Om Anna W, bebisars sömn och att tänka själv

Några av de som kommenterade min post om Sömnmetoder på katastrofens rand menade att jag inte har en aning om hur Anna Wahlgrens Sova-hela-natten-metod ser ut idag. Jag har inte sett filmerna, men det jag läste på metodsidan kändes ändå väldigt bekant. Nu gick jag tillbaka och kopierade en bit text därifrån, här i förkortat skick:

"Metoderna: Fasta - och tillräckliga - sovtider. En attityd av självklarhet hos de vuxna. Egen säng efter "smekmånaden"; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning. Mörkt, så att inga synintryck stör. Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt."

Om jag skulle läsa det här för första gången idag skulle jag till exempel genast välja bort regeln om att barnet ska ha ett eget rum. Man måste alltid tänka själv, så är det bara. Man måste alltid känna efter: känns det här rätt för mig? Finns det något i råden från Anna Wahlgren / BVC / min grannes svärfar som inte känns bra, som jag ska välja bort?

När vi använde Anna W:s metod som den beskrevs i Barnaboken, när min yngsta dotter var bebis för sexton år sen, tog vi fasta på principerna och tillämpade dem på ett sätt som kändes rätt. Så här gjorde vi:

"Min dotter var 10 månader och sov i en egen säng i samma rum som sina tre syskon. Hon var extremt kvällspigg och ville alltid komma upp tusen gånger efter att jag nattat henne. Av olika anledningar samsov vi inte då. Jag var helt galet trött den här perioden, kände mig yr och lättretlig på dagarna och mådde nästan illa av utmattning på kvällarna. Jag hade börjat känna att jag blev arg när hon inte ville sova, och det kändes inte alls bra.

Den natten jag startade kuren nattade jag henne, men när hon sen ville komma upp gick jag inte in och tände och tog upp henne som jag annars brukade. Istället gick jag in och la henne ner igen, buffade henne lite, sa godnatt med låg röst och gick ut igen. Detta upprepades flera gånger, jag minns inte exakt nu men kanske fem gånger under kvällen och tre gånger till under natten. Hon skrek och var arg några gånger. Jag väntade lite längre än vanligt innan jag gick in, några minuter kanske. Nästa natt vaknade hon och skrek en gång, men somnade direkt när jag kom in och buffade henne. Tredje natten sov hon hela natten, och alla nätter därefter. Någon månad senare, när hon lärde sig att gå, fick hon en ny låg säng som hon kunde komma och gå som hon ville från, och kom in till oss på natten ibland, oftast utan att väcka mig."

Idag är jag till hundra procent för samsovning, och alla andra "metoder" som bygger på idén om att bebislivet blir enklare om man anpassar det efter det mest ursprungliga livets principer.

Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi. De måste kunna sova, äta, vara med de vuxna hela tiden, anpassa sig till de vuxnas överlevnadsbehov. Som det såg ut på stenåldern. Däremot är inte bebisar anpassade till den sortens liv vi lever idag, med arbeten, mataffärer, sekundvisare, stress, tv, lampor, lägenheter och så vidare. Ju mer man kan följa minsta motståndets lag under bebistiden, ju mer man kan låta livet vara så primitivt och enkelt som möjligt, ju mer blir den tiden njutningsfull, avslappnad.

Om man av någon anledning har fått stora sömnproblem och sovrutinerna har kajkat ur helt, trots att man samsover, rekommenderar jag Anna W:s metod. Så som den bör tolkas för just din situation. Den är ljusår att föredra framför femminutersmetoden, skrikmetoden och sömnmedel. Den bygger på tanken på att rutinerna har hamnat helt i olag, och att man så snabbt och smärtfritt som möjligt ska komma tillbaka till normalläget. Den bygger på att man är kärleksfull och respektfull mot barnet, och inser att det inte är barnets fel att sömnen har blivit kaotisk. Den är en bro tillbaka över den brinnande floden.

Artikeln i DN var onyanserad och otydlig. Det är många, många som har en uppfattning om Anna W utan som bara baseras på vad de har läst att andra har skrivit om henne. Jag håller inte med om allt hon skriver, kanske inte ens hälften. Men jag gillar henne som person, jag vet att hon har ett fantastiskt handlag med bebisar och barn, och framförallt beundrar jag hennes enorma RESPEKT för barn och barns behov. Och hennes mod, att alltid säga vad hon tycker utan att vara rädd för vad andra ska tänka om henne.

Bra länkar om samsovning:

• Barnläkaren Sarah Buckley svarar i Mothering
• Professor James McKenna, expert på samsovning, svarar i Mothering
• Mer i Mothering om sömn och samsovning
• Läs boken "Mitt barn och jag", finns att köpa på förlaget Röd Fågel
• Min recension av "Mitt barn och jag" här

Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn

Sömnmetoder på katastrofens rand

Allt om barn har idag en hårt vinklad och tendensiös artikel om Anna Wahlgrens sömnmetoder. Den sätter inte sömnmetoden i sitt sammanhang och nämner inget om de andra metoder som rekommenderas av barnläkare, och har inte med ens en bokstav om vilket kaos man kan befinna sig i som utmattad förälder.

Jag har använt Anna W:s metod vid ett tillfälle för sexton år sedan. Den fungerade som en dröm. Den var det enda vettiga alternativet i den situation vi befann oss i då. Den var det minst kränkade av de alternativ som jag då uppfattade fanns. Den var över på en natt.

Anna W:s metod måste sättas i ett sammanhang. Den är till för föräldrar i kris. Den är en livräddare. Den är tusen gånger bättre än fem-minuters-metoden, sömntabletter eller långvariga försök att tvinga barn att sova i egen säng. Rätt utförd tar den oftast en natt, högst tre nätter.

Om jag fick en bebis igen skulle jag förhoppningsvis inte hamna i en sån sömncirkus som jag gjorde för sexton år sen, eftersom jag idag skulle ha helt andra förväntningar på bebisåren, och jag skulle sova tillsammans med mina barn. Om man sover nära sina barn - i samma säng eller tätt intill i samma rum - så minimerar man risken för att sömnproblem ska uppstå över huvud taget. Men det handlar också om vad man har för förväntningar.

Samsovning är tveklöst den bästa, mest effektiva och minst konfliktfyllda metoden som finns. Men för alla de föräldrar som passerat gränsen, som är vettlöst sömnlösa, som är på förtvivlans brant, som tror att de kommer att bli galna om de inte får sova och som inte har någon som kan avlasta dem på ett vettigt sätt - för dem och deras bebisar är Anna Wahlgrens sömnmetod, utförd rätt i högst tre nätter, en riktigt bra livräddare. Så snart den är utförd kan man gå tillbaka till normalt, respektfullt samsovande.

Läs vad andra skriver om sömn, sömnmetoder, Anna Wahlgren, samsovning, barn

Bebisen gråter fortfarande

För några månader sen skrev jag om den gråtande bebisen i lägenheten ovanför oss, att den väcker oss nästan varje morgon och att jag funderade på om jag skulle säga nånting till föräldrarna. Och isåfall vad?

Jag fick olika förslag, här och på andra ställen. Flera skrev att jag inte borde lägga en lapp i brevlådan, att det skulle vara för opersonligt. Att jag borde bjuda in dem istället. Och visst, det låter klokt. Men jag har dragit mig för det ändå, inte vetat hur jag skulle säga för att inte låta som om jag kritiserade dem.

Så kom mamman ner i tvättstugan när jag stod där och hängde in kläder i torkskåpet. En halvtimme innan nästa tvättid egentligen, men hon skulle bara kolla sa hon och jag sa att hon kunde börja, jag var ändå klar med maskinerna. Sen frågade hon om det inte var vi som bodde under dem. Jo, sa jag och då frågade hon om vi blev störda av att hennes barn drog omkring på stolar och sånt.

Det måste ju vara gud? Eller ödet?

Så jag tog mod till mig och sa att nej, inte stolarna, men bebisen, du vet hur det är när man är förälder, då vaknar man för minsta barnskrik. Jag sa det snällt och hon log. Och så sa jag: ni har väl sovrummet precis ovanför vårt, det är nog därför det hörs så bra. - Det är bebisen som sover där, svarade hon hastigt, vi håller på och försöker få den att sova i ett eget rum.

Sen pratade vi om barns utveckling och samsovning en halvtimme. Jag sa rent ut till slut att nio månaders ålder kan vara lite tidigt att försöka få barn att sova ensamma. Att om de skriker så där mycket så kan det betyda att de helt enkelt inte är redo. Och att det alltid kommer av sig själv till slut.

Hon lyssnade men var tveksam. De hade bestämt sig för att prova det här en vecka sa hon, och så sa jag bara att jag hoppades att det skulle gå bra. Jag kunde (och borde kanske) ha sagt att en kvart i alla händelser är mycket för en bebis att ligga ensam och gråta, men jag orkade eller vågade inte.

Nu har det gått två veckor. Bebisen vaknar prick fem varje morgon, ibland några gånger på nätterna också. Ibland får den skrika länge, ibland kommer de och tar upp den med en gång.
Jag hoppas att de bestämmer sig för att avsluta experimentet snart, mest för bebisens skull!

Här är lite bra råd om bebisars separationsångest och hur man samsover säkert.

Läs vad andra skriver om: cosleeping, samsovning

Sov tillsammans!

Läser en artikel på Allt om barn som handlar om en familj där mamman inte har sovit på sex år. Båda barnen vaknar varje natt: ropar, är rädda, är hungriga. Barnläkaren rekommenderar en ordentlig utredning. Vad den ska leda till är oklart, men man anar att sömnmediciner är en tänkbar utväg.

Om jag vore barnläkaren skulle jag börja med att fråga om de hade testat den allra, allra enklaste lösningen på sina jobbiga sovproblem: att sova tillsammans, utan att känna skuld och oro. Jag kanske skulle ge dem ett recept på en bredare säng, om det behövdes.

Nu vet man ju aldrig hur det egentligen är bara genom att läsa en artikel. Men det verkar som om de redan löser problemen genom att låta barnen sova kvar ibland. Fast då med dåligt samvete.

– Till slut gav vi upp med alla sömntips. Barnen fick sova hos oss eller så lade vi oss hos dem tills de somnade, säger mamman. – Jag har hört att man ska gå tillbaka med barnen till deras sängar, för att komma ur det här mönstret. Men idag prioriterar vi att sova så mycket som möjligt istället.

Människan är ett flockdjur. Precis som valpar och kattungar vill små barn sova nära sina föräldrar. Det är trygghet och överlevnad. Samma behov kan återkomma hos större barn, om de är sjuka eller otrygga av någon anledning. Samma behov finns hos de flesta vuxna, friska som sjuka. Vi mår bra av att sova tillsammans.

Så mitt råd till alla som har stökiga nätter är: sov tillsammans. Med bebisen, med de större barn som just då behöver det. Förr eller senare väljer alla barn att ha en egen säng, för så gör vi i vår kultur, och alla barn vill visa att de är stora nog, till slut.

Sov tillsammans utan skuld och dåligt samvete! Dina barn blir inte mesiga eller osjälvständiga för att de kunnat sova tryggt om natten.

Kan du inte sova lika bra med en unge som snurrar omkring i sängen? Du vänjer dig med största säkerhet. Och annars är det bara att ställa ungens säng tätt intill din, så att han eller hon vet att du finns på klappavstånd.

Testa det först ett par veckor, så kanske ni slipper både sömnlöshet och mediciner!

Läs vad andra skriver om: sömn, sömnproblem, sova hela natten, sova tillsammans, co-sleeping, barn, föräldraskap

Hur drömmer du?

För ett par år sedan skrev jag att någon borde starta en kollektiv drömtydarblogg , och nu finns det en sån: dlogg.se. (Nästan som en sanndröm!)

Men nu vill jag veta: hur drömmer du?
Är du alltid "du" i dina drömmar? Jag menar inte "du" som i riktiga du, som inte kan flyga och alltid har kläder på dig när du går och handlar och aldrig blir jagad av brevbärarkaniner.

Men är du alltid en och samma i drömmen?

Jag har ibland drömmar där jag växlar mellan olika figurer i drömmen. När jag vaknar kommer jag ihåg att jag var både mig själv och en främling i drömmen. Inte samtidigt alltså, utan vid olika tidpunkter. Ungefär som en pjäs där skådespelarna turas om i rollerna, och en person kanske spelar Hamlet i första akten, Ofelia i andra och Vålnaden i tredje.

Finns det fler som drömmer så?

Berätta gärna! Och om det är nåt annat konstigt med dina drömmar också förstås.

Så här skriver Wikipedia om drömmar. Så här skriver NE.se (med konstiga, drömlika avstavningar. Här är några av mina gamla drömmar. Här är en drömbildare (favorit i repris). Så här skriver andra om drömmar, hamlet, harar

Dag 14: Bebisen ovanpå

Det bor en bebis i lägenheten ovanför oss. Nästan varje morgon gråter den, och jag vaknar. De som spelar piano i våningen under väcker mig inte, och jag störs inte ett dugg när bebisens syskon, tre och fem år, leker med bilar eller klossar däruppe. I själva verket har jag lätt för att stänga ute störande ljud. Men när bebisen gråter vaknar jag, varje gång.

Ibland är klockan knappt fem, ofta runt sex. I morse grät bebisen från halv nio till strax efter nio. Då var jag nästan på väg upp för att knacka på, men sen kom det någon och tog upp den.

Familjen är en helt vanlig småbarnsfamilj, jag har mött dem flera gånger och hälsat, men jag känner dem inte. De ser snälla men lite jäktade ut. Man gör ju lätt det när man har tre barn under fem. Jag tror inte att de är dåliga föräldrar, eller elaka eller oengagerade på något vis. De har nog bara (som så många av oss) fått höra att det är bäst för små barn att sova i en egen säng, eller i ett eget rum. Och så är de trötta på morgnarna.

Men hur det än är, så får bebisen vara ensam och ledsen ganska ofta, och det är tvärt emot alla mina mammainstinkter. Så jag vaknar. Och funderar. Ska jag säga någonting till dem när jag träffar dem i hissen nästa gång? Eller vore det bättre att lägga en lapp i brevlådan? Vad ska jag säga?

Andra skriver om barn, barnuppfostran, bebisar, föräldrar, föräldraskap, sömn

Sömnmetoder

Katerina Janouch har skrivit en bra krönika om att sova tillsammans med sina barn, och Hillevi Wahl har kommenterat klokt. Här är mina synpunkter:

Att sova är nödvändigt för att överleva, och därför måste minsta bebis behärska sovandets teknik. Man behöver alltså inte lära sina barn att sova (eller äta för den delen). Alla bebisar sover när de behöver det, om de känner sig trygga och inte blir störda. Däremot kan det vara knepigt för föräldrarna att hitta bra sovtider som passar med barnens sömnrytm. Vi lever ju inte precis nåt enkelt naturliv, där man kan anpassa vardagen helt efter sina egna och barnens kroppsliga behov. Vi som är föräldrar idag ska klara av så mycket mer - vi ska arbeta på bestämda tider, sköta alla våra papper och saker, åka hit och dit, umgås med folk, titta på tv, vara som alla andra. Vi kan inte bara lägga oss ner och vila när våra primitiva ungar känner att de behöver sova, eller ha med dem överallt och låta dem sova när de vill.

Dessutom har vi en (ganska modern) tradition i Sverige att låta våra bebisar sova i egna sängar, ofta i egna rum. (Jag har skrivit tidigare om James McKennas forskning om co-sleeping och om fördelarna med att sova tillsammans här.) Men ju längre avståndet är till det sovande barnet, desto mer energi går det åt till att få det att somna och att själv få tillräckligt med sömn.

Så det som borde vara enkelt blir hopplöst svårt. Med fyra barn har jag haft alla typer av vaknätter.

Första barnet föddes samma år som Barnaboken kom ut. Jag gillar Anna Wahlgren och håller inte med om att hennes buffningstips och sömnråd måste innebära att man överger barnet. (Mer om det strax.) Men hon (liksom nästan alla på den tiden) hörde definitivt till den gamla skolan, som varnade för att låta barnen sova i samma säng. Eftersom jag trodde på dem blev mina nätter ofta sömnlösa. Jag var tvungen att nattamma sittande i en stol - om jag skulle amma i sängen fanns det stor risk att jag skulle somna. Sen måste jag vanka omkring med honom tills han somnade igen, och försiktigt lägga ner honom i sin egen säng. Han vaknade nästan alltid när jag la ner honom, och så började vi om. Stackars barn, otroligt dumt av mig.

Andra barnet sov på nätterna. Oftast hela nätterna, ibland i sin egen säng, ibland i vår. Det hände att jag låg och petade på honom för att han skulle vakna. Jag fick för mig att han kanske var hungrig utan att veta om det. Då öppnade han ett sömnigt öga, suckade lite och somnade om. Ett ytterst märkligt barn.

Med det tredje barnet hade jag blivit mycket bättre på att gå på känsla. Det kändes rätt att bära henne på ryggen, så vi använde nästan aldrig barnvagn. Det kändes rätt att låta henne sova med oss, så hon sov med oss. Syskonen också, när de kände för det. Hon åt ofta på nätterna men eftersom hon redan låg brevid mig i sängen behövde jag knappt vakna för att amma henne. Jag var för det mesta utvilad och allting kändes enkelt.

Fjärde barnet ställde alltig på huvudet igen. Just när jag trodde att jag hade koll! Att jag var värsta supermamman! Då kom denna envisa lilla varelse och tog ner mig på jorden igen. Hon gjorde allting annorlunda. Till exempel hade hon inte tid att äta på dagarna, för då fanns det för mycket att titta och lyssna och pilla på (syskonen, saker, ansikten, träd, vad som helst). Så hon åt hela nätterna, när det var mörkt och tyst. Om jag somnade medan vi ammade skrek hon. Hon var ofta arg och tyckte att servicen var rätt dålig. Livet var intensivt med fyra barn mellan 0-9 år och jag var sjukt trött, men det här barnet ville fortfarande hålla igång hela nätterna. Efter sju-åtta månader höll jag på att falla ihop. Då hade vi testat allt vi kunde komma på. Det som återstod, förutom att sälja henne till slavhandlare, var en trenätterskur, specialdesignad för just oss av snälla underbara Anna Wahlgren. Vi följde den till punkt och pricka och den ANDRA natten sov hon från midnatt till halv sex, den tredje natten från elva till sju. Efter det var livet ljust och lyckligt igen, och det energiska barnet kunde fokusera sin energi på att klättra upp på stegar, tugga i sig visdom ur böcker och uppfinna nya sätt att hålla familjen alert på dagtid istället.

Så jag tycker att sömnkurer kan fylla en funktion. Om det är alternativet till att ryta åt sina barn, dra dem hårt i vagnen, vara en zombie på dagarna och så vidare. Och om man först har prövat (i minst ett par veckor) den självklara, naturliga sömnmetoden: att sova tillsammans!

Läs även andra bloggares åsikter om bebisar, barn, föräldraskap, sömn, sova tillsammans, co-sleeping, sömnmetoder, Anna Wahlgren, Barnaboken