2014 - året när vi får en smällkyss och vaknar

Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.

Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.

Vanlig situation nuförtiden:

• Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
• Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
• Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
• Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
• Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.

... med rätt att våldta?

Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.

Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var "svartmuskig". Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).

Läs mer i Bildskolan!

Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.

Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:

Om sexism:
• Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
• Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.

Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om "massinvandring"? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Om tolkningsföreträde:
• Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
• "Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig" Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
• Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
• Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.

Bra om politik i största allmänhet:
• Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
• De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.

Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.

Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.

Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.

Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!

Vetenskap och folkbildning

Igår hade tv-programmet Kalla fakta en granskning av informationen och kampanjerna om vaccinet Gardasil. Inte om själva vaccinet alltså, utan om hur det har presenterats i Sverige. Jag rekommenderar varmt att se både programmet och studiodebatten efteråt.

Föreningen Vetenskap och folkbildning var inbjudna till studiodebatten och representerades av sin ordförande Martin Rundkvist. Jag kände inte till honom tidigare men tyckte att han var nedlåtande och framförallt undvek på det mest slingrande vis jag sett att svara på programledarens frågor. Kolla själv, Ormkvinnan på cirkus skulle bli stum av beundran (klippet börjar där han får sin första fråga):



Jag är ett stort fan av både folkbildning och vetenskap. I min familj är typ alla läkare och journalister. Jag är uppfostrad att alltid söka den vetenskapliga förklaringen, att hitta källan, att granska kritiskt. Min mamma och morfar var glödande ateister, och jag fick lära mig tidigt att reklamen bara försökte luras och hur man måste tänka själv, i alla lägen. Så jag är skeptisk, av födsel och ohejdad vana.

Men många av de som kallar sig skeptiker idag är det bara till namnet, känns det som. Både föreningen Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning är snarare religiösa i sitt förhållande till det de kallar vetenskap. De är inte skeptiska till allt, utan bara till vissa saker. De säger sig vilja avslöja kvacksalvare som tjänar pengar på människors rädsla, men de siktar sällan eller aldrig in sig på motståndare som är större än de själva. Påfallande ofta går de storföretagens och makthavarnas ärenden.

Jag har resonerat med många såna här pseudo-skeptiker, och jag har märkt att de ofta saknar förmågan att tänka om. Men det är ju en av de viktigaste egenskaperna hos en forskare: att förstå när man har följt fel spår, och slå in på ett nytt. De bortser gärna från fakta och historik som inte passar in i deras resonemang.

De sammanhang där jag framförallt har stött på den här sortens "folkbildare" är i diskussionerna om att föda hemma och i diskussioner om läkemedel. Mina åsikter baserar sig på erfarenheter som jag har gjort under många år som förälder, och på information som jag fått genom att läsa facklitteratur och intervjua sakkunniga. Jag har försökt filtrera fram verifierbara fakta ur allt jag hört, och jag har lyssnat på motstridiga uppfattningar och försökt förstå drivkraften bakom. Det betyder inte att jag vet vad som är sant. Det betyder inte heller att de metoder jag föredrar alltid passar in i den rådande vetenskapliga metoden. Däremot betyder det att det är beprövat av mig, och har fungerat för mig.

Självklart är jag också påverkad av trender, jag har precis lika mycket som VoFarna en politisk agenda. Men jag försöker vara medveten om det, vara saklig och kompromissa när jag inser att det är nödvändigt. Därför stör det mig jättemycket (säkert för mycket) att bli avfärdad som foliehatt och dåre av folk som tycker att de själva sitter inne med sanningen och gör ett stort nummer av det. Tröst för ett tigerhjärta att de beundrar personer som Semmelweis, Mendel och Einstein, som alla blev avfärdade som dårar under sin livstid.

För som Einstein sa:

"I believe in intuition and inspiration. … At times I feel certain I am right while not knowing the reason. When the eclipse of 1919 confirmed my intuition, I was not in the least surprised. In fact I would have been astonished had it turned out otherwise. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research."

Var skulle vetenskapen vara utan folk som tänkte fritt, tänkte stort, tänkte om? Som inte tog regler för givna? Var skulle vi vara utan drömmarna, filosoferna, science fiction-författarna? Ska vi vara lika självgoda som Nobelpristagaren i fysik Albert. A. Michelson var i sitt tal 1894 och tro att vi redan vet allt som finns att veta:

"The more important fundamental laws and facts of physical science have all been discovered, and these are now so firmly established that the possibility of their ever being supplanted in consequence of new discoveries is exceedingly remote."

Nej, lite ödmjukhet är på sin plats menar jag, inför allt det vi inte vet ännu. H. G. Wells får avsluta mitt försvar för vetenskap som håller dörren öppen, och folkbildning med respekt:

"New and stirring things are belittled because if they are not belittled, the humiliating question arises, 'Why then are you not taking part in them?'"

Solidaritet, kärlek och björntjänster

Ska man hjälpa varandra? Den frågan brottas jag med dagligen. När ska man hjälpa andra? Vem ska man hjälpa? Hur mycket? Varför? Jag har skrivit om det många gånger.

Som mamma har jag diskuterat curling fler gånger än jag orkar tänka på. Det heter att man gör sina barn en otjänst och curlar dem när man brer mackor, låter dem bo kvar hemma etc. Tanken är att man ska förbereda dem (gärna från späd ålder) för den hårda verkligheten genom att själv vara hård.

Jag ryggar inför det.

Givetvis finns det en risk med att bli den som bär andras bördor, både för den som bär och för den som blir buren. När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen funderade jag mycket på vad som är bra och dålig hjälp. Det blev väldigt tydligt under den tiden hur lätt det var för mig (och oss alla) att ta på sig hjältemanteln. Hur skönt det var att hjälpa andra och hur det inte var helt enkelt att ta ett steg tillbaka när det var dags att sluta hjälpa.

Man ska inte gå för långt i sin iver att hjälpa, man måste respektera den andras förmåga. Men det är inget skäl att neka hjälp av princip.

Principfasta människor skrämmer mig ibland.

När jag läste Niklas Orrenius lysande reportage i DN idag om hur de papperslösa lever i Malmö blev jag illa till mods av den iskalla principfastheten hos Petra Stenkula, gränspolisens chef i Malmö. Men en av hennes repliker var en nyckel till hur hennes hjärna funkar. Hon fick frågan hur hon ser på de malmöbor som hjälper de papperslösa asylsökande genom att låta dem bo hos sig, ger dem mat, ser till att de lär sig svenska och får utbildning:

"Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan.
– Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst."

Först tänkte jag: Hon kanske har rätt. De som hjälper flyktingarna, de kanske bara förespeglar dem något som aldrig kommer att hända. För varje dag får de upp hoppet mer, och sen kommer polisen och tar dem.

Sen insåg jag varför den tanken skavde något enormt. För att varje dag som en papperslös flykting får vara i Sverige är en dag när hen inte behöver vara skräckslagen för sitt hemlands poliser/talibaner/soldater. Inte måste svälta eller vara rädd att bli stenad/mördad/hotad. Eller se sina barn svälta eller bli hotade/stenade/mördade. Varje dag i Sverige är en dag närmare möjligheten till trygghet. Och framförallt: varje dag i Sverige är en dag tillsammans med modiga, solidariska människor som tar risker, av fri vilja, för att hjälpa andra.

De försöker inte inge andra falska förhoppningar. Troligtvis är de mycket tydliga med hur små chanser de papperslösa har. De hjälper för att det skulle vara avskyvärt för dem att vända ryggen åt flyktingarna. För att de inte skulle kunna möta sin egen blick i spegeln om de inte gjorde vad de kunde för en människa som har så mycket mer att förlora än de själva.

Det är ingen björntjänst, det är solidaritet. För en flykting är varje sån dag en som man kan bära med sig hela resten av livet, vad som än händer. Det är en dag man har blivit starkare av, kanske bättre av till och med.

Så tror jag att hjälp fungerar, när man ger den av hjärtat och med respekt för den andra. Jag tror att människor mår bra av att be om hjälp, få hjälp och ge hjälp. Det kanske ser ut som det gör oss sårbara, men i längden tror jag bara att vi blir starkare av det.

Om att tänka om

Man blir klokare med tiden, sägs det. Det låter gott, men har också en något bitter eftersmak av dumheter man tänkt förut. Jag har haft fel om mycket, och jag har tyckt det högt och med eftertryck. Idag vill jag helst hålla klaffen och lyssna. Jag har mycket kvar att lära, känns det som, just för att jag är äldre.

(Som till exempel om varför det visst är viktigt med feminism.)

Visst, jag vet att alla inte har blivit uppfostrade att ha åsikter och uttrycka dem högt. Men jag blev det. När jag gick i sexan blev jag en gång beskriven som "hon som tror att hon har mer rätt ju högre hon skriker". Inte så smickrande kanske men jag fick lära mig hemifrån att det var viktigt att vara kritisk, att ifrågasätta, att stå för sin åsikt, att inte låta sig skrämmas till lydnad och tystnad.

Bra på ett sätt, men jag borde också fått lära mig att lyssna och tänka. Framförallt att våga tänka om. Alla borde få lära sig att tänka om! Tänk om alla föräldrar och alla skolor poängterade det för alla barn: hur viktigt det är att ifrågasätta inte bara andras tankar, utan också sina egna.

För det är nästan svårare. Det ligger ju i sakens natur att det nästan gör ont. Allt det där jag har vetat så säkert och stått för – det kan väl inte vara fel? Ser inte jag ut som en pellejöns då?

Dra upp problemet till samhällsnivå och där är en del av förklaringen till varför ny forskning, nya tankar, alternativa tankar kan ha så svårt att nå ut. Om X-myndigheten har propagerat i flera år för att alla ska göra si, ser de inte ut som pellejönsar då om det plötsligt uppdagas att man borde göra så? Om sjukhuset har en viss rutin och förklarar myndigt för alla patienter varför den är viktig, hur pelljönsiga framstår de inte om rutinen visar sig vara helt kass?

Det gör ont att tänka på, så man gör inte det.

Min tandläkare berättade en gång hur tokig tandvården var på 60-talet, hur man borrade och fyllde med amalgam så det stod härliga till. NU var man mycket klokare, som tur var. - Hmm, sa jag, undrar vad man kommer att säga om dagens tandvård, om trettio år?
Han svarade inte på det, bara stirrade tomt på mig och fortsatte att gräva (lite hårdare) i min mun.

En sak som jag absolut har blivit med tiden är misstänksam mot folk som har debatterat samma åsikt i evigheter. Självklart finns det tankar som tål att bevisas och argumenteras för om och om igen, år ut och år in. Men man får inte glömma att ha minst ett halvt öra öppet för nya tankar och idéer. Man måste komma ihåg att lyssna på såna argument man vanligtvis inte håller med om och pröva dem så balanserat man förmår. Det kan hända att man lär sig något nytt.



Avslutningsvis vill jag citera Slavoj Žižek, slovensk filosof, sociolog och kulturkritiker: "Tala är silver, lyssna är guld, tänka om är marängsviss med hemgjord chokladsås".

Eller nej okej han har inte sagt precis så. Men han säger att det är viktigt att tänka. Ibland viktigare än att agera. Tänk på det!

Naken eller med kniv och ficklampa? (igen!)

Den här texten kunde man läsa första gången den 17 mars 2006 på gamla bloggen

Tunnelbanetåget på väg hem igår var av den gamla modellen, det krängde och gnällde och slamrade så man blev halvdöv. Jag började fantisera (som vanligt) om vad jag skulle göra om det hände nånting katastrofalt, och insåg att jag inte hade med min lilla ficklampa och min praktiska fickkniv, de låg i den andra väskan. Det enda jag hade med var en rolig bok och den kan man ju varken lysa sig fram eller gräva sig ut med.

Sen började jag fundera på om man verkligen ska vara alltid redo. Beredd på allt, beväpnad till tänderna. Är det verkligen det bästa sättet att överleva? Är det kanske tryggare att vara naken, orädd och ödmjuk inför ödet?

Det finns ju förespråkare för båda idéerna. Följer man linjen åt knivhållet träffar man först muminmammorna, de som alltid packar ner ett paraply ifallatt och som alltid har extra ombyten, saftflaskor och en fiffig liten grej som man kan stoppa näsblod med. Sen kommer de Katastrofberedda som har memorerat allt de läst i överlevnadshandböcker om hur man övermannar en hungrig haj och krånglar sig ur en brinnande bil. Längst bort hittar man (om man vet var man ska leta!) atomvintergalningarna som har grävt ner sig i bunkrar fyllda med konserverade sojabönor, brandfiltar och energidryck.

På den andra stigen traskar hippisarna, de mjukreligiösa och fatalisterna. De menar att själva nakenheten är ett skydd. Att man lockar fram vapen genom att bära vapen, att den som ser ondska överallt lockar fram ondska. Här hittar man också de som skyddar sina barn genom att välja bort trappgrindar, spisskydd och lekhjälmar. Som inte varnar sina barn för pedofiler eller tvingar dem att ha vantar i minusgrader för att de menar att säkerheten ligger i själva tilltron till, och användandet av den egna instinkten.

Båda förhållningssätten är intressanta. Själv är jag nån sorts osalig blandning, en hippie med lite hål i tilliten som jag lappar med synålen på min viktorinox.

Söndag och ett slags teodicé-problem

Eftersom jag skrev om religion och gudstro förra söndagen bestämmer jag att det får vara temat även denna söndag. Idag ska mitt söndagsgrubbel handla om tron på Gud som allsmäktig men personlig beskyddare. Folk får tro på vad de vill för mig, men det där är en uppfattning som jag inte kan hitta någonting gott i.

Sista dagen på kursen för blivande Family Liaison Officers fick vi se en dokumentärfilm om en hårt drabbad irländsk katolsk familj. Den yngsta dottern, då sjutton år, hade blivit brutalt våldtagen och mördad nio år tidigare. Pappan i familjen hade gått i baklås i sin sorg och sitt raseri. Nu, nio år efter dotterns död kunde han fortfarande inte tillåta sig att varken sjunga eller skratta. Ingen annan i familjen vågade sjunga eller skratta heller, för hans skull. De två äldre döttrarna ville knappt komma hem längre, mamman tog sin tillflykt till dotterns orörda flickrum. Han hade åldrats typ hundra år och var alldeles darrig av sitt helt oförlösta hat mot mördaren. Det var så att man önskade att dottern kunde komma tillbaka bara för en timme och be sin pappa att gå vidare med sitt liv, att låta solen skina in i mammans och systrarnas hjärtan igen. Jag tror inte att någon vill se hela sin familj ska sjunka ner i mörkret för alltid för att man själv har blivit mördad.

Det var förfärligt synd om den här pappan, och jag skulle inte vilja vara i hans ställe ens för en sekund. Men det var en sak han sa som ändå gjorde mig arg. Filmaren (som för övrigt var en katolsk präst) frågade både mamman och pappan hur det var med deras gudstro nu för tiden. Mamman sa att hennes tro hade vacklat. Pappan, som hade varit övertygad katolik och släpat med hela familjen till mässan varje söndag, hade helt slutat tro på Gud. Varför då, frågade prästen.

"Det kan inte finnas en Gud som kan tillåta en så här fruktansvärd sak att hända", svarade pappan. "Hur kan det finnas en Gud som låter min oskyldiga lilla flicka bli våldtagen och mördad? Nej, jag slutade tro när det här hände."

Men vänta nu. Alla flickor som har blivit våldtagna och mördade innan dess? Var de inte oskyldiga? Hur kunde Gud låta de flickorna lida? Vad tänkte den här pappan varje gång han läste om en ny våldtäkt, ett nytt flickmord i tidningen? "Guds vägar är outgrundliga"? Hur kan man tro på en Gud som låter somliga människor lida mer än andra?

Jag blir arg av människor som tackar Gud (och förutsätter att de har Gud på sin sida) när de vinner en fotbollsmatch, en tävling eller ett krig, eller någon annan katastrof. De som förlorar matchen / kriget / kampen mot sjukdomen förutsätts alltså inte ha Gud på sin sida. Och om det andra laget vinner matchen, eller det andra landet vinner kriget -- det händer ju ibland. Gillade Gud de andra bättre då? Hur har Gud över huvud taget tid att bestämma vilka som ska vinna alla krig, alla tävlingar, vilka som ska hinna undan lavinen eller överleva sin svåra sjukdom?

Relaterad diskussion på Quora: Is the phrase "God Bless Our Troops" a theocratic statement?

Jag kan förstå och sympatisera med tanken om husgudar, förfäder eller tomtar som beskyddar "sin" familj i utbyte mot lite dyrkan, blommor eller gröt. Ett praktiskt arrangemang. Men att tro på en allsmäktig Gud som har personliga favoriter? Hur förklarar man det?

Diskussion viktigare än religion

Min familj gillar att diskutera, våra middagar blir ofta till långa debatter om till exempel politik, språk, film, tidsresor, böcker, katters onda planer att ta över världen, vegetarianism, det bästa sättet att resa eller religion. Religionsdebatterna blir ofta ganska högljudda – inte för att vi diskuterar på vad vi tror på, utan för att vi diskuterar själva religionen. Jag för min del har en väldigt dyster och negativ bild av alla sorters religiösa samfund.

Science fiction-bloggaren Åka på Landet Annien skrev för ett år sen om hur hon tolkar det att vara kristen, och vi hade en dialog om det i kommentarsfältet. Jag hittade den diskussionen igen för ett tag sen och fick lust att skriva mer om religion. Jag går ändå och tänker på det mycket nu för tiden när så många konflikter tycks handla om religion och vad andra människor tror på, och vems gudar och skrifter som är de rättaste.

För mig betyder alltså religion att man organiserar troende på särskilda sätt. Jag gör helt och hållet skillnad på troende och religion. För mig får man tro på precis vad man vill. Själv tror jag på en kraft som utgår från allt som lever och har levt på den här planeten, på kärlek och respekt och på en helhet som är större än delarna. Men om någon (mot förmodan!) kom till mig och sa: Anna, det där låter så himla rätt, kan vi inte försöka omvända fler till din tro, kan vi inte skriva en bok om hur man ska förhålla sig till den där kraften och bygga ett tempel med ett stort hjärta på taket och servera muffins där varje söndag? så skulle jag tacka nej, vänligt men bestämt. Jag tror på tankeutbyte, inte missionerande. För mig är religion något som motverkar tankeutbyte, utveckling av tron och samarbetet kring att bygga ett paradis.
Jag känner (just nu i alla fall) att religion är något som kan vara väldigt farligt.

Nu menar jag inte att den som kallar sig religiös (eller kristen, muslim, jude etc) är ond eller farlig bara därför, självklart inte. Det har som sagt inget med deras tro att göra. Många människor som jag verkligen gillar kallar sig religiösa och är ändå både kloka och snälla.

Och jag förstår att kyrkan, församlingen, ritualerna, symbolerna, skrifterna och allt det där som hör till religionen är viktiga för många som tror. Att de i bästa fall är utgångspunkt för diskussioner och utveckling av idéer.

Jag vet att många som jobbar i församlingar gör enormt mycket bra saker för sina medmänniskor och att deras arbete ofta är helt avgörande för att människor i utsatta lägen ska få skydd, mat, tak över huvudet och så vidare.

Jag vet också av egen erfarenhet hur lockande det är att tillhöra en gemenskap. Vilken värme och trygghet det finns i att tillhöra en viss förening, klubb, församling. Vilken styrka man känner i att vara många. Hur skönt det är att vara bland folk vars idéer och tankar man delar, som bekräftar det man tror.

Men. Mitt problem  är just det där med “gemenskap”. För så fort det finns en gemenskap så finns det också ett utanförskap. Så fort man baserar sin gemenskap på idéer, symboler, språk och ritualer som är de "rätta" symbolerna och idéerna, så snart man har skapat ett “vi” så har man automatiskt ett “de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.

Det här är inget stort problem alls om man pratar om fotbollsklubbar, spelföreningar, läsecirklar eller de flesta andra gemenskaper som i liten eller ingen utsträckning handlar om vad som är Sant och Rätt. Om den Sanna tron, de Rätta handlingarna. Men när det gäller vad man tror på, ja då vet vi ju hur viktigt det har varit, sen många årtusenden, att ha RÄTT. Att övertyga andra, eventuellt med våld. Och, eller, vända ryggen åt dem som inte tror på samma sak.

Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro på det de vill? Är det för att man känner sig mindre säker, så länge någon annan tror på något annat? Och i så fall: vad är det för farligt med att tvivla? Få nya idéer?

Åka skriver klokt om att ha en gemenskap som inte skapar klyftor: 

"Jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra. Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden. (...) All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem."

Men jag är pessimistisk. I praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i “vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Just för att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och för att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så kan de också bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.

Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att diskutera och lära av varandra mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.

Varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.

För ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att “de andra” har ett bättre förslag.

Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än religion.

Varför jag gillar Occupy-rörelsen

Min äldsta son tipsade mig för en månad sen om Occupy Wall Street, en demonstration i New York som liknade de spanska och de israeliska protesterna tidigare i år. Han anmärkte på att medierna inte verkade uppmärksamma det, varken i Sverige eller i USA. Eftersom sonen är en klok människa och blev alltmer engagerad i Occupy-rörelsen blev jag också intresserad, men det har inte varit helt enkelt att sätta sig in i vad den står för. En artikel i Mother Jones (och kommentarerna till den) formulerade flera av mina frågetecken: Varför är det så (förhållandevis) få som har protesterat både på Wall Street och i Stockholm? Vilka är det som samlas, och vilka är budskapen? Vilka krav på förändring är det man ställer?

En sak som var förvirrande i början var att man talade om att den arabiska våren nu hade kommit till USA och Norden. Det verkade galet att jämföra de arabiska revolutionerna med de amerikanska och svenska, både vad gällde orsak och verkan. Men om man ser det mer som en inspirationskälla, en glödloppa som hoppar från den stora brasan i Mellanöstern och ligger och pyr ute i den torra svenska mossan, då är det lättare att förstå. Ett av de största problemen med den svenska kulturen är ju att vi har valt bekvämlighet framför förändring, just för att vi har råd att vara bekväma. Vi har inte den fattigdom och diktatur som till slut får egyptier, libyer, syrier och jemeniter att göra uppror, och det ska vi vara oerhört glada och tacksamma för. Men baksidan av det gyllene myntet är ruttet. Vi är för rädda om vår egen bekvämlighet för att våga ifrågasätta den, se var den kommer ifrån och vem som betalar den. Vi var ett fattigt folk för inte så länge sen, vi var statare och levde i armod, kyla och svält. Nu är det vi som är patronerna, nu kan vi ligga i soffan och äta chips och titta på dokusåpor. Det släpper vi inte i första taget.

Att rörelsen har lockat många olika deltagare är inte heller förvånande. Precis som när våldsverkarna utnyttjade de fredliga demonstrationerna i Rom är det en del förvirrade och aggressiva människor som utnyttjar dem här i Sverige och på andra håll. Det var den kanadensiska gruppen Adbusters som kallade till ockupationen av Wall Street och redan där blev det problem eftersom de har anklagats för att ha sänt ut antisemitiska budskap tidigare. Säkert var det en massa nazister som kände sig manade att vifta med sina små flaggor då, och att kalla alla bankirer för judar, som om vi fortfarande levde på medeltiden. Som om inte kristna, muslimer eller vilka religiösa stollar som helst kunde vara giriga eller galna.

Som i alla revolutionära rörelser finns det också människor som tror att våld är lösningen, eller som vill ta till våld för att få utlopp för sin känsla av besvikelse och utanförskap. När man tittar på kommentarerna på facebooksidan för Occupy Stockholm ser man också hur människor med olika politisk övertygelse anklagar varandra för att vara för hårda, för mjuka, för höger eller för vänster. Inget nytt under solen. Men heller ingen orsak att misströsta!

Jag ser Occupy-rörelsen i Sverige som något gott och hoppfullt, ett groddat frö till förändring. Vi har inte samma bakgrund som det arabiska, det spanska, det israeliska eller det amerikanska folket. Men vi har en viktig sak gemensamt: känslan av att allt inte står rätt till. Det kan inte vara riktigt att så få har så mycket, när vi är så många. Det kan inte vara rätt att jordens resurser används för att göra de redan rika ännu rikare. Det kan inte kallas välfärd när så många inte har råd att bo eller äta ordentligt. Det här handlar inte om enskilda individer, hemliga ordnar, ras eller religion. Det handlar om att vi lever i ett ekonomiskt system som bygger på girighet. Kapitalismen har spårat ur, och vi är många som har sett det skenande tåget komma utan att försöka stoppa det.

Vi har varit på väg åt fel håll för länge, som sömngångare på väg mot ett stup, hypnotiserade av guld och blinkande studiobelysning. Nu är det allt fler som vaknar och frågar sig: Är det så här det ska vara? Är det viktigare att samla på hög än att se till de svaga? Har vi glömt bort hur viktigt det är med gemenskap, i vår önskan att få vara individer? Hur livsviktigt det är att visa omtanke, solidaritet?

Jag slår upp Södermalmsnytt och läser ledaren: "Har vi blivit besatta av pengar?". Bra! På tiden! Jag cyklar ner på stan och ser att det står tält framför bankkontoret på Brunkebergstorg, att folk dansar och sjunger och påminner varandra om vad som är viktigt här i livet: att vi tar hand om varandra. Fantastiskt! Så vitt skilda personer som chefen för centralbanken i Kanada, författaren Margaret Atwood och debattören och språkvetaren Noam Chomsky tar till orda och stödjer Occupy-rörelsen. Äntligen!

Låt oss inte förvillas av de som anklagar Occupy-rörelsen för att vara luddig och oseriös. De som vill få unga människor som kanske trevande söker alternativ att framstå som dumma i huvudet och okunniga. Vi har haft den sköna nattmössan över ögonen så länge; det kan ta ta lite tid innan vi kan se klart och formulera problemen tydligt. Som Naomi Klein säger: "When so much is at stake, cynicism is a luxury we cannot afford".

Här finns mer intressant läsning och lyssning:

- Ekonomen Paul Krugman (på svenska) i Aftonbladet och (på engelska) i New York Times: "Jag tar betydligt mer anstöt av utsökt välskräddade plutokrater som behåller sina rikedomar tack vare statliga räddningsaktioner och jämrar sig över att president Obama sagt dumma saker om dem, än av åsynen av sluskiga ungdomar som kritiserar konsumismen."

- Den gamle franska revolutionären Stephane Hessel i Democracy Now: "It is proper for the young generation to listen to the very old ones who tell them, "We have been resisters at a time where there was fascism or Stalinism. You must find the things that you will not accept, that will outrage you. And these things, you must be able to fight against nonviolently, peacefully, but determinedly."

- Den slovenske filosofen Slavoj Zizek på Wall Street: "We are not dreamers, we are wakening from a dream that has become a nightmare".

Slutligen en bild från demonstrationen på Sergels torg igår. Särskilt den lilla skylten är ganska rolig.

Medborgare och motståndskraft

Ett av mina favoritord nu för tiden är medborgare. I mitt jobb på myndigheten handlar det mycket om medborgarna: medborgarens rättigheter, medborgarens ansvar, medborgarens inneboende styrka. Att vara medborgare är att vara med. Att räknas både som individ och tillsammans med andra. Utan medborgare, inget samhälle.

Ett annat favoritord är resiliens. Fram till i går har jag skrivit och sagt det på engelska (resilience) eftersom jag aldrig har hört någon säga det på svenska. Förra veckan skrev jag att det betyder "motståndskraft och återhämtningsförmåga". Igår läste jag i Språktidningen att resiliens anses vara ett svenskt nyord. Där förklarar man det så här:

Förmågan att stå emot och återhämta sig från störningar kallas resiliens.
Resiliens används oftast av psykologer och miljöforskare för att beteckna motståndskraft och förmåga till återhämtning. Ordet kommer från engelskans resilience, som också kan betyda 'elasticitet' och 'spänst'. Ordet används inom områden som ekologi, ekonomi och psykologi. I Veckans affärer dyker ordet upp i en artikel om jämställdhet: "Bolag med större mångfald har större resiliens, större förmåga att hantera kriser, fler perspektiv på beslutsfattande, fler motröster och större förmåga att rekrytera talanger av båda könen."

I mitt jobb handlar det mycket om hur medborgarna (och därmed samhället) kan bli mer resilienta, i bemärkelsen förebygga, hantera och återhämta sig från olyckor, kriser och katastrofer. Min tanke är att man som medborgare blir mer motståndskraftig och tålig ju mer delaktig man känner sig. Ju mer man vet om hur man ska ta hand om sig och andra. Ju mer man förstår hur samhället fungerar. Jag tror att en medborgare som känner sig införstådd och delaktig också känner ansvar.

Hur kan myndigheterna få medborgarna att känna sig mer delaktiga då? Ett sätt är att ge mer insyn. Visa hur kvarnarna mal. Visa att de som jobbar på myndigheterna också är medborgare.

Det finns många bra exempel på hur det kan se ut. Ett är hur redaktionen på Krisinformation.se använder sin dialogkanal på Twitter. Ett annat hur Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, jobbar.

Ett samtal om samtal

Hur ska ett samtal vara? Finns det dåliga samtal? Och varför verkar det ibland som om den man pratar med bara sitter och väntar på att få säga någonting själv?

För flera veckor sedan åt jag lunch med två människor som har en ganska obeveklig inställning till samtal. Den ena var min kollega Folke, 56, den andra min yngsta dotter Julia, 17. De är båda mycket bra lyssnare: de är uppmärksamma, avbryter inte, är med hela vägen. Folke är dessutom helt orädd när det gäller att stänga av yttre störningar: på bussen på väg till lunchen bad han hövligt en äldre professor att inte avbryta vårt samtal mer, efter att han för tredje gången frågat oss om när bussen egentligen skulle vara framme.

Nu satt vi i alla fall och pratade om bra och dåliga samtal. Julia har inget tålamod med folk som inte lyssnar, som hela tiden verkar vara någon annanstans i tankarna. Folke höll med, och tillade: "Jag är helt ointresserad av samtal som inte handlar om någonting verkligt, något som berör". De var helt överens om att kallprat är bortkastad tid, och likaså det som Folke kallar "jag har-samtal":

- Jag har just varit i Madrid.
- Jaså! Jag har också varit i Madrid, i förra veckan faktiskt.
- Ja, jag var och såg Madrid-Barca, en helt fantastisk match.
- Mm, jag såg Barcelona–Torremolinos förra året, ojojoj!

Här var jag tvungen att protestera. Visst är det fantastiskt när man pratar med någon om verkligt betydelsefulla och personliga saker. Folkes och mitt samtal på bussen handlade om mod: modet att bryta upp, och modet att stanna kvar. Fast hade vi bara känt varandra i några timmar delade vi djupt kända känslor och erfarenheter med varandra, i ett samtal så intressant att inte ens en sällskapssjuk äldre professor fick avbryta. Jag hamnar ganska ofta i den sortens prat; kanske för att jag inte har så breda vallgravar omkring mig, kanske för att jag dras till folk som är likadana.



Men jag har den största respekt för kallprat och jag-har-samtal. Visserligen är jag inte alls lika bra som Julia på att lyssna. Jag har ofta ett halvt öra riktat utåt: mot andras konversationer, telefoner som ringer, nån som kan vilja mig något. Speciellt när jag är stressad. Och det far ofta omkring tusen andra tankar i mitt huvud, de allra flesta associerade till det vi pratar om, men inte alla. Ibland tänker jag också på tvätten eller på någon annans smärta eller på nånting viktigt jag måste komma ihåg, vad var det nu?

Det är ju dåligt förstås, i alla fall när någon som vill ha min fulla uppmärksamhet inte får den. Jag vet att det är mer än en gång jag har missat viktiga saker på grund av det. Ibland för att personen som hade tänkt att berätta något för mig helt enkelt tappade tålamodet.



Men även om jag inte alltid är hundra procent där så räcker 95 ganska långt, och jag bryr mig alltid. Detta visar jag ofta genom att säga "jag har". Tillexempel:

- Stackars dig! Jag vet hur ont det gör, jag stukade tån en gång
- Du är rörmokare alltså? Jag såg några intressanta rör häromdagen
- Vilken bra idé! Man skulle kunna göra en film av det, jag känner en tjej som
- Madrid! Där har jag aldrig varit, men jag har hört att det ska vara

Visst, det kan ju tolkas på två sätt. Man kan se det som ett självupptaget sätt att bara föra tillbaka ljuset på sig själv hela tiden. Men man kan också se det som ett sätt att bekräfta den andre som talar, att visa att man har lyssnat och förstått vad den andre pratar om.

Både kallprat och "jag har"-samtal fungerar dessutom som byggstenar. Varje "säger du det", "ja min moster brukade", "fint väder vi har" och liknande är en liten sten i ett brobygge, och när bron är klar och man känner att den är stabil kan man mötas på mitten och prata om riktiga, viktiga saker och ting.

Jag har fler funderingar om det här, snart kommer nästa del som ska handla om bland annat små tanter, en god vän som vill lära sig att konversera, vänskap och det enda samtalsämnet som får mig att vända på en femöring.

Tills dess får du gärna samtala om vad du tycker! Här i kommentarerna, eller i din egen blogg. Är du bra på att lyssna? Hur ska ett bra samtal ska vara? Vad är ett dåligt samtal?

Läs vad andra skriver om: samtal, dialog, kallprat.

Du blir vad du tänker i doktor Parnassus huvud (och på riktigt)

Till att börja med: Terry Gilliams nya film The Imaginarium of Doctor Parnassus är precis så fantastisk som man kan förvänta sig. Mannen är ju ett geni, och har regisserat filmer som Time Bandits, Brazil, Baron Munchausens äventyr, The Fisher King, De 12 apornas armé och Fear and Loathing in Las Vegas. Lysande är vad han är.



I den nya filmen, The Imaginarium of Doctor Parnassus, har en munk ingått en pakt med djävulen: munken får evigt liv mot att han lämnar ifrån sig sitt förstfödda barn när det fyller sexton år. Han ångrar förstås sitt löfte när dagen är inne för djävulen att hämta dottern, och ingår istället ett vad med fanskapet om vem som kan vinna flest själar. Under namnet Doktor Parnassus skapar han ett Imaginarium där vilsna själar kan få en vision om vad de skulle kunna bli – om de väljer rätt – och reser runt med det i London, tillsammans med dotter, dvärg och medhjälpare.

Filmen är vacker, magisk, bisarr, svart och skönt snurrig. Och budskapet är, precis som i Gilliams andra filmer, att du skapar din värld med dina tankar. Var försiktig med vad du önskar, det kan bli sant!



En viktig ingrediens i filmen är att Heath Ledger, som spelar en av huvudrollerna, dog under inspelningen. Men för att rädda filmen spelade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel in delar av Ledgers roll, och det är gjort så fint och magiskt att man bara vill skratta högt när man ser det.

Så! Glöm nu inte att boka biljetter. Man bör se den på bio. Man bör se den.

Här ett klipp med Terry Gilliam och alla hans filmer

Fler bilder och filmklipp här

Se vad andra skriver om Doktor Parnassus, Terry Gilliam, film, tankens kraft, magi, djävulen, Heath Ledger

Det kostar att ha familj

Det kostar att ha familj, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Man måste ju sätta gränser, visa hur verkligheten ser ut. Vi har tre barn som bor hemma fortfarande, men två av dem betalar inte för sig, de påstår att de inte tjänar tillräckligt på sina ströjobb. Jag har funderat på att kasta ut dem, jag gjorde faktiskt ett försök häromveckan och vräkte ner alla deras saker i några flyttkartonger som jag ställde ut på gatan. "Ut med er och skaffa jobb!" skrek jag åt dem från balkongen. "Klipp håret också förresten, ni ser ju ut som hippies!" Det spöregnade och de stod bara där och stirrade. Vilka lata typer. Inte hade de råd med taxi heller.

Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet "marknadsmässig hyra" ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.

Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.

Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.

Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.

Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. "Jaha, vad ska du göra för mig isåfall" frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.

Tänk om vi inte behöver vara så rädda

Det finns mycket att oroa sig för, stora och små saker. När man blir förälder upptäcker man tusentals nya orosmoment. Det är så mycket som kan hända den lilla bebisen, krypbarnet, tultaren - för att inte tala om barnen som kan gå och springa själva, som kan försvinna på en sekund.

Och svenska föräldrars oro verkar bara öka, trots att de är mer pålästa än någonsin och trots att svenska barn lever förhållandevis trygga och ofarliga liv. Jag läste på alltombarn.se att "oro för barnen" kom högst på listan när Vi Föräldrar nyligen gjorde en undersökning om de största föräldrafrågorna.

Det gäller även brittiska och amerikanska föräldrar. Artikeln berättade att brittiska forskare varnar för att föräldrar idag överbeskyddar sina barn. En studie, utförd av organisationen Play England, visade att hälften av alla brittiska barn hindras av sina föräldrar att klättra i träd. 17 procent av barnen får inte leka kull eller jaga varandra. Enligt studien får en del barn inte ens leka kurragömma för sina ängsliga föräldrar.

Det finns naturligtvis motkrafter. Föräldrar som anser att rädslan är överdriven och smittar av sig på barnen, gör dem mindre motståndskraftiga. Många föräldrar tror att deras barn har en självbevarelsedrift och att den måste få stärkas, övas och slipas.

Exempel från USA är mamman/kolumnisten Lenore Skenazy, som orsakade amerikansk folkstorm och utsågs till "USA:s sämsta mamma" när hon lät sin 9-årige son åka tunnelbana själv i New York. Sedan startade hon bloggen "Free Range Kids", läs den!

Tidningen Mothering rapporterar om amerikanska föräldrar som flyttar till så kallat co-housing, områden där man bor i egna hus men tar gemensamt ansvar för att barnen ska få röra sig fritt och ändå vara trygga.

Visst finns det saker att vara orolig för. Stora faror som miljöförstöring, krig och orättvisor. Små saker också för all del. Jag har själv alltid varit en riktig filifjonka och oroat mig för allt möjligt.

Men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhanden. Redan de gamla romarna visste det: det enda man verkligen behöver vara rädd för är rädslan. Rädslan gör oss mer sårbara, mindre klartänkta. Om vi är rädda gör smärtan mer ont.

Det finns många förklaringar till att vi blir allt mer osäkra. Vissa säger att det beror på att vi får allt mindre tid att känna efter, tänka efter, testa våra gränser. Vi har så mycket annat för oss när barnen är små att vi inte hinner låta dem utforska världen i sin egen takt. Om vi tog oss den tiden skulle vi upptäcka att de kan betydligt mer än vi tror.

Andra menar att vi strävar efter allt mer perfektion och kontroll. Vi tror (kanske omedvetet) att vi kan eliminera all smärta, både fysisk och själslig. Därmed blir vi också allt mer sårbara för smärtan, och allt räddare för den.

En del går ännu längre och tror att makthavare odlar och underhåller rädslan. Media till exempel säljer inte lika bra när det handlar om lycka och trygghet, därför handlar tidningar och tv mer om våld, risker och katastrofer. Affärsmän tjänar på vår rädsla för att de kan sälja saker (larm, grindar, hjälmar, piller och så vidare). Politiker ser hellre att folk oroar sig än att de engagerar sig.

Hur som helst är det värt att fundera på. Vad är du rädd för? Varför är du rädd? Vad skulle hända om du slutade att vara rädd för det?

Jag är inte bara kvinna, jag är man också

I dagens DN finns en text av Ulrika Kärnborg. Rubriken är Moder framför allt, och den handlar om den svenska modersmytens rötter, och om dagens feminism. Den är en del av en debatt om Mariabilden och feminismen, som man kan läsa här.

Artikeln tände en massa gnistor i mig, som ett tändstift, trots att den är skriven på akademiska och jag bara fattade hälften. Tyvärr finns den inte ute på dn.se ännu, men Kärnborg skriver om det urkvinnliga som även innefattar det svarta, det sexuella och fruktbara, det mystiska och extatiska. Om att denna svenska arketypiska kvinnlighet bygger på "bondmorans kropp och kön, hennes erfarenhet av att föda barn och amma, det som gör henne radikalt annorlunda".

Min kropp är en kvinnas kropp, och det är jag glad för. Jag är glad, stolt och tacksam för att jag har fått uppleva graviditet, barnafödande och amning. Men kroppen är bara det yttre. På insidan är jag nästan lika mycket man som kvinna. Eller nästan lika mycket yin som yang, om man vill se det på kinesiska.

Det är min övertygelse att vi alla är både kvinnor och män. Om det sitter i kromosomerna, neuronerna, generna eller några ännu inte bevisade små spiritoner vet jag inte, och det spelar mig ingen roll. Vi fylls på från fosterstadiets dag 1 med kvinnligt och manligt. En del av det formar kroppen. Annat formar hur vi uppfattar världen, hur vi tänker, känner och agerar. Det kvinnliga är alltså något annat, annorlunda, än det manliga. Och båda är nödvändiga. Båda är kraftfulla. Som yin och yang.

Om man bara tror att man själv, eller andra, är de egenskaper som syns på kroppen, då förlorar man något viktigt. Hela kulturen förlorar på det.
Samma sak om man tror att bara det manliga är något bra och eftersträvansvärt.

Jag skulle önska att vi såg på oss själva, och varandra, och våra barn, som individer. Inte som kön.
Då skulle det inte fungera att betala lägre lön till kvinnor. Det skulle inte finnas homofober. Man skulle inte behöva ha dumma diskussioner om rosa. Arbete och samvaro med barn skulle inte nedvärderas. Det skulle vara lika okej att amma som att vara vd.

Och det enda skillnaden mellan män och kvinnor skulle vara den som satt i de härliga, lockande könsdelarna, de som alla kvinnor och män så gärna vill ha. Är du man? Vill du föda barn? Lessen mannen. Bättre lycka nästa liv.

Mitt hjärta är ditt

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. - Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. - Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. - Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
- Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?

När allt kommer omkring

Igår blev jag plötsligt så himla glad när jag åkte tunnelbana. Det kan komma sådär plötsligt ibland - det känns som jag ska svämma över av lycka och kärlek till världen och människorna. Alla ser fina och vackra ut, de tuffa tonåringarna är valpiga och söta, en tant skrattar roligt och tågen kommer i tid. Är det inte ganska fantastiskt alltihop? Jag stod i ett lyckligt hörn i vagnen och kunde ha åkt hur långt som helst bara för att få vara bland människor. Vi är så häftiga!

Och när jag gick förbi serieaffären i huset där jag bor tänkte jag på vår fantastiska förmåga att roa oss själva och andra. Människan är verkligen en lekande varelse, full av kreativitet och påhitt. Vi är så bra på att älska och ha roligt! Vad kan vara viktigare än det?

Ändå har vi gått med på en värld där de flesta arbeten bara är till för att göra de rika rikare och de mäktiga ännu mäktigare. Där vi ägnar dygnets alla ljusa timmar åt att framställa den ena oviktiga produkten efter den andra. Sen stänger vi in oss i våra små hem och tittar på tv-program där andra har det roligt. Galenskap är vad det är!

Vi måste kämpa emot!

Vikten av småprat

Den senaste veckan har jag tagit tunnelbanan till och från jobbet. Det har en enda fördel framför att cykla, och det är att man kan sitta och läsa medan man åker. Fast vid åtta, när jag åker dit, och vid fem, när jag åker hem, är det så fullt med folk att man inte kan vända blad ens, än mindre sitta ner. Överhuvudtaget är det väldigt tråkigt. Hundra zombier som stirrar framför sig utan att se. Nästan alla har hörlurar. Antingen lyssnar de på musik eller pratar med någon i mobilen.

Tänk om man skulle dela upp tågen i samtalsvagnar och tystvagnar? Och då menar jag att man skulle få lov att prata med andra som sitter i samtalsvagnarna, inte bara ringa och skrika till någon i telefonen. Men vad skulle man prata om då?

Vädret kanske? Varför inte. Vi har ofta en nedlåtande attityd till småprat, skriver Malin Nordgren i en artikel på DN:s Insidan. Hon har läst forskaren Viveka Adelswärds kommande bok "Till struntpratets lov". (Adelswärd är professor i samtalsforskning - det vill jag också bli!)

Ett avsnitt i boken tar upp mobiltelefoner och struntprat. Där berättas om när ett tåg plötsligt slutade att fungera, så att passagerarna fick kliva av i vinterkylan och vänta på eventuella ersättningsbussar. I stället för att prata med varandra, tog alla upp sina mobiltelefoner och ringde någon för att prata av sig frustrationen eller för att själva skaffa sig skjuts.
Studier från flera länder visar att de flesta mobilanvändare ringer täta samtal till ett litet, begränsat antal nära personer. Det finns forskare som befarar att mobilanvändandet stärker de redan starka banden mellan närstående, medan de minskar den vardagliga kontakten mellan okända som är viktig för att sprida information, åsikter och idéer i samhället.

Jag minns en liten tant som jag träffade en gång, när jag kom fram till busshållplatsen på Bondegatan. Jag läste på tidtabellen och sa nånting till tanten om att bussen gick väldigt sällan på söndagarna. Tanten höll med. Sen blev det tyst en liten stund, men tanten blev nog glad av att träffa en medmänniska och ville gärna fortsätta att prata. Efter en liten stund sa hon, med en menande nick mot löpsedlarna utanför kiosken där vi stod:

- Och det här med Carola och Runar!

Det gick förstås bara att hålla med om. Sen hade vi en trevlig pratstund om äktenskap och vädret ända tills bussen kom. Varje gång jag tänker på den lilla tanten blir jag glad.

Uti hundrade år

När jag cyklade till jobbet i morse kände jag mig så himla glad! Hösten fanns som en föraning i luften men det var inte kallt, himlen var ganska blå, människorna som gick sina morgonstråk såg snälla ut och cykeln gick bra. I backen ner mot Karl Johans Torg gick det jättefort, så fort att två kostymkillar som gick i cykelbanan fick hoppa undan. Yiihaa!!! ville jag skrika men jag vågade inte för om jag skulle ramla av cykeln.

Vi har inte direkt firat min födelsedag idag, visserligen är jag en födelsedagoman men vi hade ingen tid för alla jobb och möten och träningar som hade lyckats tjocka ihop sig just den här dan. Det blir tårta i helgen istället, och kanske några presenter om jag har varit snäll i år. Hej familjen, här är några presentförslag!

• Modesty Blaise-affisch
• super-tekokare med olika grader
• wifi-hittar-tröja
• solburk
• cykellampa
• "Rendevous with Rama" av Arthur C Clarke
• "En läkares samvete" av Lars H. Gustafsson
• "Jesus son" av Denis Johnson
• "The Art of Detection" av Laurie R. King
• "Se Neapel och sedan dö" av Tomas Lappalainen
• "Fierce Invalids Home from Hot Climates" av Tom Robbins
• "The Book - On the Taboo Against Knowing Who You Are" av Alan W. Watts
• nästan vad som helst från Indiska
• en kamel kanske?
  
• eller nåt annat
  

Det enda jag saknade idag var min pappa. Han ringde alltid och sjöng på våra födelsedagar, en liten visa som ha hade hittat på själv och som var en blandning av olika födelsedagssånger som han sjöng med sin skrovliga röst. Jag hörde den i huvudet hela dagen, men det är inte samma sak. Hej Pappi i himlen, försök hitta en telefon däruppe nästa gång!

Hur som helst, det var en skön dag idag. Hoppas verkligen inte att jorden går under just nu när allt är så trevligt!

Ovanligt vanligt onormalt

På 80- och 90-talet hörde man ibland om amerikanska barn som hade fått diagnosen MBD, Minimal Brain Dysfunction (det som idag kallas DAMP eller ADHD). I många fall var det barn som verkligen var sjuka och som behövde hjälp och medicin för att fungera i vardagslivet. Men ett tag verkade det som om diagnoserna ställdes lite för ofta, för att man inte orkade ta tag i de verkliga orsakerna till att de här barnen inte betedde sig som önskat. Efter några år kom bokstavskombinationerna till Sverige. Kanske blev de lite för populära här också i början, men idag är det nog sällan som barn får diagnoser i onödan.

Det nya nu är vuxna med bokstavsdiagnoser. Och det finns fortfarande anledning att fundera på konsekvenserna av att man genast börjar leta efter hjärnskador när någon beter sig annorlunda eller inte riktigt klarar av det sociala och praktiska livet.

När man talar om diagnoser utgår man ofta från att det finns något som är normalt. Den som får en diagnos i form av en bokstavskombination är alltså onormal. Och det är inte bra.

Häromdagen läste jag om en mamma som hade fått diagnosen "vuxen-adhd". Hon beskrev hur hon skulle lägga i en tvätt, men kom på fem andra saker att göra på vägen och så när glömde bort tvätten. Nu hade hon fått en diagnos och tyckte att det var jätteskönt.

Beskrivningen av hennes symtom stämde bra in på mig. Det fanns en länk till ett ADHD-test på expressen.se så jag gjorde det och fick 5 rätt av 6 möjliga (jo, det stod så). Slutsatsen, enligt Expressen, var att om man får fyra poäng eller mer kan det innebära att man har vuxen-adhd och att man kanske ska vända sig till läkare eller annan specialist för utredning. Frågorna, och mina svar:

• Hur ofta har du svårt att avsluta sista detaljerna i ett projekt när mer krävande moment avklarats? (Ibland)
• Hur ofta har du svårt att få ordning på saker och ting när du ska göra ngt som kräver organisation? (Ibland)
• Hur ofta har du problem att komma i tid till avtalade möten, t ex läkartid eller åtaganden? (Ibland)
• Hur ofta undviker/skjuter du på att sätta igång med en uppgift som kräver mkt tankemöda? (Ofta)
• Hur ofta känner du dig överaktiv och tvungen att hålla igång, som om du gick på högvarv? (Aldrig)
• Hur ofta sitter du och plockar, eller skruvar på dig, när du är tvungen att sitta en längre stund? (Ofta)

En specialist skulle naturligtvis inte nöja sig med det här usla lilla testet, och jag skulle troligen inte få diagnosen ADHD. Att jag skjuter upp svåra uppgifter och tycker att slutet är motigast betyder ju inte att jag inte kan avsluta dem. Har jag en deadline så håller jag den. Och tvätten blir tvättad, även om det ibland innebär att jag måste stanna uppe sent och vänta på sista maskinen när jag egentligen borde sova.

Men om min hjärna nu skulle visa sig ha en gnutta för lite noradrenalin, eller vad det nu skulle vara för kemisk formel som gjorde mig till den jag är, så vill jag ändå inte ha en diagnos. Inte så länge jag kan få min vardag att fungera. Inte så länge jag bara är ovanlig eller opraktisk.

Det är bättre för oss människor att vi använder termer som ovanligt, opraktiskt eller osocialt istället för onormalt, tror jag. Och det är viktigt att vi är väldigt toleranta mot de som är ovanliga. Kanske allra viktigast att vi accepterar det ovanliga hos oss själva och försöker göra det bästa av situationen. Vi måste få välja att se våra egenheter, hur ovanliga de än är, som en del av lösningen. I stället för att se dem som ett problem.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, bokstavsdiagnoser

Kan man ha för många böcker?

Eller är det bara att sätta upp fler bokhyllor?

Det känns som en fråga som kan dela mänskligheten i två delar, ungefär som "är glaset halvtomt eller halvfullt". Vilken sort är du?

Idag fick vi hem det tredje och sista lasset böcker från P:s mamma som var snäll och lagrade halva vårt hem medan vi var ute och reste. Tolv kartonger. Det är roligt att packa upp dem, jag blir glad när jag hittar böcker som jag inte kom ihåg att vi hade. Titta, här är ju alla Agatha Christie-böckerna! Och Roald Dahl, och Dickens. Hoppsan - vi hade tydligen tre ex av A Christmas Carol. Och tre Idioten, och tre Odyssén.

Som synes har jag bara hunnit packa upp böckerna vars författare börjar på A-H, sen fick jag ta en paus. Dumt nog kom jag inte ihåg att lådorna var numrerade, så jag började med att packa upp låda 3 och 4. Ack! När jag upptäckte mitt misstag och började ställa upp låda 1 (Douglas Adams–Paul Auster) fick jag börja med att flytta alla redan uppställda böcker ner två hyllor. Tyvärr räckte det inte för att böckerna i låda 2 (Frank Baum–Michael Connelly) skulle få plats. Det var bara att flytta ALLA böcker en gång till.

Frågan är vad jag ska ta mig till när jag kommer till låda 12 (fakta: språk). Vi fick göra oss av med de ärvda, stora bokhyllorna när vi flyttade - de var för höga helt enkelt. Så nu har vi bara 44 hyllmeter Billy att spela med, och då ska alla papper och pärmar från gamla arbetsrummet få plats också. Det kommer aldrig att gå! (Och då har vi ändå ställt upp alla barnböcker på vinden - tjugo fulla banankartonger.)

Så nu är frågan - för många böcker, eller för lite bokhyllor?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, bokhyllor