Heja Rebecka! Jag menar Norge!

När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.

barnen var glada

studenterna var glada

alla var glada, och lite rörda.

Ja, ni fattar.

Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.

Nehe.

Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!

Män jag minns: Rockcliff Klasen

1980 var jag sjutton år och hoppade av gymnasiet. Jag och min kompis slutade samtidigt, vi ville leva i verkligheten och ha ett jobb istället för att gå i skolan. Båda hade jobbat ett år mellan nian och första ring och fått känna på lite självständighet.Vi fick jobb nästan direkt på Centraltvätteriet, med att sortera, mangla och vika sjukhustvätt. För några dagar sedan hittade jag gamla svartvita bilder som jag tog när jag jobbade där, ganska fina faktiskt för att vara plåtade av en slarvig tonåring! 

Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: "Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!".

 

(Jag sökte på "tall tanned man in light blue suit" på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)

Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket "Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan".

Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.

Ljud jag minns: böneutrop

För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.

Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:




Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka ("altitude sickness" eller "acute mountain sickness" – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.



På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.

Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)

Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.

Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.

Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.

Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.

Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även "Seagulls on things")

Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.

Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.

Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall – dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.

Ja, nu förstår ni hur jag har det!

disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)

disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.

disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.

* nsfw = not safe for work

Hundra, hurra (uppdaterad)

Nu haver jag skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, och nu ere slut, tut-tut-tut-tut-tut!

Det har varit roligt och ganska jobbigt. Men till stor nytta, för nu vet jag att det går, att jag kan disciplinera mig till att skriva varje dag även om inspirationen tryter, och även om jag är trött så ögonen går i kors.

Det kommer jag nog ändå inte att göra nu när jag inte måste. Det ska bli skönt att slippa stressen att skriva mot klockan. Men lite oftare än förut kanske!

Jag tittade igenom vad jag skrivit och är hyfsat nöjd. Den enda lösa tråden är ett uppslag i en kommentar från Lotten som jag inte har följt upp, men nu till sist gör jag det: tipsar om en slips som verkar bekväm men ändå förvånansvärt snygg.

Tut! *flyger bort med snabeln viftande i vinden*

Uppdaterat: Jag har inte alls skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, vilket Lotten påpekade i kommentarerna nedan. Men jag har skrivit hundra inlägg på 99,9 dagar (två råkade komma på morgonen och vid midnatt samma dag, den 4 mars). Det får duga! Tut!