2010-05-20

Mer om samtal

Alla sorts samtal är bra, skrev jag, och det håller jag fast vid. Med ett undantag: samtal om bantning. Det är det enda ämnet som kan få mig att vända på fläcken. Om du vill bli av med mig: prata om tårtbiten du åt igår och hur många kalorier och kolhydrater den innehöll. Viktsnack är samtalets motsvarighet till muzak, lika ointressant och bedövande tråkigt.



Men allting annat går! Och eftersom man måste börja någonstans kan man gärna börja med vädret, om det känns bra. Här har vi otroligt mycket att lära av tanter. Tanterna är retorikens stöttepelare, de är den grund på vilket alla samtal vilar. Som min favorittant till exempel, hon med Runar och Carola. Eller en annan urgammal tant på en annan busshållplats för några dagar sen, som fick alla i kuren att börja prata med varandra, jämföra busshändelser och le mot varandra. Bara för att hon började att prata med mig om vädret.

Man kan bli förvånad ibland. En vän som jag uppfattar som otroligt social, nyfiken och vänskaplig berättade att han absolut inte vet hur man håller ett samtal levande. "Det slutar alltid med att jag tar över samtalet", sa han. "Jag vet liksom inte vilka frågor jag ska ställa, när någon berättar något. Även när jag går igång på det dom har sagt så kopplar jag det till mina egna tankar och idéer".

Han var rädd att verka för burdus och ointresserad, och ville ha förslag på följdfrågor. "Du har alltid så bra frågor", sa han, "hur gör du?"

Jag tänkte att jag är genuint nyfiken, förutom det faktum att jag har jobbat i många år som journalist och har lärt mig ganska mycket om dialogens teknik och struktur. I nästan alla samtal utgår jag från att jag verkligen kan lära mig nånting nytt av att lyssna på jag du pratar med, även när det verkar osannolikt. Jag vill faktiskt veta hur det kommer sig att personen gör det hon eller han gör, hur det började, hur det går till eller hur det känns. Om den man pratar med uttrycker en åsikt eller en känsla är det bara att ta den åsikten eller känslan på allvar, och ta reda på mer!

Det viktigaste är förstås att lyssna. Man får bestämma sig för att hålla sig själv på mattan, helt enkelt. Oavsett vilka roliga eller smarta idéer man får när man lyssnar, så måste de vänta. Man måste fokusera på att faktiskt höra, förstå och komma ihåg vad den andra personen pratar om.

Det här är säkert grundkurs för många. Självklart och enkelt. Men några av oss måste öva, öva och öva! Till exempel tog det mig många år att förstå att det finns folk som blir stressade av att få hypotetiska frågor (typ Vad skulle du välja; att få evigt liv eller att vara lycklig hela tiden men dö ung?). Jag tycker sånt är jätteroligt och skulle inte tveka att svara på en sån fråga även från en fullkomlig främling. Men nu har jag förstått att många människor tror att de blir testade och inte tycker att det är ett dugg kul.

Läs vad andra skriver om: , , , .

2010-05-17

Som språkpoliser till en sockerbit

Hurra, jag får gå på Språkforum igen, mot att jag gör rikligt med reklam för det och tur var väl det för det kostade skjortan i år. Men det är säkert värt varenda skjortknapp! Sådan storheter som Lisa Förare Winbladh och Jonas Hassen Khemiri (vad är det med språkföreläsare och dubbla efternamn förresten? Två av de andra föreläsarna heter Alma Hjertén Soltancharkari och Emma Leeb-Lundberg, ser jag nu. Faktum är att det är tio föreläsare med sammanlagt fjorton efternamn, och två av dem heter Ola. Det måste betyda något.) och många andra lärda kvinnor och män ska prata om så intressanta ämnen som metaforer, standardiserat språk, begripliga instruktioner, kreativa felskrivningar, läget på regelfronten och könsneutralt språk. (Hoppas de tar upp hen! I motsats till det fåniga ordet snippa verkar inte etablissemanget vara med på noterna här.)

dialektfrossa 12

Förra året lyssnade jag andäktigt till bland andra Fredrik Lindström och Mikael Parkvall när de mässade och gnällde och orerade om dialekter. (Lotten beskrev det helt förtjusande, läs här.)

Jag vet inte varför det är så himla spännande med ord och uttal och språk, men det är det. Kanske har det något att göra med att jag blev uppklådd av göteborgska ungdomar när jag var liten och vägrade säga tjäx. Mitt brinnande intresse för språk kanske började där, i en liten snyftande hög på en västkustsk brygga.

Läs vad andra skriver om , , .
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...