2010-03-27

Att bli gammal på 2000-talet

Min mamma fick amputera sin ena fot och halva benet häromdagen. Det som började som trycksår på hälarna när hon blev sängliggande efter en operation i slutet av oktober blev så illa omhändertaget att de till slut var tvungna att ta bort höger fot och benet upp till knäet.

Hon flyttade in på ett servicehus i september förra året, för att jag ville det. Jag började bli så orolig över hennes alltmer nyckfulla minne och vad som skulle kunna hända henne hemma och på de dagliga promenaderna till olika caféer. Jag märkte snart att sjukvården inte alls fungerade på servicehuset – allting annat var bra, men läkaren och sjuksköterskan som skulle ta hand om alla gamlingarna var stressade och otillräckliga. "Jag har 197 patienter när jag är här två gånger i veckan, jag hinner bara träffa de mest akuta" sa läkaren till mig.

Efter bara några veckor där ramlade min mamma och bröt höften. Hon blev nekad rehabilitering – varför har jag fortfarande inte riktigt fattat – och kom alltså inte upp på benen igen. Hennes kontaktperson på servicehuset sa flera gånger till mig att hon var orolig för såren på fötterna som inte ville läka, och bad mig säga till sjuksköterskan, vilket jag gjorde. Men det hjälpte tydligen inte. Min mamma fortsatte att vara svag och dålig och har åkt in på Södersjukhuset minst fem gånger till sedan dess och legat på fyra olika avdelningar. Både ortopeder och kirurger har tittat på hennes fötter, men det har inte heller hjälpt.

Igår ringde de mig från servicehuset och sa att de lämnat in en Lex Maria-anmälan mot sig själva. Det är bra att det blir en utredning, men jag undrar om inte Södersjukhuset också borde utredas. De sista månaderna har jag pratat med så många läkare och sköterskor där som inte har hunnit läsa journalen och knappt hunnit lyssna.

2010-03-20

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan - den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.


Glad lista
Salem al Fakir - Good Song & ännu bättre video
Intervju med geniet Isaac Asimov
Den underbara geten (och apan)
Hurra!-listan på Spotify
Lou Reed i tweed
xkcd
The Oatmeal (mera mera)

2010-03-13

Tröstande ord

Det slog mig häromdagen att jag kanske är den sortens person som man måste lära känna väldigt väl för att gilla. Detta meddelade jag familjen i kväll när vi åt middag. Men de höll inte med.

- Det tror jag inte, sa ett av barnen. - Snarare är du väl en sån som är lätt att tycka om med en gång? SEN kanske det kommer en mellanperiod när folk upptäcker hur konstig du är, men när de har vant sig vid det så gillar de dig säkert igen.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...