Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på "dagens ungdom" redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Sista natten med tanden

Vaknade fyra i morse av en dov smärta i käken. Som om någon hade gett mig en saftig käftsmäll medan jag sov (tittade först ilsket på P men han sov och såg fullkomligt oskyldig ut). Smärtan blev bara värre och värre, jag försökte meditera och somna om men det var kört. Klockan fem gav jag upp och tassade ut i köket. Vet ni hur visset det kan kännas när man har tandvärk mitt i mörka ensamma köket klockan fem på morgonen?

Tur att det finns internet! Googlade på akuttandvård, pigan Lina och "sprit mot tandvärk" (dagens lärdom: tro inte allt du läser på Flashback).

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att värktabletter nog var enda räddningen: man ska ta en som börjar på A och en som börjar på I, det är tydligen den bästa kombinationen. Höll försiktigt i huvudet så att det inte skulle ramla av. Kunde inte tänka. Kunde inte ens dricka te. Kände mig ytterst beklämd. Väntade på lindring. Kollade på ett avsnitt av Hustle och ett av Grotesco och insåg när jag skrattade högt att värktabletterna funkat hyfsat. Där ser man!

Ringde tandläkaren och fick en tid på eftermiddagen. Tassade omkring, jobbade lite och vilade lite. Åkte till tandläkaren som tittade strängt på min sista visdomstand (jag fick två när jag var 14 men sen kom det inga fler) och sa: Den måste ut. Den har åkt upp för att den inte har någon motsvarande tand i överkäken, och den har ett hål, och tandköttet runt om är inflammerat. Den ska väck bara. Kom hit i morgon halv nio så opererar jag bort den.

Aj! Nej! Fy! Det enda jag minns av förra visdomstandsutdragningen var att det gjorde nåt så @¤#* ont. Och blogade. Men tandläkaren var obeveklig. Så det var bara att traska hem och dra i sig ännu en tablettkombo. Om jag tar två till innan jag går och lägger mig (och det gör jag nog) har jag sammantaget ätit mer smärtstillande på en dag än på de sista tio åren tillsammans. Fatta hur ont det gör!!!

Nu undrar jag: vad har man visdomständer till egentligen? Hoppas att det inte är något väldigt viktigt, eller att det faktiskt gör att man blir vis. För i natt är det sista natten med visdomstanden.

Tänk om tonåringarna skulle ställa samma krav på oss

Snart är det Valborg, till alla tonåringars föräldrars stora sorg. Systembolaget kör med sitt vanliga dubbel-tänk och gör reklamfilm med en psykolog som uppmanar föräldrarna att sätta gränser - för sina barn.

Samtidigt citerar man Folkhälsoinstitutet som säger att vart femte barn i Sverige lever i en familj med förhöjd alkoholkonsumtionen. Och eftersom vuxna är barns förebilder, är risken stor att dessa barn ska få alkoholproblem senare i livet, skriver man.

Det låter ganska troligt. Barn gör ju inte som man säger - de gör som man gör! Min generation fick inte heller dricka när vi var unga. Ändå är det tydligen minst var femte av oss som har alkoholproblem.

Kanske är det sant att alkoholdebuten sker allt tidigare. Enligt Socialstyrelsen togs i fjol 507 barn i åldern 0—14 år in i sjukhusens slutenvård för alkoholintag. Det är lätt att få panik som vuxen.

Lösningen är - som vanligt - att sätta gränser. För sina tonåringar. Nolltolerans gäller. Lås in barnen om det behövs. Gör vad som helst - bara du slipper ta ansvar för ditt eget drickande.

PS Mitt snack om unga och alkohol i P1 i fredags