2010-10-26

Grejen med Toss

Toss är ett efternamn som bärs av 45 människor i Sverige idag. Det är ett soldatnamn som härrör från Tossebergsklätten i Värmland.

Jag har lärt mig att leva med det, men det tog 30 år. Fördelen med att heta Toss är att folk kommer ihåg det. Nackdelen är att det låter tossigt. Men framförallt är det svårt att få det rättstavat, särskilt i telefonen. När jag var liten fick jag lära mig att bokstavera det "Tore, Olof, Sigurd, Sigurd", men nu för tiden säger jag "Tomas, Olle, Sara, Sara" istället för ingen människa idag vet vad en Sigurd är. Jag funderar på att börja säga "Thérèse, Oscar, Suzanne, Suzanne" istället, med fransk brytning, eller kanske "Tripoli, Oslo, Santiago, Santiago" för att det låter coolare (men vet folk vad är en Tripoli är?).

Vanliga missuppfattningar av stavningen (helt autentiska från kuvert skickade från myndigheter):
  • Tuss
  • Post
  • Tofs
  • Torsk
  • Kloss
  • Toast

2010-10-24

Vi tar väl en Strindberg till?

Har äntligen packat upp min mammas Strindbergssamling, och hängt August själv mittemot. Det är söndag, så vi tar väl ännu en dikt av Strimpan:

Solnedgång på havet

Jag ligger på kabelgattet
rökande »Fem blå bröder»
och tänker på intet.

Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!



O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!

Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.

(August Strindberg, ur Dikter på vers och prosa / Stormar, 1883)

Läs vad andra skriver om: , , ,

2010-10-21

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja - när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. "Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?" frågade hon mig, eller sig själv. "Och när tog det slut? När började hon hata mig?" "Det kanske var när din yngsta bror föddes", föreslog jag. "Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott."
Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Maja as a young woman
Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

Förtjust och förvånad

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

measles
Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda "de allra närmaste" 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

Maja, Magnus, Lull och Gidde en helt vanlig kväll på 40-talet

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: "Men hur har du råd till detta?" Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

2010-10-19

Andas

Det sista sonen sa innan han reste på sin väldigt äventyrliga resa i tisdags var att jag skulle ta det lugnt. Som i att inte jobba och hålla på för mycket. Han har rätt, men det är inte så enkelt alltid eller jo det är enkelt men det känns svårt.)

Jag är helt urkramad efter alla begravningar och bortresta barn. Jag skulle behöva vila en månad inlindad i silke och rosa ull i ett tempel på en bergstopp, omgiven av fågelsång och välvilliga andar som serverar te på bambubrickor.



Nu tror jag inte att precis det kommer att hända, men jag ska verkligen försöka att cykla lugnt, jobba lagom mycket, meditera en halvtimme om dagen och andas. Andas är bra. Här är en karl som har bra andningstips.

2010-10-18

I Stormens öga

Jag beställde biljetter till Shakespeares "Stormen"för flera månader sen, så fort jag såg annonsen i DN. Sen glömde jag förstås att hämta ut dem, och ringde bedrövad till Dramatens biljettkassa för att höra om det skulle finnas någon enstaka skruttbiljett kvar på längst bakersta raden. Till min stora glädje fanns det platser kvar, fina platser och billigare än vanligt! "Vad är haken" frågade jag, och biljettdamen förklarade att platserna var på scen. "Men det är ingen fara", betygade hon, "man är precis som vanlig publik. En gång blir man uppbjuden till dans, men det är bara att tacka nej om man inte vill dansa".

stormen scen 04

Det var roligt att sitta på scenen, bra utsikt och spännande att sitta bland de skådespelare som också spelade publik. Föreställningen var jättebra, skönt traditionell utan några som helst anspelningar på nutida problem (förutom att Örjan Rambergs Prospero hade vissa likheter med Ingmar Bergman). Den galne och mordiske Caliban spelades så ömsint av Jonas Karlsson så att man bara ville pussa honom och klappa på hans nitar och tatueringar.

dans med ariel

Och rätt som det var blev dottern uppbjuden till dans med Ariel och Miranda!

2010-10-17

Och så var vi bara fyra

Äldsta sonen har rest iväg igen. Jag borde ha vant mig vid att vara bågen som snällt får stanna kvar när pilen flyger, men det har jag inte. Det känns lika stort och häftigt nu som när han reste ett halvår i Asien som tonåring, eller när han bodde i Amsterdam för några år sen. Den här gången går resan till Portugal, dit han tar sig med cykel, med ett skruttigt tält och utan pengar. Han har haft sitt basecamp hos oss de senaste veckorna, så vårt vardagsrum har varit fullt av cykeldelar, verktyg, kartor och packning.


I tisdags morse tog han tåget med cykeln nerpackad i delar, via Köpenhamn till Amsterdam. Där satte han ihop hojen igen och trampade iväg söderut. Han har sällskap med en kompis, men de har inte bestämt hur långt de ska resa tillsammans.

Tanken är iallafall att han ska klara sig utan pengar. Tälta, soffsurfa, och när den mycket lilla reskassan tar slut någonstans i Frankrike antagligen) planerar han att jobba på olika WOOF-gårdar i Frankrike, Spanien och Portugal.

Här är deras reseblogg. De uppdaterar bara när de är offbike och online på en plats där det finns gratis wifi. Max har visserligen med sig mobil, men inget abonnemang eller kontantkort, så jag kommer kanske inte att höra av honom så ofta. Det känns lite darrigt, men mest är jag stolt! Man måste vara fantasifull, envis och framförallt modig för att göra en sån resa.


Nu har vi en unge på Irland och en på vägarna i Europa. Var ska det sluta?

2010-10-16

Men begravningen blev bra!

Hur begraver man någon som inte sagt ett ljud om hur de vill ha det? Eller jo, min mamma hade sagt en enda sak: hon ville att Lars Collmar skulle begrava henne. "Du fattar att det blir en religiös begravning då?" sa jag. Min mamma var en övertygad ateist, men hon kände Lars sen många år tillbaka och gillade honom. De sista åren gick hon till och med på hans diskussionskvällar i Adolf Fredrik. "Äsch, han behöver väl inte prata så mycket om Gud och Jesus", sa min mamma.

Min mamma gick vidare en lördagskväll, efter en lugn och bra dag. Hon hade inte ont och var inte rädd, hon somnade bara och dog. De ringde mig en halvtimme senare och bad oss komma på söndag morgon. Sen hade jag mindre än en vecka på mig att tömma hennes lägenhet på Mariahemmet. Det gick, med mycket hjälp av familjen. Samtidigt skulle jag planera begravningen till två veckor senare. Sitta där på begravningsbyrån och fatta en massa beslut, fast jag var halvt bedövad och utmattad. Men, för att göra en lång historia kort: det blev väldigt fint till slut.


Lull begravdes i Trons kapell på Skogskyrkogården en solig eftermiddag i september. Vi hade valt den allra enklaste kistan och lagt kapellets solgula bårtäcke på den, och en löpare i brun sammet från Indiska där vi la kaprifoler och snäckor som en av Lulls bästa vänner hade tagit med sig från Käringön. På kistan låg också min mammas svarta läderkeps som hon alltid hade på sig, den som hon påstod att alla karlar blev så förtrollade av.



Min morsa var ingen okomplicerad person. Hon var både stark och svag, hon åstadkom fantastiska saker och fick många vänner men var också bra på att såra folk med sina sanningar. Hon var en ärlighetspedant, som en vän uttryckte det. Hon var inte lätt att ha som mamma, men hon älskade mig reservationslöst. Lars fick med allt det i sitt griftetal, på ett alldeles uppriktigt och ändå respektfullt, ömsint sätt. Han nämnde Jesus flera gånger, men på ett sätt som jag tror att Lull skulle ha gillat.

Sen spelade Claes Brodda fin Ellington-jazz på saxofon, och Sven Wollter och Kim Rhedin läste dikter, och Strindbergs ande svävade över alltihop. Mitt i akten öppnades dörren och en liten farbror med grått skägg, käpp och stråhatt snubblade in i kapellet. Med tanke på min mamma kunde det ha varit en uteliggare som hon hade bjudit in till begravningen, men efteråt kom han fram och skakade min hand och presenterade sig som "professor Kahn from Pakistan". I boken där alla gäster skrev en sista hälsning efter minnesstunden skrev han:

Margareta - I will never forget our wonderful bus-ride through the desert.


Jag har fortfarande ingen aning om vem han var, men det var typiskt min mamma. Hon hade säkert på sig läderkepsen på den där bussresan.

Minnesstunden blev också helt fantastisk, med sång och gråt och skratt, och en del ganska otroliga historier som jag inte hade hört förut. Folk berättade både om hur de varit frustrerade på min mamma och hur de hade uppskattat henne. Det var stort. Nån dag när jag har tid tänkte jag skriva mer om Lull, och om några av de där historierna.

2010-10-15

Smärta, hjärta

Häromnatten låg jag vaken och kände att mitt hjärta var alldeles ömt, som om det hade fått ta en massa smällar och fått blåmärken. På sätt och vis är det sant: jag har begravt min mamma, min morbror och pappan till tre av mina gudbarn i år. Tre begravningar på sju månader är mycket, det känns. Och det var sant som folk sa till mig i somras: att sorgen kommer sen, efter begravningen, när allt praktiskt är över. Kanske inte så mycket sorg över att min mamma inte är kvar i det här livet längre. Hon var gammal och hade levt ett långt, intressant liv, och jag känner mig rätt säker på att hon är på en bra plats nu. Men sorg över alltings förgänglighet. Höstlöv, skymning, vemod ... Ibland när jag möter en gammal tant eller farbror på gatan blir jag orolig att de ska ramla ihop och dö. Livet går för fort.

Så där låg jag med mitt värkande hjärta och tänkte att fan, tänk om jag aldrig blir glad igen. Nu när jag äntligen har vant mig vid att vara glad. När jag var liten var jag rädd för allting, och som tonåring deppig och angstig. Men med tiden har jag blivit optimist. Till min häpnad. Mitt inre har liksom förvandlats från bly till kork - jag kan fortfarande deppa, men sen flyter jag upp igen. Tänk om det är slut med det nu?

Men igår började det kännas lite ljusare igen. Idag var också en bra dag. Det ordnar sig nog.

2010-09-26

Bokmässan 2010: Irrfärder

Helt overkligt sitter jag nu ensam på ett hotellrum utan att ha NÅNTING att göra utom att blogga. Det är som att ha fått en egen bubbla i det stora tidsrumsflödet, och jag ser mig ödmjukt och tacksamt omkring i det skimrande bubbelrummet och knackar försiktigt på de skimrande bubbeltangenterna, så att de inte ska spricka. Klockan tolv förvandlas rummet till en pumpa, så jag tänkte checka ut strax därförinnan och åka hem till Stockholm.

Men nu ska jag berätta om helgen på bokmässan i Göteborg!

Jag har nästan inte gjort nånting.
Det har varit väldigt skönt.

Fast det började spännande: Jag anmälde min resa på Samåkning.se, och fick sent på torsdagkvällen svar från en okänd person vid namn Anthon som ville åka med till Göteborg. Anthon visade sig vara en fantastiskt trevlig akrobat från Cirkus Cirkör, som också spelar Hjälten och Supermegabomben för barnen på Liseberg varje helg. Missa inte hans förmodligen enormt bra föreställning!


Anthon och Skurkkaninerna

När vi kom till Göteborg skiljdes våra vägar åt, och jag fortsatte till bokmässan. Till min lättnad hade jag redan missat allt roligt förprickat i mässprogrammet, så jag slapp använda den ännu inte uppfunna kloningsmaskinen. Istället lallade jag omkring och träffade trevliga människor (på fredagarna finns det fortfarande lite syre kvar i mässhallarna, så man orkar stå och lyssna och prata.) och gick med dem på Sedvanlig Bloggmiddag, som Lotten har beskrivit så målande här, och sen på Park, som var, ja, som det brukar. Varje år tänker jag att det blir allt mindre spännande att gå dit och tränga sig i svett- och spritdimmorna och skrika sitt namn åt folk som verkar skrika sitt namn tillbaka. Men man ska ju vara där!

Tack vare Lotten, den underbara och problemlösande Lotten, hade jag ett hotellrum på Odin där jag sov och bara snarkade lite, som ett svagt morrande, enligt säkra källor, i sju sköna timmar innan det var dags att göra mässan igen. Där lyssnade jag bland annat på kloka Lasse Berg, som kommer med en uppföljare till Gryning över Kalahari i vår, och på Gösta Ekman som intervjuades av en mycket nervös person som matchade blomdekorationerna.


Ekman, Gustavsson, nervös person, blommor (fast inte i den ordningen)


Oj! Där slog klockan tolv, jag hann precis kasta mig ur rummet innan jag skulle förvandlats till en liten mus (och tänk vad besvärligt det måste vara för möss att blogga?) och sitter nu i Odins rödsammetsdraperade lobby och skriver klart. Bilen är betald till 13:57, så jag har egentligen ingen brådska, men jag längtar hem nu så det blir en snabb sammanfattning:

Efter Ekman och en stund i VIP-lobbyn dit jag blev insmugglad genom en svart gardin av en främmande kvinna styrde jag och Lotten kosan mot en fest på Tredje Långgatan, via ett ärende i Majorna. För att hitta hade vi till vår hjälp två hjärnor, en mobil-gps och en bil-gps. Det gick så här:


Så kallade irrvägar, ska inte missförstås som synapser

och tog cirka en timme, varav ungefär en kvart spenderades i samma tunnel, fast olika riktningar. Sen gick vi på JÄTTEROLIG 365sakerfest


Lotten, grundaren av House of Win-Win, en glad tjej, fest

där vi bland annat lyssnade hänförda på den instantdiktande Oskar Hanska


Oskar a la minute

och beundrade Ljustrådsgängets arbete med att bygga om fläkten till ett ljusskepp.


Tre män och en fläkt

Sen hände det lite andra roliga saker och jag köpte en massa roliga böcker, men det får jag skriva om en annan dag. Hejdå! Nu åker jag hem till Stockholm!

Uppgraderade

Vi tog in på hotell, jag och Lotten, i Göteborg i kväll. (Rapport från bokmässan kommer. Lotten säger att det bara är att göra, så då är det väl det.) "Ni har blivit uppgraderade" meddelade receptionisten när vi checkade in, och förklarade att vi fått ett extra stort rum. Men när vi kom till rummet, som inte alls var extra stort, väntade en annan överraskning.



Nu vet vi inte riktigt var vi ska sova.

2010-08-10

Hallå Jan Björklund, det ringer in

Jan Björklund: Du är skolminister, men du har missat hela poängen med svenska skolan. Vi införde allmän utbildning för flera hundra år sedan. Först för att lära ut kristendom. Men även sedan vi blivit sekulariserade höll vi fast vid att alla skulle ha rätt till utbildning, eftersom alla måste kunna läsa, skriva och räkna i ett demokratiskt samhälle.

Att lära sig är alltså en rättighet. Inte en plikt.

Du verkar också ha missat den viktigaste lektionen i pedagogik: Alla barn som mår bra vill lära sig, när det är roligt och intressant.

Om ett barn skolkar beror det inte på ovilja att lära.

I ditt senaste nyhetsbrev säger du att kommunen ska kunna beordra föräldrar till skolkande barn att sitta med i klassrummet. Detta, förklarar du, ska bara gälla elever med "stabila" hemförhållanden. När det gäller elever med "trassliga" hemförhållanden ska snarare socialen kopplas in (oklart om de ska sitta med i klassrummet). Ditt sätt att resonera får mig att tro att du vet väldigt lite om hur olika barn är, hur olika deras hemförhållanden kan vara, barns behov, hur skolan verkligen fungerar och hur den skulle kunna fungera.

Jan Björklund: Se skolket som en förlust för eleverna, inte för skolan. Gör undervisningen tillgänglig och intressant för alla. Ta alla möjligheter att undervisa barn där de själva känner sig trygga och kan lära sig. Ta vara på varje barns talanger och vetgirighet. Inse att kunskap är mycket mer än torr teori.

Skolan är till för eleverna, inte tvärtom.
Låt stå!

2010-08-08

Burr, sa Kasper

Jag städar köket, inte bara småstädar utan flyttar runt, möblerar om, sätter upp hyllor och får äntligen lite ordning och reda. (Så länge det nu varar.) När jag ska rensa hyllan med bakningsgrejer tar jag ett grepp om vaniljsockret, bakpulvret, potatismjölet med ena handen och tappar naturligtvis burken med bakpulver som går upp och ramlar ner i diskhon och över all den rena disken i stället. Medan jag sköljer och torkar disk i ett moln av bakpulver hör jag klart och tydligt min mormors röst: Lat piga bär hellre ihjäl sig än går två gånger.

Just det ordstävet var ett av hennes favoriter, och det stämmer så bra in på mig så jag hör henne säga det säkert en gång om dagen. Jag balanserar hellre tallriken med mackorna ovanpå tekoppen och klämmer fast tidningen under armen och öppnar balkongdörren och skvimpar te över hela golvet, än går två gånger. Jag staplar hellre två kartonger på varandra och får ont i ryggen, än går två gånger. Och så vidare.

Men min mormor hade många andra ordstäv som passade i olika sammanhang. Jag gillade när hon blev förskräckt över något och ropade: Burr, sa Kasper när han såg en naken häst!

Inte för att jag förstod vad det betydde riktigt, men det lät kul, och lite hemskt. Hur kunde en häst vara naken? Och vem var den där Kasper egentligen?


Bildgoogling på "naked horse" ger detta resultat. Burr, verkligen.

Jag var en ständig källa till bekymmer för min mormor, ibland ven ordstäven kring öronen på mig. När som helst kan jag se henne spänna ögonen i mig och förklara att Små grytor har också öron. Den som viskar han ljuger. Det ska krökas i tid, det som krokigt ska bli eller Somliga straffar Gud meddetsamma.

Hon hade förstås uttryck för saker som var bra också. Det här var min älsklingsramsa som jag brukade reta mina kusiner med: Mina barn är vackra barn, stora ögon som katten. Grannens barn är fula barn, små små ögon som grisen.

Ja, min mormor var full av visdomsord. En annan gång ska jag berätta om henne, hon var en knepig människa på alla sätt. Men nu tillbaka till köket. När kvällen kommer får den late brått.

2010-08-04

Så beredd man nu kan vara

Häromnatten drömde jag att jag satt vid min mammas säng och pratade med henne. Hon var frisk och glad och pratade bra. Jag kramade om henne. När jag vaknade var jag fortfarande glad, inte förrän jag satte på tekokaren kom jag på att det bara var en dröm.

Tre timmar senare ringde läkaren på sjukhemmet där hon bor, och sa: "Du måste förbereda dig på att det kan vara slut snart".

Läkaren sa att min mamma tynar bort. Det är inget akut, hon har ingen feber eller ont, men alla värden sjunker. Antagligen är det bara reservkrafterna kvar. Och när de tar slut så är det slut. Det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader - ingen vet.

"Men om du vill prata med henne om nånting behöver du göra det nu", sa doktorn.

Jag har suttit hos henne en stund varannan dag sedan dess, och jag har mobilen på dygnet runt ifall de skulle ringa. Men när jag träffar henne känns det ganska lugnt. Hon sover mest, men om hon är vaken när jag eller barnen kommer så ler hon, och hälsar med svag röst. Första dagen satt jag i flera timmar medan hon sov, och funderade på vad jag borde säga. Jag kom fram till att det inte är något särskilt. När min pappa dog hade jag en hel del på hjärtat, men så är det inte nu.

Min mamma och jag har inte haft det lätt tillsammans. Vi har bråkat otroligt mycket. Men vi har också älskat varandra mycket, och jag är inte alls arg på henne längre. Vi är bortom det. Till slut är allting ändå som det är.

2010-07-21

Skynda att älska, av Alex Schulman

Alex åker tillbaka till torpet, för första gången efter sin pappas död för fem år sedan. Minnena överväldigar honom och han vänder hem igen, med insikten om att det kanske är dags att släppa fram sorgen. Om han vågar, utan att drunkna i den.

Han bestämmer sig för att ta itu med sina innehållna känslor. Han börjar gå i terapi, han skriver en bok. Och han minns. Det finns tusentals minnen, för pappa Allan var en person som tog stor plats i sina barns liv. Nästan för stor.

Alex målar en oerhört tydlig bild av Allan. När jag läser boken känns han så nära att jag nästan kan ta på honom, höra hans röst. I mina ögon framstår Allan som en romantisk, sentimental, stark, svag, begåvad och komplicerad människa. Och Alex verkar beundra honom gränslöst. Romantiskt. Sentimentalt.

Kanske är det bara ett berättargrepp. Hur som helst är det bra. Det är lättläst, flytande, blir aldrig tråkigt eller jolmigt. Trots den översvallande ömhet Alex känner för sin pappa och trots de ibland rent idylliska beskrivningarna av familjelivet har han alltid en fot utanför bilden, fast så diskret att man knappt tänker på det. Han väjer inte heller för att beskriva det svåra: utbrotten, missbruket, grälen och oron. Men han har förlåtit sin pappa för allt.

Jag försökte hålla min bild av Alex Schulman utanför läsningen, men det var inte helt lätt. Han är en så påtaglig person, och har väckt många olika känslor hos mig långt innan jag läste boken. Jag har visserligen inte läst någon av hans tidigare, beryktat elaka bloggar, men när jag följer bloggen om livet som pappa till lilla Charlie Schulman pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Han är briljant, rolig och känslig ena stunden, och stockdum nästa. Och alltid lite lurig. Men det försöker jag bortse från när jag läser "Skynda att älska", jag vill gärna tro att den är uppriktig och rak.

Läs den för all del, om du inte gjort det redan – den har sålt i minst 80 000 ex, så jag kanske predikar för de redan frälsta. Det är en mycket fin och rörande skildring av kärlek, tvivel och sorg.

Här är en intressant recension av boken, och intervju med Alex Schulman, i Norrköpings Tidningar.

(från min LibraryThing-sida)
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...