TV-sändning räddad av ingefära och autopilot

Vi var på Bokmässan förra veckan och traskade omkring där när det plötsligt ringde en vänlig person från TV4 och frågade om jag ville vara med på Malou Efter 10, och prata tillsammans med Björn af Kleen om Lucke & Lull, och om arvstvisten. Jag svarade ja, eftersom Björn skulle vara med, då måste ju jag också våga. Fast det var direktsändning!

Idag sändes det, och jag ägnade hela dagen igår till att vara uppskärrad och ha ångest och spela upp alla möjliga gräsliga scener i mitt huvud. Dessutom vaknade jag fyra i morse med helt galet ont i halsen. Gjorde te med massor av hackad rå ingefära, citron och honung, drack en stor kopp och lyckades somna om. Det gjorde mindre ont när jag vaknade, men jag hade ingen röst alls! Så jag lindade en varm halsduk runt halsen, gurglade mig med saltvatten, drack mer ingefärste, proppade i mig halstabletter och åkte till studion.


Leif G W Persson var Malous första gäst och ser lite ut som jag kände mig i morse. Dock försvinner han med en gång om man klickar på länken. 

Jag vet att jag verkar helt lugn när jag är med i radio eller tv, eller föreläser. Men det är för att min själ i själva verket har flytt min kropp i panik, och slagit på autopiloten. Det verkar funka varje gång, så jag klagar inte, men fram till den sekund som det börjar har jag hjärtklappning och ont i magen, och efteråt kommer jag inte ihåg ett ord av vad jag har sagt. Så i eftermiddag har jag legat nerbäddad i soffan med ingefärste och tittat på TV4 Play, och bortsett från att det är ohyggligt pinsamt och konstigt att se sig själv så tycker jag att jag sa åtminstone en del av det jag ville säga.

Men verkligen inte allt! Tiden gick så himla fort, när Malou tackade för att vi hade medverkat kändes det som det hade gått högst fem minuter. Absolut inte tjugo. Jag som hade velat berätta om hur det gick till när Björn och jag började skriva tillsammans. Och mer om min pappa, och hur det var när han och min mamma träffades. Om alla kärleksbreven jag och Björn hittade i min mammas lådor, och om en massa andra saker. Det hade nog tagit en timme, minst.

PS Jag blev helt stjärnslagen av att dela sminkloge med Helena von Zweigbergk. Ni lyssnar väl på hennes radioprogram Oförnuft och känsla? Helt lysande radio emellanåt!

En film om te

Lotten delar med sig av en rolig stop-motion-film i sin blogg idag och frågar om vi har sett nån rolig film nån gång. Därför presenterar jag nu stolt min dotters kompis tjeckiska kompis film om te: Sjal! Den är inte ny och inte stop-motion men bland det finaste jag sett i både te-, kompis- och kortfilmsväg.


Šál from Pravdomil Toman on Vimeo.
Film o přípravě čaje.
http://www.tomsen.cz/sal

Mitt liv i te

Idag när jag beställde en kopp te på ett fik vid Hötorget tänkte jag på hur jag har gått igenom olika tefaser i mitt liv. Jag önskar att jag kunde göra en intressant graf över det och helst koppla min teutveckling till olika världshändelser och paradigmskiften, men i brist på det får jag beskriva den dramatiska utvecklingen i text och bild istället.

När jag var liten drack jag svart te, som min mamma, men med mjölk och socker. MYCKET mjölk och typ åtta sockerbitar.

pudel, barn, rymdvarelse

Dessutom hällde jag alltid på för mycket mjölk, så att koppen blev för full och teet rann över. Detta beteende visade sig vara ärftligt! (Finns det nån forskning om genetiska anlag för överhällning?)

OBS! Bilden är arrangerad. Inga tekoppar kom till skada under fotograferingen.

I tonåren slutade jag med socker (för att en pojkvän sa att det var barnsligt) men fortsatte med mjölk. Jag blev känd för att dricka te med mer mjölk än te (en missuppfattning som folk dock envisades med att ha) och det hände ofta att vänner beklagade att de inte kunde bjuda mig på te för att de inte hade tillräckligt med mjölk hemma.

Min favoritkopp (turkos med guldprickar) syns knappt
men den står i bokhyllan brevid sängen

Så där höll jag på i drygt ett kvarts sekel. Och det ska ni veta, kära läsare, att på 80- och 90-talet var det inte helt lätt att vara tedrickare, oavsett mjölkbehov och fast man drack svart te! KAFFE var drycken i de svenska hemmen och på alla arbetsplatser, och drack man inte kaffe så var man lite skum. "Dricker du inte KAFFE?" sa de och lät ögonen smalna. Sen gick de och rotade fram en gammal tepåse längst bak i skafferiet, vanligen blåbärste som stått och blivit dammigt och smaklöst. Det var hårda tider.

Jag lärde naturligtvis barnen att dricka te också. Tog med äldsta sonen till London när han var sju år och drack afternoon tea på Browns Hotel för att han skulle få den sanna tekänslan. Vi hade inte bokat tid så vi fick vänta i en och en halv timme i loungen först, och sen visade det sig att sonen måste ha slips för att få dricka te. Det löste sig för de hade gästslipsar. Men det var värt både väntan och slips att få sitta i samma enorma, bulliga, blommiga fåtölj som Agatha Christie satt i när hon funderade ut sina mord, och bli serverad te ur enorma tekannor av butlers i livré, och silverbrickor med olika våningar där det låg gurksnittar och varma scones med sylt och grädde och mmm.

Dotter 2 och jag var på Browns igen flera år senare, men då
var det mer anpassat till turister och inte lika högtidligt.

Ja, alla i familjen dricker te. Somliga av oss dricker mer te än andra.

Hur man håller tre koppar te varma, så att man inte behöver lämna datorn

Vi ser alltid till att teet kommer på plats först i köket när vi flyttar till ett nytt ställe, och vi reser ALDRIG utan en tepåse i jackfickan, handväskan eller ryggsäcken.

Här finns alla sorters te, inklusive gammalt dammigt blåbärste

Vi har till och med en middag som heter "te- och mackmiddag". Mycket populär när matlagaren är bortrest.

Hela tecirkeln

Men åter till min teutveckling! Jag drack alltså endast svart te med mycket mjölk, och kunde inte tänka mig något annat.

Earl grey m mjölk & äppelkaka & högläsning

Men sen hände något. Vi åkte ut på en lång resa till ställen där de inte hade mjölk. Jo ibland hade de lite varm äcklig mjölk, eller grädde. Men som regel fanns det ingen mjölk och det blev bara en massa extra krångel när jag försökte få mitt te som jag var van att dricka te. Så jag började dricka svart te utan mjölk, och det var ganska gott, särskilt om det inte hade fått stå och dra för länge.

Ju längre österut vi reste, desto svårare blev det att ens få svart te. De drack bara såna där läskiga gröna teer med blad i. Fast det var inte så läskigt, visade det sig. Det var gott!

Stillsamma blad på ett tehus i Kina. Är inte detta lycka.

Nuförtiden dricker jag minst tre koppar jasminte om dagen, ibland fem eller sex. Det är lugnande och inspirerande på samma gång, jag blir lycklig bara av att tänka på det.

5-15 jasminpärlor + 80-gradigt vatten.
Behåll bladen i koppen och fyll på nytt vatten upp till fem gånger.

I flera år efter resan trodde jag att grönt te nu var min väg i livet, och att jag aldrig skulle dricka svart te igen, och verkligen inte med mjölk i. Men sedan ett år tillbaka dricker jag då och då svart te igen (utan nånting i) och det är riktigt gott. Var ska detta sluta? Kommer jag att börja med mjölk igen på ålderns höst och på så vis gå i barndom och sluta tecirkeln? Eller kan det bli ännu konstigare? Kommer jag att dricka rabarber/jordgubbste? Roibos med ingefära? Gammalt dammigt blåbärste?

Ingen vet utom Lu Yu, och han vägrar hårdnackat att svara.

Drick ditt te och håll klaffen, säger Lu Yu

Ja, nu har vi kommit till slutet på min tehistoria. Om någon vill göra den där grafen jag nämnde i början så varsågoda, vem vet hur det kan leda till ära och berömmelse.

Jag avslutar med en bild på mig själv, drickandes te. Det känns passande på något vis. En annan gång ska jag skriva om jakten på den perfekta tekoppen!

Doktor Karma svarar: Hur möta en arg fotgängare?

Dr Karma, Esq.

FRÅGA: Doktor Karma, jag hoppas verkligen att min fråga kommer med nu! Häromdagen kom jag cyklande på en kombinerad gång- och cykelväg längs en kanal. Cykelbanan just här var mycket isig och knölig, så jag cyklade på gångvägen istället. Mycket sakta och försiktigt. En välklädd, snaggad man i 40-årsåldern kom gående mot mig. Jag såg till att få ögonkontakt och väjde ordentligt för honom, så långt ut till höger på gångbanan jag bara kunde, så att han hade god marginal att mötas om han gick mitt i gångbanan. Istället klev han ut rakt emot mig, stannade, slet ut sina hörlurar ur öronen, pekade på cykelbanan och vrålade "DÄR ÄR CYKELBANAN! DÄR ÄR CYKELBANAN!".
Jag stannade, förbluffad, och kunde inte få fram ett ord. Efter tre sekunders ilsket blängande satte han tillbaka hörlurarna och stampade vidare. Nu undrar jag: Vad borde jag ha svarat, för att bibehålla mitt goda karma?

Signatur "Rådvill cyklist"

SVAR: Kära Rådvilla cyklist! För det första vill jag säga att du inte bara verkar sakna råd utan även trafikvett. Om man inte kan cykla i cykelbanan så finns det bara en sak att göra: led cykeln! Men jag vill inte låta för sträng. Jag förstår att du inte menade illa; du vidtog alla mått och steg (utom att kliva av hojen då) för att inte orsaka de mötande fotgängarna någon skada. God karma!

Jag vill också tacka dig för en intressant fråga. Hur bemöter vi rasande, ovänliga och ohyfsade människor på ett sätt som inte försämrar, utan förbättrar den universella karman? Det beror naturligtvis på. I just detta fall ser jag att det finns flera olika metoder. Vi ska granska dem var och ett.

1. Med raseri. Så fort du såg att han tänkte skälla ut dig kunde du ha hoppat av cykeln, gått fram och gett honom en rak höger. (Det hade förmodligen smärtat dig mer än det smärtat honom, om du inte hade använt en boxhandske förstås.) Dock är det dålig karma att slå folk på käften, särskilt om man gör det för att slippa höra deras åsikter.
Karmapoäng: 0

2. Med en snärtig replik. Det är mycket frestande att svara någonting dräpande när man blir utskälld (särskilt om den skällande har rätt), och man kommer alltid på det perfekta svaret för sent. Till exempel kunde du ha svarat: "Där är den ju! Som jag har letat!" eller "Hör du inte klockan? Hör du inte klockan?" (eller något ännu mer lustifikt, kom med ett bättre förslag själv om du nu är så himla fiffig). Men retsamhet och hån är inte heller bra. Respektlöshet förmörkar sinnet och gör världen till en sämre plats.
Karmapoäng: 0

3. Med en varm korv. Alla blir glada över att få en varm korv.
Karmapoäng: 15 (25 om det är en sojakorv)

4. Med kärlek. Kärlek är svårt. Vad är kärlek? Det är också svårt att krama någon som står och vevar och skriker. Man kan börja med något lättare, som en slängkyss, eller en kärleksfull gåva (se varm korv ovan). Risken är dock överhängande att det inte är äkta kärlek man känner utan något slags passivt/aggressivt substitut som förhåller sig till kärlek ungefär som en påse Liptons till handplockade teblad från Himalayas sluttningar.  
Karmapoäng: 0 (om det inte är äkta kärlek förstås, det är värt minst 7 poäng)

5. Med oohm ah uhm. Ödmjukhet är bra för karmat, men det ska vara rätt sort. Att till exempel ge efter för den rasande och svänga upp på den isiga cykelbanan eller börja gråta och slänga cykeln i kanalen är inte bra för den rasandes karma. Det stärker honom i den falska tron att han kan utöva reell makt genom att ryta och härska. Den sanna karmacyklisten ramlar inte i känslofällan. Hen förstår att det inte finns någon som kan "vinna" när känslorna (egna eller andras) redan tagit överhanden. Istället är det universum som vinner, när cyklisten nickar för att bekräfta att meddelandet är uppfattat, utan att stanna och utan att väja. Om det känns svårt att bibehålla ett meditativt lugn kan det hjälpa att mumla "oohm ah uhm", alternativt sjunga "Ta mig till havet" medan man cyklar vidare.
Karmapoäng: 100

Det var allt för idag från Doktor Karma. Skicka in era frågor så får ni svar när ni får svar. Au revoir!

London calling

Uppdaterat: Femte dagens morgon i London; jag hade tänkt rapportera efter varje dag men har slocknat som en lågenergilampa i hotellets mjuka duntäcken varje kväll, utmattad efter promenaderna, sevärdheterna, tubtransporterna och den allmänna Londonstorheten. Men nu ska ni få höra:

Första dagen kom vi fram redan nio lokal tid till Heathrow, köpte våra Travelcards för tunnelbanan och fick sen stå och hänga i tio minuter utanför spärrarna för att klockan skulle bli halv tio så att korten skulle börja gälla.

En minut kvar!

Hotellet var en trevlig överraskning: billigt (för att vara hotell, 80 pund natten för ett twin room) men ändå bra! Jag kan verkligen rekommendera det. Rummen är stora för att vara i London (man kan stänga dörren utan att behöva ställa ut skorna först), sängarna är sköna och har stora duniga extrakuddar, frukosten är helt okej, personalen är supervänlig och det är fri, bra wifi överallt i huset. Samt ligger det busnära u-stationerna Bayswater och Queensway. Och två minuter från världens kanske skönaste park, Kensington/Hyde Park.

Så när vi hade packat upp studsade vi genast ut i den. Där fanns ekorrar, svanar, kråkor och helt överraskande två knallgröna papegojor. Och en liten herre som vandrade omkring bland träden.

xxx

Förvånande grön papegoja :: Vandrande gråsvart farbror

Sen gick vi på teater och såg The Mousetrap. Det var första gången för Julia, andra för mig och 23277:nde för skådespelarna. (Ja, de måste vara jättegamla!) Innan föreställningen är helt slut får man lova att inte avslöja för någon vem som var mördaren. Men ni är ju mina vänner så ni kan säkert bevara hemligheten: det var överste Senap som gjorde det, med en stångkorv i skafferiet.

Om varje föreställning får i genomsnitt tre minuters applåder, hur lång skulle den sammanlagda applåden bli? Och hur många blåsor skulle man få i händerna?

Andra dagen sov vi länge och gick sedan till Harrods och köpte hundra burkar te och dreglade över allt galet godis och fnös åt juvelerna.

xxx

Anna i teparadiset :: Gröna gelepäron och annat sofistikerat snask

Efter en hälsosam lunch på glass, mackor och nötter åkte vi till Madame Tussauds vaxkabinett och spenderade några timmar där med att ta jätteroliga bilder på oss själva tillsammans med Tom Cruise, Richard Branson, Shakespeare, drottning Victoria och många andra som också var där. Bilderna med Julia på är roligast men dem får jag inte visa.

xxx

Drottning Victoria är inte en av mina favoriter, och inte lyssnar hon när man försöker förklara heller.

Tredje dagen hann vi springa runt ett varv inne i Westminster Abbey (där alla vandrar runt med små telefoner och stirrar i taket, men det är i själva verket radiomanicker med Jeremy Irons inuti som talar om för en att man ska titta i taket, och vad det är man då ser) innan vi skulle träffa Modesty Blaise-gänget. Det var ju en av de två anledningarna till resan, att gå en promenad i Modesty och Willies fotspår; se alla gränder där de smugit på juveltjuvar, alla eleganta restauranger där de ätit lunch med spionchefer och alla parker där sadistiska knarkslavmördare de brottat ner i ett buskage och oskadliggjort, för alltid.

xxx

Modesty Blaise-listmedlemmarna, förklädda till vanliga turister :: Guiden Kim berättar hemlisar utanför Ministry of Defence

Fantastiskt nog hade vi en äkta, certifierad Londonguide med oss, som inte bara hade läst alla MB-böcker utan dessutom kunde berätta massor av andra intressanta saker om alla platser vi såg. Visste ni till exempel att MI6 söker nya rekryter på sin webbplats, att det blev stor oro bland herrarna på Ian Flemings herrklubb när man 1973 fattade beslutet att låta kvinnor äta lunch där och att det fanns två VIP-skyddsrum i källaren på Ritz Hotel under kriget: ett för snarkande VIP-gäster och ett för ickesnarkande?

xxx

Londonpojkar

Dessutom fick vi veta en bakväg till 10 Downing Street - framsidan är sedan snart 20 år avstängd från allmänheten med höga kravallstaket och många poliser. Men på baksidan stod bara en jättesnäll polis som log stort när vi bad att få ta en bild på honom och Julia.

Efter fyra timmars promenad ramlade vi in på en pub där två farbröder som var Peter O'Donnells svärson och goda vän bjöd på öl och där jag åt Sunday roast lamb och Yorkshire pudding, som visade sig vara ganska likt pannkaka. Sen gick vi vidare till Europas största bokhandel Waterstone's och sen på jättebio och såg Brideshead Revisited, som var hyfsad.

Fjärde dagen åkte vi till Science Museum, som man aldrig hinner vara tillräckligt på, vi fick tillochmed hoppa över lunchen.

xxx

Notera hur het min hjärna är!!! :: Maskin för tillverkning av After Eight

Sedan tubade vi hem för att byta om till tjusiga kläder och sen vidare till Brown's för att dricka te. Te på Brown's är nånting alldeles galet. För det första är det dyrt. Men hör här vad man får för sina surt förvärvade slantar:

Afternoon tea is legendary at Brown's. Ever since James Brown established his hotel for 'genteel' folk over 170 years ago and Agatha Christie enjoyed it whilst writing 'At Bertram's Hotel' here, afternoon tea in The English Tea Room has become a British institution.

Relax to the sounds from the Baby Grand Piano and indulge in Brown's award-winning Traditional Afternoon Tea which consists of a choice of 17 teas, including Brown's own blend, along with succulent finger sandwiches, an assortment of delicate pastries, fruit and plain scones with clotted cream and strawberry jam, as well as a choice of freshly baked cakes from the trolley.

För det andra blir man tjock som ett troll av att dricka te på Brown's. Kanske inte av själva teet, men av alla de ovan nämnda gurksnittar, ostsnittar, scones med kluttad grädde och sylt, makaroner (kaksorten), maränger, chokladtårtor, fruktkakor och annat som rullas in på silvervagnar och guldbrickor i en diskret men aldrig sinande ström. Om man bara råkar höja ett ögonbryn kommer de farande med mera kakor. Och kanske lite mer te? Champagne? Kluttad grädde?

xxx

Man har inte druckit te förrän man har druckit det i fåtöljen där Agatha Christie sörplade det under antecknandet av sina deckare på Browns. Tyvärr, så är det bara.

Man måste liksom göra det en gång i livet (eller två, tre eller fyra, beroende på hur många tegalna barn man har).

Idag åker vi hem igen, men först ska vi promenera på South Bank och köpa lite souvenirer. London är alltid trevligare än man minns det, och den här gången var det dessutom varmt och soligt alla fem dagarna. Vi har gått utan jacka varenda dag! Så vi är glada fast trötta i fötterna!

Slut på London-rapporten!

Nervarvad till tårna

I förrgår satt jag i solen i fyra timmar och lyssnade på ingenting. Blundade, tänkte lite, läste några sidor i en bok, blundade igen. Så kan det vara när man bor i en fjällstuga många mil från ära och redlighet. Om solen lyser, och det gjorde den de sista fyra dagarna. Inga mygg var det heller, bara blåbär, tystnad, solsken och källvatten.

... ...

Jag vaknade klockan fem på mornarna och gick och la mig vid tio, strax efter skymningen. Vi hade ingen tv, inget internet, ingen klocka. Dagarna gick ändå! Man måste hämta vatten, fiska, grilla fisken, värma vatten och diska. Hugga ved. Tömma ut slaskvattnet. Koka te. Vinka till samegrannen och hans hund när de far förbi i sin lilla båt. Kasta macka.

Himla skönt var det. Men nu är jag tillbaka i stan, åtta dagar senare, och i morgon börjar jag på nytt jobb. Vi hörs när vi hörs! Har ni några kul bloggträffar på gång så är jag med!

Sojakorv och djungelvrål

Vad enkelt det var när kidsen var små och man fick bestämma allting själv! Spaghetti med köttbullar är nyttigt, bestämde man, och då fick alla äta spaghetti med köttbullar. Nu är alla stora och bestämmer själva, men det är jag som går och handlar* och måste tyda allas kråkfötter på inköpslistan och köpa alla konstiga saker.

Just nu är det en som är vegetarian, en som inte vill ha nånting med mjölk i och en som måste ha sojakorv med fullkornsbröd, ketchup och djungelvrål till frukost varje dag. Vi har fyra sorters flingor i skafferiet, tre sorters salami i kylskåpet, fem olika brödsorter i brödskåpet och inte mindre än 14 olika teer i tehyllan. För att alla ska kunna äta sina favoritmackor och dricka sina favorit-teer.

Vi äter nästan alltid middag tillsammans, och då äter alla det som P lagar, fast om det är kött i så gör han en vegoversion också. Och om det är tomatsås till pastan gör han tomatsåsen brevid, eftersom vi har en i familjen som inte äter tomatsås men gärna dränker bianco-pastan i parmesan istället. Han är snäll! Jag kommer inte ens ihåg vem som gillar skinka och vem som hatar lök. "Efter alla år, mamma, hur kan du inte komma ihåg det" säger de förnärmat men faktum är att jag vägrar att lägga det på minnet.

* för att det står på Vem ska göra vad-listan: Veckohandla 2 ggr / veckan - Anna

Läs även andra bloggares åsikter om mat, diet, kostcirkeln, middag, te, familjeliv

Ett tips

I morgon fyller jag år. (Egentligen är det idag, japansk tid, men jag måste ändå sova först.) Det är fortfarande inte försent att göra inbrott på Science Museum i London och stjäla den här utmärkta automatiska tekokaren och slå in den i lite blommigt papper.

Tepåsar har jag redan, så det behöver ni inte tänka på.