2013-07-21

En abrovink

Fick nyss frågan: vad är en abrovink?

Försökte beskriva men blev osäker.
Visst är det en slags ...?
Alltså  när man ...?

Fick ta hjälp av Wiktionary och Synonymer.se. Men innan du kollar på länkarna: vad tycker du att en abrovink är? Och hur ska det stavas?

fast ändå inte


2013-07-19

Inte som vi säger, men som vi gör

Ett upprop: Låt barn vara barn: Bränn alla behåar för barn. En mamma har upptäckt att många småtjejer vill ha behå och smink, och tycker att det är galet. Ja, det är galet! Det är inte nytt förstås, det bara kryper neråt i åldrarna. I slutet av 90-talet ville tioåriga tjejer ha stringtrosor, för det hade "alla andra". I en av mina döttrars klass vägde sig åttaåringarna varje dag inne hos skolsyster och tävlade om vem som var smalast. Diskussionen har pågått länge, men det är bra med nytt bränsle till behåbrasan.

Men det kanske inte räcker med att ifrågasätta klädkedjorna och föräldrarna som faller till föga för tjatet. En mycket bra text i Blekk sätter fingret på den ömmande punkten: det är vi vuxna som visar hur det ska vara. Vi lär dem maskeraden – klart att barnen vill gå. Vuxna kvinnor lägger ner enormt mycket tid och pengar på att vara så sexuellt attraktiva som möjligt (och är villiga slavar till mode- och skönhetsindustrin, man måste alltid följa företagens regler för vad som är sexigt, inte tänka själv). Så varför skulle inte barnen vilja göra likadant? De ser vad som är viktigt för oss vuxna: perfekt yta. Då vill de också ha en perfekt yta. Vi kan tycka att de är perfekta som de är i sina barnsliga kroppar men det hjälper inte, vi kan aldrig ha två helt olika regelsystem för barn och vuxna och hoppas att barnen ska gå med på det. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. De vill vara som vi, bli som vi. De går förhoppningsfullt i våra fotspår.

Det är precis så enkelt. Om vi verkligen vill att barn ska vara nöjda med sig själva som de är, då måste vi också vara nöjda med de vi är. Med den kropp och det utseende vi har.

Samma sak med nakenhet. Häromdagen hade jag det sjöblöta nöjet att vakta en väns barn vid en plaskdamm. Det var soligt och barnfamiljerna vallfärdade dit. På hundra påklädda ungar gick det en naken. Kläder mot skadlig solbränna är förstås bra, men oftast handlar det om något helt annat, om vår religion och kultur. På sommaren när det äntligen är möjligt att klä av sig ska vi ändå skyla oss, av "anständighet", det vill säga för att inte väcka sexuellt begär. Förr i tiden ansågs det behovet inte gälla småbarn, men idag vet vi att det finns störda människor som går igång på barn för att de inte kan hantera vuxen, jämlik sexualitet. Så vi låter inte barnen springa nakna, eftersom det kan finnas pedofiler som glor. Ändå är det många föräldrar som snarare förstärker det sexuella genom att köpa bikinis till sina småtjejer, med överdelar som som för tankarna till kvinnobröst och små trosor istället för badshorts, eller baddräkter som sitter högt uppe på låren, som för att framhäva benen.

Och jag sitter och funderar över hela nakengrejen. De föräldrar som låter sina barn springa nakna är modigast, bestämmer jag mig för. Om alla gjorde som de skulle vi avdramatisera nakenheten. Vad gör det om någon glor? Låt dem glo. Vi måste ta vårt vuxenansvar och fokusera på de verkliga problemen: att vi lever varje dag i en kultur som håller nere kvinnor, att vi är så ängsliga för att inte behaga, att vi är dåliga på sexuella relationer. Vi måste sluta vara så upptagna av oss själva och våra kroppar och börja titta på våra fotspår istället, där barnen går. Hur gör vi dem så bra som möjligt?

2013-07-18

Befria de palestinska bubblorna

Slog upp tidningen i morse och fastnade med blicken på en bekant annons, den från Returpack om att man spar energi genom att panta flaskor. Eller? Nånting såg annorlunda ut.

Vänster: panta mera. Höger: panta mindre.

Läste texten och insåg att annonsen var från företaget Sodastream som vill att man inte ska panta mera, det vill säga inte köpa PET-flaskor överhuvudtaget utan kolsyra sitt eget vatten. Ja jo det är ju bra, synd att kolsyrepatronerna är så dyra bara.

Vänster: Sodastream ockuperar. Höger: Köp Sodastream.

Fortsätter läsa på motstående sida: DN Debatt. "Dags kräva märkning av alla bosättarprodukter", ja det håller jag absolut med om. Det är föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred som vill få Israel att ändra sin bosättarpolitik genom att sätta press på bosättarekonomin. Tydlig märkning av varor som producerats på ockuperade områden skulle vara ett första steg i rätt riktning. Sverige och EU måste agera, skriver föreningen.

"Regeringen Netanyahus bosättarpolitik på den ockuperade Västbanken håller på att omöjliggöra en tvåstatslösning och öppna för en israelisk stat mellan Jordanfloden och Medelhavet, befolkningsmässigt dominerad av palestinier som andra klassens medborgare. (...) De israeliska bosättningarna på den ockuperade Västbanken är, enligt internationell rätt, olagliga och utgör det största hindret för fred. Därför har EU nu beslutat om ett nytt samarbetsdirektiv med Israel som uttryckligen skiljer mellan Israel och bosättningarna, men som tyvärr undantar handeln med produkter. (...) Men Storbritannien, Danmark och Nederländerna har påbörjat ett arbete för att genomföra märkning av bosättarvaror. Även i Sverige växer opinionen för kravet på “märkning av ockupationen”. (...) Starka kommersiella och politiska intressen motsätter sig en fungerande märkning och gör allt för att förhindra insyn i varornas ursprung. På detta finns många exempel. Ta SodaStream (producerar kolsyremaskiner), som har tillverkning i Mishor Adumim på ockuperad mark, men framgångsrikt har felmärkt ursprunget genom att ange bolagets huvudkontor i Israel som tillverkningsort."

Tittar på annonsen igen. Set the bubbles free står det. Sorry Sodastream: ni har en bra poäng och jag håller absolut med om att man inte ska köpa PET-flaskor för ofta (även om man självklart ska panta de flaskor man köper). Men så länge ni tillverkar era bubblor på olagligt ockuperad mark och dessutom försöker dölja det med falsk ursprungsmärkning tänker jag bojkotta er.

2013-07-03

Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång

I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. - Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. - Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!

Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.

ett år och en skön unge senare

Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: - Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.

För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?

När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. - Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.

Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa - Så där vill jag också se ut. - Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.

Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!

snaggad och glad!

2013-07-02

Tiger-Toss

Att heta Toss i efternamn har sina för- och nackdelar. Men häromdagen vägde det över till helt lysande. Jag satt och fikade med författaren Lena Blomquist (känd från Lottens kommentarsbås) när hon plötsligt drog upp en bok ur sin väska. Den hette Tigerresan och var skriven av Richard Adams (författaren till Watership Down), och fantastiskt vackert illustrerad av Nicola Bayley.

tigrar och resor

Berättaren i boken är en pojke som bor granne med en tigerfamilj. Hans pappa är god vän med tigrarna och blir lite bekymrad när tigerpappan vill ge sig ut på en jorden-runt-resa med sin son.

på flotte genom djungeln

Det blir en väldigt äventyrlig resa.

över snötäckta berg

Jag ska inte avslöja hur det går, ni får låna boken på bibblan och se själva.

Men nu kommer det lysande! Tigerfamiljen heter Toss!

familjen Toss (tigerversionen)

Konstigt va? Förbryllande till och med! Hur gick det till? Det finns en massa andra namn man kan rimma på "oss", eller så rimmar man på nånting helt annat. Den engelska titeln är The Tyger Voyage, och på engelska heter familjen Tyger i efternamn.

Men när Lena berättade att boken är översatt av Astrid Lindgren gick det upp ett ljus. Astrid kände min mamma. De var båda med i den så kallade "barnboksmaffian" (och även i samma tantgäng som kallade sig för sex-klubben ibland – "vi är ju sex stycken" fnissade de när jag frågade).

hmm

Så måste det vara! I alla fall vill jag gärna tänka att det är så. (Det kan i och för sig vara samma sorts hybris som fick mig att tro att jag var Lilla Anna. Men man har det inte roligare än man gör sig.)

PS Här finns fler bilder ur boken (hela boken faktiskt) fast en del är ganska oskarpa och avklippta, jag var så ivrig när jag tog dem med mobiltelefon på ett utefik.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...