Skynda att älska, av Alex Schulman

Alex åker tillbaka till torpet, för första gången efter sin pappas död för fem år sedan. Minnena överväldigar honom och han vänder hem igen, med insikten om att det kanske är dags att släppa fram sorgen. Om han vågar, utan att drunkna i den.

Han bestämmer sig för att ta itu med sina innehållna känslor. Han börjar gå i terapi, han skriver en bok. Och han minns. Det finns tusentals minnen, för pappa Allan var en person som tog stor plats i sina barns liv. Nästan för stor.

Alex målar en oerhört tydlig bild av Allan. När jag läser boken känns han så nära att jag nästan kan ta på honom, höra hans röst. I mina ögon framstår Allan som en romantisk, sentimental, stark, svag, begåvad och komplicerad människa. Och Alex verkar beundra honom gränslöst. Romantiskt. Sentimentalt.

Kanske är det bara ett berättargrepp. Hur som helst är det bra. Det är lättläst, flytande, blir aldrig tråkigt eller jolmigt. Trots den översvallande ömhet Alex känner för sin pappa och trots de ibland rent idylliska beskrivningarna av familjelivet har han alltid en fot utanför bilden, fast så diskret att man knappt tänker på det. Han väjer inte heller för att beskriva det svåra: utbrotten, missbruket, grälen och oron. Men han har förlåtit sin pappa för allt.

Jag försökte hålla min bild av Alex Schulman utanför läsningen, men det var inte helt lätt. Han är en så påtaglig person, och har väckt många olika känslor hos mig långt innan jag läste boken. Jag har visserligen inte läst någon av hans tidigare, beryktat elaka bloggar, men när jag följer bloggen om livet som pappa till lilla Charlie Schulman pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Han är briljant, rolig och känslig ena stunden, och stockdum nästa. Och alltid lite lurig. Men det försöker jag bortse från när jag läser "Skynda att älska", jag vill gärna tro att den är uppriktig och rak.

Läs den för all del, om du inte gjort det redan – den har sålt i minst 80 000 ex, så jag kanske predikar för de redan frälsta. Det är en mycket fin och rörande skildring av kärlek, tvivel och sorg.

Här är en intressant recension av boken, och intervju med Alex Schulman, i Norrköpings Tidningar.

(från min LibraryThing-sida)

Igelkottens elegans, av Muriel Barbery

Ibland köper man en bok fast man egentligen tvivlar på att den ska vara så fantastisk som alla säger. Oftast har man rätt. De mest hajpade böckerna är oftast en besvikelse. Ta Paulo Coelho, ta Stieg Larsson eller Liza Marklund: det är en massa surr, men ingen honung. Men ibland blir man glatt överraskad. "Igelkottens elegans" var lite väl stillsam i början, men tog sig efter ett tag och visade sig vara helt briljant. Fransk och pratig, men briljant.

"Igelkottens elegans" handlar om två kvinnor som bor i samma hyreshus i ett överklassområde i Paris: en portvaktstant och en tolvåring. Båda döljer sina sanna jag för sin omgivning. Portvaktstanten Renée älskar skönhet i alla former, främst i konst, film och musik, men gömmer sig bakom en murrig portvaktstantfasad där tv-såpor, en tjock katt och ett vresigt sätt är de främsta dimridåerna.
Tolvåriga Paloma är en hypersmart tjej som inte liknar någon annan i sin familj, och som tycker sig ha genomskådat vuxenvärlden, livet och universum. Hon planerar i det tysta att begå ett prydligt självmord – och sätta eld på sin våning – den dag hon fyller tretton. Det enda hon finner värt att söka efter i tillvaron är Den Perfekta Rörelsen, vad det nu är. Och liksom portvakten har hon en förkärlek för det japanska.

Det kanske låter pretentiöst, men det är filosofi på högsta nivå. Kunskap om filosofi till och med, fast inte på det där irriterande sättet som Dan Brown har när han undervisar, när han låter sin fyrkantige hjälte förklara omständligt för sin kvinnliga sidekick och inleder varenda mening med hennes namn: "Jo Sophie, du förstår att ..." Tvärtom kom jag på mig själv flera gånger med att tänka: Åh, tänk om man haft Muriel Barbery som lärare i filosofi. Eller konstvetenskap, eller språk. Och det var innan jag läste att hon faktiskt är filosofilärare. Lyckos hennes elever!

Det är också en rolig och skarp analys av den franska överklassen och kultureliten. Och faktiskt även en spänningsroman, med många personteckningar och förvecklingar. Jag skrattade högt åt flera drastiska och bisarra scener, och grät åt andra, tragiska.

Boken är skriven i dagboksform, och växlar mellan Renée (översatt av Marianne Öjerskog) och Paloma (översatt av Helén Enqvist).

Jag ger "Igelkottens elegans" fyra och en halv stjärna. Fyra för att den är tankeväckande, spännande, rolig och sorglig, plus en halv stjärna till för språket, som jag åtminstone tror är vackert redan i original (åh om jag hade haft Muriel Barbery i franska!) och som även i översättning är skönt att läsa.


(från min LibraryThing-sida)

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, av Jonas Jonasson

Allan Svensson fyller hundra år idag, men han tänker inte vänta på att personalen på ålderdomshemmet ska komma med tårta och sång. Istället kliver han ut genom balkongfönstret - och varför inte? Han har levt ett långt och händelserikt liv, och vet att man kommer långt bara genom att tala sanning. Annars hade det kanske inte gått så bra med Mao, Truman, Kim Jong Il, Einsteins bror och alla de andra som han träffat och hjälpt under sitt sekel på jorden.

"Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" är rolig, lättsam och lärorik, om man tar den med en nypa salt. Jag frågar alltid efter roliga böcker i bokaffären, böcker som får mig att skratta högt, som en Jeeves & Wooster eller en Discworldbok kan göra. Den här boken fick mig inte att skratta högt, men den var klurig och smårolig på varenda sida. Och lite spännande - Allans rymning skakar om både polisen och den undre världen, och liken ligger som strössel i Allans gammelmansdarriga spår.


(från min LibraryThing-sida)

Citat om läsning & böcker

¤ Att lägga till ett bibliotek till ett hus är att ge huset en själ.
Cicero

¤ Bokälskare går aldrig till sängs ensamma.
Okänd

¤ Klassiker: En bok som folk hyllar, men inte läser.
Mark Twain

¤ Många böcker kräver inga tankar av dem som läser dem, av det enkla skälet att de inte ställde det kravet på den som skrev dem.
C C Colton

¤ Jag vet inte längre vad "hemma" är efter att ha flyttat runt så mycket. Det enda det betyder nu är den plats där böckerna finns.
John Steinbeck

¤ Du vet hur det känns när man läser en fantastisk bok första gången ... Jag saknar att få läsa Anne Rice för första gången igen. Man kan aldrig få tillbaka den känslan igen!
(en familjemedlem)