Hej lucköppnare!

Hej! Jag heter Anna. Det här är min blogg. Eller en av dem i alla fall – jag skriver också på Lucke & Lull-bloggen

om boken (av & med Björn af Kleen), om föräldrarna, kärleken, arvstvisten ... rubbet

och på Vilken Lång och Konstig Resa-bloggen

(där du kan ladda ner min senaste bok helt gratis!)

och på lite andra ställen. Just idag har jag för första och förmodligen enda gången i världshistorien skrivit en gästlucka i Lottens Julkalender.

... och funnit bevis för att Lotten har en armé av kloner i sin källare.

Coolt, eller hur!
Jag vet! Jag känner själv att wow-faktorn är närmast enorm!

Hur som helst är ni välkomna hit. Jag brukar skriva lite mer sammanhängande, när jag inte skriver mitt i natten. Kom gärna tillbaka en sån gång. Och god jul!

(Hela det här inlägget var till för de helt nya vänner som kommer hit från facit och undrar var de har hamnat. Ni andra kan bara ignorera.)

(Nej just det det kan ni inte. Förlåt!)

Men som sagt god jul allihopa! Om vi inte hörs innan dess.

(Troligen inte. Det är ju jul ganska snart, har jag förstått.)

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid "Sicce" Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom "Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med".

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om "Den skoningslösa författaren".

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på "oss", eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade "barnboksmaffian" (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – "vi är ju sex stycken" fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Heja Rebecka! Jag menar Norge!

När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.

barnen var glada

studenterna var glada

alla var glada, och lite rörda.

Ja, ni fattar.

Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.

Nehe.

Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!

Mörkt moln i tunnelbanan

Ikväll tog jag tunnelbanan hem efter att ha hälsat på hos dottern. På väg mellan rulltrapporna upp till Slussen fick jag obehagliga vibbar från någon som gick ett par meter bakom mig, utan att se vem det var, så jag gick åt sidan och lät personen gå förbi. Det var en storvuxen man med keps, jag hann inte se hans ansikte och jag stod kanske tio steg nedanför honom när jag fortsatte att åka upp. Väl uppe såg jag att han var på väg ner igen, i den andra rulltrappan. Kunde inte låta bli att stå kvar och titta efter honom och såg att han plötsligt trängde sig förbi personen framför på ett våldsamt sätt och rusade ner.

Jag följde inte efter (såklart, nån måtta får det vara på nyfikenheten plus att jag var hungrig), fortsatte bara hemåt och tänkte på det här att jag kan känna vad andra känner ibland. Ofta är det mörka tankar, ilska, ångest. 

Jag vet inte alls hur det funkar, eller varför. Jag vet bara att det händer ibland när jag går förbi någon på gatan, eller kommer i närheten i något annat sammanhang: det är som att gå igenom ett mörkt moln. Fast jag ser inget moln, det är bara en känsla. Ungefär som att minnas nånting: man känner hur det känns att borra ner fötterna i varm sand, fast man inte inte är på sandstranden. Ibland är känslan så stark att jag vänder mig om och tittar på den jag just mött och försöker inpränta något slags signalement. För att en person som känner så där mycket ilska och ångest kanske kommer att göra sig själv eller någon annan illa förr eller senare.

Det skulle förstås kunna vara fria fantasier, men det som hände idag har hänt förut, flera gånger. Att någon som jag har uppfattat obehag från visar sig vara instabil på något sätt. Och jag vet att jag ofta läser av folk rätt, särskilt när de drivs av någonting som de inte berättar om. Jag känner när folk är glada också, men det är inte alls samma sak, det är nog lätt för alla.

Så vad ska jag göra av det här? Bli mentalt-mörker-detektor på flygplatser? Stå i ett gathörn på stan och dela ut lappar med adressen till en bra terapeut till de som behöver det? Det kanske verkar som en deppig förmåga, men jag lider inte av det, det kan bara kännas obehagligt just när det händer. Undrar om det är vanligt? Kan du känna av andras negativa vibbar? Vad gör du isåfall när det händer?

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara "hihi, kolla vad alla såg roliga ut") och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!

Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter "Oskis" Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

Polytetrafluoretenhjärna

Jag har ett arbetsminne som en häst. (Har hästar bra arbetsminne? Kan vi ha det som en hypotes så länge iallafall? Det lät så bra.) Om du till exempel lägger fram 20 olika föremål på en bricka framför mig och sen tar bort dem (eller blandar upp dem med en massa nya) så kommer jag ihåg förvånansvärt många.

Men det kan inte vara vilka saker som helst: ju bättre jag förstår mig på dem, och ju mer mönster det är i dem, desto lättare går det. Helst ska det vara bokstäver och ord, då blir jag som ungen i Kod Mercury och bara zoooom memorerar allting. Det kan också vara chokladbitar, men helst mörk choklad med likör i. (Jag saknar också impulskontroll. Enda anledningen till att jag skulle ha klarat marshmallowtestet när jag var liten var att jag aldrig har gillat marshmallows.)

Så det är ju bra, jag kan komma ihåg långa konversationer ordagrant (om de var intressanta), memorera långa ocr-nummer och kortföljder, upptäcka mönster i intriger etc etc. Jätteanvändbart? Inte så ofta.

Och tyvärr har jag långtidsminne som en fluga. Eller så är min hjärna gjord av teflon, eller så är det något annat fel. Om jag inte fokuserar på var jag lägger en grej så är den så gott som försvunnen för alltid. Nu har jag ägnat ett oförsvarligt antal timmar de senaste veckorna åt att leta efter ett Mycket Viktigt Papper som jag borde ha lagt på ett ställe för Mycket Viktiga Papper Som Inte Får komma Bort. Men ligger det där? Nix. Ligger det någon annanstans? Vet inte. Varför sa jag inte högt till mig själv "Nu lägger jag det HÄR" och märkte ut platsen på en karta och scannade in kartan och skickade den till Evernote? Varför varför varför? När jag blundar och försöker skapa minnesbilder blir det bara hemskt, jag ser alla möjliga scener där jag slänger pappret i pappersinsamlingen, använder det till att tända en brasa med och klipper tårtpapper av det.

Här är lite olika tester om man vill trösta sig med att man iallafall kan komma ihåg hur många frukter och chihuahuor det låg på brickan:

• http://w3.psychology.su.se/betula/testa_ditt_minne.html
• http://neutralx0.net/home/mini04.html
• http://cognitivefun.net/test/5
• http://games.lumosity.com/chimp.html

Det sista är jättedeprimerande eftersom en apa är tusen gånger smartare än man själv.

Big on Östermalm

Som ni märker kommer det en strid ström av tankar nu efter veckor av bloggtorka. Så går det när jag plötsligt får en lördagkväll framför datorn med bara mig själv i rummet, ingen som tillrättavisar mig eller karaktärsdanar mig för fem öre. Haha! Nu ska jag ta tillfället i akt att modeblogga, det var länge sen.*

Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!

Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.

Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.

* närmare bestämt hösten 2008

Anna på (o)äventyr i Paris

- Var är din äventyrlighet, frågade sonen otåligt när jag tvekade redan vid första vägskälet på cykelturen och ville fråga kiosktanten om vägen. Bra fråga! Jag ser mig själv som väldigt äventyrlig (vilket inte kommer som någon överraskning för alla som vet att jag också ser mig som smal, redig och Modesty Blaise), men jag är liksom äventyrlig på mitt sätt. Om jag inte har målet i sikte frågar jag om vägen, går dit det pekas och när jag når pekpunkten frågar jag igen, tills jag kommer fram. Det kan vara nog så äventyrligt att fråga om vägen också. Man utsätter sig för prov på hörförståelse, gestikulering, tålamodsprövande kartvisning, missförstånd och ibland komplett galenskap. Ibland önskar jag att jag bara kunde traska på och gå vilse utan att behöva kommunicera med människor. Men jag är helt enkelt den frågande typen.

Vad jag verkligen borde förbättra är min bristande tillit till andras förmåga att hitta vägen. Om någon säger att de vet en genväg så borde jag inte ifrågasätta det utan bara snällt följa med. Även om ingen av oss har varit där förut och vi bara har läst på en karta som ser ut som en tioåring ritat den. Och fast kiosktanten säkert vet, eftersom hon bor där. Jag förstår att det är sårande att jag inte bara följer personen i fråga som just har sagt att de har koll, så från och med nu ska jag bara fråga lokalbefolkningen om vägen när jag är ensam. Och vad gör det om det visar sig i efterhand att genvägen var en senväg? Jag fick ju se roliga kor och en riktig salmbärsbuske.

Just nu sitter jag iallafall på flygplanet hem från Paris, det är ett SAS-plan som skuttar betänkligt i turbulensen över Holland men å andra sidan fick jag just en liten flaska champagne av flygvärdinnan som tack för att jag sa att mackan smakade konstigt. (Är mycket glad att jobbet inte skickar mig med RyanAir. Tror inte att de belönar klagomål med alkohol.) Det kan verka klent skryt att ha klarat sig tre dagar i Paris men det är så väldigt sällan jag reser ensam, jag har varit på många betydligt konstigare platser men då alltid i sällskap. Så jag har känt mig väldigt uppspelt och äventyrlig när jag helt på egen hand och väldigt knackig franska har klarat av bland annat

• ett bomblarm och påföljande evakuering från flygplatsen
• ett ytterst franskt konferensprogram där inga tider stämde
• en taxichaufför som körde till Rue Cambonne istället för Rue Cambronne och vägrade stänga av taxametern
• en artig men obönhörlig gendarm som inte ville låta mig snoka runt i Stadshuset
• samt det parisiska tunnelbanesystemet.

Var inte det ganska bra? Inte för Modesty Blaise kanske, men för mig. Jag är nöjd! Och nu ska jag försöka beskriva den helt fantastiska och oroande konferensen jag har varit på.

Lappsjuka

Det här med att vara ensam! (Alltså jag menar jättejätteensam. Och när man väljer det själv. Inte när man är ensam mot min vilja, så var det när jag var liten och därför har jag som vuxen befolkat mitt liv till bristningsgränsen och är nästan aldrig ensam längre (utom i den bemärkelsen att vi alla är ensamma och ensamma ska möta Den Store Schackspelaren en dag), det är nästan alltid är någon i samma rum, eller rummet intill, som pratar eller ropar eller spelar musik eller stör, vilket jag är djupt tacksam för, så länge det varar.) Det händer saker med en. Man blir lite fnoskig helt enkelt.

Men kom till saken! hör jag er utbrista otåligt. Vadå "jättejätteensam"? Ja men jag förklarar ju nu! Jag har hyrt det här lilla huset (endast ett rum, 18 kvm) på Gotland i två veckor för att skriva klart ett manus. Min tanke var att få skriva ostört. Det kan inte hända om jag är hemma. Och här är det ingen som stör, det kan jag lova!

Huset ligger på en hed som vetter mot havet. Det finns hus runt omkring, men ingen bor i dem. Jo i ett hus bor en liten gubbe, men han verkar vara döv. Det finns INGEN som kan höra mig prata. Turisterna har åkt hem. Infödingarna sitter antagligen inne och kurar: när jag cyklade till affärn idag var hela byn helt öde. Inte en katt, inte en människa, inte en bil eller cykel. Tur att det var en expedit inne på Coop, annars hade jag trott att det hade varit ett atomkrig tidigare på dan som bara jag hade överlevt.

När solen går ner på kvällen blir det kolmörkt utanför mitt fönster. Svart. Beckmörkt, mörkt som tjära i en kolsäck nergrävd under en jordkällare mitt i natten. När jag har tänt min brasa på kvällen och lagt mig i sängen vill jag inte så gärna gå ut i kolbecksvartmörkret. (Ibland måste man! Om det inte ska hända en olycka!) Jag drar för gardinerna i det lilla huset, låser dörren och haspar den. Det är helt mot min instinkt, och jag hoppas att jag ska ha blivit så cool i slutet av de två veckorna att jag somnar även om dörren står öppen. Jag har till och med ett stearinljus tänt när jag somnar. Har jag inte haft sen jag var tonåring.

I och runt huset bor också tusen myror, hundra spindlar, två irriterande flugor, en liten ödla utan svans, en stor brunspräcklig hare och en katt med bjällra runt halsen. Varför jag nämner alla dessa kritter är för att de är de enda som jag har att prata med. Och det gör jag. Min yngsta dotter vill absolut inte att jag pratar med mig själv, hon säger att det är ett tidigt tecken på gaggighet, så i brist på min egen spirituella konversation talar jag med djuren. Det blir inte mycket till dialog. Jag tyckte att ödlan och jag hade nånting på gång, men så såg jag att den hade somnat medan jag pratade med den. Idag är det dessutom två dagar sen jag såg den sist. Jag är rädd att den har brunnit upp, eftersom jag nästan råkade kasta i den i brasan en kväll när den hade satt sig på ett vedträ (fast jag hade sagt åt den dagen innan att den inte skulle vara i vedtraven eftersom det är farligt!). Kanske den hade gått på myten om salamandern som äter eld. Kanske tyckte den att det var värt att pröva iallafall, för att vad som helst måste vara bättre än att äta levande flugor.

Det händer att det går förbi människor på den lilla vägen mellan huset och stranden, nu i lördags var det faktiskt ganska många som gick eller gåkäppade förbi. Jag är ännu inte så desperat så att jag sitter uppflugen på muren och hejdar främlingar. Men jag är verkligen pratsjuk! Häromdan cyklade jag till bastun, där i hettan satt två knäpptysta gotländska tanter och två tyska pratkvarnar. Jag hade alltså chansen, men istället låtsades jag vara Greta Garbo och stirrade bara tankfullt ut genom fönstret på det oändliga havet. Så illa däran är jag inte att jag måste lirka upp sammanbitna infödingar eller göra bort mig på låtsastyska! Sen åkte jag till kondiset och blev så uppiggad av att ägaren tilltalade mig vänligt ("Va får det låv att vare?") så jag berättade mitt livs historia för honom. Hans leende stelande vartefter kön bakom mig växte, men jag köpte två extra släta bullar som kompensation.

Idag har jag varit här en vecka. I morse när jag vaknade tänkte jag: Jag har varit här i en evighet. Det är en evighet tills jag ska åka hem.

Det är JÄTTENYTTIGT för mig att vara så här extremt vildmarksensam. Uppkopplingen fungerar högst en timme om dagen, så jag kan inte hålla på och twittra och facebooka och larva mig heller. (VI MÄRKER DET HÖRRÖ hör jag nu hur ni fnyser.) Jag skriver ungefär tusen gånger mer än vad jag skulle göra annars, så det är utmärkt. Manuset är inte klart än men jag tror det blir. Man måste leva väldigt minimalistiskt här och jag har redan skaffat en massa minimalistiska, vildmarksaktiga rutiner. Jag går som Clint Eastwood och plockar pinnar till brasan en stund varje dag. Diskar min pyttelilla disk med fjärran blick. Skriver en lapp med "juice, ägg" innan jag cyklar till affären, ifall jag skulle glömma. Ställer eldgaffeln vid sängen, ifall jag får oväntat besök. Känner mig oändligt gammal. Ett med havet. Och väldigt, väldigt pratsjuk.

Ett märkligt sammanträffande på väg till tandläkaren

Något mycket egendomligt hände mig på väg till tandläkaren härom morgonen. Eller snarare två egendomliga saker, inom loppet av några minuter. Så här var det:

Jag skulle vara hos tandläkaren klockan tio. 09:40 kom jag ut genom porten och upptäckte att jag glömt min plånbok. Åkte upp igen, letade, hittade plånboken och var tio minuter sen när jag kom ut igen och började småspringa genom snöstormen.

Min tandläkare har sin mottagning på Götgatan, precis vid Gunnarssons konditori och Skanstulls tunnelbanestation, men det tar minst en kvart att gå dit i motvind på snöbuckliga trottoarer så jag kände mig ganska jäktad. Vid övergångsstället efter Medborgarplatsen stannar en fiskbil för rött ljus. "Perfekt!" tänker jag och skuttar ut i gatan, fram till bilen. Jag knackar på rutan och öppnar dörren på passagerarsidan. "Ska du bort till fiskaffären?" frågar jag. (Göta Fisk ligger längre bort på Götgatan.) Chauffören stirrar på mig och ropar "Nej!"
"Men jag ska bara bort till Gunnarssons, kan jag åka med dit eller?" fortsätter jag. "Nej!" kvider chauffören, och jag inser att han inte vill att jag ska åka med. "Okejdå, tack ändå" säger jag och stänger dörren och lufsar tillbaka till trottoaren.

Inte helt lugnande mössa

Först där och då slår det mig att jag har betett mig lite konstigt. Anna Toss, skärp dig! tänker jag. Du är snart femti, då får man inte lifta mitt i stan! Du skrämde säkert slag på den stackars fiskmannen, komma ångande sådär i öronlappsmössa och slita upp dörren.

Jag fortsätter Götgatan fram men bara några sekunder senare hör jag någon bakom mig som ropar: "Hallå! Hallå där! Du!" Jag vänder mig om och ser två unga killar i en firmabil från ett stort telefonföretag. Den ena sticker ut huvudet genom bilfönstret och ser vilsen ut. "Vet du var Västermalmsgallerian ligger" frågar han. "Va, Västermalmsgallerian, det är ju på Kungsholmen!" svarar jag. "Då är ni på helt fel stadsdel, det här är Södermalm." "Men hur kommer man dit då?" Jag tittar på klockan. Två minuter i tio. "Jag kan förklara, men jag är jätteförsenad till tandläkaren. Kan ni köra mig dit, det är bara tre kvarter rakt fram." "Visst, hoppa in" säger killarna och skuffar ihop telefonkartongerna och ordersedlarna i baksätet. Så jag sätter mig i bilen och hinner precis förklara hur man tar sig till St Eriksgatan från Götgatan tills vi är framme vid tandläkarens port. Tio prick.

Vilken tur va?
Och ganska konstigt att jag både försöker lifta mitt i stan (har typ aldrig hänt förut) och blir upplockad av vilsekomna telefonförsäljare (har definitivt aldrig hänt förut) inom loppet av en minut. Vad är oddsen?

PS Ingen av killarna i telefonföretagsbilen hade GPS i sina mobiler! #fail

PPS Vid närmare eftertanke är jag inte alls säker på att det stod "Göta Fisk" på fiskbilen. Jag är inte ens säker på att det var en fisk på. Jag hade väldigt bråttom, som sagt.

En sån här fiskbil var det iallafall inte, så mycket är jag säker på

Hästen och människan

Snabb men svårkörd.



Rusar iväg och gör en perfekt start.


Kan ni gissa vem det var Mikael lyckades passera i den virvlande slutstriden, beskriven i bloggposten ovan?

Inte mig i alla fall. Och inte min trevliga ingifta kusin Anna heller.

Nej, den här historien handlar om hästen Anna Toss. Det är en historia som började för drygt 20 år sedan vid ett köksbord i Lillängen, Nacka, när jag bredde ut dagstidningen försiktigt för att undvika bananmosfläckar och utspilld choklad och råkade slå upp sportdelen och travtabellerna. Där såg jag något så märkvärdigt att jag knappt kunde tro mina ögon. Det stod att travhästen Anna Toss hade kommit tvåa i ett lopp. En HÄST. Som hette ANNA TOSS!

Ni som läste om namnet Toss här för ett par veckor sedan fattar hur oerhört konstigt detta var. Okej om hästen bara hade hetat Anna. Det finns 303 382 kvinnor och åtta män i Sverige som har förnamnet Anna, så varför inte en häst. Till och med Anna Anka hade varit normalt för en häst. Men Anna Toss?

Jag lyckades få reda på att hästen hade tävlat på Åby-banan, men det var så långt jag kom. Jag skickade ett kort till Åby och bad dem framföra mina hälsningar till hästen Anna Toss. Sen kom livet med tre och snart fyra småbarn emellan och jag tänkte på min hästnamne alltmer sällan.

Men i går blev jag påmind om henne igen, när Heléne Eriksson som en blixt från en klar himmel, mitt i en helt normal kommentar här på bloggen, avslöjade att hon hade haft en häst som kallades Toss. Och fortsatte med att häpnadsväckande nog känna till hästen Anna Toss och dess ägare!

Jag googlade på ägarens namn och hittade nästan genast till Hans Karlssons blogg. Hans är gift med Barbro, som ägde hästen Anna Toss. Jag skickade i väg ett mail och förklarade att jag var människan Anna Toss, och att jag var väldigt nyfiken på hästen ifråga. Så här vänligt svarade Hans mig:

"Hej Människan.

Jo hästen Anna Toss är uppfödd av två herrar i Borås som heter Anders Aqvelin och Yngve Carlsson. Sammanlagt födde de upp sex hästar under åren kring 1985 med namnet Toss, bl.a. Anna Toss och Charlie Toss samt Toss Alexia och Toss Amigo. Deras stallnamn var Stall Tosseryd.

Barbro och jag kom över Anna Toss på en stor hästauktion i Stockholm och vi tävlade sedan med henne i många år och hon tog tolv segrar och gick mycket bra. Bland annat sprang hon in pengar till en fin barnvagn som vi köpte när vårt första barn, Anna Isabelle, föddes.

Därefter fick Anna Toss några avkommor, bl.a. en häst som hette Pepino Topolino och en som hette Lumbermans Dream - den senare något av en stjärna.

Anna Toss gick ur tiden vid ungefär 20 års ålder.

PS. Vi fick faktiskt för många många år sedan ett brevkort av någon på Åby-travet där människan Anna Toss hälsade till hästen Anna Toss. Därför har vi känt till din existens och historien om människan Anna Toss har berättats många gånger i familjen. DS."

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja - när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. "Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?" frågade hon mig, eller sig själv. "Och när tog det slut? När började hon hata mig?" "Det kanske var när din yngsta bror föddes", föreslog jag. "Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott."
Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

Förtjust och förvånad

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda "de allra närmaste" 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

Maja, Magnus, Lull och Gidde en helt vanlig kväll på 40-talet

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: "Men hur har du råd till detta?" Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Burr, sa Kasper

Jag städar köket, inte bara småstädar utan flyttar runt, möblerar om, sätter upp hyllor och får äntligen lite ordning och reda. (Så länge det nu varar.) När jag ska rensa hyllan med bakningsgrejer tar jag ett grepp om vaniljsockret, bakpulvret, potatismjölet med ena handen och tappar naturligtvis burken med bakpulver som går upp och ramlar ner i diskhon och över all den rena disken i stället. Medan jag sköljer och torkar disk i ett moln av bakpulver hör jag klart och tydligt min mormors röst: Lat piga bär hellre ihjäl sig än går två gånger.

Just det ordstävet var ett av hennes favoriter, och det stämmer så bra in på mig så jag hör henne säga det säkert en gång om dagen. Jag balanserar hellre tallriken med mackorna ovanpå tekoppen och klämmer fast tidningen under armen och öppnar balkongdörren och skvimpar te över hela golvet, än går två gånger. Jag staplar hellre två kartonger på varandra och får ont i ryggen, än går två gånger. Och så vidare.

Men min mormor hade många andra ordstäv som passade i olika sammanhang. Jag gillade när hon blev förskräckt över något och ropade: Burr, sa Kasper när han såg en naken häst!

Inte för att jag förstod vad det betydde riktigt, men det lät kul, och lite hemskt. Hur kunde en häst vara naken? Och vem var den där Kasper egentligen?

Bildgoogling på "naked horse" ger detta resultat. Burr, verkligen.

Jag var en ständig källa till bekymmer för min mormor, ibland ven ordstäven kring öronen på mig. När som helst kan jag se henne spänna ögonen i mig och förklara att Små grytor har också öron. Den som viskar han ljuger. Det ska krökas i tid, det som krokigt ska bli eller Somliga straffar Gud meddetsamma.

Hon hade förstås uttryck för saker som var bra också. Det här var min älsklingsramsa som jag brukade reta mina kusiner med: Mina barn är vackra barn, stora ögon som katten. Grannens barn är fula barn, små små ögon som grisen.

Ja, min mormor var full av visdomsord. En annan gång ska jag berätta om henne, hon var en knepig människa på alla sätt. Men nu tillbaka till köket. När kvällen kommer får den late brått.

Thank you Peter O'Donnell, for letting me be part Modesty

A surprising amount of people look nothing like who they really are. The little old lady next to you on the bus might actually be the Queen of Sheba. The handsome, tattooed guy at the cash registry in the supermarket might be a shy and poetic elf. Take me for example: to the unsuspecting eye, I might look like an ordinary middle-aged mom, but on the inside, I'm Modesty Blaise.

Modesty never loses her head, no matter what happens. Modesty never gets needlessly anxious. Modesty always knows what to do. She's sensitive, but always keeps her balance.

To those of you who're now smirking and thinking that that sounds pretty unlike me: you're not completely wrong. I'm not as cool as Modesty, but that's okay. Without her I'd be a reed in the wind, a cow on the ice, a rubber duck on the ocean. She's helped me keep my grip on many occasions, both trivial and some fairly adventurous. "What would Modesty do?" I've thought, and then I've let her steer my actions. Modesty herself doesn't have any children, but she has been an invaluable support for me as a mother. When the kids had accidents I already knew (after having read innumerable Modesty books and comics) how to pre-empt blood poisoning, prevent snakebites and treat gunshot wounds, stubbed toes and splinters in fingers.



1. Modesty done in watercolour by my favourite, Jim Holdaway 2. Modesty constellation, drawn (and signed!) by Enrique Romero. Click to enlarge the images.

Of course I'm not the only one who likes Modesty. (There are probably a ton of secret Modestys walking the streets all around the world.) A couple of years ago my youngest daughter and I made a journey to London and met up with a bunch of other Modesty-lovers, and were guided around town by an expert in all things Modesty (and all things London, MI5 and MI6; very interesting!)

The man who created Modesty Blaise is called Peter O'Donell, and it's his 90th birthday today. Congratulations, Mr. O'Donnell, and a deeply felt thank-you for a life with the best internal compass in the world.

PS My daughter, who'd hardly read a line or panel of Modesty before our London trip, became thoroughly educated and got two beautiful limited edition T-shirts in the mail a few days later. Unfortunately none of them in mom-size.



PPS. Those of you who aren't already familiar with how Modesty came wandering out from the desert as a child, and her career as the leader of a crime syndicate and how she met Willie and Tarrant, can read it here or watch this short video (found via Nattens bibliotek):



More Modesty:

• Modesty Blaise News
  
• Modesty-wiki
  
• Modesty på svenska Wikipedia
  
• Agent X9-bloggen
  
• Sussies Modesty Blaise-index

See what other people are writing about modesty blaise

Tröstande ord

Det slog mig häromdagen att jag kanske är den sortens person som man måste lära känna väldigt väl för att gilla. Detta meddelade jag familjen i kväll när vi åt middag. Men de höll inte med.

- Det tror jag inte, sa ett av barnen. - Snarare är du väl en sån som är lätt att tycka om med en gång? SEN kanske det kommer en mellanperiod när folk upptäcker hur konstig du är, men när de har vant sig vid det så gillar de dig säkert igen.

Vill man bli fin får man se suddigt

Köpte nya solglasögon häromdagen, för att det var soligt och de var billiga (59:50 på Indiska) .

De var ganska fina också, och jag tror iallafall att jag ser intressant och modern ut när jag har de på mig. Dessutom blir allting lite rosa och gyllene när jag har dem på mig. Och lite suddigt, eftersom de inte är slipade och jag egentligen behöver ganska starka glas, iallafall på ena ögat.

Så här ser stan ut när jag cyklar omkring i solen. Det är kanske inte så trafiksäkert, men vad gör man inte för att vara moderiktig.

Jag har faktiskt ett par slipade solglasögon också, men dem kan jag inte hitta just nu. De kanske ligger i en låda som jag borde städa. Men det är ett annat par solglasögon jag egentligen drömmer om. De är alldeles för dyra, och måste beställas från utomlands, och inte ens där kan man köpa dem för de är slutsålda. Men man kan väl drömma?

Har ni sett nånting så tjusigt nån gång?

Annas tolva

Uppdaterat: Ursäkta, jag var tvungen att ta bort alla de små youtuberutorna! De långsammade ner hela bloggen så att den knappt gick att läsa.

Häromdagen hittade jag Mymlans uppmaning att samla ihop tolv låtar som beskriver en själv eller ens liv och kunde inte sluta tänka på vilka låtar jag skulle välja. Det skulle bli svårt att hitta tolv trodde jag - jag är ju inte ens sån där musikoman som måste ha på musik hela dagarna, och jag har aldrig varit besatt av något band eller så. Men det visade sig (förstås) vara jättesvårt att välja bara tolv! Så jag följde Mymlans råd att inte tänka så mycket utan bara välja.

Här är länken till listan på Spotify, och på annat vis här:
spotify:user:annaxt:playlist:0sEatXmeX2McQbB1TQ69JW

Den här listan är inte alls en beskrivning av min musiksmak. Den är inte mina tolv favoritlåtar, eftersom flera av mina favoriter inte fanns på varken Spotify eller Youtube. Däremot är det en lista över tolv låtar som har betytt mycket nån gång i mitt liv. Vi startar när jag är riktigt liten:

1. Leonard Cohen - Bird on the wire


Sången finns på Youtube men den enda bra inspelningen jag hittade hade en konstig animerad film till. Lyssna på den på Spotify istället. Texten finns här, och direkt under den finns texten till Story of Isaac som berörde mig enormt som tioåring, och som jag fortfarande kan börja yla på utan förvarning.

Bland mina allra första minnen finns hur min mamma håller mig och dansar över vardagsrumsgolvet, till Beatles, Dylan, Mary Hopkins eller Cohen. (Ibland hoppade vi föralldel omkring till mer krigisk musik, men det försöker jag oftast glömma.) Bird on the wire får representera min barndom upp till 12 års ålder då jag köpte min första egna skiva:

2. Sweet - Ballroom Blitz


Youtubelänk. man måste nästan ha sett den här videon. Tänk att det här har varit skadligt för ungdomen.

Skivan hette Desolation Boulevard. Jag visste ingenting om Sweet när jag köpte den utom att de var just söta. Min bästis hade fått tre Sweet-singlar i födelsedagspresent så sen sprang hon och jag runt hela sommaren och skrålade på Wig Wam Bam, Little Willie och Ballroom Blitz. Are you ready, Steve?

3. Queen - Dont Stop Me Now


Youtubelänk. Så likt den förra videon, och ändå så helt annorlunda. Betydligt farligare för ungdomen!

Vår musiklärare på mellanstadiet var en tant som jämt skulle ha oss att sjunga Hava Nagila eller Barn är ett folk, och när man skulle spela instrument fick jag alltid spela triangel. Läraren på högstadiet, ett ungt skäggo, var en otrolig lättnad. Han spelade Killer Queen och Bohemian Rhapsody på hög volym och så fick vi banka på pappkartonger och plåtrör. Heja flumskolan på sjuttiotalet!
Dont stop me now hör fortfarande till en av mina favorit-pigga-upp-mig-låtar. Vem kan stanna kvar när Freddies raket far iväg?

4. Clash - Should I Stay Or Should I Go


Youtubelänk. Ni ser vartåt det barkar med min ungdom.

Clash album Combat Rock får representera några av de vilda åren. Så här såg jag ut då,



och så pratar vi inte mer om det.

5. Billie Holiday - That old devil called love


Lyssna!

1981 träffade jag två pudellockiga musikspelande människor som kom att betyda nästan hur mycket som helst i mitt liv. Den ena älskade Billie och sjöng och spelade hennes låtar så att man blev alldeles varm om hjärtat.

6. Joni Mitchell - The Dry Cleaner From Des Moines


Jag hittade ingen bra version på Youtube. Lyssna på den på Spotify istället. Den otroligt coola texten finns här, om man vill försöka sjunga med (lycka till!).

Julen 1982, när jag var nygravid med första barnet, vaknade jag varje morgon och mådde fruktansvärt illa, så illa att jag inte kunde ta mig ur sängen. Men det behövde jag inte göra heller! För jag hade ställt en bricka under sängen med kex och en liten Festis. Samt en kassettbandspelare med Joni Mitchells platta Mingus. Där låg jag sen och lyssnade och åt kex så det blev smulor i hela sängen. Joni var en nyhet för mig, det var barnets pappa som lyssnade på sån musik. Och jag som hade trott att jag hatade jazz! Nu blev det helt andra grooves i mitt liv. Om ni diggar.

7. Neil Young - Comes A Time


Youtubelänk: Neil på Kopalatset i San Fran 1978. Där såg jag honom inte, men i Globen 1982. Texten finns under länken (mer info) till höger om videon på Youtube.

Den här har jag sjungit för alla barnen som vaggsång. Den funkar som en dröm (liksom Mama Cass' Dream A Little Dream Of Me).

8. Atomic Swing - Stone Me Into The Groove


När jag tänker på åren som småbarnsförälder ser jag ofta Musikvillan framför mig, det stora kråkslottet i Lillängen där vi bodde när de första tre barnen var små. Och så hör jag Stone Me Into The Groove. Det stämmer inte riktigt egentligen, Atomic Swing-skivan A Car Crash In The Blue kom inte förrän 1993 och då hade vi redan flyttat till det lilla huset i Skuru där fyran är född. Det borde vara Frankie Goes To Hollywood, Ebba Grön, Santana, Steely Dan eller Mothers Finest jag tänker på istället. Men minnet funkar ju sådär.

9. Eagles - Journey Of The Sorcerer


Det här är inte alls nån särskilt bra låt, och inte har den betytt särskilt mycket för mig heller. Men när jag hör den är det som om någon trycker på parallella universum-knappen, och så befinner jag mig på Hjärtat Av Guld, eller Discworld eller Terminus eller något annat spejsat ställe. Douglas Adams tyckte att Eagles' banjoplonkiga låt skulle passa till BBC:s inspelning av Liftarens guide till galaxen, och det var där jag hörde den första gången. Den får representera hela min fantasivärld, fast egentligen är Neil Hannons So Long and Thanks for All The Fish mycket roligare. Här är JOTS på Youtube om man nu ska envisas.

10. Afasi & Filthy - Le Parkour


Det finns bara rätt rassliga versioner av den här låten på Youtube.Kolla lite riktig parkour istället.

Afasi & Filthy får vara all lyckomusik som jag har i öronen när jag cyklar. Jag hade jättesvårt att välja mellan den här och Teddybears Sthlm - Cobra Style. Men den här vann eftersom den handlar om parkour, som jag ska ägna mig åt i nästa liv.

11. Wolfgang Mozart - Requiem/Confutatis Maledicitis


Helt oseriöst Youtubelänkar jag till Confutatis-scenen i filmen Amadeus. Älska mig för det eller hata mig. Ibland måste man visa vem man egentligen är.

Efter att ha spjärnat emot pinsamt länge tog jag till slut ut fingrarna ur öronen när det spelades klassisk musik. Jag är fortfarande nybörjare men har lärt mig stava till Sjostakovitj, Holst, Rangström och några andra gubbar. Fast Mozart är fortfarande favorit.

12. Compay Segundo - Chan Chan


Jag vill också bli en gammal kubansk farbror som spelar gitarr när jag blir gammal.

Chan Chan ger mig fortfarande lyckorysningar, fast vi hörde den i varenda kubansk vrå. Den får vara all kubansk och karibisk musik idag.

Jättemycket kom förstås inte med. Till exempel Harry Nilsson, Cat Stevens, Simon & Garfunkel, Tom Robinson Band, Nationalteatern, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Supertramp, Stan Getz, Lars Gullin, Stephen Simmonds, Philip Glass, Jon Brion, Spin Doctors, Nino Rota, Toploader, Weather Report, Jamiroquai, Yael Naim, Fleet Foxes, Hellsongs och underbara Kaizers Orchestra. Inte heller all indisk, kinesisk och japansk musik, som ofta saknas på Spotify. Men vad ska man göra!

Du som läst och lyssnat ända hit: mitt djupt kända tack. Gör en lista du med!