2014 - året när vi får en smällkyss och vaknar

Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.

Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.

Vanlig situation nuförtiden:

• Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
• Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
• Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
• Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
• Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.

... med rätt att våldta?

Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.

Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var "svartmuskig". Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).

Läs mer i Bildskolan!

Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.

Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:

Om sexism:
• Vem fan bryr sig om sexismen? (ingen) Kakan Hermansson om varför vissa kvinnohatare kommer undan så lätt.
• Alla är pedofiler Genusfotografen diskuterar den manliga blicken.

Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om "massinvandring"? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.

Om tolkningsföreträde:
• Mitt namn är My My Vingren svarar Birro om varför feminism behövs.
• "Deras feminism handlar helt enkelt inte om mig" Maria Ramnehill om att även många feminister vänder ryggen åt transsexuella.
• Inomkritik: en guide Diskussionen om hur man ska, eller inte ska, identifiera sig med mer utsatta.
• Idag slutar jag bära namnet ni gav mig Kawa Zolfagary om att få vara stolt över sitt namn.

Bra om politik i största allmänhet:
• Kräv någonting av mig! Nina Björk, om att allting faktiskt kostar.
• De unga och otrygga kan förändra världen Daniel Swedin beskriver prekariatets osäkra framtid.

Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.

Och till sist, en otroligt lättfattlig förklaring till varför det Zlatan sa om att jämföra damfotboll och herrfotboll var så väldigt. väldigt dumt. Läst på damlandslagets lagkapten Caroline Segers instagramkonto.

Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.

Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!

Hej lucköppnare!

Hej! Jag heter Anna. Det här är min blogg. Eller en av dem i alla fall – jag skriver också på Lucke & Lull-bloggen

om boken (av & med Björn af Kleen), om föräldrarna, kärleken, arvstvisten ... rubbet

och på Vilken Lång och Konstig Resa-bloggen

(där du kan ladda ner min senaste bok helt gratis!)

och på lite andra ställen. Just idag har jag för första och förmodligen enda gången i världshistorien skrivit en gästlucka i Lottens Julkalender.

... och funnit bevis för att Lotten har en armé av kloner i sin källare.

Coolt, eller hur!
Jag vet! Jag känner själv att wow-faktorn är närmast enorm!

Hur som helst är ni välkomna hit. Jag brukar skriva lite mer sammanhängande, när jag inte skriver mitt i natten. Kom gärna tillbaka en sån gång. Och god jul!

(Hela det här inlägget var till för de helt nya vänner som kommer hit från facit och undrar var de har hamnat. Ni andra kan bara ignorera.)

(Nej just det det kan ni inte. Förlåt!)

Men som sagt god jul allihopa! Om vi inte hörs innan dess.

(Troligen inte. Det är ju jul ganska snart, har jag förstått.)

Boken om vår jorden-runt-resa är klar!

Äntligen! Nervöst! Men skönt! Jag tryckte precis på publicera-knappen för bloggen Vilken Lång och Konstig Resa, där du kan ladda ner e-boken med samma namn. Gratis! Eller betala om du vill.

en blogg om en bok om en resa

Den handlar om resan vår familj gjorde för några år sen, jorden runt i nästan ett år. Två vuxna och fyra barn som då var mellan 14 och 24 år. En svettig, rolig, frustrerande, galen och underbar resa som förändrade oss, och som vi aldrig glömmer!

Vilken Lång och Konstig Resa är en reseskildring. Kanske kan den få dig att vilja resa med din familj? Att våga?

Jag har aldrig gjort en e-bok förut, och det var en utmaning. Max byggde grunden och har hjälpt mig jättemycket. Jag bestämde mig för att skaffa ett ISBN-nummer men inte trycka den på papper alls, jag kanske gör det med tiden men än så länge känns det roligt att bara ge ut den digitalt. Eftersom jag själv drar mig för att betala för en bok jag inte vet nånting om kan du ladda ner den helt gratis. Men om du gillar den finns det flera enkla sätt att betala för den, så lite eller mycket som du vill!

Årets julklapp! För den som inte har råd att ge bort en råsaftcentrifug!

Kalendertips + bok på gång

Den här dagen gick ju löjligt fort. Slurp sa det bara. Bland annat på grund av vårt källarförråd som förhåller sig till ett världsmästerskap i Tetris som Mount Cook till Sir Edmund Hillarys bestigning av Mount Everest (bra övning alltså, för den som inte orkar tänka så här dags). Vi skulle få ut jullådorna och fick därför tillbringa en svettig dammig evighet med att dra ut och in och upp och ner andra lådor (mer som ett sextonspel än som Tetris nu när jag tänker på det) och när vi äntligen var klara och packade upp lådorna visade det sig att vi inte alls hade en trappljusstake! Det var bara en dröm tydligen.

Fler advenstdistraktioner: Julias gamla julblogg, skriven av en då trettonårig mig mycket närstående julgalning. Kladdventskalendern som är skattjakt på riktigt. Julkalendern i tv, som var oväntat rolig (och att andra säsongen av Äkta människor började idag!). Och förstås Lottens julkalender, det mest efterlängtade svarta hålet i hela universum.

Men mest tid tog det att hitta en bakgrundsbild till en sida om en bok som jag har skrivit och äntligen börjar bli klar med: Vilken Lång och Konstig Resa, om när hela vår familj åkte jorden runt i nästan ett år. Jag hade hoppats få ut den idag men sen sa det slurp, som sagt. Det visade sig att bilden måste vara precis 1800 x 1600, och roligast i utkanten. Och sen hittade jag inte hårddisken med alla bilderna från resan och sen var inte den bilden jag hade tänkt mig tillräckligt bra, det var för mycket plotter i den, och sen var jag tvungen att testa en massa andra bilder och fixa till dem i photoshop. Slurp.

Men jag hoppas bli klar i veckan, jag tror att boken kan bli en bra julklapp. Här är några av bilderna jag valde mellan:

SL, stoppa onödiga dödsfall nu

Igår kväll körde vårt tunnelbanetåg på en ung man på Östermalmstorgs station. Det var hemskt och sorgligt. Just när vi kom ut ur tunneln kastade sig föraren på tutan, sen hörde vi en otäck duns, sen tvärbromsade tåget och folk skrek på perrongen. Vi försökte ta oss ut för att hjälpa till men dörrarna var låsta. En ung kille sa att han var sjuksköterska och fick hjälp att få upp dörren med våld. Jag sprang ut och ringde 112, någon annan hade redan ringt.

Brandförsvaret var först på plats

Sjuksköterskan och några till satt vid killen som låg på perrongen. Alldeles för stilla. Det kändes som evigheter tills ambulansmännen kom.

När jag kom hem läste jag att en annan man ramlat ner på spåret och dödats av tåget i Flemingsberg. Ytterligare en annan svår olycka verkade ha hänt i Bålsta, och många vänner hade historier om tunnelbaneolyckor.

Oavsett om man blir knuffad, ramlar, går på spåret eller hoppar framför tåget med flit så måste det vara helt fruktansvärt för tågföraren. Om vi som satt på tåget blev chockade (och det var tydligen två på perrongen som svimmade) är det antagligen inget jämfört med det helvete tågföraren går igenom efteråt. Vilket inte ens går att jämföra med de anhörigas, familjen till den som dör.

Nu vänder jag mig till SL. Sätt stopp för dödsfall i tunnelbanan! Bygg glasväggar framför spåren, som de har i Köpenhamn, Paris, HongKong och Seoul bland annat. Det är dyrt men det räddar liv (och är bra på många andra sätt). Jag kan åka med hur skruttiga tåg som helst, bara de inte dödar någon på vägen!

Så oavsett om ni finansierar det med mer reklam (som jag avskyr), så kallade "fuskavgifter" (motbjudande, men det är en helt annan diskussion) eller helt enkelt tar ert förnuft till fånga och får politikerna att skattefinansiera kollektivtrafiken, så vill jag att varenda krona som behövs går till att rädda de liv som går att rädda.

Två mycket bra artiklar på YIMBY:

- En investering i säkerhet

- Hur många måste dö?

PS Det här handlar inte om att hindra folk som vill ta livet av sig, det är också en helt annan diskussion. Det handlar om att hindra folk som vill göra det genom att hoppa från t-baneperrongen, och om alla som inte alls ville dö eller bli lemlästade.

Polisen måste plugga på om demokrati

En vän åkte till Karlaplan i går kväll för att visa motstånd mot den manifestation som nazisterna i SMR (Svenska motståndsrörelsen) hade planerat att hålla utanför Greklands ambassad. SMR ville hylla två medlemmar i det grekiska ultranationalistiska och nynazistiska partiet Gyllene Gryning som sköts till döds nyligen. Vännen gick för att vara en del i motdemonstrationen, utan att göra annat än passivt motstånd och visa sitt ogillande av nazismen. I går var dessutom exakt 75 år sedan Kristallnatten, vilket gjorde att de svenska nazisterna framstod som ännu mer våldsamma och xenofobiska.

Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.

I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.

Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.

Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade "Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något".

Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.

Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.

Skymningsskällande hund lyste upp minne

I går kväll hände det nåt märkligt i min hjärna*. Det var mörkt ute, jag låg i soffan och hörde en hund skälla utanför fönstret. Det fick mig att tänka på "skymningsskällandet", ett ord jag minns från min barndom, från "Pongo och de 101 dalmatinerna". Tydligen är skymningen ett bra tillfälle för hundar att kommunicera över långa avstånd: dela med sig av viktiga nyheter och hålla kontakten i största allmänhet. Jag blev glad när jag tänkte på det, och kom ihåg vilket djupt intryck det gjorde på mig när jag var tio år och läste boken.

Men ... vänta nu, boken? Menade jag inte filmen – ja alltså självklart inte den löjliga spelfilmen med Glenn Close, utan den riktiga, tecknade filmen från 1961 ...

...  som Bill Peet (författare till boken "Min vän Capy") tecknade storyboard till?

Nej, svarade min hjärna och gjorde bilden lite tydligare. Det var faktiskt en bok, kommer du inte ihåg? Minns du inte bilden på mittuppslaget, med silhuetten av en stad i skymningen, och de första stjärnorna som tänds, och hundarna som skäller?

Jo just det!

The Hundred and One Dalmatians

Dodie Smiths "De hundra och en hundarna", som jag läste på kvällen i min våningssäng, med sänggardinerna fördragna, i ljuset av sänglampan i gul plåt och med den röda stickiga filten ovanpå täcket. Nu ser jag det tydligt!

Jag kan inte svära på att det var den här upplagan jag hade, dessutom bör det har varit den svenska översättningen jag läste. Och jag kan inte hitta någon bild på det där mittuppslaget någonstans. Men den är hur som helst illustrerad av tvillingsystrarna Janet och Anne Grahame Johnstone, vars intressanta och rörande historia jag verkligen rekommenderar er att läsa.

Här kan man läsa lite utdrag ur dalmatinerboken, och om skymningsskällandet. Smith skrev två böcker till på samma tema: The Starlight Barking (som jag måste läsa någon gång, tydligen en science fiction-roman för hundar) och The Midnight Kittens.

Bilderna här, och alla länkarna, hittade jag när jag plötsligt såg boken framför mig igen och började leta efter den på nätet. Men det märkliga och underbara var själva minnesbilden som plötsligt var upplyst i ett hörn av min hjärna som dittills legat i mörker. Som om en strålkastare hade tänts i just den lilla skrubben bara för att en hund skällde utanför på gatan, och kanske för att jag just då låg i soffan och inte gjorde nånting annat som distraherade.

Tänk på alla små mörka skrubbar som finns därinne fast man inte vet om det! Vad många strålkastare man skulle kunna tända, och hitta allt möjligt intressant!


* för övrigt en mening jag önskar att jag kunde skriva oftare

Ny blogg med Björn af Kleen: "Lucke & Lull"

Jag och Björn skriver tillsammans på en blogg om "Lucke & Lull"-boken, om allt som inte kom med i boken och lite till. Jag blir förstås jätteglad om ni vill läsa den! Och helst kommentera också! Och ännu mera mest berätta vad ni skulle vilja läsa om i den bloggen. Det går bra att skriva här i kommentarerna också.

luckelull.se

Att leva med den andra förälderns planering

En vän var orolig för sina barn. De var hos pappan och han hade lämnat dem ensamma en hel dag. Barnen är ganska stora, och jag tyckte att det lät som om han hade planerat det hela rätt okej, så jag sa till henne att hon säkert inte behövde vara orolig.

Vi var flera som pratade om det här (online) och en annan vän skrev ett svar lite senare som jag tyckte var så väldigt klokt. Jag har bett att få återge det här, för jag önskar att så många som möjligt kunde tänka som hon gör.

"Man kan ju aldrig kan ändra en annan människa!

Särskilt efter en skilsmässa är det vanskligt att lägga sig i vad den andre personen gör, i sitt liv. Även vad gäller barnuppfostran. I nio fall av tio tar det bara energi för den som är missnöjd med hur den andra föräldern beter sig.

Det går inte att ändra på papporna. Egentligen borde man aldrig lägga sig i, om det inte handlar om ren misshandel eller vanvård. Det enda som händer är att man själv känner irritation, frustration och ilska över saker man ändå inte kan ändra på.

Mitt liv blev så mycket bättre och jag blev en så mycket bättre och mer närvarande mamma när jag bestämde mig för att bara stå ut. Inte prata med min före detta make, inte älta alla fel han gjorde.

Det är naturligt att man blir upprörd. Om man vore överens om exakt hur barnen ska uppfostras kanske man aldrig hade skilt sig. Det är ändå en rätt djup och grundläggande sak, hur man är förälder.

Men vem har rätt att bestämma vad som är bra föräldraskap? Min före detta make tycker att jag är en riktigt usel förälder. Han har bråkat med mig om hur jag är. Men inte har jag ändrat mig för det, lika lite som han skulle ändra sig om jag försökte påverka honom.

Man kanske inser en dag att man faktiskt fick barn med fel person. Han, eller hon, kommer tyvärr alltid vara deras förälder. Det spelar inte ens någon roll hur rätt man själv gör, om den andra hela tiden gör fel. Det kommer  påverka och gå ut över barnen. Men det kan man inte göra så mycket åt!

Då är det bättre att göra så bra och rätt man kan själv. Man behöver också inse att de flesta bär med sig någon form av större eller mindre olycka från barndomen. Det är sånt som gör oss till de människor vi är. Det går inte att skydda sina barn från sådant. Det går inte att skydda dem från besvikelser. Det går inte att i efterhand skydda dem från den andra föräldern."

Så väldigt bra sagt, tycker jag. Man måste helt enkelt lära sig att leva med att man är två, helt olika, och fokusera på sitt eget ansvar. Naturligtvis under förutsättning att barnen inte far direkt illa – men även det kanske man oroar sig ännu mer för just för att man är skilda och osams. Om min vän som först ställde frågan bara hade varit borta över dagen kanske hon inte alls hade blivit lika stressad över pappans planering.

TV-sändning räddad av ingefära och autopilot

Vi var på Bokmässan förra veckan och traskade omkring där när det plötsligt ringde en vänlig person från TV4 och frågade om jag ville vara med på Malou Efter 10, och prata tillsammans med Björn af Kleen om Lucke & Lull, och om arvstvisten. Jag svarade ja, eftersom Björn skulle vara med, då måste ju jag också våga. Fast det var direktsändning!

Idag sändes det, och jag ägnade hela dagen igår till att vara uppskärrad och ha ångest och spela upp alla möjliga gräsliga scener i mitt huvud. Dessutom vaknade jag fyra i morse med helt galet ont i halsen. Gjorde te med massor av hackad rå ingefära, citron och honung, drack en stor kopp och lyckades somna om. Det gjorde mindre ont när jag vaknade, men jag hade ingen röst alls! Så jag lindade en varm halsduk runt halsen, gurglade mig med saltvatten, drack mer ingefärste, proppade i mig halstabletter och åkte till studion.


Leif G W Persson var Malous första gäst och ser lite ut som jag kände mig i morse. Dock försvinner han med en gång om man klickar på länken. 

Jag vet att jag verkar helt lugn när jag är med i radio eller tv, eller föreläser. Men det är för att min själ i själva verket har flytt min kropp i panik, och slagit på autopiloten. Det verkar funka varje gång, så jag klagar inte, men fram till den sekund som det börjar har jag hjärtklappning och ont i magen, och efteråt kommer jag inte ihåg ett ord av vad jag har sagt. Så i eftermiddag har jag legat nerbäddad i soffan med ingefärste och tittat på TV4 Play, och bortsett från att det är ohyggligt pinsamt och konstigt att se sig själv så tycker jag att jag sa åtminstone en del av det jag ville säga.

Men verkligen inte allt! Tiden gick så himla fort, när Malou tackade för att vi hade medverkat kändes det som det hade gått högst fem minuter. Absolut inte tjugo. Jag som hade velat berätta om hur det gick till när Björn och jag började skriva tillsammans. Och mer om min pappa, och hur det var när han och min mamma träffades. Om alla kärleksbreven jag och Björn hittade i min mammas lådor, och om en massa andra saker. Det hade nog tagit en timme, minst.

PS Jag blev helt stjärnslagen av att dela sminkloge med Helena von Zweigbergk. Ni lyssnar väl på hennes radioprogram Oförnuft och känsla? Helt lysande radio emellanåt!

Varför du borde oroa dig för mitt öde

Jag förlorade nyligen en arvstvist. Först sa tingsrätten nej till mitt krav på att min pappas andelar i Bonniers skulle räknas i min laglott. Sedan sa hovrätten också nej. Slutligen bestämde sig Högsta domstolen, efter bara några veckors betänketid, att jag inte fick överklaga hovrättens dom.

Det är enormt tråkigt, av flera skäl. Ett är förstås att jag misslyckades med att få rättvisa för mina barn, så att de skulle få samma rättigheter och plikter som sina kusiner. Ett annat är att jag kanske måste betala Bonnieradvokaternas (antagligen skyhöga) kostnader.

Men det viktigaste skälet till att jag är arg, och det som alla borde bli arga av, är att Högsta domstolen nu har slagit fast att man helt lagligt får kringgå Ärvdabalken 7:4, det förstärkta laglottsskyddet. Inte alltid såklart, men förutsatt att man vidtar vissa mått och steg.

I mitt fall påstod advokaterna att min pappa hade gett bort andelarna till de andra barnen och barnbarnen, inte som förtida arv utan som presenter, för att han haft ett "på förhållandena under livstiden inriktat intresse" att uppmuntra dem till att bli goda delägare. Och att jag inte hade kommit på fråga för att jag inte levde med min pappa och därför inte hade uppfostrats i den så viktiga "judiska och liberala familjetraditionen".

Samtidigt sa de att jag inte heller hade kommit på fråga eftersom jag är ett oäkta barn. Ja, de sa exakt så. Och ett oäkta barn får inte äga andelar i Bonniers, enligt deras regler från 1830-talet (som nyligen uppdaterades, utan att man ändrade på just den punkten). Så även om min pappa hade velat ge mig andelar, exakt lika många som mina syskon med familjer fick (2046 var), hade jag enligt advokaterna inte fått behålla dem.

Och det är, enligt min mening, den verkliga anledningen till att jag inte fick ärva andelar. Jag är oäkta. Därmed, i deras ögon, opålitlig. De resonerar precis som man gör i ett fideikommiss: endast inomäktenskapliga söner får ärva, för döttrar och bastarder kan vilja dela med sig av pengarna och makten till män och kvinnor utanför familjen.

Men det argumentet håller inte i rätten! Så då hittar man på det där "på förhållandena under livstiden inriktat intresse", som är en av de saker man måste kunna visa för att undkomma det förstärkta laglottsskyddet. Och det var upp till mig att bevisa att det inte var sant, trots att jag inte har en chans att komma åt bevisen som ju ligger inlåsta i familjeföretaget.

Jag har haft ett enormt stöd av familj och vänner genom allt det här, och det är jag djupt tacksam för. Men någon enstaka gång råkar jag på folk som tycker att jag är ute och cyklar. "Men alltså", säger de, "man får faktiskt ge bort sina pengar till vem man vill! Om din pappa inte ville att du skulle få andelar, då måste du väl respektera det?"

Om man tänker så, då måste man ju också vara okej med att en förälder bara låter sina söner ärva. Att alla föräldrar gör det! Och man måste vara helt okej med att själv inte får något, fast de andra syskonen får. (Det är få som håller med så långt.)

Jag vill säga så här: det är inte synd om mig. Jag får inte de enorma summor som mina syskon har fått. Jag kan inte starta några bokförlag, uppfinnarverkstäder, filmproduktionsbolag eller ekologiska gårdar. Men det kunde jag inte förut heller, så det är ingen skillnad. Mina barn får inte samma chans till jobb, utbildningar och resor som sina kusiner. Men de klarar sig bra ändå: de är smarta och modiga och kommer att klara sig hur bra som helst i livet.  

Det är inte det som är det stora problemet här. Det stora problemet är att hovrättens dom går att läsa som en instruktion till hur man kringgår det förstärkta laglottskyddet. Det kräver lite planering, men det är absolut inte svårt. För några månader sen träffade jag en mycket ansedd advokat som bekräftade exakt detta – han hade själv hjälpt flera klienter att komma runt det. "Fult, men effektivt" sa han om tillvägagångssättet.

Det är möjligt att alla advokater redan vet om det här. Jag har fått lära mig det den hårda vägen, och jag vet att de flesta vanliga människor jag pratar med är lika övertygade som jag var för sex år sedan om att laglotten är självklar. Det är problematiskt att en lag som många uppfattar som stenhård i själva verket är helt tandlös.

Det tycker jag borde oroa de flesta, för det är ett steg på väg tillbaka till medeltiden. Väldigt praktiskt för några få, rika människor. Förödande för jämlikhet och rättvisa.

För mig och min familj finns inget mer att göra åt det här. Högsta domstolen har sista ordet. Det enda jag vill ha sagt nu är att ni inte behöver oroa er för mig, men gärna fundera vidare på hur makt ärvs och fördelas!

Jag tror inte att jag kommer att skriva mer om det här, om det inte händer något anmärkningsvärt. Men jag länkar till artiklar och sånt, och uppdaterar vartefter. Och diskuterar gärna i kommentarerna, som vanligt.


• Björn af Kleens bok "Lucke & Lull" som bland annat handlar om tvisten (och som jag har medverkat i)

• Björn läser högt ur boken på Kulturhuset/Studion 

• Jeanette Bonnier, största delägare i Bonniers svarar på Stina Dabrowskis fråga om huruvida inte reglerna som utesluter oäkta barn borde ändras (från 12 minuter in i filmen, där den börjar om du klickar på den här länken, och cirka tio minuter framåt):



• Jeanette intervjuas av Skavlan några dagar senare, de pratar om tvisten mellan cirka 8:20 och 12:20

• Jan Guillou recenserar boken, och tvisten, i Aftonbladet

• Fokus: En familjeaffär
 
• Jag är arg i Resumé 

• SVT Kulturnytt recenserar Björns och Bernt Hermeles böcker:

Livet som stugvärd

I år var jag stugvärd i Teusajaurestugan i tre veckor. De skönaste veckorna på hela året! Ojämförligt! I många år har jag bara varit wannabe / hangaround stugvärd till P, som började för hundra år sen och gjorde sin sextonde säsong i år. Men i år jobbade jag också, på riktigt.

Blicken stadig, fjärran mot fjällen.
Förtroendeingivande, inte sant?

Så här går det till när man stugvärdar: Först utbildar man sig. Kolla med STF hur det går till! Sen söker man jobbet på hösten och då får man tala om när man kan jobba och hur länge, och vilka stugor man helst vill jobba i.

Framåt februari får man besked om var och när man ska jobba. Då är det hög tid att planera och köpa all mat man ska ha under tiden – den måste skickas upp till stugan med bussgods och snöskoter innan snön smälter. Så man skriver ner allt man ska äta till frukost, lunch, mellis, middag etc i tre veckor (eller hur länge man nu ska jobba). Allt måste vara sånt som håller sig under lång tid i skafferi eller jordkällare. Sen handlar man det och packar ner allt i banankartonger, och skickar iväg. Hejdå maten, ses om några månader!

Tre veckors käk

Man kan skicka med böcker också, och kläder och allt man kan undvara tills man ska gå upp: allt för att göra den egna ryggsäcken lättare. Det finns visserligen stugor som ligger nära civilisationen, och stugor med butik, men vi föredrar stugor som ligger miltals från ära och redlighet och kiosker. Man har det man har, och det man glömde får man vara utan!

När arbetstiden börjar reser man upp med tåg, flyg eller nåt annat fordon till den stuga man fått sig tilldelad (inte alltid någon av de man har föreslagit). Sista biten får man gå, om man som sagt gillar att bo långt från allfarvägarna. Till Teusajaure är det 16 kilometer att gå från busshållplatsen, och en stigning på 400 meter. Det tar mellan fyra och åtta timmar att gå, beroende på väder, vana och skor. Allra sista biten ror man över Teusasjön, eller blir hämtad i motorbåt av den stugvärd man ska lösa av.

En knapp kilometer. Man kan förstås simma över också, men det är kallt!

Själva jobbet då? Det varierar lite mellan olika stugor, men det som är lika överallt är att man

• tar betalt av stuggäster, tältare och dagbesökare och säljer medlemsskap i STF
• hjälper folk tillrätta om det behövs, till exempel genom att visa var de kan hämta vatten och hugga ved eller genom att tipsa om dagturer, väder, bra rastplatser och annat som de vill veta
• ser till att gäststugan har blivit ordentligt städad varje morgon (det är gästerna som ska städa efter sig själva, ta in nytt vatten, fylla på ved och sånt men ibland måste man avsluta jobbet)
• underhåller stugorna: byter gasoltuber, städar dassen, håller rent i vedboden, sopsorterar, bränner skräp och så vidare
• lämnar en rapport och en ekonomisk redovisning till stugvärdschefen efter avslutat jobb.

Om stugan har försäljning (som ungefär varannan stuga har) står man i butiken varje dag. Om det finns bastu ingår att tända kaminen varje dag och städa bastun varje vecka. Finns det båtled kör man båten flera gånger varje dag om gäster vill åka över. Är man säsongens första stugvärd så är det ett visst jobb med att öppna stugplatsen; den som stänger stugan för säsongen har ännu mer jobb med att städa ur allting.

Är man stugvärd i en välbesökt stuga på Kungsleden under högsäsong blir det väldigt mycket jobb. Har man blivit tilldelad en väldigt avlägsen och liten stuga under lågsäsong blir det mycket fritid. Vi jobbade i en mellanstor stuga under både hög- och lågsäsong i somras och hade ganska mycket att göra, men vi var två och delade upp jobbet mellan oss. För det mesta var det lugnt.

Ett hårt jobb, men någon måste göra det

Några gånger när det inte var några gäster tog vi en förmiddag och åkte ut med båten och fiskade. Mitt bästa sommarminne för året är från en sån förmiddag: vi lät båten driva långsamt genom ett sund, åt vår medhavda matsäck, fiskade, låg och blundade i solen. De enda ljud som hördes var vattnet som kluckade mot båten, vinden som susade lite i fjällgräset, en enstaka fågels rop.

Tillsätt endast kluck och sus

Inga mygg, för ovanlighetens skull. Fiskarna nappade som tokiga. Jag låg i båten och läste och höll på att somna i solen men tittade upp och fick syn på en stor älg några hundra meter bort, den stod mitt i det grunda sundet och betade sjögräs.

Okej mer stämningsbild än faktisk älgbild men ni fattar

Är inte det lyx, undrar jag? Välfärd, till och med.

I Teusajaurestugan är man nästan helt avkopplad från resten av världen. Det finns ingen mobiltäckning, inget internet, inga tidningar, ingen tv. Det finns en radio men mottagningen är sådär och den drivs av solceller så man lyssnar mest bara på nyheterna och vädret, för att spara batterierna. Det finns också en satellittelefon men den väger fem kilo och det kostar jättemycket att ringa och samtalet bryts flera gånger i minuten, så den använder man bara i nödfall. Det finns också en hjälptelefon med direktlinje till polisen. Den får man verkligen bara använda i nödfall.

Men det är väldigt skönt att ha så lite information omkring sig. Inget som stör, inga oviktigheter som tar ens uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt att gå ner i varv. Bara sitta och göra ingenting. Stirra på de urgamla bergen som ligger där, vilda och orörda. De bryr sig inte om att vi är där. Det är väldigt lugnande.

Fast ibland hittar man nåt spännande!

Boken "Lucke & Lull" är klar!

"Lucke & Lull" kom ut för en vecka sen! Och den är så fin. Och bra! Jag är verkligen väldigt jätteglad!

Omslag: Elsa Wohlfahrt

Recensionsdag (den dag tidningarna får skriva om den) är den 21 september, men det är redan några som har tjuvstartat, bland annat DN (i papperstidningen idag) och Resumé som skriver att "Björn af Kleen har vårdat sina verktyg. Han håller ryggen fri. Han anger källor när han inte själv har gjort egen research. Han får komma in i styrelserummen på Bonnier och prata med Carl-Johan och Jonas. Det är pannlampan på, ner i schaktet och upp med guldet."

(Jag vill här passa på och dementera att jag har blivit intervjuad av Bernt Hermele för den andra boken om Bonniers, "Firman", som också recenseras av Resumé. Jag står som "intervjuad" men det är jag alltså inte, och jag har inte läst hans manus i förväg, då hade jag rättat till en massa saker om mig och mina föräldrar som är fel.)

I lördags var det presentation av boken på Akademibokhandeln, tjockt med folk, många av Lulls gamla vänner. Förlagschefen Svante Weyler intervjuade Björn, och publiken ställde smarta intressanta frågor.

Här syns bara en liten del av publiken, det var folk ända upp till sci-fi-avdelningen

Och boken säljer redan bra! Tydligen är det sån efterfrågan att förlaget har fått utöka upplagan rejält. Vilket är rätt ovanligt när det inte ens har varit recensionsdag.

Såklart kommer det att vara en massa aktiviteter på Bokmässan, kolla här vad som är planerat än så länge.

Om du vill läsa den kan du köpa den som e-bok eller som inbunden, eller låna den på bibblan. Man kan smygläsa en ganska lång del på Weylers hemsida (fast det är inte den bästa biten tycker jag).

Kort sammanfattning för dig som har missat allt mitt tidigare tjat: "Lucke & Lull" är resultatet av att jag och Björn af Kleen slog ihop två historier till en: hans om hur makten ärvs i borgerliga familjer, min om mina föräldrar, deras märkliga relation och konsekvenserna av den. Vi har samarbetat mycket, men jag står inte som författare i boken eftersom det är Björn som har skrivit allt, och stora delar har han jobbat helt ensam med. Jag har bidragit med minnen, grubbel, brev, dagböcker, bilder och kontakter.

Om det skulle vara så att ni har läst den och tycker någonting får ni gärna skriva det här! Eller länka till det skrivna.

Min mamma i andras ögon

Får man som författare lämna ut andras privatliv? Genom åren har jag skrivit om det då och då, senast om Felicia Feldts bok. Då var redan boken om min mamma och pappa påbörjad och den gör förstås att jag tänker mycket på det. Den handlar ju också om min egen familj och om mina syskon. Hur mycket ska man avslöja om sig själv? Om andra?

Nu är det ju Björn af Kleen och inte jag som skriver. Jag har berättat för honom, delat med mig av min historia, mina brev och minnen. Men han har pratat med många andra också. Jag får veta saker om min mamma och pappa som jag inte visste förut. Min mamma framstår inte alltid i världens vackraste ljus. Som chefredaktör för Kamratposten var hon hård, utan pardon, vissa var rädda för henne. Nyckfull, taskig, högfärdig är ord som en del av de intervjuade använder – folk som jobbade på KP, som jag kände när jag var liten.

min besvärliga/modiga mamma

Det framgår visserligen också att hon var orädd, att hon alltid hade läsarnas bästa för ögonen och aldrig svek dem, vad det än kostade.

Men jag blev ändå ställd när jag läste de där intervjuerna, och först väldigt ledsen. Min mamma! Jag menar jag vet att hon var besvärlig. Jag var ju själv arg på henne jämt. Hon var ofta helt hopplös, utan självdistans, lättsårad, utan förmåga att ta konflikter på ett vettigt sätt.

Men får andra verkligen säga det?

Och allra först tänkte jag: Varför har de aldrig sagt det där till mig? Jag trodde ju att de gillade henne. De var på hennes begravning, sa snälla saker.

Men å andra sidan. Varför skulle de ha sagt till mig att de var arga på henne. Jag är ju hennes dotter, lilla Anna i deras ögon. Och kanske till och med att de gillade henne också, i andra sammanhang. Hon var ju inte rakt igenom omöjlig, hon hade fina sidor, var rolig och generös och lojal. Och gjorde bra saker som sagt.

Ändå, och fast det är helt ologiskt och dumt, tänker jag att hon skulle ha blivit så himla ledsen om hon hade sett det. Sigrid "Sicce" Kahle var en av hennes äldsta vänner och min gudmor. När hon gav ut första delen av sina memoarer för tio år sedan hade hon skrivit en del om min mamma. Bland annat om hur Lull hälsade på hos Kahles när de bodde i USA 1968, och hur hon skällde ut både värdparet och gästerna för att de var såna inkrökta förtryckare. Om hennes hetsiga humör och politiska enögdhet. Lull blev helt knäckt när hon läste det, fast det mesta var ganska diplomatiskt uttryckt (och sant, ur ett perspektiv i alla fall). Hon sa upp bekantskapen med Sicce och var verkligen helt förkrossad. De blev vänner igen efter några år, men ändå.

Sicce tyckte förstås också att det var hemskt. Andra delen av hennes memoarer kom ut för någon månad sen och hon säger i en intervju i SvD att hon fasar ännu mer den här gången för hur folk ska känna sig beskrivna, eftersom "Jag vill skildra det som hänt fullkomligt autentiskt, och då måste det osympatiska och otrevliga vara med".

Jag håller med. Trots att jag tror att min mamma skulle reagerat likadant igen, om hon kunnat läsa andra delen av Sicces memoarer.

Lucke & Lull (och bebis-jag)

När det gäller Lucke & Lull är jag som sagt kluven. Å ena sidan vet jag att hon skulle bli ledsen av kritiken (det hon skulle uppfatta som kritik). Å andra sidan skulle hon säkert vara stolt över att boken kom ut, och tycka att den var väldigt bra (för det är den). I vilket fall så kramas mitt hjärta ihop lite varje gång jag tänker på det. Helt oförnuftigt, men ändå.

PS Mer läsvärt om att lämna ut andra: litteraturkritikern Ulrika Milles i en artikel på Insidan i DN, och i Dagens Arena om "Den skoningslösa författaren".

En abrovink

Fick nyss frågan: vad är en abrovink?

Försökte beskriva men blev osäker.
Visst är det en slags ...?
Alltså  när man ...?

Fick ta hjälp av Wiktionary och Synonymer.se. Men innan du kollar på länkarna: vad tycker du att en abrovink är? Och hur ska det stavas?

fast ändå inte

Inte som vi säger, men som vi gör

Ett upprop: Låt barn vara barn: Bränn alla behåar för barn. En mamma har upptäckt att många småtjejer vill ha behå och smink, och tycker att det är galet. Ja, det är galet! Det är inte nytt förstås, det bara kryper neråt i åldrarna. I slutet av 90-talet ville tioåriga tjejer ha stringtrosor, för det hade "alla andra". I en av mina döttrars klass vägde sig åttaåringarna varje dag inne hos skolsyster och tävlade om vem som var smalast. Diskussionen har pågått länge, men det är bra med nytt bränsle till behåbrasan.

Men det kanske inte räcker med att ifrågasätta klädkedjorna och föräldrarna som faller till föga för tjatet. En mycket bra text i Blekk sätter fingret på den ömmande punkten: det är vi vuxna som visar hur det ska vara. Vi lär dem maskeraden – klart att barnen vill gå. Vuxna kvinnor lägger ner enormt mycket tid och pengar på att vara så sexuellt attraktiva som möjligt (och är villiga slavar till mode- och skönhetsindustrin, man måste alltid följa företagens regler för vad som är sexigt, inte tänka själv). Så varför skulle inte barnen vilja göra likadant? De ser vad som är viktigt för oss vuxna: perfekt yta. Då vill de också ha en perfekt yta. Vi kan tycka att de är perfekta som de är i sina barnsliga kroppar men det hjälper inte, vi kan aldrig ha två helt olika regelsystem för barn och vuxna och hoppas att barnen ska gå med på det. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. De vill vara som vi, bli som vi. De går förhoppningsfullt i våra fotspår.

Det är precis så enkelt. Om vi verkligen vill att barn ska vara nöjda med sig själva som de är, då måste vi också vara nöjda med de vi är. Med den kropp och det utseende vi har.

Samma sak med nakenhet. Häromdagen hade jag det sjöblöta nöjet att vakta en väns barn vid en plaskdamm. Det var soligt och barnfamiljerna vallfärdade dit. På hundra påklädda ungar gick det en naken. Kläder mot skadlig solbränna är förstås bra, men oftast handlar det om något helt annat, om vår religion och kultur. På sommaren när det äntligen är möjligt att klä av sig ska vi ändå skyla oss, av "anständighet", det vill säga för att inte väcka sexuellt begär. Förr i tiden ansågs det behovet inte gälla småbarn, men idag vet vi att det finns störda människor som går igång på barn för att de inte kan hantera vuxen, jämlik sexualitet. Så vi låter inte barnen springa nakna, eftersom det kan finnas pedofiler som glor. Ändå är det många föräldrar som snarare förstärker det sexuella genom att köpa bikinis till sina småtjejer, med överdelar som som för tankarna till kvinnobröst och små trosor istället för badshorts, eller baddräkter som sitter högt uppe på låren, som för att framhäva benen.

Och jag sitter och funderar över hela nakengrejen. De föräldrar som låter sina barn springa nakna är modigast, bestämmer jag mig för. Om alla gjorde som de skulle vi avdramatisera nakenheten. Vad gör det om någon glor? Låt dem glo. Vi måste ta vårt vuxenansvar och fokusera på de verkliga problemen: att vi lever varje dag i en kultur som håller nere kvinnor, att vi är så ängsliga för att inte behaga, att vi är dåliga på sexuella relationer. Vi måste sluta vara så upptagna av oss själva och våra kroppar och börja titta på våra fotspår istället, där barnen går. Hur gör vi dem så bra som möjligt?

Befria de palestinska bubblorna

Slog upp tidningen i morse och fastnade med blicken på en bekant annons, den från Returpack om att man spar energi genom att panta flaskor. Eller? Nånting såg annorlunda ut.

Vänster: panta mera. Höger: panta mindre.

Läste texten och insåg att annonsen var från företaget Sodastream som vill att man inte ska panta mera, det vill säga inte köpa PET-flaskor överhuvudtaget utan kolsyra sitt eget vatten. Ja jo det är ju bra, synd att kolsyrepatronerna är så dyra bara.

Vänster: Sodastream ockuperar. Höger: Köp Sodastream.

Fortsätter läsa på motstående sida: DN Debatt. "Dags kräva märkning av alla bosättarprodukter", ja det håller jag absolut med om. Det är föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred som vill få Israel att ändra sin bosättarpolitik genom att sätta press på bosättarekonomin. Tydlig märkning av varor som producerats på ockuperade områden skulle vara ett första steg i rätt riktning. Sverige och EU måste agera, skriver föreningen.

"Regeringen Netanyahus bosättarpolitik på den ockuperade Västbanken håller på att omöjliggöra en tvåstatslösning och öppna för en israelisk stat mellan Jordanfloden och Medelhavet, befolkningsmässigt dominerad av palestinier som andra klassens medborgare. (...) De israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken är, enligt internationell rätt, olagliga och utgör det största hindret för fred. Därför har EU nu beslutat om ett nytt samarbetsdirektiv med Israel som uttryckligen skiljer mellan Israel och bosättningarna, men som tyvärr undantar handeln med produkter. (...) Men Storbritannien, Danmark och Nederländerna har påbörjat ett arbete för att genomföra märkning av bosättarvaror. Även i Sverige växer opinionen för kravet på “märkning av ockupationen”. (...) Starka kommersiella och politiska intressen motsätter sig en fungerande märkning och gör allt för att förhindra insyn i varornas ursprung. På detta finns många exempel. Ta SodaStream (producerar kolsyremaskiner), som har tillverkning i Mishor Adumim på ockuperad mark, men framgångsrikt har felmärkt ursprunget genom att ange bolagets huvudkontor i Israel som tillverkningsort."

Tittar på annonsen igen. Set the bubbles free står det. Sorry Sodastream: ni har en bra poäng och jag håller absolut med om att man inte ska köpa PET-flaskor för ofta (även om man självklart ska panta de flaskor man köper). Men så länge ni tillverkar era bubblor på olagligt ockuperad mark och dessutom försöker dölja det med falsk ursprungsmärkning tänker jag bojkotta er.

Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång

I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. - Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. - Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!

Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.

ett år och en skön unge senare

Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: - Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.

För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?

När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. - Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.

Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa - Så där vill jag också se ut. - Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.

Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!

snaggad och glad!

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på "oss", eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade "barnboksmaffian" (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – "vi är ju sex stycken" fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Tummar önskas inför kinesisk föreläsning

I morgon eftermiddag ska jag hålla en tre timmar lång föreläsning på engelska, med simultantolk till kinesiska, för en delegation med kinesiska och internationella deltagare i nånting som heter China Council for International Cooperation on Environment and Development. De är i Stockholm för att studera sånt som allmänhetens deltagande i planering och beslutsfattande, öppen förvaltning, meddelarskyddet, kommunikation kring miljöolyckor och hur medborgare, media, organisationer och myndigheter använder sociala medier.

Jag är ganska nervös. När jag provpratade idag blev jag hes efter tio minuter. Hur ska det gå?

Håll gärna en tumme!

Heja Rebecka! Jag menar Norge!

När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.

barnen var glada

studenterna var glada

alla var glada, och lite rörda.

Ja, ni fattar.

Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.

Nehe.

Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!

Män jag minns: Rockcliff Klasen

1980 var jag sjutton år och hoppade av gymnasiet. Jag och min kompis slutade samtidigt, vi ville leva i verkligheten och ha ett jobb istället för att gå i skolan. Båda hade jobbat ett år mellan nian och första ring och fått känna på lite självständighet.Vi fick jobb nästan direkt på Centraltvätteriet, med att sortera, mangla och vika sjukhustvätt. För några dagar sedan hittade jag gamla svartvita bilder som jag tog när jag jobbade där, ganska fina faktiskt för att vara plåtade av en slarvig tonåring! 

Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: "Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!".

 

(Jag sökte på "tall tanned man in light blue suit" på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)

Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket "Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan".

Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.