Och så var vi bara fyra

Äldsta sonen har rest iväg igen. Jag borde ha vant mig vid att vara bågen som snällt får stanna kvar när pilen flyger, men det har jag inte. Det känns lika stort och häftigt nu som när han reste ett halvår i Asien som tonåring, eller när han bodde i Amsterdam för några år sen. Den här gången går resan till Portugal, dit han tar sig med cykel, med ett skruttigt tält och utan pengar. Han har haft sitt basecamp hos oss de senaste veckorna, så vårt vardagsrum har varit fullt av cykeldelar, verktyg, kartor och packning.

I tisdags morse tog han tåget med cykeln nerpackad i delar, via Köpenhamn till Amsterdam. Där satte han ihop hojen igen och trampade iväg söderut. Han har sällskap med en kompis, men de har inte bestämt hur långt de ska resa tillsammans.

Tanken är iallafall att han ska klara sig utan pengar. Tälta, soffsurfa, och när den mycket lilla reskassan tar slut någonstans i Frankrike antagligen) planerar han att jobba på olika WOOF-gårdar i Frankrike, Spanien och Portugal.

Här är deras reseblogg. De uppdaterar bara när de är offbike och online på en plats där det finns gratis wifi. Max har visserligen med sig mobil, men inget abonnemang eller kontantkort, så jag kommer kanske inte att höra av honom så ofta. Det känns lite darrigt, men mest är jag stolt! Man måste vara fantasifull, envis och framförallt modig för att göra en sån resa.

Nu har vi en unge på Irland och en på vägarna i Europa. Var ska det sluta?