Polisen måste plugga på om demokrati

En vän åkte till Karlaplan i går kväll för att visa motstånd mot den manifestation som nazisterna i SMR (Svenska motståndsrörelsen) hade planerat att hålla utanför Greklands ambassad. SMR ville hylla två medlemmar i det grekiska ultranationalistiska och nynazistiska partiet Gyllene Gryning som sköts till döds nyligen. Vännen gick för att vara en del i motdemonstrationen, utan att göra annat än passivt motstånd och visa sitt ogillande av nazismen. I går var dessutom exakt 75 år sedan Kristallnatten, vilket gjorde att de svenska nazisterna framstod som ännu mer våldsamma och xenofobiska.

Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.

I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.

Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.

Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade "Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något".

Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.

Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.