Jag förlorade nyligen en arvstvist. Först sa tingsrätten nej till mitt krav på att min pappas andelar i Bonniers skulle räknas i min laglott. Sedan sa hovrätten också nej. Slutligen bestämde sig Högsta domstolen, efter bara några veckors betänketid, att jag inte fick överklaga hovrättens dom.
Det är enormt tråkigt, av flera skäl. Ett är förstås att jag misslyckades med att få rättvisa för mina barn, så att de skulle få samma rättigheter och plikter som sina kusiner. Ett annat är att jag kanske måste betala Bonnieradvokaternas (antagligen skyhöga) kostnader.
Men det viktigaste skälet till att jag är arg, och det som alla borde bli arga av, är att Högsta domstolen nu har slagit fast att man helt lagligt får kringgå Ärvdabalken 7:4, det förstärkta laglottsskyddet. Inte alltid såklart, men förutsatt att man vidtar vissa mått och steg.
I mitt fall påstod advokaterna att min pappa hade gett bort andelarna till de andra barnen och barnbarnen, inte som förtida arv utan som presenter, för att han haft ett "på förhållandena under livstiden inriktat intresse" att uppmuntra dem till att bli goda delägare. Och att jag inte hade kommit på fråga för att jag inte levde med min pappa och därför inte hade uppfostrats i den så viktiga "judiska och liberala familjetraditionen".
Samtidigt sa de att jag inte heller hade kommit på fråga eftersom jag är ett oäkta barn. Ja, de sa exakt så. Och ett oäkta barn får inte äga andelar i Bonniers, enligt deras regler från 1830-talet (som nyligen uppdaterades, utan att man ändrade på just den punkten). Så även om min pappa hade velat ge mig andelar, exakt lika många som mina syskon med familjer fick (2046 var), hade jag enligt advokaterna inte fått behålla dem.
Och det är, enligt min mening, den verkliga anledningen till att jag inte fick ärva andelar. Jag är oäkta. Därmed, i deras ögon, opålitlig. De resonerar precis som man gör i ett fideikommiss: endast inomäktenskapliga söner får ärva, för döttrar och bastarder kan vilja dela med sig av pengarna och makten till män och kvinnor utanför familjen.
Men det argumentet håller inte i rätten! Så då hittar man på det där "på förhållandena under livstiden inriktat intresse", som är en av de saker man måste kunna visa för att undkomma det förstärkta laglottsskyddet. Och det var upp till mig att bevisa att det inte var sant, trots att jag inte har en chans att komma åt bevisen som ju ligger inlåsta i familjeföretaget.
Jag har haft ett enormt stöd av familj och vänner genom allt det här, och det är jag djupt tacksam för. Men någon enstaka gång råkar jag på folk som tycker att jag är ute och cyklar. "Men alltså", säger de, "man får faktiskt ge bort sina pengar till vem man vill! Om din pappa inte ville att du skulle få andelar, då måste du väl respektera det?"
Om man tänker så, då måste man ju också vara okej med att en förälder bara låter sina söner ärva. Att alla föräldrar gör det! Och man måste vara helt okej med att själv inte får något, fast de andra syskonen får. (Det är få som håller med så långt.)
Jag vill säga så här: det är inte synd om mig. Jag får inte de enorma summor som mina syskon har fått. Jag kan inte starta några bokförlag, uppfinnarverkstäder, filmproduktionsbolag eller ekologiska gårdar. Men det kunde jag inte förut heller, så det är ingen skillnad. Mina barn får inte samma chans till jobb, utbildningar och resor som sina kusiner. Men de klarar sig bra ändå: de är smarta och modiga och kommer att klara sig hur bra som helst i livet.
Det är inte det som är det stora problemet här. Det stora problemet är att hovrättens dom går att läsa som en instruktion till hur man kringgår det förstärkta laglottskyddet. Det kräver lite planering, men det är absolut inte svårt. För några månader sen träffade jag en mycket ansedd advokat som bekräftade exakt detta – han hade själv hjälpt flera klienter att komma runt det. "Fult, men effektivt" sa han om tillvägagångssättet.
Det är möjligt att alla advokater redan vet om det här. Jag har fått lära mig det den hårda vägen, och jag vet att de flesta vanliga människor jag pratar med är lika övertygade som jag var för sex år sedan om att laglotten är självklar. Det är problematiskt att en lag som många uppfattar som stenhård i själva verket är helt tandlös.
Det tycker jag borde oroa de flesta, för det är ett steg på väg tillbaka till medeltiden. Väldigt praktiskt för några få, rika människor. Förödande för jämlikhet och rättvisa.
För mig och min familj finns inget mer att göra åt det här. Högsta domstolen har sista ordet. Det enda jag vill ha sagt nu är att ni inte behöver oroa er för mig, men gärna fundera vidare på hur makt ärvs och fördelas!
Jag tror inte att jag kommer att skriva mer om det här, om det inte händer något anmärkningsvärt. Men jag länkar till artiklar och sånt, och uppdaterar vartefter. Och diskuterar gärna i kommentarerna, som vanligt.
• Björn af Kleens bok "Lucke & Lull" som bland annat handlar om tvisten (och som jag har medverkat i)
• Björn läser högt ur boken på Kulturhuset/Studion
• Jeanette Bonnier, största delägare i Bonniers svarar på Stina Dabrowskis fråga om huruvida inte reglerna som utesluter oäkta barn borde ändras (från 12 minuter in i filmen, där den börjar om du klickar på den här länken, och cirka tio minuter framåt):
• Jeanette intervjuas av Skavlan några dagar senare, de pratar om tvisten mellan cirka 8:20 och 12:20
• Jan Guillou recenserar boken, och tvisten, i Aftonbladet
• Fokus: En familjeaffär
• Jag är arg i Resumé
• SVT Kulturnytt recenserar Björns och Bernt Hermeles böcker:
2013-09-24
2013-09-12
Livet som stugvärd
I år var jag stugvärd i Teusajaurestugan i tre veckor. De skönaste veckorna på hela året! Ojämförligt! I många år har jag bara varit wannabe / hangaround stugvärd till P, som började för hundra år sen och gjorde sin sextonde säsong i år. Men i år jobbade jag också, på riktigt.
Så här går det till när man stugvärdar: Först utbildar man sig. Kolla med STF hur det går till! Sen söker man jobbet på hösten och då får man tala om när man kan jobba och hur länge, och vilka stugor man helst vill jobba i.
Framåt februari får man besked om var och när man ska jobba. Då är det hög tid att planera och köpa all mat man ska ha under tiden – den måste skickas upp till stugan med bussgods och snöskoter innan snön smälter. Så man skriver ner allt man ska äta till frukost, lunch, mellis, middag etc i tre veckor (eller hur länge man nu ska jobba). Allt måste vara sånt som håller sig under lång tid i skafferi eller jordkällare. Sen handlar man det och packar ner allt i banankartonger, och skickar iväg. Hejdå maten, ses om några månader!
Man kan skicka med böcker också, och kläder och allt man kan undvara tills man ska gå upp: allt för att göra den egna ryggsäcken lättare. Det finns visserligen stugor som ligger nära civilisationen, och stugor med butik, men vi föredrar stugor som ligger miltals från ära och redlighet och kiosker. Man har det man har, och det man glömde får man vara utan!
När arbetstiden börjar reser man upp med tåg, flyg eller nåt annat fordon till den stuga man fått sig tilldelad (inte alltid någon av de man har föreslagit). Sista biten får man gå, om man som sagt gillar att bo långt från allfarvägarna. Till Teusajaure är det 16 kilometer att gå från busshållplatsen, och en stigning på 400 meter. Det tar mellan fyra och åtta timmar att gå, beroende på väder, vana och skor. Allra sista biten ror man över Teusasjön, eller blir hämtad i motorbåt av den stugvärd man ska lösa av.
Själva jobbet då? Det varierar lite mellan olika stugor, men det som är lika överallt är att man
Om stugan har försäljning (som ungefär varannan stuga har) står man i butiken varje dag. Om det finns bastu ingår att tända kaminen varje dag och städa bastun varje vecka. Finns det båtled kör man båten flera gånger varje dag om gäster vill åka över. Är man säsongens första stugvärd så är det ett visst jobb med att öppna stugplatsen; den som stänger stugan för säsongen har ännu mer jobb med att städa ur allting.
Är man stugvärd i en välbesökt stuga på Kungsleden under högsäsong blir det väldigt mycket jobb. Har man blivit tilldelad en väldigt avlägsen och liten stuga under lågsäsong blir det mycket fritid. Vi jobbade i en mellanstor stuga under både hög- och lågsäsong i somras och hade ganska mycket att göra, men vi var två och delade upp jobbet mellan oss. För det mesta var det lugnt.
Några gånger när det inte var några gäster tog vi en förmiddag och åkte ut med båten och fiskade. Mitt bästa sommarminne för året är från en sån förmiddag: vi lät båten driva långsamt genom ett sund, åt vår medhavda matsäck, fiskade, låg och blundade i solen. De enda ljud som hördes var vattnet som kluckade mot båten, vinden som susade lite i fjällgräset, en enstaka fågels rop.
Inga mygg, för ovanlighetens skull. Fiskarna nappade som tokiga. Jag låg i båten och läste och höll på att somna i solen men tittade upp och fick syn på en stor älg några hundra meter bort, den stod mitt i det grunda sundet och betade sjögräs.
Är inte det lyx, undrar jag? Välfärd, till och med.
I Teusajaurestugan är man nästan helt avkopplad från resten av världen. Det finns ingen mobiltäckning, inget internet, inga tidningar, ingen tv. Det finns en radio men mottagningen är sådär och den drivs av solceller så man lyssnar mest bara på nyheterna och vädret, för att spara batterierna. Det finns också en satellittelefon men den väger fem kilo och det kostar jättemycket att ringa och samtalet bryts flera gånger i minuten, så den använder man bara i nödfall. Det finns också en hjälptelefon med direktlinje till polisen. Den får man verkligen bara använda i nödfall.
Men det är väldigt skönt att ha så lite information omkring sig. Inget som stör, inga oviktigheter som tar ens uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt att gå ner i varv. Bara sitta och göra ingenting. Stirra på de urgamla bergen som ligger där, vilda och orörda. De bryr sig inte om att vi är där. Det är väldigt lugnande.
Blicken stadig, fjärran mot fjällen. Förtroendeingivande, inte sant? |
Så här går det till när man stugvärdar: Först utbildar man sig. Kolla med STF hur det går till! Sen söker man jobbet på hösten och då får man tala om när man kan jobba och hur länge, och vilka stugor man helst vill jobba i.
Framåt februari får man besked om var och när man ska jobba. Då är det hög tid att planera och köpa all mat man ska ha under tiden – den måste skickas upp till stugan med bussgods och snöskoter innan snön smälter. Så man skriver ner allt man ska äta till frukost, lunch, mellis, middag etc i tre veckor (eller hur länge man nu ska jobba). Allt måste vara sånt som håller sig under lång tid i skafferi eller jordkällare. Sen handlar man det och packar ner allt i banankartonger, och skickar iväg. Hejdå maten, ses om några månader!
Tre veckors käk |
Man kan skicka med böcker också, och kläder och allt man kan undvara tills man ska gå upp: allt för att göra den egna ryggsäcken lättare. Det finns visserligen stugor som ligger nära civilisationen, och stugor med butik, men vi föredrar stugor som ligger miltals från ära och redlighet och kiosker. Man har det man har, och det man glömde får man vara utan!
När arbetstiden börjar reser man upp med tåg, flyg eller nåt annat fordon till den stuga man fått sig tilldelad (inte alltid någon av de man har föreslagit). Sista biten får man gå, om man som sagt gillar att bo långt från allfarvägarna. Till Teusajaure är det 16 kilometer att gå från busshållplatsen, och en stigning på 400 meter. Det tar mellan fyra och åtta timmar att gå, beroende på väder, vana och skor. Allra sista biten ror man över Teusasjön, eller blir hämtad i motorbåt av den stugvärd man ska lösa av.
En knapp kilometer. Man kan förstås simma över också, men det är kallt! |
Själva jobbet då? Det varierar lite mellan olika stugor, men det som är lika överallt är att man
- tar betalt av stuggäster, tältare och dagbesökare och säljer medlemsskap i STF
- hjälper folk tillrätta om det behövs, till exempel genom att visa var de kan hämta vatten och hugga ved eller genom att tipsa om dagturer, väder, bra rastplatser och annat som de vill veta
- ser till att gäststugan har blivit ordentligt städad varje morgon (det är gästerna som ska städa efter sig själva, ta in nytt vatten, fylla på ved och sånt men ibland måste man avsluta jobbet)
- underhåller stugorna: byter gasoltuber, städar dassen, håller rent i vedboden, sopsorterar, bränner skräp och så vidare
- lämnar en rapport och en ekonomisk redovisning till stugvärdschefen efter avslutat jobb.
Om stugan har försäljning (som ungefär varannan stuga har) står man i butiken varje dag. Om det finns bastu ingår att tända kaminen varje dag och städa bastun varje vecka. Finns det båtled kör man båten flera gånger varje dag om gäster vill åka över. Är man säsongens första stugvärd så är det ett visst jobb med att öppna stugplatsen; den som stänger stugan för säsongen har ännu mer jobb med att städa ur allting.
Är man stugvärd i en välbesökt stuga på Kungsleden under högsäsong blir det väldigt mycket jobb. Har man blivit tilldelad en väldigt avlägsen och liten stuga under lågsäsong blir det mycket fritid. Vi jobbade i en mellanstor stuga under både hög- och lågsäsong i somras och hade ganska mycket att göra, men vi var två och delade upp jobbet mellan oss. För det mesta var det lugnt.
Ett hårt jobb, men någon måste göra det |
Några gånger när det inte var några gäster tog vi en förmiddag och åkte ut med båten och fiskade. Mitt bästa sommarminne för året är från en sån förmiddag: vi lät båten driva långsamt genom ett sund, åt vår medhavda matsäck, fiskade, låg och blundade i solen. De enda ljud som hördes var vattnet som kluckade mot båten, vinden som susade lite i fjällgräset, en enstaka fågels rop.
Tillsätt endast kluck och sus |
Inga mygg, för ovanlighetens skull. Fiskarna nappade som tokiga. Jag låg i båten och läste och höll på att somna i solen men tittade upp och fick syn på en stor älg några hundra meter bort, den stod mitt i det grunda sundet och betade sjögräs.
Okej mer stämningsbild än faktisk älgbild men ni fattar |
Är inte det lyx, undrar jag? Välfärd, till och med.
I Teusajaurestugan är man nästan helt avkopplad från resten av världen. Det finns ingen mobiltäckning, inget internet, inga tidningar, ingen tv. Det finns en radio men mottagningen är sådär och den drivs av solceller så man lyssnar mest bara på nyheterna och vädret, för att spara batterierna. Det finns också en satellittelefon men den väger fem kilo och det kostar jättemycket att ringa och samtalet bryts flera gånger i minuten, så den använder man bara i nödfall. Det finns också en hjälptelefon med direktlinje till polisen. Den får man verkligen bara använda i nödfall.
Men det är väldigt skönt att ha så lite information omkring sig. Inget som stör, inga oviktigheter som tar ens uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt att gå ner i varv. Bara sitta och göra ingenting. Stirra på de urgamla bergen som ligger där, vilda och orörda. De bryr sig inte om att vi är där. Det är väldigt lugnande.
Fast ibland hittar man nåt spännande! |
2013-09-07
Boken "Lucke & Lull" är klar!
"Lucke & Lull" kom ut för en vecka sen! Och den är så fin. Och bra! Jag är verkligen väldigt jätteglad!
Recensionsdag (den dag tidningarna får skriva om den) är den 21 september, men det är redan några som har tjuvstartat, bland annat DN (i papperstidningen idag) och Resumé som skriver att "Björn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet."
(Jag vill här passa på och dementera att jag har blivit intervjuad av Bernt Hermele för den andra boken om Bonniers, "Firman", som också recenseras av Resumé. Jag står som "intervjuad" men det är jag alltså inte, och jag har inte läst hans manus i förväg, då hade jag rättat till en massa saker om mig och mina föräldrar som är fel.)
I lördags var det presentation av boken på Akademibokhandeln, tjockt med folk, många av Lulls gamla vänner. Förlagschefen Svante Weyler intervjuade Björn, och publiken ställde smarta intressanta frågor.
Och boken säljer redan bra! Tydligen är det sån efterfrågan att förlaget har fått utöka upplagan rejält. Vilket är rätt ovanligt när det inte ens har varit recensionsdag.
Såklart kommer det att vara en massa aktiviteter på Bokmässan, kolla här vad som är planerat än så länge.
Om du vill läsa den kan du köpa den som e-bok eller som inbunden, eller låna den på bibblan. Man kan smygläsa en ganska lång del på Weylers hemsida (fast det är inte den bästa biten tycker jag).
Kort sammanfattning för dig som har missat allt mitt tidigare tjat: "Lucke & Lull" är resultatet av att jag och Björn af Kleen slog ihop två historier till en: hans om hur makten ärvs i borgerliga familjer, min om mina föräldrar, deras märkliga relation och konsekvenserna av den. Vi har samarbetat mycket, men jag står inte som författare i boken eftersom det är Björn som har skrivit allt, och stora delar har han jobbat helt ensam med. Jag har bidragit med minnen, grubbel, brev, dagböcker, bilder och kontakter.
Om det skulle vara så att ni har läst den och tycker någonting får ni gärna skriva det här! Eller länka till det skrivna.
Omslag: Elsa Wohlfahrt |
Recensionsdag (den dag tidningarna får skriva om den) är den 21 september, men det är redan några som har tjuvstartat, bland annat DN (i papperstidningen idag) och Resumé som skriver att "Björn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet."
(Jag vill här passa på och dementera att jag har blivit intervjuad av Bernt Hermele för den andra boken om Bonniers, "Firman", som också recenseras av Resumé. Jag står som "intervjuad" men det är jag alltså inte, och jag har inte läst hans manus i förväg, då hade jag rättat till en massa saker om mig och mina föräldrar som är fel.)
I lördags var det presentation av boken på Akademibokhandeln, tjockt med folk, många av Lulls gamla vänner. Förlagschefen Svante Weyler intervjuade Björn, och publiken ställde smarta intressanta frågor.
Här syns bara en liten del av publiken, det var folk ända upp till sci-fi-avdelningen |
Och boken säljer redan bra! Tydligen är det sån efterfrågan att förlaget har fått utöka upplagan rejält. Vilket är rätt ovanligt när det inte ens har varit recensionsdag.
Såklart kommer det att vara en massa aktiviteter på Bokmässan, kolla här vad som är planerat än så länge.
Om du vill läsa den kan du köpa den som e-bok eller som inbunden, eller låna den på bibblan. Man kan smygläsa en ganska lång del på Weylers hemsida (fast det är inte den bästa biten tycker jag).
Kort sammanfattning för dig som har missat allt mitt tidigare tjat: "Lucke & Lull" är resultatet av att jag och Björn af Kleen slog ihop två historier till en: hans om hur makten ärvs i borgerliga familjer, min om mina föräldrar, deras märkliga relation och konsekvenserna av den. Vi har samarbetat mycket, men jag står inte som författare i boken eftersom det är Björn som har skrivit allt, och stora delar har han jobbat helt ensam med. Jag har bidragit med minnen, grubbel, brev, dagböcker, bilder och kontakter.
Om det skulle vara så att ni har läst den och tycker någonting får ni gärna skriva det här! Eller länka till det skrivna.
Etiketter:
böcker,
Lucke & Lull,
skrivande
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)