Det slog mig häromdagen att jag kanske är den sortens person som man måste lära känna väldigt väl för att gilla. Detta meddelade jag familjen i kväll när vi åt middag. Men de höll inte med.
- Det tror jag inte, sa ett av barnen. - Snarare är du väl en sån som är lätt att tycka om med en gång? SEN kanske det kommer en mellanperiod när folk upptäcker hur konstig du är, men när de har vant sig vid det så gillar de dig säkert igen.
Åh, barnen! Underbara barnen :)
SvaraRaderaJag håller med om att du är en sån som är lätt att tycka om med en gång. Sen upptäcker man att du är ungefär lika konstig som man själv, och då gillar man dig ännu mer!
SvaraRaderaÖ-H analyserar som vanligt klockrent.
SvaraRaderaMen kan det vara så enkelt (och underbart) att vi alla är typ lika konstiga? Jag som jämt går omkring och tror att jag är knäppast. (Det är ingen direkt sorg i det, bara ett konstaterande.)
SvaraRaderaInte alla, men dem vi bryr oss om:-)
SvaraRaderaMeh!
SvaraRaderaDet kan jag lova dig; att under "Konstig" i ordboken hittar jag helt andra ansikten.
Det finns inga konstiga människor - bara konstiga kläder.
*kjamizar*
Som det sägs i Alice i underlandet (tror jag) nåt i stil med: all the great ones are (a bit crazy).
SvaraRaderaDet är ju så härligt att hitta nån som är lika konstig som jag, så det är klart jag tycker om dig!
SvaraRaderaHar hittat hit via Hillevis blogg. Känns skönt att hitta dig, du tänker som jag. Vi är inte konstiga, utan unika. Vi tänker för mycket bara.
SvaraRadera