När jag var liten åkte vi varje år till Oslo, till min mammas bästis som bodde där, på min namnsdag den 17 maj (jag heter Rebecka i andranamn). Norrmännen blev jätteglada och firade mig som galningar.
barnen var glada
studenterna var glada
alla var glada, och lite rörda.
Ja, ni fattar.
Efter många år av denna okontrollerade norska Rebecka-glädje, den våren jag skulle fylla elva år, hade någon vänligheten att upplysa mig om att det inte alls var min namnsdag som firades, utan Norges nationaldag, även kallad grunnlovsdagen. Russerna var inte yra av glädje för min skull utan för att de slutade skolan, och det var inte till mig kung Olav vinkade från sin balkong.
Nehe.
Men jaja! Jag kom över det med tiden. Det är väl roligt att de är glada ändå. Därför vinkar jag och hurrar nu: grattis Norge! Glad syttende mai!
1980 var jag sjutton år och hoppade av gymnasiet. Jag och min kompis slutade samtidigt, vi ville leva i verkligheten och ha ett jobb istället för att gå i skolan. Båda hade jobbat ett år mellan nian och första ring och fått känna på lite självständighet.Vi fick jobb nästan direkt på Centraltvätteriet, med att sortera, mangla och vika sjukhustvätt. För några dagar sedan hittade jag gamla svartvita bilder som jag tog när jag jobbade där, ganska fina faktiskt för att vara plåtade av en slarvig tonåring!
Men det fanns inga bilder på min chef, Rockcliff Klasen. Och jag tror inte heller att svartvita bilder hade kunnat göra honom rättvisa. Rockcliff Klasen var en lång äldre herre, lite åt Clark Gable-hållet. Han var mycket solbränd och gick alltid, lätt framåtlutad, i en ljusblå, oklanderligt pressad ljusblå kostym. Han bröt kraftigt på amerikanska, utom när han pratade i högtalarsystemet som gick ut på hela fabriken. Jag vet inte varför. Det kanske fanns ett brytningsfilter inbyggt i mikrofonen på hans skrivbord. Varje fredag dånade hans (svenska) röst ut genom högtalarna med samma budskap: "Mina damer! Vi har mer tvätt liggande än någonsin! Alla måste jobba övertid i helgen om vi ska hinna ikapp till måndag!".
(Jag sökte på "tall tanned man in light blue suit" på google bilder men fick inga riktigt bra resultat. Mannen längst till höger på första bilden kommer närmast, men tänk Clark Gable istället för Elvis.)
Det konstiga är vad jag upptäckte när jag sökte på hans namn: tre generationer Klasen-män som alla är berömda för någonting. Sonsonen Linus spelar hockey i Luleå. Hans pappa Robert är trummis i Noice (dessutom jämngammal med mig sånär som på två dagar). Och farfar Rockcliff själv, den framåtlutade tvätteribossen, är tydligen känd för att ha myntat uttrycket "Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan".
Livet är fullt av mysterier. Rockcliff Klasen är ett av dem.
För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.
Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:
Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka ("altitude sickness" eller "acute mountain sickness" – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.
På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.
Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.
Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.
Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.
Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även "Seagulls on things")
Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.
Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.
Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall – dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.
Ja, nu förstår ni hur jag har det!
disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan) disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig. disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst. * nsfw = not safe for work
Det har varit roligt och ganska jobbigt. Men till stor nytta, för nu vet jag att det går, att jag kan disciplinera mig till att skriva varje dag även om inspirationen tryter, och även om jag är trött så ögonen går i kors.
Det kommer jag nog ändå inte att göra nu när jag inte måste. Det ska bli skönt att slippa stressen att skriva mot klockan. Men lite oftare än förut kanske!
Uppdaterat: Jag har inte alls skrivit på bloggen i hundra dagar i sträck, vilket Lotten påpekade i kommentarerna nedan. Men jag har skrivit hundra inlägg på 99,9 dagar (två råkade komma på morgonen och vid midnatt samma dag, den 4 mars). Det får duga! Tut!
1973 var jag elva år, min mamma och jag var i London och en kväll gick vi och såg musikalen Jesus Christ Superstar. Det var mindblowing, som man säger när man inte vet vad det heter på svenska. Det var min första musikal och jag blev helt kär i den. Vi köpte albumet samma kväll och det är nog därför jag har blandat ihop det och alltid trott att jag såg Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman som Jesus, Judas och Maria den kvällen, när det i själva verket var helt andra skådisar/sångare på scenen.
1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.
Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.
Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)
Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)
I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!
Bra artikel tycker jag. Just det här kapitlet i boken handlar om tvisten, och det är ganska svårt att förklara de juridiska förutsättningarna, men här blir det begripligt.
Hur gör en författare för att få grepp om läsarens hjärta - och vrida om? Det är ändå ganska få böcker som verkligen berör, som får en att gråta, skrika, kasta saker eller bli förstenad i timmar med tom blick. Det räcker inte med att boken är spännande eller bra, inte ens med att den lockar fram en tår eller ett leende. Här pratar vi om starka känslor, starka böcker - kanske en på tusen.
När jag var sexton och läste 1984 av George Orwell blev jag helt chockad av slutet. Jag slängde faktiskt boken ifrån mig som om den hade bitit mig i handen, jag grät och svor och önskade att Orwell hade levt fortfarande, så att jag hade kunnat slå ihjäl honom för att ha skrivit en så vidrig bok.
Ganska många jag känner nämner 1984 på sina topplistor över böcker som verkligen berör, som har betytt så mycket i en människas liv så att det känns som om något har förändrats för alltid när man avslutat boken.
Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth är en annan bok som sliter hjärtat ur kroppen på en, fast av andra anledningar. Det är en sann historia om att förlora sin närmaste människa i livet, sin tvillingsyster, när man bara är tonåring. Att se sin döda syster varje gång man ser sig i spegeln. Att ibland inte riktigt veta vem man är, särskilt när andra råkar kalla en för fel namn. Måste läsas med ett kilo näsdukar i närheten.
När vi diskuterade det här igår vid middagsbordet var det två personer som ville ha med Processen av Franz Kafka på listan över omvälvande, sinnesstudsande böcker. Den är både obehaglig för intellektet och känslan, ungefär som 1984.
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij kom också på tal. Alla som någonsin har funderat på att begå ett mord borde läsa den först, men även mer stillsamma personer kan känna sig kusligt gripna av Raskolnikovs öde.
Två av de yngre i sällskapet hade framförallt darr- och snyftminnen av Harry Potter-böckerna (särskilt Half Blood Prince) av J K Rowling och den mycket speciella lilla boken När jag var fem dödade jag mej av Howard Buten.
Flera vid bordet hade också känt sig omskakade av Interview with the vampire av Anne Rice, och kanske fler av hennes vampyrböcker.
Sen blev det lite rörigt vad som skulle räknas som "väldigt starka böcker" och vi kom fram till att det måste finnas två undergrupper:
Den första är torra starka (som bara skakar om hjärnan, utan tårar) - där hamnade bland andra Framtidsprocessen av Stanislav Lem, Biblioteket i Babel av Jose Luis Borges, Epepe av Ferenc Karinthy (om en ungersk språkforskare som går helt vilse), den nygamla Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och Mer än människa av Theodore Sturgeon, en framtidsskildring av en övermänniska.
Den andra undergruppen är galenböcker, alltså böcker som man tror att man ska bli galen av att läsa. Där ville vi ha med bland andra Franny and Zooey av J D Salinger, Ingen dans på rosor av Hanna Green och den spritt språngande galna The Eden Express av Mark Vonnegut.
Ska klippa mig idag, lite kortare än sist. Ungefär till axlarna.
Det är en urmesning. Egentligen vill jag klippa av alltihop så att det blir lika kort som det var 1983, när jag väntade första barnet. Ännu kortare än så här alltså:
ett år senare
men varje gång jag tänker på det så mesar jag ur. För hur ska det se ut. Och vad ska folk tro.
Bara så att ni vet alltså: den dagen ni träffar mig med snagg, det är den dagen då jag inte är en mes längre.
Idag har jag blivit plåtad av en kompis som är fotograf. Hon är jättesnäll och tog en miljon bilder, det var nödvändigt för att jag blinkade på två tredjedelar av dem. Tur att hon har sånt tålamod. Jag frågade om det kanske var lättare att ta bilder på folk som inte hellre får bambustickor under naglarna än att bli fotograferade och hon sa att jo, så kunde det nog vara.
Det värsta med att sitta och le mot en kamera är att efter två minuter tappar man känseln i ansiktet. Man vet att man sitter och gör något med munnen men man vet inte: är det ett riktigt leende? Eller ser man bara ut som en grinande galning?
Jag skulle vilja se cool ut
cools mamma
eller jättecharmig
det kanske är algerna som gör det?
eller varför inte ha ett smittande leende
jag menar vem faller inte för det här?
men jag vet att jag bara kommer att se ut som Cheshirekatten,
intressant, men inte precis pålitlig
och det kan väl vara charmigt på sitt sätt men det var inte riktigt det jag ville.
Det sägs att ett Duchenne-leende som innefattar aktivitet i både skrattmuskeln (musculus zygomaticus major) och ögats ringmuskel (musculus orbicularis oculi) är det enda riktigt sympatiska leendet.
röd kofta hjälper!
Jag kände mig inte så Duchenne idag. Nästa gång jag blir plåtad måste jag nog ha någon som står bakom fotografen och gör löjliga grimaser.
- Tänk om jag hade haft nio liv, brukade min mamma sucka längtansfullt. - Då skulle jag ha blivit konsertpianist i ett, målare i ett annat, utrikeskorrespondent i ett tredje ...
(Hon kan ha blandat ihop reinkarnation och katter, men man fattar ju vad hon menade.)
Jag skulle också gärna ha nio liv och få göra olika saker i dem. Om jag hade nio liv skulle jag vilja vara
Igår hade tv-programmet Kalla fakta en granskning av informationen och kampanjerna om vaccinet Gardasil. Inte om själva vaccinet alltså, utan om hur det har presenterats i Sverige. Jag rekommenderar varmt att se både programmet och studiodebatten efteråt.
Föreningen Vetenskap och folkbildning var inbjudna till studiodebatten och representerades av sin ordförande Martin Rundkvist. Jag kände inte till honom tidigare men tyckte att han var nedlåtande och framförallt undvek på det mest slingrande vis jag sett att svara på programledarens frågor. Kolla själv, Ormkvinnan på cirkus skulle bli stum av beundran (klippet börjar där han får sin första fråga):
Jag är ett stort fan av både folkbildning och vetenskap. I min familj är typ alla läkare och journalister. Jag är uppfostrad att alltid söka den vetenskapliga förklaringen, att hitta källan, att granska kritiskt. Min mamma och morfar var glödande ateister, och jag fick lära mig tidigt att reklamen bara försökte luras och hur man måste tänka själv, i alla lägen. Så jag är skeptisk, av födsel och ohejdad vana.
Men många av de som kallar sig skeptiker idag är det bara till namnet, känns det som. Både föreningen Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning är snarare religiösa i sitt förhållande till det de kallar vetenskap. De är inte skeptiska till allt, utan bara till vissa saker. De säger sig vilja avslöja kvacksalvare som tjänar pengar på människors rädsla, men de siktar sällan eller aldrig in sig på motståndare som är större än de själva. Påfallande ofta går de storföretagens och makthavarnas ärenden.
Jag har resonerat med många såna här pseudo-skeptiker, och jag har märkt att de ofta saknar förmågan att tänka om. Men det är ju en av de viktigaste egenskaperna hos en forskare: att förstå när man har följt fel spår, och slå in på ett nytt. De bortser gärna från fakta och historik som inte passar in i deras resonemang.
De sammanhang där jag framförallt har stött på den här sortens "folkbildare" är i diskussionerna om att föda hemma och i diskussioner om läkemedel. Mina åsikter baserar sig på erfarenheter som jag har gjort under många år som förälder, och på information som jag fått genom att läsa facklitteratur och intervjua sakkunniga. Jag har försökt filtrera fram verifierbara fakta ur allt jag hört, och jag har lyssnat på motstridiga uppfattningar och försökt förstå drivkraften bakom. Det betyder inte att jag vet vad som är sant. Det betyder inte heller att de metoder jag föredrar alltid passar in i den rådande vetenskapliga metoden. Däremot betyder det att det är beprövat av mig, och har fungerat för mig.
Självklart är jag också påverkad av trender, jag har precis lika mycket som VoFarna en politisk agenda. Men jag försöker vara medveten om det, vara saklig och kompromissa när jag inser att det är nödvändigt. Därför stör det mig jättemycket (säkert för mycket) att bli avfärdad som foliehatt och dåre av folk som tycker att de själva sitter inne med sanningen och gör ett stort nummer av det. Tröst för ett tigerhjärta att de beundrar personer som Semmelweis, Mendel och Einstein, som alla blev avfärdade som dårar under sin livstid.
"I believe in intuition and inspiration. … At times I feel certain I am right while not knowing the reason. When the eclipse of 1919 confirmed my intuition, I was not in the least surprised. In fact I would have been astonished had it turned out otherwise. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research."
Var skulle vetenskapen vara utan folk som tänkte fritt, tänkte stort, tänkte om? Som inte tog regler för givna? Var skulle vi vara utan drömmarna, filosoferna, science fiction-författarna? Ska vi vara lika självgoda som Nobelpristagaren i fysik Albert. A. Michelson var i sitt tal 1894 och tro att vi redan vet allt som finns att veta:
"The more important fundamental laws and facts of physical science have all been discovered, and these are now so firmly established that the possibility of their ever being supplanted in consequence of new discoveries is exceedingly remote."
Nej, lite ödmjukhet är på sin plats menar jag, inför allt det vi inte vet ännu. H. G. Wells får avsluta mitt försvar för vetenskap som håller dörren öppen, och folkbildning med respekt:
"New and stirring things are belittled because if they are not belittled, the humiliating question arises, 'Why then are you not taking part in them?'"
