2010-04-28

Ett samtal om samtal

Hur ska ett samtal vara? Finns det dåliga samtal? Och varför verkar det ibland som om den man pratar med bara sitter och väntar på att få säga någonting själv?

För flera veckor sedan åt jag lunch med två människor som har en ganska obeveklig inställning till samtal. Den ena var min kollega Folke, 56, den andra min yngsta dotter Julia, 17. De är båda mycket bra lyssnare: de är uppmärksamma, avbryter inte, är med hela vägen. Folke är dessutom helt orädd när det gäller att stänga av yttre störningar: på bussen på väg till lunchen bad han hövligt en äldre professor att inte avbryta vårt samtal mer, efter att han för tredje gången frågat oss om när bussen egentligen skulle vara framme.

Nu satt vi i alla fall och pratade om bra och dåliga samtal. Julia har inget tålamod med folk som inte lyssnar, som hela tiden verkar vara någon annanstans i tankarna. Folke höll med, och tillade: "Jag är helt ointresserad av samtal som inte handlar om någonting verkligt, något som berör". De var helt överens om att kallprat är bortkastad tid, och likaså det som Folke kallar "jag har-samtal":

- Jag har just varit i Madrid.
- Jaså! Jag har också varit i Madrid, i förra veckan faktiskt.
- Ja, jag var och såg Madrid-Barca, en helt fantastisk match.
- Mm, jag såg Barcelona–Torremolinos förra året, ojojoj!

Här var jag tvungen att protestera. Visst är det fantastiskt när man pratar med någon om verkligt betydelsefulla och personliga saker. Folkes och mitt samtal på bussen handlade om mod: modet att bryta upp, och modet att stanna kvar. Fast hade vi bara känt varandra i några timmar delade vi djupt kända känslor och erfarenheter med varandra, i ett samtal så intressant att inte ens en sällskapssjuk äldre professor fick avbryta. Jag hamnar ganska ofta i den sortens prat; kanske för att jag inte har så breda vallgravar omkring mig, kanske för att jag dras till folk som är likadana.



Men jag har den största respekt för kallprat och jag-har-samtal. Visserligen är jag inte alls lika bra som Julia på att lyssna. Jag har ofta ett halvt öra riktat utåt: mot andras konversationer, telefoner som ringer, nån som kan vilja mig något. Speciellt när jag är stressad. Och det far ofta omkring tusen andra tankar i mitt huvud, de allra flesta associerade till det vi pratar om, men inte alla. Ibland tänker jag också på tvätten eller på någon annans smärta eller på nånting viktigt jag måste komma ihåg, vad var det nu?

Det är ju dåligt förstås, i alla fall när någon som vill ha min fulla uppmärksamhet inte får den. Jag vet att det är mer än en gång jag har missat viktiga saker på grund av det. Ibland för att personen som hade tänkt att berätta något för mig helt enkelt tappade tålamodet.



Men även om jag inte alltid är hundra procent där så räcker 95 ganska långt, och jag bryr mig alltid. Detta visar jag ofta genom att säga "jag har". Tillexempel:

- Stackars dig! Jag vet hur ont det gör, jag stukade tån en gång
- Du är rörmokare alltså? Jag såg några intressanta rör häromdagen
- Vilken bra idé! Man skulle kunna göra en film av det, jag känner en tjej som
- Madrid! Där har jag aldrig varit, men jag har hört att det ska vara

Visst, det kan ju tolkas på två sätt. Man kan se det som ett självupptaget sätt att bara föra tillbaka ljuset på sig själv hela tiden. Men man kan också se det som ett sätt att bekräfta den andre som talar, att visa att man har lyssnat och förstått vad den andre pratar om.

Både kallprat och "jag har"-samtal fungerar dessutom som byggstenar. Varje "säger du det", "ja min moster brukade", "fint väder vi har" och liknande är en liten sten i ett brobygge, och när bron är klar och man känner att den är stabil kan man mötas på mitten och prata om riktiga, viktiga saker och ting.

Jag har fler funderingar om det här, snart kommer nästa del som ska handla om bland annat små tanter, en god vän som vill lära sig att konversera, vänskap och det enda samtalsämnet som får mig att vända på en femöring.

Tills dess får du gärna samtala om vad du tycker! Här i kommentarerna, eller i din egen blogg. Är du bra på att lyssna? Hur ska ett bra samtal ska vara? Vad är ett dåligt samtal?

Läs vad andra skriver om: , , .

2010-04-17

Bokutlottning: Hungerflickan

Det finns en bra sak med att vara sjuk, och det är att man hinner läsa böcker. (Om man inte har hög feber förstås.) Häromdagen låg jag nerbäddad med en tråkig, trist och långtråkig förkylning, men det fanns en alldeles underbar bokhög på bordet bredvid mig och jag hann faktiskt plöja hälften.

Först läste jag Hungerflickan av Hillevi Wahl. Boken är i stort sett självbiografisk, fast huvudpersonen heter Irmeli, och handlar om hennes tonårstid. I början av boken har Irmeli flyttat ifrån sin mamma som är alkoholist, och bor med sin pappa som är periodare. Hon reser till USA ett år som utbytesstudent, bor i två olika dysfunktionella familjer och kommer hem igen.
Irmeli har svåra ätstörningar; hon tröstäter mängder av onyttig mat och kräks sen upp den igen.

Jag har inte läst Hillevis tidigare böcker, men jag läste ofta och gärna allt hon skrev i Snack på föräldraNätet, back in the days. Hon skriver oerhört bra, tätt och spännande. Av någon anledning trodde jag inte att jag skulle bli så fascinerad av en bok som handlar om missbruk, men jag kunde inte sluta vända blad.

Hillevi har varit rar nog att ge mig ett extra ex av boken för utlottning samt ett grönt kuvert för utskick. Så skynda dig nu att skriva en kommentar här: försten som skriver och kan svara på frågan "Vilket förlag ger ut Hungerflickan?" vinner boken!

2010-04-14

Bokutlottning: Qvinna i världen

Varje onsdag går jag på qigong hos Ingrid Frideborgsdotter. Det är en av veckans bästa timmar och jag skulle dö om jag inte fick gå dit tror jag. Men nu var det inte det jag skulle skriva om, utan om Ingrids och fotografen Maja Suslins fantastiska bok och livsprojekt: Qvinna i världen.



Ingrid och Maja bestämde sig för 14 år sedan för att lära känna en ung kvinna i varje världsdel, och skildra hennes vardagsliv under 50 år, i text och bild. På hösten 1998 reste de till Sydafrika och träffade Jasminah, och bodde hos henne och hennes familj i en månad. 1999 lärde de känna Hoang lan Huong i Vietnam, året därpå träffade de Santusa Atahuichi Choque i Bolivia. 2001 följde de svenska Vilda Kvist, 2002 reste de till Cooköarna och bodde hos Toumiti Matangaro Makita. Två år senare fick de kontakt med Larina Pelbath från USA.



Planen är att åka tillbaka till varje kvinna en gång vart tionde år. Än så länge har de hunnit med ett till besök i Sydafrika hos Jasminah. Projektet kommer att vara fullbordat år 2046. Fatta! Femtio år och minst sex kvinnor. Vilket roligt och spännande uppdrag de har gett sig själva!

Nu har resorna blivit en mycket vacker bok, med Majas bilder och Ingrids texter. Jag lottar ut två ex av boken, och du kan vinna den om du skriver i kommentarerna och svarar på frågan: Vilken plats skulle du helst vilja bo på, utom där du bor just nu? Du får gärna beskriva varför också. Om det blir fler än två som svarar väljer jag enväldigt ut vinnarna.

PS/ Jag var på kombinerad fotoutställning och utgivningsfest för boken för ett par veckor sen. Maja och Ingrid visade bilder och berättade bland annat om bakgrunden till projektet, nämligen att Ingrid hade drabbats av insikten om hur få kvinnoöden som skildrats genom historien, jämfört med berättelser om män.

Sedan bad de publiken att ställa frågor. En äldre man ville genast fråga flera olika saker, och hans sista fråga var: Varför var det bara kvinnorna som fick vara med i boken? Varför inte deras manliga släktingar? Ingrid förklarade igen att de ville fokusera (för omväxlings skull) på kvinnor, och att männen visst var med här och där, om än i bakgrunden.

Mannen såg skeptisk ut. En annan äldre man kunde inte heller släppa känslan av att blivit orättvist behandlad, och frågade: Men hur tänkte ni, när ni valde att skriva om sex kvinnor, i stället för tre kvinnor och tre män? Visst måste ni ha övervägt det i alla fall?

Egentligen var det kanske sorgligt, men jag tyckte ändå att det var lite lustigt också. /DS

2010-04-11

Thank you Peter O'Donnell, for letting me be part Modesty

A surprising amount of people look nothing like who they really are. The little old lady next to you on the bus might actually be the Queen of Sheba. The handsome, tattooed guy at the cash registry in the supermarket might be a shy and poetic elf. Take me for example: to the unsuspecting eye, I might look like an ordinary middle-aged mom, but on the inside, I'm Modesty Blaise.

Modesty never loses her head, no matter what happens. Modesty never gets needlessly anxious. Modesty always knows what to do. She's sensitive, but always keeps her balance.

To those of you who're now smirking and thinking that that sounds pretty unlike me: you're not completely wrong. I'm not as cool as Modesty, but that's okay. Without her I'd be a reed in the wind, a cow on the ice, a rubber duck on the ocean. She's helped me keep my grip on many occasions, both trivial and some fairly adventurous. "What would Modesty do?" I've thought, and then I've let her steer my actions. Modesty herself doesn't have any children, but she has been an invaluable support for me as a mother. When the kids had accidents I already knew (after having read innumerable Modesty books and comics) how to pre-empt blood poisoning, prevent snakebites and treat gunshot wounds, stubbed toes and splinters in fingers.



1. Modesty done in watercolour by my favourite,
Jim Holdaway 2. Modesty constellation, drawn (and signed!) by Enrique Romero. Click to enlarge the images.

Of course I'm not the only one who likes Modesty. (There are probably a ton of secret Modestys walking the streets all around the world.) A couple of years ago my youngest daughter and I made a journey to London and met up with a bunch of other Modesty-lovers, and were guided around town by an expert in all things Modesty (and all things London, MI5 and MI6; very interesting!)

The man who created Modesty Blaise is called Peter O'Donell, and it's his 90th birthday today. Congratulations, Mr. O'Donnell, and a deeply felt thank-you for a life with the best internal compass in the world.

PS My daughter, who'd hardly read a line or panel of Modesty before our London trip, became thoroughly educated and got two beautiful limited edition T-shirts in the mail a few days later. Unfortunately none of them in mom-size.



PPS. Those of you who aren't already familiar with how Modesty came wandering out from the desert as a child, and her career as the leader of a crime syndicate and how she met Willie and Tarrant, can read it here or watch this short video (found via Nattens bibliotek):



More Modesty:

See what other people are writing about
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...