2013-03-31

Min dumma sill

Trots att jag inte är helt bortkommen när det gäller att ljuga och trots att jag gömmer påskägg bättre än själva påskharen så kan jag inte hitta på ett aprilskämt som lurar ett spädbarn ens. Alla mina lurförsök blir till vissna löv, jag har gett upp för länge sen.

Om jag bara hade tagit efter min mamma! Hon var fena på aprilskämt och lurade mig varje år, fast jag var beredd på det. Ett år frågade hon mig om jag trodde att man behövde packa snöskor – hon hade fått ett stipendium att åka till Nordpolen i tre månader. Jag gick på det.
Ett annat år började hon skrika mitt i vårt telefonsamtal för att det hade kommit in en stor mås genom fönstret i vardagsrummet medan vi pratade. Jag gick på det, stenhårt.

Letade igår efter gamla favoritaprilskämt. Isola Lethe förstås, i DN 2001, ganska oslagbart. BBC:s gamla reportage om spaghettiodlarna i Schweiz.  YouTubes lansering av The YouTube Collection var väldigt roligt, men jag vet inte om någon gick på det. SJ:s tweet om tekniska problem med sommartiden var hemskt roligt (med betoning på hemskt, för att det vore typiskt SJ om det var sant). Men min absoluta favorit hittade jag på SVT:s aprilskämtsarkiv.



Var inte skämten bättre förr helt enkelt?

Missa inte heller inslagen om översvämning i Gamla Stan och ultraljudsdiskning!

2013-03-29

Snörvelbreven

När jag var sju år fick min mamma lunginflammation. Lungpaj sa man då -69, kanske för att lungorna pajade. Min mormor kom upp från Motala för att ta hand om mig när min mamma låg på sjukhus.

Bela (jag kallade min mormor så eftersom jag pratade mest spanska när jag var liten, mormor heter abuela på spanska) var ganska sträng och jag var jätteledsen. Jag minns fortfarande paniken när ambulansmännen kom och bar ut min morsa på bår och in i hissen. Men det gick bra, hon fick komma hem efter tre veckor och det var allt.

Nu när jag går igenom min mammas grejer hittade jag ett brev som hon har sparat, som jag skrev när hon låg på sjukhuset. Jättefint, lillgammalt och lite sorgligt. Jag visade det för en ung person i min närhet som började snörvla med en gång, test på flera familjemedlemmar framkallade samma snörvlande. Men så sorgligt är det inte! Mest rart tycker jag, jag måste vara förhärdad. Hoppas att ni är lika hårdhudade när jag nu presenterar:

Snörvelbreven













2013-03-28

Oh, skänk mig en grav vid det blågröna hav

Jag: Tänk på att jag inte vill att folk ska vara svartklädda på min begravning. Jag vill att det ska vara festligt och färgglatt och roligt. Jag vill ha en hippiebegravning!

Familjen: Det kan du fetglömma.

Så okej. De har rätt förstås, dör man får man skylla sig själv, man kan inte bestämma från andra sidan och begravningen är till för de som är kvar.

Men man kan få göra en önskelista! (Lotten har sagt att man får det.)

Kruxet är att jag inte kan bestämma mig. Var helt övertygad i vintras om att jag inte ville bli begraven utan bränd istället, och spridd i havet. Som min pappa. Det finns ingen särskild plats efter honom och det känns ganska skönt, jag måste inte åka någonstans och har ingen grav att hålla reda på. Min mamma är begravd, och det var visserligen en väldigt fin begravning och vi gjorde ett gravträd som jag tror min mamma skulle ha älskat. Men en grav binder de anhöriga till en plats, och det kostar pengar att underhålla den. (Att bli tuggad av maskar stör mig inte, jag tror verkligen inte att döda låter sig bekommas av sånt (eller är det just sånt som menas med bekommas? förvirrande).)

Jag har också varit inne på att bli en diamant, skjutas ut ur en kanon och brännas på ett pampigt bål vid en strid och våldsam flod, som Shelley.


Sen läste jag den här jääättelånga men intressanta artikeln om att bli ett träd, och det verkar både charmigt och miljövänligt. Jag har haft en romantisk dröm väldigt länge om att bli en stor ek som barnbarnen kan gunga i men i drömmen står eken på toppen av en kulle med ett stort slott i bakgrunden, och jag har varken kulle eller slott (eller barnbarn för den delen) så jag vet inte riktigt hur det hela ska gå till.

Så jag överlåter frågan till de som lever då. (Och om ni inte kan bli sams så dra lott!)

Men jag har fem bra alternativ till en gravsten, och här kommer dom:

  1. En hemsida (nu kom jag just ihåg att det fanns folk som sa hemsa ett tag på 90-talet! Hur galet var inte det!) med bilder och filmer och formulär och länkar och animerade giffar och roliga lemurer.
  2. En rolig fest vart femte år! Med vin och dans och fyrverkerier och överraskningar.
  3. En bok: mina memoarer fast fritt tolkade av en spökskrivare så att jag framstår som genialisk, förträfflig och oerhört dansant.
  4. En kaka med mitt namn (som Gustav II Adolf-bakelse, Madeleinekaka etc). Den ska vara god förstås. Och ha inslag av marsipan. Det kan också vara en tårta.
  5. Ett hemligt sällskap eller frimurarorden. Medlemmarna kan träffas en gång i kvartalet, klädda i hög hatt, och tolka mina texter under stillsamt mummel. Möjligen i en grotta vid havet.

PS Om det absolut ska vara en gravsten får det gärna stå "Vad var det jag sa".

2013-03-27

Brudar med korv i barret

I går kom min fina moster på besök och eftersom bordet fortfarande bågnar av släktbilder var hon vänlig nog att vägleda mig igenom några av de mest okända delarna av släktdjungeln. Den här bilden visste hon till exempel vilka som var med på:


Bridesmaids anno 1905 kanske.
Klicka för att förstora!

Nummer 1 och 2 är Selma och Majken, min morfars systrar. 3, 4 och 5 är deras kusiner Edith, Judith och Elsa. Bruden ska gifta sig med kusinernas bror Josef. Vi vet inte vilka den drömska flickan längst till vänster och den lilla i nederkant är.

Visst är de fina? Och visst har de fantastiskt hår! Jag frågade min moster hur de fick såna där frisyrer. Hon var inte helt säker men trodde att de rullade upp dem på en slags tygkorvar. De ser helt otroliga ut allihop, som sju planeten Saturnus komplett med ringar.

2013-03-26

Drömmer om en VA

Ibland får jag svindel när jag läser tidningen. Det är så mycket man ska se höra läsa fatta gå på göra och SÅÅÅ mycket man missar varenda vecka, dag, sekund.

Eller så är det inte det. Jag vet inte, och det är därför jag vill ha en virtuell assistent.

blixtbaxter
(Egentligen vill jag ha en riktig sekreterare! Helst en sån där blixtrande effektiv Baxter med stålbågade glasögon, en som håller ordning på alla mina papper och räkningar och grisar och whatnot. Men i brist på det vill jag ha en virtuell assistent.)

Så här skulle det låta när min VA ringde mig:

- Goddag Anna Toss. Idag ska vi följa inrikesnyheterna om varför Reinfeldt nobbar inviten från Miljöpartiet och om upptrappningen av kriget mellan Google och Svenska Akademien. Har vi fortfarande inte sett Sven Wollter i Debatt om tiggeriet?

- Nej, jag har inte hunnit, jag ...

- Det gör inget, det finns på svt play. Jag skickar alla underlag. Vi bör också ha tagit del av Jim Carreys hån mot vapenlobbyn, det är en snackis. Utrikes: vi bör hålla oss uppdaterade om Cypern och Nordkorea samt ta del av förslaget till EU om medborgarlön. På vetenskapssidan är det nyheterna om portaler i jordens magnetfält och om hur jättebläckfiskarna verkar ha ...

- Nej! Inte om jättebläckfiskarna! Jag vill inte veta nånting om jättebläckfiskar lala lalalala LALALA

- Nåväl, då var det alla nyheter. Underlagen finns i vår surfplatta och jag har bokat tid för läsning mellan 08:00 och 08:20 varje morgon den här veckan. Sen är det kulturen. På torsdag går vi och ser Amour klockan 15 på Viktoria. Det är sista föreställningen, så det får vi inte missa. Jag har meddelat chefen att vi tar ut två flexitimmar på torsdag. Däremot ska vi läsa Cloud Atlas och Life of Pi innan vi ser den på bio, de är beställda från biblioteket.

- Jaha men jag har ju redan Pi-boken?

- Ja-så? Då har vi glömt att lägga in den i boksamlingen, kan det vara så?

- Ja ... så kanske det kan vara ...

- Nåväl, jag uppdaterar den inom fyrtiofem sekunder. Jag passar på att ta bort alla dublettfoton och gamla tråkiga dokument från datorn när jag ändå håller på. Det var allt för idag. Ha en bra vecka.

Jag har även fyllt på ditt SL-kort,
pumpat dina cykeldäck och beställt
alla ingredienser till veckans middagar.



2013-03-25

Tid

Oj, hjälp, nu är klockan snart elva och jag har inte #blogg100-bloggat idag. Tiden bara försvann, jag har jobbat och föreläst och haft en moster på besök och nu är dagen slut.

Vad göra?

Vänta ...

Vänta ...

Vänta här. Berätta gärna vad som hände sen, jag måste sova nu!

2013-03-24

Man behöver djupa fickor när man har lite tid

Varje gång en stjärna faller önskar jag mig extra timmar på dygnet och det slår aldrig in. Därför har jag alltid en hög av olästa böcker, lådor med osorterade bilder, mappar med ofixade bilder, alldeles för många obesvarade mail och så vidare. Förr hade jag också en driljard olästa bloggposter i min Google Reader, men nu håller Google på att lägga ner Reader och då försvinner också de olästa bloggposterna.

Egentligen gör det inte mig så mycket att Reader försvinner. Jag började förra året att använda IFTTT för att prenumerera på bloggar jag gillar och lägga dem i Pocket för läsning. Det går till så här: jag gör till exempel ett recept som säger "Varje gång Lotten uppdaterar sin blogg vill jag se det i Pocket" och så blir det så.

Inte för att jag plötsligt får tid att läsa allting jag lägger i Pocket. Men det är ganska behändigt att kolla igenom det senaste där när jag har har en stund över. Så här kan det se ut:

Oläst

Varför berättar jag det här? För att jag hittade en artikel på Brainpickings idag om fina brev från pappor och la den i Pocket med tanken att blogga om den senare. Sen kom jag på att det är bättre om ni läser den själva, men då skulle det bli så fjuttigt lite här så det fick bli lite om Reader, IFTTT och Pocket också.

Här är iallafall artikeln om fadersbreven! Jag gillar särskilt brevet från Marion Carpenter till hans son Malcolm, skickat dagarna innan Malcolm skulle åka ut i rymden i en raket. Pappan skriver i slutet av brevet:

I find myself in my writings frequently calling upon Mother Nature to explain things and citing Her as responsible for the order of the universe. She is a very satisfactory divinity for me. And so I shall call upon Her to watch over you and guard you and, if she so desires, share with you some of Her secrets which She is usually so ready to share with those who have high purpose.

With all my love,

Dad


2013-03-23

Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange
När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!



2013-03-22

Döden tycker att katter gör livet värt att leva

Ibland blir det helt fel. Som när Döden tog Tage Danielsson med sig härifrån alldeles för tidigt. Kanske behövdes hans poetiska förstånd på en annan planet, men hallå vi var inte alls klara med honom här!

Illustration: Paul Kidby
Ett missförstånd verkar också ha legat bakom det obegripliga faktum att Douglas Adams dog, bara 49 år gammal, på ett gym. Visserligen är det allmänt känt att det är farligt att motionera men Döden kan inte bara komma in på ett gym och knacka Douglas Adams på axeln med sin beniga hand! Det trotsar all logik.

Så fast jag har fått en väldigt positiv bild av Döden genom att läsa Terry Pratchetts böcker om honom så är jag inte riktigt säker på att han har riktigt den koll man skulle önska. Hur kan man annars förklara att han nu även har knackat sin egen levnadstecknare Pratchett på axeln? (En försiktig knackning visserligen, bara ett förebud. Men ändå. Inte okej.)

För fem år sen skrev jag en kom-ihåg-lista till mig själv på bloggen:
  1. Var tacksam för att Douglas Adams har funnits till. En mer fantastisk (och kärleksfull) satir över mänskligheten än "Liftarens Guide till Galaxen" finns inte.
  2. Maila Terry Pratchett och uppmana honom att aldrig besöka ett gym.
Någon vänlig själ upplyste mig då om att det var bra tänkt, men försent. Redan 2007 hade Pratchett fått diagnosen "särskilt jävlig alzheimer" och bestämt sig för att att han bara vill leva så länge som sjukdomen inte helt tar över. Vilket har visat sig vara flera år än så länge, men sannolikt kommer han ändå att få en mer bestämd knackning på axeln ganska snart (eller om det blir han själv som knackar på Dödens knotiga skuldra).

Min resa till Terry Pratchetts Discworld (Skivvärlden), började 1995 när den då åttaåriga sonen envisades med att läsa långa stycken högt ur böckerna. I början lyssnade jag bara förstrött och kunde inte riktigt komma ihåg alla namn på det myller av akademiker, nattvakter, vampyrer, häxor, turister, tidsmunkar och varmkorvförsäljare som befolkar Discworld. Men snart började jag fatta skämten och satiren och ville höra mer om hur trollkarlen Rincewind skulle lura Döden ännu en gång, om kärlekshistorien mellan varulven Angua och jättedvärgen Carrot i nattvakten och om Mrs Cake som ser in i framtiden och därför ofta svarar redan innan du frågat.

Pratchetts universum är enormt och det går inte att beskriva det på en dag. Det finns nånting för alla: barn, tonåringar och vuxna. Det är fantasy, humor, tragedi och satir och en djup kärlek till mänskligheten. Jag brukar föreslå att nyfikna börjar med den första Discworldboken, Colour of Magic, och bok nr 17, Interesting Times. Andra favoriter är The Truth, Thief of Time, Nightwatch, Nation och den fantastiska historien Good Omens (Goda Omen) som Pratchett skrivit tillsammans med Neil Gaiman, om en ängel och en demon som tillsammans försöker förhindra jordens omedelbara undergång.

Allt det här var bara en bakgrund till vad jag verkligen ville med dagens text: att skicka er vidare till denna otroligt fina, välskrivna och sorgliga intervju med Terry Pratchett, skriven för New Statesman förra hösten av sf-nörden och feministen Laurie Penny. Vänta inte! Läs!

Men kom tillbaka sen och läs det här ljuvliga stycket ur en annan intervju (det verkar inte vara möjligt att göra tråkiga eller dåliga intervjuer med TP) om hur han tillverkade sitt eget svärd med rymdjärn i:

"His intensely pragmatic approach to learning is graphically demonstrated by a project he recently undertook. Being newly knighted, he felt that he ought to be suitably equipped.

'At the end of last year I made my own sword. I dug out the iron ore from a field about 10 miles away - I was helped by interested friends. We lugged 80 kilos of iron ore, used clay from the garden and straw to make a kiln, and lit the kiln with wildfire by making it with a bow.'

Colin Smythe, his long-term friend and agent, donated some pieces of meteoric iron - 'thunderbolt iron has a special place in magic and we put that in the smelt, and I remember when we sawed the iron apart it looked like silver. Everything about it I touched, handled and so forth ... And everything was as it should have been, it seemed to me.'"

Snudd på magiskt!

PS Rubriken förklaras i den här wikitexten om Döden, under "Personality".

2013-03-21

Götgatukonst

Väntade på en kompis vid tuben.


Tog bilder på folk.


Har problem med att ta (eller snarare publicera) bilder på okända försåvitt de inte har godkänt det.


Kom på en lösning:


att använda vattenfärgsfiltret i Photoshop.


Då ser man inte så noga vem det är på bilden!


Och det blir nähähästan som konst ...


Eller nåt.


Eller va?

Som vanligt måste man klicka på bilderna för att se allt ordentligt.

2013-03-20

En kråka med ett budskap

I morse kom jag cyklande över Strömbron på väg till jobbet. På räcket satt en enorm kråka och kraxade. Helt oberörd av människorna som passerade på bara någon meters avstånd. KRAA! skrek den. KRAAA! Men alla bara gick förbi, och jag som var lite sen och frös dessutom hade inte heller tid, fast den så uppenbart hade något den ville säga. Jag ångrade nästan direkt att jag inte stannade och tog en bild åtminstone, men när man har fått upp farten igen efter det lilla uppförslutet till bron och är ute på rakan vill man helst inte stanna, särskilt inte när det är åtta minus.

Men på hemvägen satt den fortfarande där och kraxade.

Enorm. Gigantisk.


Jag stannade och den vände genast huvudet och stirrade på mig, uppfordrande. Jag halade upp mobilen och tog en bild, flera bilder. Den började kraxa igen. KRAAA!

Det blåa luddet i vänstra hörnet är från min vante

Har jag sagt att jag tror på reinkarnation? Det förklarar nämligen precis allt, fast jag är för sömnig för att gå in på det just nu. I vilket fall tror jag att det blir så där ibland, när någon som nyss varit människa blir ett djur direkt i nästa liv, istället för att varva ner med att vara ett träd eller en snäcka emellan. Man blir en extremt intelligent kråka, eller hund, eller kanske en begåvad lama, och det måste vara otroligt frustrerande att ingen vill lyssna på ens KRAAA! som ju egentligen betyder Hallå jag vet svaret på livet, universum och allting!

- Hej kråkan, sa jag till den, jag hör dig men tyvärr förstår jag inte kråkspråk. Den gav mig en lång blick och flaxade tungt iväg.
- Jag kommer förbi i morgon igen, ungefär samma tid, ropade jag efter den, men den svarade inte.

Sen cyklade jag vidare hem. Glöm inte klicka på bilderna så att de blir större, annars fattar man inte hur stor den är!

2013-03-19

Upp till kamp för dom som är där när vi föds!

Barnmorskorna får det allt svårare att klara sina jobb på ett lugnt och säkert sätt. Politikerna prioriterar ner vården och gör barnmorskornas jobb tyngre och mer stressigt. Därför demonstrerade ett hundratal barnmorskor och föräldrar utanför Landstingshuset i Stockholm idag. Det är JÄTTEVIKTIGT att bebisar får födas under tryggast möjliga omständigheter, både för föräldrarna (som kanske bara får en chans i livet) och för barnet. Det räcker inte med att man överlever, man behöver ha det harmoniskt omkring sig också. Vissa forskare menar att omständigheterna kring födelsen kan vara helt centrala för fortsättningen av ens liv.

Vi har alla fötts en gång, och många av oss har fått barn eller kommer att få barn. Därför borde vi alla stödja barnmorskorna och se till att de får vad de behöver, både på sjukhusen och för hemfödslar. Så här skriver barnmorskor på Stockholms läns sjukhus på Vårdförbundets hemsida idag:

"Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.

Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska runt om i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till."

Bild: Petra Jankov Picha

För att kunna ge en trygg och säker vård kräver barnmorskorna följande:

• Häv omedelbart de sparbeting som finns för förlossningsvården

• En barnmorska per kvinna i aktiv förlossning

• Fler barnmorskor i förlossningsvården och i alla beslutande organ

• Höj förlossningspengen som legat på samma nivå i många år

• Fler förlossningsrum

• Ta ett långsiktigt ekonomiskt ansvar vid planeringen av förlossningsvården


Läs om bakgrunden och dagens demonstration på Storify

Debattartikel i SvD: Förlossningsvården är inte längre säker

Stöd barnmorskornas kamp på Facebook

Följ barnmorskeupproret på Twitter

Läs Petra Jankovs bloggtext om barnmorskornas protester


2013-03-18

Mitt hjärta är ditt (igen)

Sonen har lämnat hemmet. Han packade sina väskor igår kväll och reste tidigt i morse. - Men hur länge ska han vara borta, frågar en kollega som ser mig sitta och stirra drömmande ut genom fönstret. - Bara två månader? Men då är det väl ingen fara, han är ju stor, han klarar sig!

Det är klart att han klarar sig. Han är jättebra på att klara sig. Jag är inte orolig för honom alls, och jag är jätteglad för hans skull att han får göra den här resan. Det känns bara ovant. Det slår mig att han och jag aldrig har varit ifrån varandra så här länge. På mer än 20 år har vi nog aldrig varit ifrån varandra längre än ett par veckor. Detsamma gäller hans yngsta lillasyster.

I fredags gick jag hem tidigare från jobbet. - Vad ska du göra? frågar kollegan. Jag svarar att jag ska kretsa runt honom medan han packar, vara ivägen, komma med goda råd, se till att han inte glömmer tandborsten, packa ner godis som han hittar när han packar upp.
- Men herregud! Ska du inte bre ett par mackor också, så han inte svälter ihjäl på vägen? Stryka hans skjortor? Rita en karta?

Nej, han behöver ingen karta. Och jag strök inte skjortorna, däremot visade jag honom hur man kan rulla ihop dem till korvar innan man packar ner dem. De blir skrynkliga, men man får mer plats i väskan.

Och om jag nu skulle ha brett några mackor? Jag har brett många mackor till mina ungar. Det är en kärlekshandling. Jag vet att de kan bre sina egna mackor, sy i sina egna knappar, beställa sina egna blanketter på nätet. Ändå har det hänt att jag har beställt blanketter och sytt i knappar. För att inte tala om alla koppar te jag kokar åt dem. När någon är morgontrött kommer jag med en kopp te. När någon är förkyld eller deppar gör jag en kopp te. Eller när någon ber mig. Det är ett enkelt (och varmt) sätt att visa att jag bryr mig.

Visst, man kan gå över gränsen. Man kan bli en kompismamma (väldigt dåligt). Eller ännu värre, en sån där mamma som man läser om, som gör allt för sina barn och som aldrig släpper taget. Som gör barnen osjälvständiga och ängsliga. Ärligt talat har jag aldrig träffat någon sån mamma på riktigt, men de kanske finns. Jag är inte en sån. Mina barn är högst kapabla och självständiga. De kan vara lata ibland, och de städar inte så mycket och entusiastiskt som jag skulle önska. Men de är smarta, kloka och modiga och de kommer att klara sig jättebra i livet.

Ibland tänker jag att svenska föräldrars högt ställda krav på självständighet har sitt ursprung i den karga svenska myllan. Kanske i statarlängan, i det lilla fiskeläget eller någon annan hårt arbetande, kärv och gudsfruktande miljö. Vi är misstänksamma mot närhet och ömsesidigt beroende. Bäst att inte bli för fäst vid någon som ändå kan bli uppäten av vargarna. Jag fick minsann ingen hjälp av min far. Bra karl reder sig själv. Själv är bäste dräng. Och så vidare.

Men det där funkar inte för mig alls. Mitt liv är för kort för att slösas bort på principer. Jag vill vara nära, jag gillar ömsesidigt beroende. Man är ändå alltid ensam innerst inne, varför göra det ännu svårare? Varför inte kramas och bre mackor åt varandra medan man kan?


Om du känner igen den här texten beror det på att du läste den när jag la den på bloggen första gången den 1 mars 2009. Jag tyckte att den passade så bra med de senaste dagarnas beroendetema. 

2013-03-17

Solidaritet, kärlek och björntjänster

Ska man hjälpa varandra? Den frågan brottas jag med dagligen. När ska man hjälpa andra? Vem ska man hjälpa? Hur mycket? Varför? Jag har skrivit om det många gånger.

Som mamma har jag diskuterat curling fler gånger än jag orkar tänka på. Det heter att man gör sina barn en otjänst och curlar dem när man brer mackor, låter dem bo kvar hemma etc. Tanken är att man ska förbereda dem (gärna från späd ålder) för den hårda verkligheten genom att själv vara hård.

Jag ryggar inför det.

Givetvis finns det en risk med att bli den som bär andras bördor, både för den som bär och för den som blir buren. När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen funderade jag mycket på vad som är bra och dålig hjälp. Det blev väldigt tydligt under den tiden hur lätt det var för mig (och oss alla) att ta på sig hjältemanteln. Hur skönt det var att hjälpa andra och hur det inte var helt enkelt att ta ett steg tillbaka när det var dags att sluta hjälpa.

Man ska inte gå för långt i sin iver att hjälpa, man måste respektera den andras förmåga. Men det är inget skäl att neka hjälp av princip.

Principfasta människor skrämmer mig ibland.

När jag läste Niklas Orrenius lysande reportage i DN idag om hur de papperslösa lever i Malmö blev jag illa till mods av den iskalla principfastheten hos Petra Stenkula, gränspolisens chef i Malmö. Men en av hennes repliker var en nyckel till hur hennes hjärna funkar. Hon fick frågan hur hon ser på de malmöbor som hjälper de papperslösa asylsökande genom att låta dem bo hos sig, ger dem mat, ser till att de lär sig svenska och får utbildning:

"Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan.
– Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst."

Först tänkte jag: Hon kanske har rätt. De som hjälper flyktingarna, de kanske bara förespeglar dem något som aldrig kommer att hända. För varje dag får de upp hoppet mer, och sen kommer polisen och tar dem.

Sen insåg jag varför den tanken skavde något enormt. För att varje dag som en papperslös flykting får vara i Sverige är en dag när hen inte behöver vara skräckslagen för sitt hemlands poliser/talibaner/soldater. Inte måste svälta eller vara rädd att bli stenad/mördad/hotad. Eller se sina barn svälta eller bli hotade/stenade/mördade. Varje dag i Sverige är en dag närmare möjligheten till trygghet. Och framförallt: varje dag i Sverige är en dag tillsammans med modiga, solidariska människor som tar risker, av fri vilja, för att hjälpa andra.

De försöker inte inge andra falska förhoppningar. Troligtvis är de mycket tydliga med hur små chanser de papperslösa har. De hjälper för att det skulle vara avskyvärt för dem att vända ryggen åt flyktingarna. För att de inte skulle kunna möta sin egen blick i spegeln om de inte gjorde vad de kunde för en människa som har så mycket mer att förlora än de själva.

Det är ingen björntjänst, det är solidaritet. För en flykting är varje sån dag en som man kan bära med sig hela resten av livet, vad som än händer. Det är en dag man har blivit starkare av, kanske bättre av till och med.

Så tror jag att hjälp fungerar, när man ger den av hjärtat och med respekt för den andra. Jag tror att människor mår bra av att be om hjälp, få hjälp och ge hjälp. Det kanske ser ut som det gör oss sårbara, men i längden tror jag bara att vi blir starkare av det.

2013-03-16

Varför man inte ska ge till tiggare

1. Man har inga mynt eller sedlar på sig.
2. Man har jättedåligt med pengar själv, så lite så att man inte ens kan avvara en femma.
3. Man har helt sjukt bråttom.
4. Man har inga armar.

Annars kan jag inte komma på något rimligt skäl att inte ge småpengar till någon som behöver det.

Ibland hör jag folk säga att de som tigger gör det för att slippa jobba. Varje gång vill jag fråga: Skulle du hellre tigga än jobba? Tänk efter. Skulle du?

Ingen människa väljer den förödmjukelsen, den utsattheten framför ett respektabelt jobb. Ingen.

Andra svaga argument:

- Ger man en tiggare pengar så går de bara till maffian.
Ok, ge frukt, mackor, kaffe, vantar istället.

- Vi kan inte ha ett samhälle där folk lever på allmosor.
Fine, jag är med på revolutionen. Tills den är genomförd kan vi ge småpengar så att folk inte svälter ihjäl.

- Hur ska jag veta att jag inte blir lurad?
Enkelt. Titta på dig själv. Har du kläder? Har du ett hem? Ett jobb? Känner du dig trygg med att du ska få du mat varje dag? Du blir inte lurad.

DN har en bra reportageserie om tiggare just nu, läs den.

2013-03-15

Följafredag

Igår skrev jag om #throwbackthursday, många fler känner nog igen taggen #followfriday. Fredagen är dagen då man rekommenderar sina bekanta att följa en eller annan twittrare, flickrare, bloggare, instagrammare, basketspelare, stationsvakt eller kittelflickare.

Obs! Läs Oatmeals goda råd först

Jag rekommenderar varmt att kasta ett getöga på följande personer:

Sofia Mirjamsdotter finns lite varstans på internätet men bloggen är extra läsvärd.

Pelle Sten är en annan multibegåvning. Jag gillar särskilt hans foton av gatukonst och annat!

Kawa Zolfagary borde få medalj av kungen för att han startade sidan Vita Kränkta Män. Nu är sidan avslutad men det finns en bok. Och så har han en bra blogg.

Nanna Johansson! Jag säger bara det.

Lisa Förare Winbladh har frågelåda om mat varje torsdag och bloggar som Matälskaren.

Både Översättarbloggen och Lingvistbloggen var nya för mig tills igår, jag rodnar förstås när jag säger det. Men följ gärna!

Och om man gillar engelska ord kan man följa The Inky Fool på Twitter och på Inky Fool-bloggen.

Bloggen Humachina handlar om cyborger, robotar och annat coolt. Skrivs och plåtas av Lotten Wiklund och Milis Smith.

365 eko. Oumbärlig.

In Beijing – insidesrapporter från Kina

Sandra L*Ö*V ‏är en av mina favoritfotografer, på Twitter och Flickr går hon under namnet SexySwedishBabe

Ilva Beretta är en svensk matlagare och fotograf i Italien, med fina bilder på Pinterest och på sin matblogg.

Untitled
Amara por Dios: fantastisk gatumålare!

Yellow flowers in raindrops 1
tanakawho

Maria Agrell har flyttat hem från Barcelona

From the bridge
bildskön skrotmumrik

tomohgs, magisk japan

chkarlsson2: lysande stockholmsfoto

maryaeli fångar folk på gatan

Det var allt för idag!

2013-03-14

Tidresetorsdag

Det finns på olika sociala medier en tagg som heter #throwbackthursday, vilket väldigt fritt kan översättas till förr-i-tiden-torsdag eller det-var-då-torsdag (fast throwback enligt tyda.se betyder bakslag, återgång eller återkoppling). Folk postar gamla låtar, gamla minnen och gamla bilder (fast hur gamla de är beror förstås på vem som postar, det är ganska rart när tonåringar lägger upp bilder från 90-talet och bara "hihi, kolla vad alla såg roliga ut") och taggar posterna med #throwbackthursday.

Eftersom det är torsdag idag, och eftersom jag ändå sitter begravd till örsnibbarna i min mammas gamla fotoalbum, kommer här några gamla #throwbackthursdaybilder resande från 1920-talet och framåt. De har ett sånt magiskt ljus i sig, jag vet inte vad fotograferna åt till frukost på den tiden men jag vill också ha det!


Min morfar med min mamma (hans fjärde bebis, första dotter) i famnen.
Hon är kanske en dag gammal, född hemma.

Min mamma med sin mamma i magiskt gräs

Lilla Lull med mamma och brorsor i växthuset

Är de så glada för att de just varit i Narnia?
Eller för att barnstolen just fått fiffiga hjul?

Lull och lillebror

Just rätt mössa för det

Studentskor. Var de inte mycket snyggare förr?

Min morsa spelar hjälplös för att  nån som heter "Oskis" Bernadotte
ska få ta henne på pjäxorna. Men vad har han på huvudet?

En av mina favoritbilder. De kunde VERKLIGEN festa förr i tiden.

Sen kom jag! Mycket lyckat!

Mer om #throwbackthursday:

Vad är grejen

Vad är grejen på Instagram

#throwbackthursday på Instagram

#throwbackthursday på Flickr

#throwbackthursday på Twitter

2013-03-13

Skräpraseriutbrott

Snön smälter – ja det går o-er-hört långsamt, men den smälter. Och vad ser man då? Inte snödroppar och krokus direkt. Mer fimpar, hundbajs, tuggummin, skräp.

Jag blir galen på folk som slänger skräp! När jag ser någon som kastar skräp på gatan eller i naturen förvandlas jag från blid hippie till rasande furie. Jag känner hur konstapelkasken växer ut på huvudet och jag vill vråla till skräparen HAR DU ALDRIG GÅTT I MULLESKOLA?!?

Det har hänt att jag har gått ifatt personen ifråga och gett dem skräpet med orden "Du tappade nånting". Jag vet! Helt skogstokigt. Men ingen är felfri (inte ens jag).

Jag har också en hemlig plan. Den går ut på att jag en dag ska träffa en god fe som ger mig tre önskningar. Den tredje önskningen ska då vara att kunna trolla, och det första trolleriet ska vara att uttala en hemlig formel (simsalafimp!) som skickar tillbaka allt skräp till avsändaren.

Alltså: alla fimpar man slängt, alla glasspapper, tuggummin, ölkapsyler, ciggpaket, petflaskor, plastpåsar, busskvitton och gamla sängbottnar man någonsin kastat på marken kommer farande i en väldig virvelstorm och landar vid ens fötter (eller begraver en, beroende på hur mycket man skräpat).

Detta ska gälla såväl lokala som globala nedskräpare. Har man läckt olja kommer den farande. Har man släppt ut giftig rök får man den tillbaka. Kärnavfall, koldioxid, ftalater etc. Hej, här är vi igen!

Här kommer alla fimparna på en och samma gång
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...