2008-07-30

Han blev inte en gud, eller lunch

När jag såg den här notisen i DN för några månader sen blev jag helt förstummad, förtjust och förbryllad.


För det första måste man ju fråga sig varför prästen flög iväg. TT påstår att det var en del av en kampanj för lastbilschaufförer. Det låter mer troligt att byn hade tröttnat på sin präst och lurade i honom att han skulle flyga för en god sak, och sen släppte snöret. Alternativt att prästen hade tröttnat på byn och helt sonika rymde.

Sedan har vi spekulerat här hemma (notisen har suttit på vår kylskåpsdörr sen i april) om var han har tagit vägen. Jag var övertygad om att han landat på en liten djungelö där innevånarna sett honom falla ner från skyn och hyllat honom som sin nya husgud. Alternativt som sin nya lunch.

Men just nu fick jag veta (via MaxVibes) att den stackars mannen hittats död utanför Brasiliens kust. Max har läst Svenskan som skriver att fader Adelir Antonio Carlis kropp upptäcktes av en bogserbåt i vattnet tre månader efter att han försvann. I artikeln står det också att han ska ha ringt ett mobilsamtal till sina vänner och sagt att han var på väg att krascha i havet.

Ja, och i min egenskap av Krösa-Maja vill jag nu dela detta sorgliga bud med er.

PS När jag googlade efter nyheter om ballongprästen nyligen frågade Google mig:

Menade du: ballongbröst


Läs även andra bloggares åsikter om

2008-07-22

Svend och hans son är trötta på varandra

Dagens inlägg i föräldraledighetsdebatten kommer från Anna Teljfors, tidigare kollega på föräldraNätet och tvåbarnsmamma:

Hej Svend!

Tack för att jag fick ta del av din krönika Trist att vara pappaledig i dagens Expressen. Jag har själv just varit föräldraledig och nyligen börjat jobba. Så jag känner igen en del av det du beskriver. Närmare bestämt en mening mot slutet av din text:

"Att vara förälder är fantastiskt".

Resterande innehåll har jag några frågor på:

"Att vara pappaledig är ofta fruktansvärt tråkigt".

- Alla som är hemma med barn har helt vansinniga dagar ibland. Men vad jämför du hemmatillvaron med? Med ditt jobb? Vill du se projekt, utmaningar, deadlines, att det ska hända något? Har du en aning om vad som går fortast, Expressens affärsutveckling eller din sons utveckling?

"Och det är rimligen inte så att dagar helt utan intellektuell stimulans med höjdpunkter som bajsblöjor, oändliga vagnpromenader för att få honom att somna och obegripliga avsnitt av Teletubbies är vad alla egentligen går och längtar efter".

- Vad går du själv och längtar efter egentligen då? Att få betalt för att gå ut i solen på en promenad vart du vill. Sova middag ihop med ditt barn på arbetstid. Är det det tråkigaste du kan tänka dig? (Är det förresten din son som bestämt att ni ska se just Teletubbies?)

"Ändå talar alla bara om vilken fantastisk tid föräldraledigheten är. Hur många gånger har jag inte fått höra den utslitna frasen om att det är en tid som man måste ta vara på, eftersom den aldrig kommer tillbaka".

- Finns det något som säger dig att alla du hör tjata om detta, kanske har rätt? Har du någon gång sett värmen i en äldre människas blick, när du kliver på bussen med din son? Har du lyft blicken och sett dig själv med dina egna ögon som sextioåring? Har du någon gång reflekterat över tidens förgänglighet och livets skörhet?

"Mot slutet av våren var det heller inte bara jag som var uttråkad. Min son började dessutom tröttna rätt rejält på mig".

- Det låter jobbigt för er båda! Hur ska ni göra för att separera er oftare, under era resterande liv? (Just det, du går tillbaka till jobbet och han börjar på förskola).

"Att på egen hand ge en ettåring den stimulans han eller hon vill ha kräver väldigt mycket."

- Ja, det gör det. Det är därför du får lön för att vara hemma.

"Vad ska man göra nu när öppna förskolan stänger, suckade en mamma uppgivet i början av juni när vi insåg att det var sista dagen före sommaren som vi kunde sjunka ner i den där slitna soffan och se våra ungar glatt kasta sig in i föräldrafria äventyr".

- Kan ni bjuda in mamman och hennes barn, så kan barnen kasta sig in i äventyr hemma hos er?

"Det är inte bara jag som tycker att det är trist att vara föräldraledig. Ändå har jag som man en fördel. Jag kan erkänna det"

- Jag har varit hemma med barn i drygt fyra år. Trots att jag är mamma kan jag gärna "erkänna" att det ibland är tråkigt! Att jobba är också tråkigt. Att vara gift är tråkigt. Att åka hiss är tråkigt.

"... barn från en ganska låg ålder behöver mer än vad en ensam förälder hemma kan ge.”

- Du behöver inte vara entertainern här. Barnet kanske vill mata ankor, stapla klossar, lägga dammtussar i en prasslig papperspåse. Jag får anta att du sparar resten av föräldrapenningen till ett senare tillfälle. Hoppas din son tycker att du är roligare då!

"Trots att det inte krävs särskilt många besök på exempelvis en öppen förskola för att inse att även små barn gillar och utvecklas av att träffa andra barn"

- Problemet är kanske att dagens mötesplatser som öppna förskolor, blir lite onaturliga med speciella regler och öppettider. Fritt fram att skapa egna former i stället! Det naturliga för en familj är absolut att vara tillsammans med andra familjer ibland. Vi familjer behöver hjälpas åt i vardagen och sluta sitta och ängslas var och en på sitt håll.

"Samtidigt förklarade barnläkaren Hugo Lagercrantz att barn borde vara hemma tills de fyller tre. Det är ju rätt enkelt för en karriärman i den generationen att klämma ur sig"

- Det är ju rätt enkelt att vara hemma numera, till skillnad från när Lagercrantz´ barn var små. Då fanns inte föräldrapenning. Det är ju rätt enkelt att få föräldrapenningen att räcka i åtminstone två år, åtminstone om man är en karriärman i din generation, Svend.

"För allt tal om kvalitetstid med barnen handlar ju bara om det. Man vill ha kramarna, men inte gnället".

- Kan kvalitetstid vara annat än glatt, kramigt umgänge? Kan kvalitetstid eventuellt också vara långa nattliga resonemang, glädjen i att upptäcka något nytt tillsammans? Kan kvalitetstid faktiskt vara bråk som leder fram till helt oanade lösningar? Kan kvalitetstid rentav vara att som vuxen känna sig trygg i att kunna vända ett gnälligt barn?

"Men min son är faktiskt inte allt för mig. Och jag kan definitivt inte vara allt för honom".

- Printa ut den där fina slutklämmen och sätt på väggen hemma. Rabbla den som ett mantra. Känn dig lyckad.

Svend. Du har ju bara nosat på din son. Överväg att gå hem igen i ytterligare minst ett halvår. Då kommer du ner på djupet i hemmatillvaron. Då ska du få se vad kvalitetstid verkligen är. Sen vill du aldrig gå till jobbet mer.


Anna Teljfors & C:o

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2008-07-19

Dagis. Är. Inte. Till. För. Barnen.

Hur bra är dagis för barn? frågar Dilsa Demirbag-Sten i söndagens DN. Bra fråga!

Experternas åsikter går isär. Vissa barnläkare, till exempel Hugo Lagercrantz, tycker att man av hälsoskäl inte ska låta barnen börja på förskola före tre års ålder. Nästan alla experter (och föräldrar) är överens om att barnen inte mår bra av att gå i för stora grupper, eller att ha för långa dagar.

Så resonerar nog de flesta: När mitt barn måste börja på dagis, så vill jag att det ska vara ett bra dagis. Bra personal, små grupper. Och jag försöker göra dagarna så korta som möjligt.

Men det finns också de som envisas med att förskolan är det bästa för barnen. För att:
  • förskolans pedagoger är bättre lämpade att ta hand om barn än de flesta föräldrar
  • barn blir understimulerade om de inte får gå på förskola
  • barn blir lyckligare om deras föräldrar får göra det de helst vill, nämligen jobba
Den sortens argument gör mig så arg. De får bara föräldrar att tvivla ännu mer på sig själva och sin kompetens.

Dessutom är det lögner och dimridåer. Det är propaganda, som hindrar oss från att se vad barn och föräldrar verkligen behöver och att bygga ett samhälle utifrån de verkliga behoven.

Här, här och här (och här) har jag skrivit mer om dagis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Pingat till intressant.se.

2008-07-16

Bokkramare och deras hyllor

Jag ställde frågan "kan man ha för många böcker?" och fick ett överväldigande KANSKE! till svar. Precis som jag trodde delas mänskligheten i två delar: De Mogna, som har förstått att böcker är värdsliga ting och att det är upplevelsen och Den Fria Ytan som räknas, samt Bokkramarna, som inte kan slänga ens en sliten Robert Ludlum-pocket utan att höra dess ynkliga rop på hjälp, och som anser att ett hem utan böcker är ett sorgligt kyffe. (En Jaiku-are svarade kärnfullt att kan tänkas ha för många böcker om bokhyllan välter över en, annars inte.)

I kommentarerna fick jag också två lösa trådändar som jag vill följa. Coola Morsan skriver om färgkodade bokhyllor, som kan se ut till exempel så här:


Sjukt snyggt, men jag kan inte för mitt liv fatta hur man kan föredra färgkodning framför alfabetsordning. Hellre alla böcker huller om buller i så fall, eller ämnesordning, eller favoritordning! Hur i hela kosmos ska man hitta böckerna i den här bokhyllan? Då måste man ju komma ihåg hur alla omslag ser ut. Galet.

Den andra tråden: Lena/northofsweden nämnde sidan LibraryThing. Om ni inte har hittat dit ännu så hoppas jag att ni aldrig gör det heller, för den är helt beroendeframkallande. Ju fler av sina egna böcker man lägger in i sitt virtuella bibliotek, desto fler människor hittar man som har samma boksmak - och som kan rekommendera ännu fler böcker och nya författare. Jag har bara lagt in ett par hundra böcker ännu, men min plan är att lägga in en bok om dagen och då ha kommit i kapp i slutet av november 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .

2008-07-14

Kan man ha för många böcker?

Eller är det bara att sätta upp fler bokhyllor?

Det känns som en fråga som kan dela mänskligheten i två delar, ungefär som "är glaset halvtomt eller halvfullt". Vilken sort är du?

Idag fick vi hem det tredje och sista lasset böcker från P:s mamma som var snäll och lagrade halva vårt hem medan vi var ute och reste. Tolv kartonger. Det är roligt att packa upp dem, jag blir glad när jag hittar böcker som jag inte kom ihåg att vi hade. Titta, här är ju alla Agatha Christie-böckerna! Och Roald Dahl, och Dickens. Hoppsan - vi hade tydligen tre ex av A Christmas Carol. Och tre Idioten, och tre Odyssén.

Som synes har jag bara hunnit packa upp böckerna vars författare börjar på A-H, sen fick jag ta en paus. Dumt nog kom jag inte ihåg att lådorna var numrerade, så jag började med att packa upp låda 3 och 4. Ack! När jag upptäckte mitt misstag och började ställa upp låda 1 (Douglas AdamsPaul Auster) fick jag börja med att flytta alla redan uppställda böcker ner två hyllor. Tyvärr räckte det inte för att böckerna i låda 2 (Frank BaumMichael Connelly) skulle få plats. Det var bara att flytta ALLA böcker en gång till.

Frågan är vad jag ska ta mig till när jag kommer till låda 12 (fakta: språk). Vi fick göra oss av med de ärvda, stora bokhyllorna när vi flyttade - de var för höga helt enkelt. Så nu har vi bara 44 hyllmeter Billy att spela med, och då ska alla papper och pärmar från gamla arbetsrummet få plats också. Det kommer aldrig att gå! (Och då har vi ändå ställt upp alla barnböcker på vinden - tjugo fulla banankartonger.)

Så nu är frågan - för många böcker, eller för lite bokhyllor?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

2008-07-04

Ingen kan föda bättre än du

I söndags kom en debattartikel in i Aftonbladet, undertecknad av mig och fem andra personer, bland annat forskare, födselpedagoger och en barnmorska. En lite längre version finns nu att läsa på föreningen Föräldraskaps hemsida, och (inom kort) på sidan En Bra Start.

Artikeln handlade om den seglivade myten om att det är farligt att föda barn, så farligt att man måste vara under noggrann övervakning av experter på ett sjukhus när man föder.
Att en helt normal graviditet och förlossning plötsligt kan förvandlas till en kamp på liv och död.
Att kvinnor själva saknar kunskap om att föda.

Vi har gått på den, allihop. Jag trodde benhårt på den ända tills mitt andra barn föddes.

Det är många som inte håller med mig om att vi blir lurade. De känner sig inte lurade. De är glada för att vi har så bra förlossningssjukvård i Sverige, för att annars skulle många fler barn och mammor skadas och dö. Många av dem tror också att vår artikel pekar ut dem som misslyckade, för att de har fött med kejsarsnitt eller sugklocka. Så är det absolut inte. Det handlar inte ALLS om det. Om du hör till de som känner dig utpekad ber jag dig om en till chans att förklara mig.

Sedan ungefär 60 år åker alla svenska kvinnor till sjukhus när de ska föda barn. Inte för att det är gratis, för att maten är så god eller för att sängarna är så sköna, utan för att vi har fått höra sen vi var små att det är så man gör. Man åker till sjukhus för det är där barnmorskan finns idag. De har flyttat dit, där läkarna och apparaterna finns. Varför finns de just på sjukhuset? Det måste ju vara för att att det kan vara farligt att föda barn.

Föreställ dig att det vore samma sak när man skulle köra bil (vilket det kanske borde vara med tanke på att det skadas och dör betydligt fler mammor i trafiken än på förlossningen varje år). Att du, fast du hade tagit körkort och kanske kört bil i många år, skulle ha en trafikexpert med i bilen varje gång du skulle åka någonstans, och att du aldrig vågade köra längre än tre kilometer från ett sjukhus.

Eller att du inte skulle vara betrodd om att kunna idrotta utan överinseende och stöd. Om dina tränare var helt övertygade om att du inte skulle kunna gå en hel match i fotboll eller basket utan deras expertis och avancerade tekniska hjälpmedel. "Det är väldigt riskabelt", skulle de säga, "plötsligt kanske något går fel så att du skadar dig själv eller dina medspelare." Du skulle nog inte känna dig så kaxig då, när du stapplade ut på planen.

Om någon då sa till dig att "men det är väl bara att spela, du behöver inte vara kopplad till alla de där maskinerna, herregud, vi är ju gjorda för att springa!" så skulle du kanske känna dig ganska misslyckad. Du som inte ens kunde dribbla i dina automatiska skor utan att vricka fötterna.

ELLER så skulle du bli nyfiken. Och kanske tänka "- ja vad tusan, jag kanske är bättre på det här än jag tror. Om människan inte vore konstruerad för att utan hjälpmedel kunna sova, äta, fly, föröka sig och föda så hade vi inte funnits här nu. Jag kanske har lyssnat på fel personer, såna som vill hålla mig tillbaka. De kanske har sina randiga skäl till att jag ska känna mig beroende av dem."

Vad vi säger i vår artikel är INTE att alla kvinnor kan föda lätt och smärtfritt och riskfritt, eller att alla borde föda hemma, eller att läkare och apparater alltid är onödiga. Läkare behövs verkligen i många fall, och alla förlossningar kan inte sluta lyckligt. Vi skriver INTE att du som var rädd när du födde barn är misslyckad, att du som födde med kejsarsnitt är misslyckad, att bara de som föder medan de dansar på en sommaräng är riktiga kvinnor. Jag har också fött på sjukhus, varit rädd och fått bedövning. Jag är inte det minsta misslyckad för det, och jag var så oerhört lycklig och tacksam över barnet jag fick.

Men sen upptäckte jag att de där personerna som skulle bevaka min säkerhet - de var mer till hinder än till hjälp. Jag kunde faktiskt föda bättre och enklare utan dem och deras maskiner.

Inte för att jag hade bättre utbildning än dem. Inte för att jag var smartare, inte för att jag hade läst på. Det var ingenting i min hjärna som hjälpte mig, snarare tvärtom. Istället vågade jag ge min kropp ansvaret. Jag hade upptäckt att jag hade en del inbyggda funktioner som gick igång när de behövdes, som till exempel att kunna amma (även om det tog mycket tid och många tårar innan det kom igång). Och det visade sig att min kropp visste precis vad den skulle göra. Det gjorde ont, vilket är ganska vanligt om man inte är fullkomligt avslappnad. Men det var inte farligt, och jag var inte det minsta rädd.

Tredje gången jag skulle föda såg jag till och med fram mot förlossningen. Så tycker jag att alla skulle få känna.

Men om jag inte hade haft en vän som berättade för mig om hur annorlunda det kunde vara att föda barn, jämfört med hur det var för mig första gången, då hade jag aldrig ens kommit på tanken att försöka. Och då hade jag aldrig fått vara med om känslan av triumf, när min kropp gjorde jobbet istället för att vara ett hinder. Och då hade jag aldrig börjat fundera på varför nästan alla kvinnor är så rädda för att föda så att de bara vill göra det om doktorn är med. Varför de inte tror att de själva har en inbyggd barnafödarmaskin.

Jag tycker absolut inte att du är misslyckad - isåfall är jag lika misslyckad själv. Jag kan inte veta någonting om just dig och dina förutsättningar. Du kan mycket väl höra till de cirka 20 - 40 % som verkligen har behov av förlossningsvården som den ser ut idag, och jag är glad att den finns när den behövs.

Men tänk i alla fall tanken. Du kanske har mer kunskap i dig än du tror.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , . Inlägget pingat till intressant.se.

2008-07-03

Dagarna på Waltic

Nu är Waltic slut, jag har varit volontär i fyra dagar och är också slut. Men det var väldigt roligt. Jag har suttit i presscentret och servat journalister med pressmeddelanden, datorhjälp och förmedlat intervjuer med författare. Vi var tre stycken där: jag, Matilda (som i vanliga fall är poet och kulturkritiker) och Kerstin (som i vanliga fall är gammal Expressenräv och håller kurser i hur man skriver deckare).


Kerstin & Matilda, dag 1 när vi fortfarande var pigga

Kongressen var till för författarna och översättarna, inte för förlagen eller för läsarna (de hade en egen festival). Det märktes på deltagarna att de tyckte att det var roligt att få en hel kongress bara med och för varandra. Drygt 600 personer från 60 länder var med och föreläste eller samtalade om skrivande, översättning, ordets makt, yttrandefrihet och många andra ämnen. Jag har lyssnat på bland andra Jonas Hassen Khemiri, Hans Rosling, Shaun Tan, Dava Sobel, Mia Couto, Shailja Patel, Taslima Nasrin och Philip Pullman.


Philip Pullman berättar om berättandets minsta beståndsdelar

Det var många som ville höra Pullmans föreläsning, men på pressträffen senare var det skandalöst nog bara fyra journalister. Vi som var där fick i alla fall veta att det är en ny bok om Lyra Belacqua på gång som ska heta The Dust och som troligen kommer om ett par år. Vi fick också veta vad Pullmans egen daimon är för slags djur.

* * *
Det hände en jätterolig sak i en av fikapauserna: jag stod brevid en av de utländska författarna, en vacker, mörkbrun afrikansk kvinna, och två svenskar i hennes sällskap. Afrikanskan hade just tagit första tuggan på en chokladboll och höll förtjust upp den mot svenskarna.

- This is delicious! utropade hon. - What is it called?

Båda svenskarna rodnade upp till hårfästet.

- Swedish balls, svarade den ena hastigt.
- No no! avbröt den andra, lika stressad. - Black balls!
* * *

På kvällen den andra dagen blev alla delegater och volontärer bjudna på buffé i Stadshuset. Trots att jag har bott i Stockholm i hela mitt liv har jag aldrig varit inne i Blå Hallen eller Gyllene Salen. Det var helt fantastiskt vackert och storslaget!

. .
God mat, hungriga författare och Mälardrottningen helt i guld

Mitt huvud är fortfarande så fullt med intryck från kongressen, det känns som om det ska ramla ut ord ur öronen om jag skakar på huvudet. Som tur är var det många journalister och bloggare som skrev bra och intressant från Waltic, bland annat DN:s Ola Larsmo och gänget på bokhora. Läs mer där!


Kerstin tapetserar med press- och bloggklipp

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...