2014 - året när vi får en smällkyss och vaknar

Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.

Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.

Vanlig situation nuförtiden:

• Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
• Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
• Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
• Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
• Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.

... med rätt att våldta?

Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.

Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var "svartmuskig". Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).

Läs mer i Bildskolan!

Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.

Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:

Om sexism:
• Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
• Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.

Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om "massinvandring"? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Om tolkningsföreträde:
• Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
• "Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig" Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
• Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
• Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.

Bra om politik i största allmänhet:
• Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
• De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.

Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.

Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.

Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.

Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!

Polisen måste plugga på om demokrati

En vän åkte till Karlaplan i går kväll för att visa motstånd mot den manifestation som nazisterna i SMR (Svenska motståndsrörelsen) hade planerat att hålla utanför Greklands ambassad. SMR ville hylla två medlemmar i det grekiska ultranationalistiska och nynazistiska partiet Gyllene Gryning som sköts till döds nyligen. Vännen gick för att vara en del i motdemonstrationen, utan att göra annat än passivt motstånd och visa sitt ogillande av nazismen. I går var dessutom exakt 75 år sedan Kristallnatten, vilket gjorde att de svenska nazisterna framstod som ännu mer våldsamma och xenofobiska.

Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.

I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.

Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.

Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade "Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något".

Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.

Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.

Sverigedemokrater, rasister, journalister och motstånd

I förrgår kväll var jag på Publicistklubbens debatt "Efter järnrören", där Stina Dabrowski intervjuade en panel med Linus Bylund (pressekreterare för Sverigedemokraterna), Lena Sundström, Ehsan Fadakar (Nyheter 24) och Björn Häger. Frågan var hur journalister bör granska SD, och Stina var noga med att det inte skulle bli en debatt som handlade om "är SD rasister" vilket var ganska svårt (och stundtals la en våt filt över diskussionen).

På vägen hem hade jag och X en intensiv diskussion som vi har haft flera gånger förut. Han höll med Lena Sundström, och Henrik Arnstad som satt i publiken, om att man visserligen inte kan tiga ihjäl dem men att man inte heller kan bemöta dem som vilket annat parti som helst. Och att man inte kan gå med på att "ta debatten om invandringen", eftersom det är att köpa deras argument och spela på deras planhalva. Han menar att man måste sätta stopp någonstans för människor som inte går att nå med förnuftiga argument, och att man till slut måste säga åt dem att hålla käften, eller rent av ta till våld för att stoppa dem.

X och jag stod tillsammans i en motdemo vid Salemmarschen förra året, och efter den kvällen insåg jag att jag inte vill ta till något som helst våld, varken verbalt eller fysiskt. För jag tror att man bara skapar mera våld av det.

Jag tror att Sverigedemokraterna är ett typiskt missnöjesparti, i bemärkelsen att de som röstar på SD är besvikna och frustrerade människor som känner sig förtryckta, marginaliserade, fråntagna något. Det kommer alltid att finnas missnöjespartier, och det kommer alltid att finnas människor som känner sig marginaliserade. Ofta har de helt rätt. I ett samhälle där konkurrensen hyllas måste det finnas förlorare. Men många av de som tillhör förlorarna (de som inte har pengar, utbildning, kontakter, framgång) kan inte eller vågar inte se de verkliga orsakerna. Istället ger de sig på de som är ännu svagare, ännu mer förtryckta, och skyller problemen på dem.

Att journalisterna, makthavarna, de som har sitt på det torra ser ner på dem gör dem bara ännu mer övertygade. Vänd dem ryggen, skratta åt dem, slå dem på käften, fängsla dem: de blir bara ännu mer övertygade om att de har rätt, att de är utsatta, att de blir lurade och förtryckta. De är det perfekta exemplet på "det som inte dödar härdar". De blir hårdare, sluter leden, suger i sig föraktet och omvandlar det till energi. Som du och jag också skulle göra om vi upplevde oss förtryckta.

Journalisterna har enormt stor makt, mer än många av dem vill erkänna själva. Men det finns en gräns för deras inflytande. De kan inte uppfostra folk till rätt åsikter. Och man kommer bara så långt med hån. Särskilt när man som Expressen i sin järnrörsserie angriper partitoppars personligheter, snarare än deras politik: man riskerar att göra dem till martyrer. Men ibland hjälper det inte ens med saklighet. Min kollega tipsade mig om Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson 1991, där Stenholm fullständigt smulade sönder Karlssons argument och avslöjade honom som en okunnig tölp. Många tänkte nog att det skulle vara ett dråpslag för Ny Demokrati. Ingen vill väl rösta på ett parti där partiledaren inte ens kan förklara sitt eget partiprogram? Men i själva verket steg deras popularitet med flera procent efter intervjun. NyD:s väljare var inte intresserade av partiprogrammet, de var nöjda med att vara en förbannad, förtryckt grupp med drag under galoscherna. På samma sätt är SD för många partiet för de mobbade, de som äntligen får ge igen. De stoppar fingrarna i öronen och skriker "shalalala", även inför kalla fakta.

Men det betyder inte att alla gör det. Det finns alltid någon som lyssnar. Medierna måste fortsätta att granska, men med torrt på fötterna, pålästa reportrar som ställer rasisteliten mot väggen och följer upp påståenden med nödvändiga motfrågor. Inte i svala morgonsoffor där tiden aldrig räcker till för intelligent analys, och inte i flåsiga debattprogram där deltagarna skriker sig blå. Journalister måste ta sitt ansvar, vara redaktörer, visa på otydligheterna, förklara sammanhangen, ge hela bilden och låta det ta så lång tid som behövs för att reda ut begreppen och smula sönder argumenten. Lördagsintervjun i P1 är en förebild.

SD:s väljare då? Ska man inte ta dem på allvar, som Ehsan Fadakar och Björn Häger förespråkade på PK-debatten. Är det inte viktigt att intervjua "mannen på gatan"? Måste inte journalisterna försöka sätta sig in hur SD-sympatisörerna har det i Borlänge och Tomelilla? Jo, självklart. Men inte utan motstånd. Inte utan sammanhang. Inte i nån Vi5:a eller på tre minuters micktid hos Belinda. Det bästa svenska exemplet vi har är Täppas Fogelberg, som lyssnar med respekt på de missnöjda i Ring P1 men som inte låter dem komma undan med sina huvudlösa påståenden. Mer sånt. Låt människor komma till tals, lyssna artigt. Men visa bestämt var skåpet ska stå.

Kollegan säger att vänstern har misslyckats med att fånga upp förlorarna i konkurrenssamhället. "Vänsterns största misstag var att släppa A-pressen", säger han. "Förr var det Byggnads egen tidning som skrev om hur arbetarklassen och underklassen drabbades av kapitalismen. Nu är det Byggnads som har de flesta SD-anhängarna, och ingen som ifrågasätter deras förklaringsmodeller. Journalistiken, såväl som motståndet, måste komma underifrån."

Jag menar att motståndet måste komma överallt ifrån. Vi måste alla göra motstånd. Men med respekt! Det är det svåraste av allt. Det betyder inte att respektera hatiska åsikter, dumhet eller olagliga handlingar. Men man måste respektera människan bakom åsikterna och handlingarna. Den sårbara, den som reagerar med hat om den inte tas på allvar. Man måste lyssna. Man måste ta debatten, överallt, hela tiden. Svara i kommentarsfält, i bussköer, på fikarasten, på Facebook och Twitter. Inte låta kommentarerna stå oemotsagda, så att rasisterna tror att tystnaden betyder att "alla tycker som vi egentligen".Det handlar inte om att stå med en pekpinne eller vara överseende. Man kan gärna vara fruktansvärt tydlig med sitt motstånd, men man kan inte hålla för öronen. Man kan visa känslor, visa att man blir upprörd, ledsen, förbannad, men inte håna, inte ignorera. Man måste komma med motargument, visa tydligt var man står, var vi de allra flesta står. Slå upp alla dörrar, lysa ner i mörkret, dra upp alla lik ur garderoben, släpa fram trollen i ljuset och visa tydligt: vi är de allra flesta. Vi tycker inte att era åsikter funkar. Vi vill andra lösningar. Vi hör er, och vi vill också förändra villkoren, men inte på bekostnad av de ännu svagare. Vi vill göra så här, och vi vill att ni försöker göra det tillsammans med oss. För tillsammans är vi starkast.

"Du vill släppa in djävulen i ditt hem" säger X upprört. Nej, men jag tror att när man tagit Fan i båten så måste man ro honom i land. Och vi har redan bjudit in Fan i vår båt, med detta jävla orättvisa samhälle som vi har byggt oss, där man bara klarar livhanken genom att trampa på andra. Så därför måste vi ta diskussionen med honom under hela roddturen. Försöker vi kasta honom överbord så välter han båten, och tiger vi så kommer han att göra våra liv till ett ännu värre helvete, helt ostört. Det är bara att kavla upp ärmarna och ro, och argumentera, gräla, bemöta. Lyssna, argumentera och ro. Det är min och din uppgift.

Är det modigt att ropa slagord? – forts

Fortsättning från tidigare.

Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.

Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.

Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.

Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.

Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?

Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.


Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.

Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.

Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.

Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.

Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.

Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.

Är det modigt att ropa slagord?

Igår vaknade jag av motorvrål, polissirener och en fruktansvärd smäll nere på gatan. Jag skyndade mig ut på balkongen och såg ett rykande, brinnande bilvrak nere på gatan, och en polisbil som hade stannat en bit bort.



Snart var fler poliser, ambulans och brandkår på plats. När man såg hur kvaddad bilen var är det svårt att tro att föraren överlevde. En märklig och sorglig början på en dag.

Efter frukost skrev jag på Stockholmsbloggen att det skulle bli motdemonstrationer till Salemmarschen i Stockholm, och jag uppmanade andra att komma dit.



Min tanke var att den högervåg som sköljer över världen just nu inte får komma utan motstånd från oss. När jag var ung tyckte jag alltid att det var så märkligt hur nazismen kunde få fäste i länder som Tyskland och Sverige. Min morbror var övertygad nazist på 30- och 40-talet, även min fina morfar beundrade nazisterna före andra världskriget. Jag är övertygad om att många förändringar kan ske överraskande snabbt om man inte protesterar högt och tydligt hela tiden. Vi tror att vi är trygga i Sverige idag, att såna galenskaper som nazismen och fascismen aldrig kan hända igen, inte här och nu. Men häromdagen hade någon krossat fönstren på Forum för Levande Historia i Gamla Stan och skrivt "judesvin" på fönsterrutan. Vi kan inte rycka på axlarna åt sånt, då har vi oss själva att skylla om det går åt helvete.

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;

Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;

Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Martin Niemöller

Jag gick tillsammans med några i min familj ner till Kungsträdgården. Vi kom just när tåget började gå och hoppade in där det fanns plats. Det råkade bli bland svarta fanor och många maskerade, man kunde känna lukten av testosteron och adrenalin. Men allt gick lugnt till, vi kom fram till Raoul Wallenbergs plats och där slutade demonstrationen, men många fortsatte därifrån till Mynttorget. En del ville kanske slåss, många ville bara föra oväsen eller på andra sätt visa sin motvilja mot de främlingsfientligas budskap. Polisen hade spärrat av nästan överallt och vi fortsatte upp till Slottet och tillbaka ner till Munkbron. Vi ett tillfälle hamnade vi en tät och ganska skärrad folkmassa som kastade lysraketer och som motades in mot Gamla Stan av hästar och polisbilar.



Men till slut stod vi ute på Riddarholmen. Vi visste att Salemmarschen skulle återvända dit, efter sin manifestation. Där skulle vi få en chans att visa vårt motstånd. Vi frös något fruktansvärt men ville absolut inte missa möjligheten att få se de främlingsfientliga med egna ögon, få tala om för dem vad vi tyckte om deras marsch.

När de kom med sina facklor var det bara vi och två till, en spinkig kille och en pytteliten tjej i 20-årsåldern, ur motdemonstrationen där. De andra motdemonstranterna, några hundra stycken, hade motats bort av polisen och stod på andra sidan vattnet.



Jag vet inte varför just vi fick vara kvar på Riddarholmen, vi hade stått där i säkert en timme och sett poliserna spärra av bron. Det var kanske fem uniformerade och några civilpoliser mellan oss och de cirka två-trehundra i Salemmarschen. Vi ropade så högt vi kunde: "Inga rasister på våra gator!" De tittade ilsket på oss. Den spinkiga killen ropade "Ni borde skämmas! Vad vill ni egentligen! Förklara er! Vad vill ni åstadkomma?". En stor muskulös svartklädd Salemperson reagerade våldsamt och kom springande emot oss medan han skrek "Kom hit din lilla jävla vegan, kom hit bara". "Inga rasister på våra gator!" skrek vi. "Minns Utöya!"



Flera av dem ställde sig och fotograferade oss, de var själva maskerade men vi hade inte dolt våra ansikten. Ytterligare några av dem kom gående mot oss, några framifrån och några från bakom kyrkan. Polisen motade tillbaka dem men det var helt klart att de var så många fler, varken vi eller poliserna hade haft en chans om de hela gruppen hade vänt sig mot oss. Det fanns ingenstans att ta vägen heller, det var avspärrat både mot Centralbron och Riddarholmsbron. "Vi kommer att få så mycket spö" sa den spinkiga killen dystert. I samma ögonblick kom en polis fram och sa att de inte kunde skydda oss, att vi måste därifrån. De eskorterade oss snabbt och ganska omilt förbi avspärrningarna till andra sidan bron.

På väg hem såg vi hur många ur båda demonstrationerna sprang ner i tunnelbanan. Vi var för uppjagade, trötta och frusna för att orka fortsätta. Vi gick hem och åt middag, och där tog diskussionen vid. Hade vi gjort rätt eller fel?

Fortsättning följer strax.