Vi var på Bokmässan förra veckan och traskade omkring där när det plötsligt ringde en vänlig person från TV4 och frågade om jag ville vara med på Malou Efter 10, och prata tillsammans med Björn af Kleen om Lucke & Lull, och om arvstvisten. Jag svarade ja, eftersom Björn skulle vara med, då måste ju jag också våga. Fast det var direktsändning!
Idag sändes det, och jag ägnade hela dagen igår till att vara uppskärrad och ha ångest och spela upp alla möjliga gräsliga scener i mitt huvud. Dessutom vaknade jag fyra i morse med helt galet ont i halsen. Gjorde te med massor av hackad rå ingefära, citron och honung, drack en stor kopp och lyckades somna om. Det gjorde mindre ont när jag vaknade, men jag hade ingen röst alls! Så jag lindade en varm halsduk runt halsen, gurglade mig med saltvatten, drack mer ingefärste, proppade i mig halstabletter och åkte till studion.
Leif G W Persson var Malous första gäst och ser lite ut som jag kände mig i morse. Dock försvinner han med en gång om man klickar på länken.
Jag vet att jag verkar helt lugn när jag är med i radio eller tv, eller föreläser. Men det är för att min själ i själva verket har flytt min kropp i panik, och slagit på autopiloten. Det verkar funka varje gång, så jag klagar inte, men fram till den sekund som det börjar har jag hjärtklappning och ont i magen, och efteråt kommer jag inte ihåg ett ord av vad jag har sagt. Så i eftermiddag har jag legat nerbäddad i soffan med ingefärste och tittat på TV4 Play, och bortsett från att det är ohyggligt pinsamt och konstigt att se sig själv så tycker jag att jag sa åtminstone en del av det jag ville säga.
Men verkligen inte allt! Tiden gick så himla fort, när Malou tackade för att vi hade medverkat kändes det som det hade gått högst fem minuter. Absolut inte tjugo. Jag som hade velat berätta om hur det gick till när Björn och jag började skriva tillsammans. Och mer om min pappa, och hur det var när han och min mamma träffades. Om alla kärleksbreven jag och Björn hittade i min mammas lådor, och om en massa andra saker. Det hade nog tagit en timme, minst.
PS Jag blev helt stjärnslagen av att dela sminkloge med Helena von Zweigbergk. Ni lyssnar väl på hennes radioprogram Oförnuft och känsla? Helt lysande radio emellanåt!
Visar inlägg med etikett tv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tv. Visa alla inlägg
2013-04-17
Hur ska det gå?
SVT återöppnade sitt Öppna arkiv igår. Jag var förstås tvungen att kolla på några barnprogram från min barndom, och visa dem för mina (nu stora) barn. Sen tittade vi på Björne, från när de var små. Och redan där slås man av den ENORMA hastighetsökningen. Det är verkligen en hisnande skillnad på
60-talets snudd på outhärdligt långsamma Pellepennan och Suddagumman
och Björne från 90-talet.
Sen tittar man på Creepschool eller nåt annat som ungarna stirrar på idag, och genast infinner sig det akuta behovet att säga ÅCK ÅCK ÅCK, var ska detta sluta?
Kommer det ens att FINNAS barn-tv 2040, eller kommer kidsen då att studsa omkring i ett holodeck som små flipperkulor? Eller kommer allt ha gått i cirkel, så att hipsterföräldrarna sätter sina barn framför Anita och Televinken?
 |
| grått som snurrar mot grå bakgrund |
60-talets snudd på outhärdligt långsamma Pellepennan och Suddagumman
 |
| Snigel! |
och Björne från 90-talet.
 |
| kusligt |
Sen tittar man på Creepschool eller nåt annat som ungarna stirrar på idag, och genast infinner sig det akuta behovet att säga ÅCK ÅCK ÅCK, var ska detta sluta?
Kommer det ens att FINNAS barn-tv 2040, eller kommer kidsen då att studsa omkring i ett holodeck som små flipperkulor? Eller kommer allt ha gått i cirkel, så att hipsterföräldrarna sätter sina barn framför Anita och Televinken?
2013-02-24
Svart spegel
Black Mirror är en brittisk tv-serie: svart samhällssatir och science fiction. Har du inte sett den ännu så gör det. Den gick på SVT (förra året tror jag) men finns inte längre kvar på Play, så köp antingen dvd:n med första säsongen (det finns just nu bara tre ex i lager så skynda!), eller ladda ner (olagligt).
Jag missade första delen (och har fått höra att den är extremt obehaglig och skrämmande) men har sett del 2, 3 och 4. De är alla snygga, välproducerade och kusliga för att de ger sig ut för att vara science fiction men i själva verket speglar vår samtid.
Seriens skapare, Charlie Brooker, har sagt att serien handlar om hur våra liv kan bli alldeles strax, om vi sköter det klumpigt.
Mer info här.
Jag missade första delen (och har fått höra att den är extremt obehaglig och skrämmande) men har sett del 2, 3 och 4. De är alla snygga, välproducerade och kusliga för att de ger sig ut för att vara science fiction men i själva verket speglar vår samtid.
Seriens skapare, Charlie Brooker, har sagt att serien handlar om hur våra liv kan bli alldeles strax, om vi sköter det klumpigt.
Mer info här.
 |
| Du kommer aldrig att kuna se Idol med samma oskuldsfulla blick igen |
2013-01-24
Hundra dar av pratsamhet
Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:
Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.
Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som "En dum, två snälla", "Maskhål" eller "Mördade den som väckte honom".
Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.
Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:
Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal ... ja en sån där
Ses i morgon!
- #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
- Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
- Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
- Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).
Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.
Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som "En dum, två snälla", "Maskhål" eller "Mördade den som väckte honom".
Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.
Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:
Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal ... ja en sån där
Ses i morgon!
2012-01-19
Källor till glädje och tårar
Detta får mig att skratta högt just nu, flera gånger i veckan:
The Austere Academy av Lemony Snicket. Snicket (aka Daniel Handler) är ett geni. Vi läser bok nummer fem i serien om syskonen Baudelaires olycksaliga öden. Ena dottern och jag läser den högt, med röster. Ibland skrattar vi så att vi inte kan läsa på en lång stund.
Black Books. En av andra dotterns brittiska tvserie-favoriter. Sjukt roligt om livet i en bokhandel. Jag citerar Wikipedia: "Handlingen kretsar kring Bernard (Dylan Moran), Manny (Bill Bailey) och Fran (Tamsin Greig). Bernard äger en liten bokhandel där Manny jobbar medan Fran äger en affär vägg i vägg. Bernard är en misantrop och är i varje avsnitt mer eller mindre berusad. Han avskyr sina kunder och är helt ointresserad av att sälja några böcker överhuvudtaget; han vägrar att göra något annat än att röka, dricka och läsa. (...) Serien är surrealistisk och okonventionell och innehåller många egensinniga ordlekar."
Detta får mig att gråta, vrida mina händer och tvinna mina lockar:
A Lady of Quality av Frances Hodgson Burnett. Ena sonen läser högt ur denna 16–1700-talsromantiska tragedi om en vacker och egensinnig flicka och hennes syster med vattniga fasanögon. Jag gråter så att mina ögon blir lika vattniga och nästan fasaniga. Burnetts eget liv är ganska tårdrypande och galet det med. Jag hade läst Den hemliga trädgården innan, men inte Little Lord Fauntleroy.
The Austere Academy av Lemony Snicket. Snicket (aka Daniel Handler) är ett geni. Vi läser bok nummer fem i serien om syskonen Baudelaires olycksaliga öden. Ena dottern och jag läser den högt, med röster. Ibland skrattar vi så att vi inte kan läsa på en lång stund.
 |
| Stackars Sunny har somnat i salladen efter en hård dags arbete som sekreterare. Illustration: Brett Helquist |
Black Books. En av andra dotterns brittiska tvserie-favoriter. Sjukt roligt om livet i en bokhandel. Jag citerar Wikipedia: "Handlingen kretsar kring Bernard (Dylan Moran), Manny (Bill Bailey) och Fran (Tamsin Greig). Bernard äger en liten bokhandel där Manny jobbar medan Fran äger en affär vägg i vägg. Bernard är en misantrop och är i varje avsnitt mer eller mindre berusad. Han avskyr sina kunder och är helt ointresserad av att sälja några böcker överhuvudtaget; han vägrar att göra något annat än att röka, dricka och läsa. (...) Serien är surrealistisk och okonventionell och innehåller många egensinniga ordlekar."
 |
| Bernard Black och kompani |
Detta får mig att gråta, vrida mina händer och tvinna mina lockar:
A Lady of Quality av Frances Hodgson Burnett. Ena sonen läser högt ur denna 16–1700-talsromantiska tragedi om en vacker och egensinnig flicka och hennes syster med vattniga fasanögon. Jag gråter så att mina ögon blir lika vattniga och nästan fasaniga. Burnetts eget liv är ganska tårdrypande och galet det med. Jag hade läst Den hemliga trädgården innan, men inte Little Lord Fauntleroy.
 |
| Mistress Clorinda |
2008-06-19
Förbryllelsen
Näe. Jag fattade inte. Hur hängde mordet i skogen ihop med våldtäkten i partilägenheten? Vad ville Troels berätta för Brix om bilden? Och vad menade Vagn med att han gjorde det i huset?
Läs även andra bloggares åsikter om Brottet, Forbrydelsen, Sara Lund, tv, slut, obegripligheter
Läs även andra bloggares åsikter om Brottet, Forbrydelsen, Sara Lund, tv, slut, obegripligheter
2008-03-29
Ta av de rosa glasögonen när du ser på Barnmorskorna
Tv-serien Barnmorskorna (SVT 1 onsdagar 21:00, repris lördagar 10:55 och söndagar 00:10) har fått jättefina recensioner efter första avsnittet i onsdags. Föräldrar och kritiker är alla lika tacksamma. Ledarbloggen på Helsingborgs Dagblad får representera den allmänna uppfattningen:
Inte en kotte verkar ifrågasätta bilden av de födande föräldrarna som hjälplösa kollin. Ingen feminist höjer ett ögonbryn när svenska kvinnor behandlas som mindre vetande. Ingen skriver om den industrialiserade svenska förlossningsvården. Märkligt!
Självklart snyftar jag också när bebisarna föds. Livets kraft går inte stå emot, glädjen när man får bevittna ett barns födelse är berusande. Barnmorskor har det näst bästa jobbet i världen! Och ett enormt ansvar. De är i många fall oerhört kompetenta och kärleksfulla. Självklart ska de ha bra betalt och bra arbetsvillkor, det handlar inte om det.
Det jag vänder mig mot är den helt ensidiga bilden av barnafödsel som något som bör ske på sjukhus, som måste övervakas noga med många tekniska och kemiska hjälpmedel, som kräver expertisens bekymrat rynkade pannor. Jag vänder mig emot att det ses som helt normalt att man tar med sin oro in till den födande mamman, att man skrämmer upp föräldrarna - både de som tittar och de som föder.
Jag vet att det är tabu att kritisera förlossningsvården. Om jag säger att det läggs för många snitt i onödan trampar jag samtidigt tusentals snittade mammor på tårna. Men mammorna borde inte bli arga på mig utan på rutinerna i den svenska förlossningsvården, på de många politiker, läkare och forskare som inte vågar ta sitt ansvar och granska sambanden mellan dessa rutiner och besvärliga förlossningar.
Mest arg blir jag när jag läser den blogg som en barnmorskorna skriver på svt.se. Dels för att hon kommer med helt galna påståenden som att det måste bli kejsarsnitt om barnet ligger i ansiktsbjudning med näsan upp. (Det sas konstiga saker i programmet också - bland annat kunde man tolka ett uttalande av en barnmorska som att alla förstföderskor spricker, vilket är totalt nys.)
Dels för att hon vid ett par tillfällen ger uttryck för en hyfsat nedlåtande attityd mot de födande föräldrarna. En pappa blir orolig när barnmorskan vill ta hål på hinnorna. Kanske vet han att värkarbetet ofta blir våldsamt och smärtsamt när man spräcker hinnorna manuellt, och att det är något man verkligen inte bör göra i onödan. Men han möter ingen förståelse från barnmorskan:
Den överlägsna tonen kanske är omedveten - jag tror faktiskt att hon menar väl. Men det är just det som är skrämmande. Många som jobbar inom förlossningsvården är helt övertygade om att de är så mycket viktigare än föräldrarna, att de alltid borde få sista ordet. Trots att det är väldigt få barnmorskor, och ännu färre politiker, forskare och läkare, som någonsin har sett en helt ostörd, opåverkad barnafödsel.
Alla vill det nyfödda barnets bästa. Men alla har inte samma tankar om hur man når dit. Frågan är varför det bara är ett sätt som får råda. Vem tjänar på att alla svenska föräldrar åker till sjukhus för att föda barn? Vem tjänar på att födande kvinnor är rädda och känner sig maktlösa, att de vill ha läkemdel och maskiner omkring sig?
Barnmorskorna lotsade vant och varmt inkännande utmattade mammor och nervösa pappor genom deras livs stora upplevelse. Proffsigt och ändå med starka känslor inblandade, även från personalens sida. Ett fantastiskt yrke, med ett otroligt ansvar. Ge dem betalt därefter! Och missa inte fortsättningen.
Inte en kotte verkar ifrågasätta bilden av de födande föräldrarna som hjälplösa kollin. Ingen feminist höjer ett ögonbryn när svenska kvinnor behandlas som mindre vetande. Ingen skriver om den industrialiserade svenska förlossningsvården. Märkligt!
Självklart snyftar jag också när bebisarna föds. Livets kraft går inte stå emot, glädjen när man får bevittna ett barns födelse är berusande. Barnmorskor har det näst bästa jobbet i världen! Och ett enormt ansvar. De är i många fall oerhört kompetenta och kärleksfulla. Självklart ska de ha bra betalt och bra arbetsvillkor, det handlar inte om det.
Det jag vänder mig mot är den helt ensidiga bilden av barnafödsel som något som bör ske på sjukhus, som måste övervakas noga med många tekniska och kemiska hjälpmedel, som kräver expertisens bekymrat rynkade pannor. Jag vänder mig emot att det ses som helt normalt att man tar med sin oro in till den födande mamman, att man skrämmer upp föräldrarna - både de som tittar och de som föder.
Jag vet att det är tabu att kritisera förlossningsvården. Om jag säger att det läggs för många snitt i onödan trampar jag samtidigt tusentals snittade mammor på tårna. Men mammorna borde inte bli arga på mig utan på rutinerna i den svenska förlossningsvården, på de många politiker, läkare och forskare som inte vågar ta sitt ansvar och granska sambanden mellan dessa rutiner och besvärliga förlossningar.
Mest arg blir jag när jag läser den blogg som en barnmorskorna skriver på svt.se. Dels för att hon kommer med helt galna påståenden som att det måste bli kejsarsnitt om barnet ligger i ansiktsbjudning med näsan upp. (Det sas konstiga saker i programmet också - bland annat kunde man tolka ett uttalande av en barnmorska som att alla förstföderskor spricker, vilket är totalt nys.)
Dels för att hon vid ett par tillfällen ger uttryck för en hyfsat nedlåtande attityd mot de födande föräldrarna. En pappa blir orolig när barnmorskan vill ta hål på hinnorna. Kanske vet han att värkarbetet ofta blir våldsamt och smärtsamt när man spräcker hinnorna manuellt, och att det är något man verkligen inte bör göra i onödan. Men han möter ingen förståelse från barnmorskan:
Det går långsamt fram för min "förstis", så jag bestämmer mig för att ta hål på hinnorna för att stimulera igång mer värkar. Blivande pappan är av "lejonhannesorten" och behöver lite handpåläggning för att lugna sig och förstå att allt just nu är helt normalt. Tålamod...!
Den överlägsna tonen kanske är omedveten - jag tror faktiskt att hon menar väl. Men det är just det som är skrämmande. Många som jobbar inom förlossningsvården är helt övertygade om att de är så mycket viktigare än föräldrarna, att de alltid borde få sista ordet. Trots att det är väldigt få barnmorskor, och ännu färre politiker, forskare och läkare, som någonsin har sett en helt ostörd, opåverkad barnafödsel.
Alla vill det nyfödda barnets bästa. Men alla har inte samma tankar om hur man når dit. Frågan är varför det bara är ett sätt som får råda. Vem tjänar på att alla svenska föräldrar åker till sjukhus för att föda barn? Vem tjänar på att födande kvinnor är rädda och känner sig maktlösa, att de vill ha läkemdel och maskiner omkring sig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
