Ljud jag minns: böneutrop

För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.

Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:




Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka ("altitude sickness" eller "acute mountain sickness" – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.



På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.

Söndag och ett slags teodicé-problem

Eftersom jag skrev om religion och gudstro förra söndagen bestämmer jag att det får vara temat även denna söndag. Idag ska mitt söndagsgrubbel handla om tron på Gud som allsmäktig men personlig beskyddare. Folk får tro på vad de vill för mig, men det där är en uppfattning som jag inte kan hitta någonting gott i.

Sista dagen på kursen för blivande Family Liaison Officers fick vi se en dokumentärfilm om en hårt drabbad irländsk katolsk familj. Den yngsta dottern, då sjutton år, hade blivit brutalt våldtagen och mördad nio år tidigare. Pappan i familjen hade gått i baklås i sin sorg och sitt raseri. Nu, nio år efter dotterns död kunde han fortfarande inte tillåta sig att varken sjunga eller skratta. Ingen annan i familjen vågade sjunga eller skratta heller, för hans skull. De två äldre döttrarna ville knappt komma hem längre, mamman tog sin tillflykt till dotterns orörda flickrum. Han hade åldrats typ hundra år och var alldeles darrig av sitt helt oförlösta hat mot mördaren. Det var så att man önskade att dottern kunde komma tillbaka bara för en timme och be sin pappa att gå vidare med sitt liv, att låta solen skina in i mammans och systrarnas hjärtan igen. Jag tror inte att någon vill se hela sin familj ska sjunka ner i mörkret för alltid för att man själv har blivit mördad.

Det var förfärligt synd om den här pappan, och jag skulle inte vilja vara i hans ställe ens för en sekund. Men det var en sak han sa som ändå gjorde mig arg. Filmaren (som för övrigt var en katolsk präst) frågade både mamman och pappan hur det var med deras gudstro nu för tiden. Mamman sa att hennes tro hade vacklat. Pappan, som hade varit övertygad katolik och släpat med hela familjen till mässan varje söndag, hade helt slutat tro på Gud. Varför då, frågade prästen.

"Det kan inte finnas en Gud som kan tillåta en så här fruktansvärd sak att hända", svarade pappan. "Hur kan det finnas en Gud som låter min oskyldiga lilla flicka bli våldtagen och mördad? Nej, jag slutade tro när det här hände."

Men vänta nu. Alla flickor som har blivit våldtagna och mördade innan dess? Var de inte oskyldiga? Hur kunde Gud låta de flickorna lida? Vad tänkte den här pappan varje gång han läste om en ny våldtäkt, ett nytt flickmord i tidningen? "Guds vägar är outgrundliga"? Hur kan man tro på en Gud som låter somliga människor lida mer än andra?

Jag blir arg av människor som tackar Gud (och förutsätter att de har Gud på sin sida) när de vinner en fotbollsmatch, en tävling eller ett krig, eller någon annan katastrof. De som förlorar matchen / kriget / kampen mot sjukdomen förutsätts alltså inte ha Gud på sin sida. Och om det andra laget vinner matchen, eller det andra landet vinner kriget -- det händer ju ibland. Gillade Gud de andra bättre då? Hur har Gud över huvud taget tid att bestämma vilka som ska vinna alla krig, alla tävlingar, vilka som ska hinna undan lavinen eller överleva sin svåra sjukdom?

Relaterad diskussion på Quora: Is the phrase "God Bless Our Troops" a theocratic statement?

Jag kan förstå och sympatisera med tanken om husgudar, förfäder eller tomtar som beskyddar "sin" familj i utbyte mot lite dyrkan, blommor eller gröt. Ett praktiskt arrangemang. Men att tro på en allsmäktig Gud som har personliga favoriter? Hur förklarar man det?

Diskussion viktigare än religion

Min familj gillar att diskutera, våra middagar blir ofta till långa debatter om till exempel politik, språk, film, tidsresor, böcker, katters onda planer att ta över världen, vegetarianism, det bästa sättet att resa eller religion. Religionsdebatterna blir ofta ganska högljudda – inte för att vi diskuterar på vad vi tror på, utan för att vi diskuterar själva religionen. Jag för min del har en väldigt dyster och negativ bild av alla sorters religiösa samfund.

Science fiction-bloggaren Åka på Landet Annien skrev för ett år sen om hur hon tolkar det att vara kristen, och vi hade en dialog om det i kommentarsfältet. Jag hittade den diskussionen igen för ett tag sen och fick lust att skriva mer om religion. Jag går ändå och tänker på det mycket nu för tiden när så många konflikter tycks handla om religion och vad andra människor tror på, och vems gudar och skrifter som är de rättaste.

För mig betyder alltså religion att man organiserar troende på särskilda sätt. Jag gör helt och hållet skillnad på troende och religion. För mig får man tro på precis vad man vill. Själv tror jag på en kraft som utgår från allt som lever och har levt på den här planeten, på kärlek och respekt och på en helhet som är större än delarna. Men om någon (mot förmodan!) kom till mig och sa: Anna, det där låter så himla rätt, kan vi inte försöka omvända fler till din tro, kan vi inte skriva en bok om hur man ska förhålla sig till den där kraften och bygga ett tempel med ett stort hjärta på taket och servera muffins där varje söndag? så skulle jag tacka nej, vänligt men bestämt. Jag tror på tankeutbyte, inte missionerande. För mig är religion något som motverkar tankeutbyte, utveckling av tron och samarbetet kring att bygga ett paradis.
Jag känner (just nu i alla fall) att religion är något som kan vara väldigt farligt.

Nu menar jag inte att den som kallar sig religiös (eller kristen, muslim, jude etc) är ond eller farlig bara därför, självklart inte. Det har som sagt inget med deras tro att göra. Många människor som jag verkligen gillar kallar sig religiösa och är ändå både kloka och snälla.

Och jag förstår att kyrkan, församlingen, ritualerna, symbolerna, skrifterna och allt det där som hör till religionen är viktiga för många som tror. Att de i bästa fall är utgångspunkt för diskussioner och utveckling av idéer.

Jag vet att många som jobbar i församlingar gör enormt mycket bra saker för sina medmänniskor och att deras arbete ofta är helt avgörande för att människor i utsatta lägen ska få skydd, mat, tak över huvudet och så vidare.

Jag vet också av egen erfarenhet hur lockande det är att tillhöra en gemenskap. Vilken värme och trygghet det finns i att tillhöra en viss förening, klubb, församling. Vilken styrka man känner i att vara många. Hur skönt det är att vara bland folk vars idéer och tankar man delar, som bekräftar det man tror.

Men. Mitt problem  är just det där med “gemenskap”. För så fort det finns en gemenskap så finns det också ett utanförskap. Så fort man baserar sin gemenskap på idéer, symboler, språk och ritualer som är de "rätta" symbolerna och idéerna, så snart man har skapat ett “vi” så har man automatiskt ett “de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.

Det här är inget stort problem alls om man pratar om fotbollsklubbar, spelföreningar, läsecirklar eller de flesta andra gemenskaper som i liten eller ingen utsträckning handlar om vad som är Sant och Rätt. Om den Sanna tron, de Rätta handlingarna. Men när det gäller vad man tror på, ja då vet vi ju hur viktigt det har varit, sen många årtusenden, att ha RÄTT. Att övertyga andra, eventuellt med våld. Och, eller, vända ryggen åt dem som inte tror på samma sak.

Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro på det de vill? Är det för att man känner sig mindre säker, så länge någon annan tror på något annat? Och i så fall: vad är det för farligt med att tvivla? Få nya idéer?

Åka skriver klokt om att ha en gemenskap som inte skapar klyftor: 

"Jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra. Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden. (...) All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem."

Men jag är pessimistisk. I praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i “vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Just för att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och för att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så kan de också bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.

Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att diskutera och lära av varandra mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.

Varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.

För ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att “de andra” har ett bättre förslag.

Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än religion.