

Sömnmetoder

Katerina Janouch har skrivit en bra krönika om att sova tillsammans med sina barn, och Hillevi Wahl har kommenterat klokt. Här är mina synpunkter:

Att sova är nödvändigt för att överleva, och därför måste minsta bebis behärska sovandets teknik. Man behöver alltså inte lära sina barn att sova (eller äta för den delen). Alla bebisar sover när de behöver det, om de känner sig trygga och inte blir störda. Däremot kan det vara knepigt för föräldrarna att hitta bra sovtider som passar med barnens sömnrytm. Vi lever ju inte precis nåt enkelt naturliv, där man kan anpassa vardagen helt efter sina egna och barnens kroppsliga behov. Vi som är föräldrar idag ska klara av så mycket mer - vi ska arbeta på bestämda tider, sköta alla våra papper och saker, åka hit och dit, umgås med folk, titta på tv, vara som alla andra. Vi kan inte bara lägga oss ner och vila när våra primitiva ungar känner att de behöver sova, eller ha med dem överallt och låta dem sova när de vill.

Dessutom har vi en (ganska modern) tradition i Sverige att låta våra bebisar sova i egna sängar, ofta i egna rum. (Jag har skrivit tidigare om James McKennas forskning om co-sleeping och om fördelarna med att sova tillsammans här.) Men ju längre avståndet är till det sovande barnet, desto mer energi går det åt till att få det att somna och att själv få tillräckligt med sömn.

Så det som borde vara enkelt blir hopplöst svårt. Med fyra barn har jag haft alla typer av vaknätter.

Första barnet föddes samma år som Barnaboken kom ut. Jag gillar Anna Wahlgren och håller inte med om att hennes buffningstips och sömnråd måste innebära att man överger barnet. (Mer om det strax.) Men hon (liksom nästan alla på den tiden) hörde definitivt till den gamla skolan, som varnade för att låta barnen sova i samma säng. Eftersom jag trodde på dem blev mina nätter ofta sömnlösa. Jag var tvungen att nattamma sittande i en stol - om jag skulle amma i sängen fanns det stor risk att jag skulle somna. Sen måste jag vanka omkring med honom tills han somnade igen, och försiktigt lägga ner honom i sin egen säng. Han vaknade nästan alltid när jag la ner honom, och så började vi om. Stackars barn, otroligt dumt av mig.

Andra barnet sov på nätterna. Oftast hela nätterna, ibland i sin egen säng, ibland i vår. Det hände att jag låg och petade på honom för att han skulle vakna. Jag fick för mig att han kanske var hungrig utan att veta om det. Då öppnade han ett sömnigt öga, suckade lite och somnade om. Ett ytterst märkligt barn.

Med det tredje barnet hade jag blivit mycket bättre på att gå på känsla. Det kändes rätt att bära henne på ryggen, så vi använde nästan aldrig barnvagn. Det kändes rätt att låta henne sova med oss, så hon sov med oss. Syskonen också, när de kände för det. Hon åt ofta på nätterna men eftersom hon redan låg brevid mig i sängen behövde jag knappt vakna för att amma henne. Jag var för det mesta utvilad och allting kändes enkelt.

Fjärde barnet ställde alltig på huvudet igen. Just när jag trodde att jag hade koll! Att jag var värsta supermamman! Då kom denna envisa lilla varelse och tog ner mig på jorden igen. Hon gjorde allting annorlunda. Till exempel hade hon inte tid att äta på dagarna, för då fanns det för mycket att titta och lyssna och pilla på (syskonen, saker, ansikten, träd, vad som helst). Så hon åt hela nätterna, när det var mörkt och tyst. Om jag somnade medan vi ammade skrek hon. Hon var ofta arg och tyckte att servicen var rätt dålig. Livet var intensivt med fyra barn mellan 0-9 år och jag var sjukt trött, men det här barnet ville fortfarande hålla igång hela nätterna. Efter sju-åtta månader höll jag på att falla ihop. Då hade vi testat allt vi kunde komma på. Det som återstod, förutom att sälja henne till slavhandlare, var en trenätterskur, specialdesignad för just oss av snälla underbara Anna Wahlgren. Vi följde den till punkt och pricka och den ANDRA natten sov hon från midnatt till halv sex, den tredje natten från elva till sju. Efter det var livet ljust och lyckligt igen, och det energiska barnet kunde fokusera sin energi på att klättra upp på stegar, tugga i sig visdom ur böcker och uppfinna nya sätt att hålla familjen alert på dagtid istället.

Så jag tycker att sömnkurer kan fylla en funktion. Om det är alternativet till att ryta åt sina barn, dra dem hårt i vagnen, vara en zombie på dagarna och så vidare. Och om man först har prövat (i minst ett par veckor) den självklara, naturliga sömnmetoden: att sova tillsammans!

Läs även andra bloggares åsikter om bebisar, barn, föräldraskap, sömn, sova tillsammans, co-sleeping, sömnmetoder, Anna Wahlgren, Barnaboken

Om de kan läsa har de en chans

Läs även andra bloggares åsikter om fruktflugor, läskunnighet

Sojakorv och djungelvrål

Vad enkelt det var när kidsen var små och man fick bestämma allting själv! Spaghetti med köttbullar är nyttigt, bestämde man, och då fick alla äta spaghetti med köttbullar. Nu är alla stora och bestämmer själva, men det är jag som går och handlar* och måste tyda allas kråkfötter på inköpslistan och köpa alla konstiga saker.

Just nu är det en som är vegetarian, en som inte vill ha nånting med mjölk i och en som måste ha sojakorv med fullkornsbröd, ketchup och djungelvrål till frukost varje dag. Vi har fyra sorters flingor i skafferiet, tre sorters salami i kylskåpet, fem olika brödsorter i brödskåpet och inte mindre än 14 olika teer i tehyllan. För att alla ska kunna äta sina favoritmackor och dricka sina favorit-teer.

Vi äter nästan alltid middag tillsammans, och då äter alla det som P lagar, fast om det är kött i så gör han en vegoversion också. Och om det är tomatsås till pastan gör han tomatsåsen brevid, eftersom vi har en i familjen som inte äter tomatsås men gärna dränker bianco-pastan i parmesan istället. Han är snäll! Jag kommer inte ens ihåg vem som gillar skinka och vem som hatar lök. "Efter alla år, mamma, hur kan du inte komma ihåg det" säger de förnärmat men faktum är att jag vägrar att lägga det på minnet.

* för att det står på Vem ska göra vad-listan: Veckohandla 2 ggr / veckan - Anna

Läs även andra bloggares åsikter om mat, diet, kostcirkeln, middag, te, familjeliv

Balkongen klar, kom och fika!

Nu i helgen blev vi äntligen klara med balkongen. Den är inte så stor, och den har inte riktigt det jorddjup jag skulle önska, men den är ändå tröst för en hortoman i stadsexil. Egentligen började renoveringen för flera veckor sen när vi la på ett trägolv, men sen kom det saker emellan och det var inte förrän i veckan som jag kunde få lift ut till Zetas och släpa hem jord, krukor och växter.

Vi satte upp hyllor, fiffade till stolar och bord, drog sladdar och planterade, band upp, grävde, sådde och vattnade. Dottern förevigade arbetet.

före

efter

Nu är det nästan klart, jag ska bara hitta ekologiska körsbärstomatplantor till den tomma krukan, en liten hylla till buddhagubben och rökelse och en spegelmosaik till väggen som inte syns i bild. Men det går alldeles utmärkt att fika på balkongen redan nu, säg till när ni är i stan bara!

Läs även andra bloggares åsikter om balkong, plantering, trädgård, fika

Trångbodda, schmångbodda

Nej men det här med att bo trångt. Svenska myndigheter verkar tro att det är så illa så att man kan dö av det. Ibland tror jag att Folkhems-Sverige fortfarande inte riktigt har hämtat sig från digerdöden. Att lortkontrollanterna fortfarande oroligt kikar in genom gardinerna, smyger ett diskret behandskat finger över dörrkarmen för att försäkra sig om att snusket inte är på väg att dränka oss igen. "Sanitera mera" viskar de till varandra som igenkänningstecken, och sprejar lite så att allt otyg ska dö. De kan inte slappna av förrän alla svenska familjer sitter fastbältade i sina sittriktiga soffor med tvättbar klädsel och minst 56, 3 centimeter mellan varandra. Var sak på sin plats! Gärna familjeliv och relationer, men först en steril öken i varje hem.

Mina barn kommer att tycka att det är jätteskönt när de hittar egna lägenheter. Det är helt rätt, de är vuxna eller snart vuxna och vill ha sitt eget. Men som bostadsmarknaden ser ut i Stockholm idag kan de få vänta. Av alla unga vi känner som har flyttat hemifrån, alla barnens och våra kompisar under 25, är det inte en enda som har hittat sitt boende själv. De flesta bor inneboende, hos sin pojk/flickvän eller i en lägenhet som deras familj äger. Jag borde ha ställt barnen i HSB-kö när de var bebisar, men det gjorde jag inte. Däremot har de tre äldsta stått i Bostadsförmedlingens kö sen de var 18, och en av dem har fått ett erbjudande på sex år, om en alldeles för dyr lägenhet på nedre botten väldigt långt från jobbet.

Men det kommer såklart att lösa sig! Och ungarna kommer att dra en lättnadens suck när de kan packa ihop sina kartonger och hänga upp sin hatt på sin alldeles egna hatthylla. Jag gissar att några av dem kommer att njuta i fulla drag. Ett par av dem kommer att tycka att det plötsligt blev väldigt, väldigt tyst. Lite väl ödsligt! När man har bott tillsammans så många så länge som vi, då vänjer man sig vid att det alltid finns någon att bråka med, skratta med, fråga, hjälpa och bara vara med.
Och det är inte så bara.

Trångbodda? Vi? Javisst!

Enligt Boverket ska alla barn i familjen ha ett eget sovrum, annars är man trångbodd, skriver Dagens Nyheter idag. Bra! Då kanske Boverket kan komma hit med några rum åt oss? Vi är sex vuxna och halvvuxna personer på tre sovrum och ett vardagsrum, som man egentligen inte får räkna.
Inte för att jag tror en sekund på Boverkets svarta teorier om att man får stress, konflikter och hemlöshet; ängslan, oro och försämrad motståndskraft; tuberkulos, magcancer och ytterst ett kortare liv av att bo tätt inpå varandra. Jag tror tvärtom att det är utvecklande för familjelivet. Men det blir ganska stökigt, och man hittar aldrig sina papper eftersom någon sover på dem! Så vi tar tacksamt emot alla extra rum som Boverket vill att vi ska ha.

Mitt liv som hamster

Lyckades göra mig av med en massa urvuxna barnsaker på vinden genom att maila folk jag känner med barn i rätt ålder. En snowboard, en skateboard, ett par inlines och en flytväst blev genast tjingade. Funderar på att starta en mailinglista där man kan tala om vad man har över eller vill ha, vore inte det skönt?

Fast urvuxna kläder har vi inga att ge bort. De mest älskade är för slitna, de tråkiga går till Myrorna och de fina spar jag i kartonger på vinden till när barnen själva får barn. (De kommer säkert bara att vilja ha allting nytt till sina knoddar men jag spar ändå, man vet ju aldrig. De vill kanske läsa mina gamla serietidningar också, och lyssna på kassettbanden som deras föräldrar gillade när de var små, så jag spar dem med för säkerhets skull.)

På vinden står också kartonger med leksaker och gosedjur som ALDRIG får slängas, hur skulle det se ut, och en bebiskorg som mina barn, och jag, och min mamma, och min mormor, har sovit i. Inte samdigt förstås.



Samt en massa annan bråte.