Ska man hjälpa varandra? Den frågan brottas jag med dagligen. När ska man hjälpa andra? Vem ska man hjälpa? Hur mycket? Varför? Jag har skrivit om det många gånger.
Som mamma har jag diskuterat curling fler gånger än jag orkar tänka på. Det heter att man gör sina barn en otjänst och curlar dem när man brer mackor, låter dem bo kvar hemma etc. Tanken är att man ska förbereda dem (gärna från späd ålder) för den hårda verkligheten genom att själv vara hård.
Jag ryggar inför det.
Givetvis finns det en risk med att bli den som bär andras bördor, både för den som bär och för den som blir buren. När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen funderade jag mycket på vad som är bra och dålig hjälp. Det blev väldigt tydligt under den tiden hur lätt det var för mig (och oss alla) att ta på sig hjältemanteln. Hur skönt det var att hjälpa andra och hur det inte var helt enkelt att ta ett steg tillbaka när det var dags att sluta hjälpa.
Man ska inte gå för långt i sin iver att hjälpa, man måste respektera den andras förmåga. Men det är inget skäl att neka hjälp av princip.
Principfasta människor skrämmer mig ibland.
När jag läste Niklas Orrenius lysande reportage i DN idag om hur de papperslösa lever i Malmö blev jag illa till mods av den iskalla principfastheten hos Petra Stenkula, gränspolisens chef i Malmö. Men en av hennes repliker var en nyckel till hur hennes hjärna funkar. Hon fick frågan hur hon ser på de malmöbor som hjälper de papperslösa asylsökande genom att låta dem bo hos sig, ger dem mat, ser till att de lär sig svenska och får utbildning:
"Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan.
– Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst."
Först tänkte jag: Hon kanske har rätt. De som hjälper flyktingarna, de kanske bara förespeglar dem något som aldrig kommer att hända. För varje dag får de upp hoppet mer, och sen kommer polisen och tar dem.
Sen insåg jag varför den tanken skavde något enormt. För att varje dag som en papperslös flykting får vara i Sverige är en dag när hen inte behöver vara skräckslagen för sitt hemlands poliser/talibaner/soldater. Inte måste svälta eller vara rädd att bli stenad/mördad/hotad. Eller se sina barn svälta eller bli hotade/stenade/mördade. Varje dag i Sverige är en dag närmare möjligheten till trygghet. Och framförallt: varje dag i Sverige är en dag tillsammans med modiga, solidariska människor som tar risker, av fri vilja, för att hjälpa andra.
De försöker inte inge andra falska förhoppningar. Troligtvis är de mycket tydliga med hur små chanser de papperslösa har. De hjälper för att det skulle vara avskyvärt för dem att vända ryggen åt flyktingarna. För att de inte skulle kunna möta sin egen blick i spegeln om de inte gjorde vad de kunde för en människa som har så mycket mer att förlora än de själva.
Det är ingen björntjänst, det är solidaritet. För en flykting är varje sån dag en som man kan bära med sig hela resten av livet, vad som än händer. Det är en dag man har blivit starkare av, kanske bättre av till och med.
Så tror jag att hjälp fungerar, när man ger den av hjärtat och med respekt för den andra. Jag tror att människor mår bra av att be om hjälp, få hjälp och ge hjälp. Det kanske ser ut som det gör oss sårbara, men i längden tror jag bara att vi blir starkare av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar