2013-04-30

Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar

Gösus, som de säger i Feskekörka
1973 var jag elva år, min mamma och jag var i London och en kväll gick vi och såg musikalen Jesus Christ Superstar. Det var mindblowing, som man säger när man inte vet vad det heter på svenska. Det var min första musikal och jag blev helt kär i den. Vi köpte albumet samma kväll och det är nog därför jag har blandat ihop det och alltid trott att jag såg Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman som Jesus, Judas och Maria den kvällen, när det i själva verket var helt andra skådisar/sångare på scenen.

1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.

Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.

Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)



Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)

I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!

Alla de svenska låtarna finns på Spotify, och där finns också en sång som jag aldrig hade hört innan jag gick och såg JCS på Göta Lejon, fast jag hade sett den i London -73 och lyssnat på skivan tusen miljoner gånger. Den heter Could we start again please / Låt oss börja om nu, och det var kanske den finaste sången i hela musikalen. Det visade sig att den hade specialskrivits för filmen, så dottern hade hört den tusen miljoner gånger. Fnys.

2013-04-29

Läget just nu

lite skrynklig, men vid gott mod
Det har varit en bra dag på många sätt, men totalt utmattande. Min hjärna känns urvriden. Nu: sömn.

2013-04-28

Artikel i Expressen idag

Bra artikel tycker jag. Just det här kapitlet i boken handlar om tvisten, och det är ganska svårt att förklara de juridiska förutsättningarna, men här blir det begripligt.

2013-04-27

Böcker som berör (igen)

Hur gör en författare för att få grepp om läsarens hjärta - och vrida om? Det är ändå ganska få böcker som verkligen berör, som får en att gråta, skrika, kasta saker eller bli förstenad i timmar med tom blick. Det räcker inte med att boken är spännande eller bra, inte ens med att den lockar fram en tår eller ett leende. Här pratar vi om starka känslor, starka böcker - kanske en på tusen.

1984
När jag var sexton och läste 1984 av George Orwell blev jag helt chockad av slutet. Jag slängde faktiskt boken ifrån mig som om den hade bitit mig i handen, jag grät och svor och önskade att Orwell hade levt fortfarande, så att jag hade kunnat slå ihjäl honom för att ha skrivit en så vidrig bok.
Ganska många jag känner nämner 1984 på sina topplistor över böcker som verkligen berör, som har betytt så mycket i en människas liv så att det känns som om något har förändrats för alltid när man avslutat boken.



Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth är en annan bok som sliter hjärtat ur kroppen på en, fast av andra anledningar. Det är en sann historia om att förlora sin närmaste människa i livet, sin tvillingsyster, när man bara är tonåring. Att se sin döda syster varje gång man ser sig i spegeln. Att ibland inte riktigt veta vem man är, särskilt när andra råkar kalla en för fel namn. Måste läsas med ett kilo näsdukar i närheten.

Processen

När vi diskuterade det här igår vid middagsbordet var det två personer som ville ha med Processen av Franz Kafka på listan över omvälvande, sinnesstudsande böcker. Den är både obehaglig för intellektet och känslan, ungefär som 1984.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij kom också på tal. Alla som någonsin har funderat på att begå ett mord borde läsa den först, men även mer stillsamma personer kan känna sig kusligt gripna av Raskolnikovs öde.

When I Was Five I Killed Myself

Två av de yngre i sällskapet hade framförallt darr- och snyftminnen av Harry Potter-böckerna (särskilt Half Blood Prince) av J K Rowling och den mycket speciella lilla boken När jag var fem dödade jag mej av Howard Buten.

vampyrbok

Flera vid bordet hade också känt sig omskakade av Interview with the vampire av Anne Rice, och kanske fler av hennes vampyrböcker.

Sen blev det lite rörigt vad som skulle räknas som "väldigt starka böcker" och vi kom fram till att det måste finnas två undergrupper:

epepe

Den första är torra starka (som bara skakar om hjärnan, utan tårar) - där hamnade bland andra Framtidsprocessen av Stanislav Lem, Biblioteket i Babel av Jose Luis Borges, Epepe av Ferenc Karinthy (om en ungersk språkforskare som går helt vilse), den nygamla Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och Mer än människa av Theodore Sturgeon, en framtidsskildring av en övermänniska.

More than human

Den andra undergruppen är galenböcker, alltså böcker som man tror att man ska bli galen av att läsa. Där ville vi ha med bland andra Franny and Zooey av J D Salinger, Ingen dans på rosor av Hanna Green och den spritt språngande galna The Eden Express av Mark Vonnegut.

Vilka böcker har berört dig mest?


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

(Det här inlägget har varit publicerat en gång tidigare, 15 januari 2006, på gamla Anna Toss & C:o)

2013-04-26

Hårfeger

Ska klippa mig idag, lite kortare än sist. Ungefär till axlarna.

Det är en urmesning. Egentligen vill jag klippa av alltihop så att det blir lika kort som det var 1983, när jag väntade första barnet. Ännu kortare än så här alltså:

ett år senare

men varje gång jag tänker på det så mesar jag ur. För hur ska det se ut. Och vad ska folk tro.

Bara så att ni vet alltså: den dagen ni träffar mig med snagg, det är den dagen då jag inte är en mes längre.

2013-04-25

2013-04-24

Hur gör man när man ler?

Idag har jag blivit plåtad av en kompis som är fotograf. Hon är jättesnäll och tog en miljon bilder, det var nödvändigt för att jag blinkade på två tredjedelar av dem. Tur att hon har sånt tålamod. Jag frågade om det kanske var lättare att ta bilder på folk som inte hellre får bambustickor under naglarna än att bli fotograferade och hon sa att jo, så kunde det nog vara.

Det värsta med att sitta och le mot en kamera är att efter två minuter tappar man känseln i ansiktet. Man vet att man sitter och gör något med munnen men man vet inte: är det ett riktigt leende? Eller ser man bara ut som en grinande galning?

Jag skulle vilja se cool ut

cools mamma

eller jättecharmig

det kanske är algerna som gör det?

eller varför inte ha ett smittande leende

jag menar vem faller inte för det här?

men jag vet att jag bara kommer att se ut som Cheshirekatten,

intressant, men inte precis pålitlig

och det kan väl vara charmigt på sitt sätt men det var inte riktigt det jag ville.

Det sägs att ett Duchenne-leende som innefattar aktivitet i både skrattmuskeln (musculus zygomaticus major) och ögats ringmuskel (musculus orbicularis oculi) är det enda riktigt sympatiska leendet.

röd kofta hjälper!

Jag kände mig inte så Duchenne idag. Nästa gång jag blir plåtad måste jag nog ha någon som står bakom fotografen och gör löjliga grimaser.

som sagt det räcker inte med bara skrattmuskeln



2013-04-23

Om jag hade nio liv

- Tänk om jag hade haft nio liv, brukade min mamma sucka längtansfullt. - Då skulle jag ha blivit konsertpianist i ett, målare i ett annat, utrikeskorrespondent i ett tredje ...

(Hon kan ha blandat ihop reinkarnation och katter, men man fattar ju vad hon menade.)

Jag skulle också gärna ha nio liv och få göra olika saker i dem. Om jag hade nio liv skulle jag vilja vara

  1. uppfinnare
  2. konsertpianist (och ja ja skulle förstås behöva öva mina 10 000 timmar först, eller som ynglingen som hejdade en farbror och frågade "Hur kommer jag till Konserthuset?" och fick svaret "Övning, övning och åter övning")
  3. Jag i den blå klänningen
    vinodlare
  4. serietecknare
  5. buddhistmunk (en snäll som inte gör en fluga förnär)
  6. poet
  7. dirigent (förutsatt att jag fått tillräckligt med god karma i föregående liv)
  8. koltrast
  9. katedralbyggare
  10. president.

Vad skulle du vilja ha för liv? (Det behöver inte vara nio, bara fler än ett!)

2013-04-22

Vetenskap och folkbildning

Igår hade tv-programmet Kalla fakta en granskning av informationen och kampanjerna om vaccinet Gardasil. Inte om själva vaccinet alltså, utan om hur det har presenterats i Sverige. Jag rekommenderar varmt att se både programmet och studiodebatten efteråt.

Föreningen Vetenskap och folkbildning var inbjudna till studiodebatten och representerades av sin ordförande Martin Rundkvist. Jag kände inte till honom tidigare men tyckte att han var nedlåtande och framförallt undvek på det mest slingrande vis jag sett att svara på programledarens frågor. Kolla själv, Ormkvinnan på cirkus skulle bli stum av beundran (klippet börjar där han får sin första fråga):

Kalla%20fakta%20studio%20del%207%20-%20Vaccinationsvalet

Jag är ett stort fan av både folkbildning och vetenskap. I min familj är typ alla läkare och journalister. Jag är uppfostrad att alltid söka den vetenskapliga förklaringen, att hitta källan, att granska kritiskt. Min mamma och morfar var glödande ateister, och jag fick lära mig tidigt att reklamen bara försökte luras och hur man måste tänka själv, i alla lägen. Så jag är skeptisk, av födsel och ohejdad vana.

Men många av de som kallar sig skeptiker idag är det bara till namnet, känns det som. Både föreningen Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning är snarare religiösa i sitt förhållande till det de kallar vetenskap. De är inte skeptiska till allt, utan bara till vissa saker. De säger sig vilja avslöja kvacksalvare som tjänar pengar på människors rädsla, men de siktar sällan eller aldrig in sig på motståndare som är större än de själva. Påfallande ofta går de storföretagens och makthavarnas ärenden.

Jag har resonerat med många såna här pseudo-skeptiker, och jag har märkt att de ofta saknar förmågan att tänka om. Men det är ju en av de viktigaste egenskaperna hos en forskare: att förstå när man har följt fel spår, och slå in på ett nytt. De bortser gärna från fakta och historik som inte passar in i deras resonemang.

De sammanhang där jag framförallt har stött på den här sortens "folkbildare" är i diskussionerna om att föda hemma och i diskussioner om läkemedel. Mina åsikter baserar sig på erfarenheter som jag har gjort under många år som förälder, och på information som jag fått genom att läsa facklitteratur och intervjua sakkunniga. Jag har försökt filtrera fram verifierbara fakta ur allt jag hört, och jag har lyssnat på motstridiga uppfattningar och försökt förstå drivkraften bakom. Det betyder inte att jag vet vad som är sant. Det betyder inte heller att de metoder jag föredrar alltid passar in i den rådande vetenskapliga metoden. Däremot betyder det att det är beprövat av mig, och har fungerat för mig.

Självklart är jag också påverkad av trender, jag har precis lika mycket som VoFarna en politisk agenda. Men jag försöker vara medveten om det, vara saklig och kompromissa när jag inser att det är nödvändigt. Därför stör det mig jättemycket (säkert för mycket) att bli avfärdad som foliehatt och dåre av folk som tycker att de själva sitter inne med sanningen och gör ett stort nummer av det. Tröst för ett tigerhjärta att de beundrar personer som Semmelweis, Mendel och Einstein, som alla blev avfärdade som dårar under sin livstid.

För som Einstein sa:

"I believe in intuition and inspiration. … At times I feel certain I am right while not knowing the reason. When the eclipse of 1919 confirmed my intuition, I was not in the least surprised. In fact I would have been astonished had it turned out otherwise. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research."

Var skulle vetenskapen vara utan folk som tänkte fritt, tänkte stort, tänkte om? Som inte tog regler för givna? Var skulle vi vara utan drömmarna, filosoferna, science fiction-författarna? Ska vi vara lika självgoda som Nobelpristagaren i fysik Albert. A. Michelson var i sitt tal 1894 och tro att vi redan vet allt som finns att veta:

"The more important fundamental laws and facts of physical science have all been discovered, and these are now so firmly established that the possibility of their ever being supplanted in consequence of new discoveries is exceedingly remote."

Nej, lite ödmjukhet är på sin plats menar jag, inför allt det vi inte vet ännu. H. G. Wells får avsluta mitt försvar för vetenskap som håller dörren öppen, och folkbildning med respekt:

"New and stirring things are belittled because if they are not belittled, the humiliating question arises, 'Why then are you not taking part in them?'"

2013-04-21

Förlåt om jag blir kort nu

Veckan som kommer blir intensiv. Det är mycket på jobbet, det är mycket med boken och mycket med rättegången. Jag räknar inte med att hinna skriva så långt eller tänkvärt nån enda dag faktiskt, hoppas ni har överseende om det bara blir filmsnuttar, länktips, särskilt korta fisknamn etc.

Man kan förstås också läsa gamla grejer här som man kanske har missat! Till exempel gårdagens hjärtstoppande historia med lyckligt slut som utspelar sig på Käringön 1972. Huset rekommenderar också Mitt liv i te, Fyra skäl att inte ge pengar till tiggare, Doktor Karmas råd i trafiken eller XKCD-strippen "Tid" – men den måste man titta på varje dag för att fatta hur märklig och häftig den är (det finns en 377 sidor-and-counting lång forumtråd om den här).

Och om inget av det verkar intressant så finns det en massa andra bra bloggar därute! Några av dem under rubriken "Folk jag följs" här till höger, ganska långt ner.

Förresten blir jag på riktigt kortare, fast det är inget jag känner att jag behöver be om ursäkt för. Sånt är livet bara. Jag var 1.66 i min glans dagar, nu mer åt 1.65-hållet.

2013-04-20

Piff paff sock pow (uppdaterad!)

Jag är på All Style Open-galan ikväll och tittar på när folk knockar varandra på olika stiliga sätt. (Ja, knockar uttalas med ljudligt k. Min blogg, mina regler.) Matchen jag ser fram mot mest är den mellan "Odjuret" Olsson och Lina Länsberg.

Om det inte är några bilder härunder så har jag inte hunnit hem i tid för att lägga ut dem! Då får ni föreställa er själva.

etc

Uppdatering nästa dag! Det blev sent och jag hann inte igår. men här kommer några bilder från de två matcher som jag tyckte var mest spännande – och medan min mobilkamera fortfarande hade batteri kvar. (Här är matchkortet!)

Nils Widlund, storfavorit som vunnit 80 av 95 matcher kommer ut och är sjukt taggad ...

... men hinner bara gå mot polske Wiktor Branski i knappt en minut ...

... innan Branski ligger raklång och räknas ut. Widlund såg helt häpen ut.

Widlund hjälper Branski på fötter men matchen är slut.

Nils Widlund utropas till matchens vinnare och får frågan: Hur känns det? "Jättetråkigt!"

Min favorit Maria "Odjuret" Olsson mötte skånska Lina Länsberg. En väldigt jämn match. Lina var tuffare, Maria fick fler poäng.

Maria vann till Linas förvåning och Linas tränares vrede. Lina har bloggat om det hela, läs! Stor dramatik!

Fler bilder finns i ett album på Facebook, några även på Instagram.



2013-04-19

När barnvagnen blåste i

Häromdagen blåste det så mycket när jag cyklade över bron till Tegelbacken att jag nästan blåste av cykelbanan. Och då kom jag att tänka på en kuslig sak som hände när jag var sju år. Vi bodde på Käringön på somrarna, det var när vi hyrde hos tant Stranne uppe vid Vessla. Det är en riktigt kuslig historia, men den slutar lyckligt, så bli inte rädda.

Min bästa kompis Pierre och jag brukade gå ner till bryggan varje dag för att fiska krabbor.

Jag och Pierre och min mammas kompis Gertrud. Fast bilden är från 1974, ni får tänka oss som fem år yngre.

Fiska krabbor är nämligen det man gör på Käringön när man är liten. Det går till så att man tar en hink, en håv, ett snöre och en snäcka (eller en brödbit om man är ahimsa). Man fyller hinken till hälften med vatten, krossar snäckan och knyter fast den i snöret (eller knyter fast brödbiten om man som sagt inte vill krossa snäckor). Sen lägger man sig på mage på bryggan, sänker ner snäckan/brödbiten i vattnet, ända ner till botten, och väntar på att en liten krabba ska bli intresserad och nypa sig fast i det ätbara. Då halar man upp försiktigt, fångar krabban i håven och häller ner den i hinken. När man har fångat cirka 20 krabbor är man klar: då häller man tillbaka dem i havet igen och går hem och äter lunch. Sen kan man börja om igen.  

Jag med extra stor och fin krabba. Den här bilden är från 75 så dra ifrån ... ja ni fattar.

Den här dagen mötte Pierre och jag en tjej som vi kände lite. Hon var tio år, ganska stor tyckte vi, och hon var ute och drog sin ettåriga lillasyster i barnvagn. När vi berättade att vi skulle fiska krabbor ville hon följa med oss. Jag beundrade hennes sovande bebis-syster och barnvagnen. "Vill du köra?" frågade hon. Jag hade aldrig kört barnvagn förut men tackade glatt ja. Så gick vi ner till hamnen och hittade ett perfekt ställe att fiska krabbor på. "Ställ vagnen där" sa flickan och pekade. Jag parkerade vagnen mitt på bryggan och vi la oss på mage alla tre.

Jag ställde vagnen ungefär där personen i gula byxor står på bilden. Vi låg på mage under räcket som den andra personen lutar sig mot.

Det var verkligen ett bra krabbställe, vi fick hur många som helst. Då plötsligt hände det. Jag såg det inte hända och jag minns inte de första minuterna alls. Men jag hade inte slagit på barnvagnens broms, och suffletten var uppfälld. Vinden tog tag i vagnen med det sovande barnet, och vagnen rullade ner i vattnet på andra sidan. Med barnet fastspänt i sin sele.

Det första jag kommer ihåg sen, efter att ha legat på mage och fiskat krabbor, är att jag stod och stirrade ner på barnvagnen i vattnet på andra sidan. Den stod på botten, ungefär mellan de två båtarna på bilden. Det var kanske två-tre meter djupt där, och helt klart vatten. Jag tyckte att bebisen vinkade åt mig. Sen hörde jag en siren, tittade upp och såg att det var flickan som skrek. "Min lillasyster!" skrek hon, om och om igen. Sen såg jag Pierre, min sjuåriga bästis, försöka klättra ner från bryggan för att komma ner i vattnet. Sen var det som om jag äntligen vaknade ur en dröm, och jag satte högsta fart för att komma ut på bryggan och skaffa hjälp.

Pierre på den nyss nämnda bryggan, fast han satt alltså inte där i det ögonblicket jag berättar om. Längst ut på piren ser man M/S Ylva, passagerarfärjan.

Jag sprang och ropade på hjälp, och halvvägs ut på piren såg jag någon komma springande mot mig. Det var öns skeppare Björn Tobin, han som körde M/S Ylva mellan Käringön och Hälleviksstrand varje dag. Han hade hört mig, eller sett på håll vad som hänt, och nu kom han springande så fort så att han tappade tofflorna. Jag kommer ihåg just det så kristallklart: hur han sprang så fort så att skorna flög av. Och när han kom fram till oss så kastade han sig bara i och dök ner till vagnen. Flera andra vuxna hade hoppat i, men ingen var nere vid vagnen. Björn fick upp selen och kom upp till ytan med bebisen. Hennes storasyster skrek fortfarande, som en siren.

Sen minns jag ingenting igen, förrän Pierre och jag följde de våta spåren där Björn hade gått med bebisen i famnen tillbaka till huset där flickans familj bodde. Vi gick som små spöken. det var alldeles tyst.

Men, och allt det här är alldeles sant: det gick bra. Bebisen klarade sig. Hon fick naturligtvis åka in akut med sjöräddningsbåten till sjukhuset i Stenungssund, men hon klarade sig och blev inte ens förkyld. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till.

Och ingen skyllde på mig. Alla fattade ju att jag inte visste att man måste slå på bromsen, jag som aldrig hade kört en barnvagn förut. Men jag skämdes ändå, och jag vågade i gå i närheten av den familjens hus på många år efter det. Tio år senare var den lilla flickan ett av öns busigaste barn, hon och hennes ohängda kompisar kastade blåmaneter på folk och fnissade och sprang iväg. Men jag blev faktiskt inte ens arg när jag fick en blöt manet i svanken när jag låg och solade.

Det kom jag ihåg idag när det blåste! Och det kommer jag nog att komma ihåg om jag så blir hundratjugo år.



2013-04-18

Gambla bildher

Bilder från förr i tiden sa ni? Till att börja med har jag lånat en fantastisk bok om Carl Malmsten och den har en massa bilder från förr i tiden.

Ur "Carl Malmsten, känd och okänd" av Lena Blomquist

Jag lånade den för att min farmor är med på en bild, men nu har jag dessutom lärt mig massor om möbeldesign.


Visst är hon väldigt söt, min farmor Greta? Den här bilden är tagen av min farfar, när de var ute och rodde på en alpsjö. Mycket romantiskt.


Nästa bild är från min mammas lådor. Det är hennes morbror Calle som är tvåa från vänster. Jag vet inte var de är på väg, men jag hoppas för hästens skull att det inte är långt.


Calle igen, med sina coola killar. Dåtidens hipsters av allt att döma. Calle blev målare och gick ett sorgligt öde till mötes, jag kanske skriver om det nån gång.


Slutligen: min mormor och okänd dam gör omvända situps (nej jag vet verkligen inte vad såna här övningar heter) på någons gräsmatta. Iförda badmössor, oklart varför. Solen skiner. Allt är väl, i den bästa av världar.

2013-04-17

Hur ska det gå?

SVT återöppnade sitt Öppna arkiv igår. Jag var förstås tvungen att kolla på några barnprogram från min barndom, och visa dem för mina (nu stora) barn. Sen tittade vi på Björne, från när de var små. Och redan där slås man av den ENORMA hastighetsökningen. Det är verkligen en hisnande skillnad på

grått som snurrar mot grå bakgrund

60-talets snudd på outhärdligt långsamma Pellepennan och Suddagumman

Snigel!

och Björne från 90-talet.

kusligt

Sen tittar man på Creepschool eller nåt annat som ungarna stirrar på idag, och genast infinner sig det akuta behovet att säga ÅCK ÅCK ÅCK, var ska detta sluta?

Kommer det ens att FINNAS barn-tv 2040, eller kommer kidsen då att studsa omkring i ett holodeck som små flipperkulor? Eller kommer allt ha gått i cirkel, så att hipsterföräldrarna sätter sina barn framför Anita och Televinken?

2013-04-16

Ture Sventon och min mamma

Hittade den här fina i en låda:

Herr Omar och Ture S önskar lycka till på nya jobbet

Berättelserna om Ture Sventon gick som serie i Kamratposten 1969-1974, och min mamma blev vän med författaren Åke Holmberg och tecknaren Sven Hemmel. Den här bilden fick hon i present av dem när hon slutade på KP och gick till radion 1979. Den satt uppnålad på anlagstavlan i köket hemma hos min mamma och har fått lite kaffestänk på sig.

Gör KP:s Sventon-test: Vem i Ture Sventon-böckerna är du mest lik?
(Jag fick flest A)

2013-04-15

Mörkt moln i tunnelbanan

Ikväll tog jag tunnelbanan hem efter att ha hälsat på hos dottern. På väg mellan rulltrapporna upp till Slussen fick jag obehagliga vibbar från någon som gick ett par meter bakom mig, utan att se vem det var, så jag gick åt sidan och lät personen gå förbi. Det var en storvuxen man med keps, jag hann inte se hans ansikte och jag stod kanske tio steg nedanför honom när jag fortsatte att åka upp. Väl uppe såg jag att han var på väg ner igen, i den andra rulltrappan. Kunde inte låta bli att stå kvar och titta efter honom och såg att han plötsligt trängde sig förbi personen framför på ett våldsamt sätt och rusade ner.

Jag följde inte efter (såklart, nån måtta får det vara på nyfikenheten plus att jag var hungrig), fortsatte bara hemåt och tänkte på det här att jag kan känna vad andra känner ibland. Ofta är det mörka tankar, ilska, ångest. 

Jag vet inte alls hur det funkar, eller varför. Jag vet bara att det händer ibland när jag går förbi någon på gatan, eller kommer i närheten i något annat sammanhang: det är som att gå igenom ett mörkt moln. Fast jag ser inget moln, det är bara en känsla. Ungefär som att minnas nånting: man känner hur det känns att borra ner fötterna i varm sand, fast man inte inte är på sandstranden. Ibland är känslan så stark att jag vänder mig om och tittar på den jag just mött och försöker inpränta något slags signalement. För att en person som känner så där mycket ilska och ångest kanske kommer att göra sig själv eller någon annan illa förr eller senare.


Det skulle förstås kunna vara fria fantasier, men det som hände idag har hänt förut, flera gånger. Att någon som jag har uppfattat obehag från visar sig vara instabil på något sätt. Och jag vet att jag ofta läser av folk rätt, särskilt när de drivs av någonting som de inte berättar om. Jag känner när folk är glada också, men det är inte alls samma sak, det är nog lätt för alla.

Så vad ska jag göra av det här? Bli mentalt-mörker-detektor på flygplatser? Stå i ett gathörn på stan och dela ut lappar med adressen till en bra terapeut till de som behöver det? Det kanske verkar som en deppig förmåga, men jag lider inte av det, det kan bara kännas obehagligt just när det händer. Undrar om det är vanligt? Kan du känna av andras negativa vibbar? Vad gör du isåfall när det händer?

2013-04-14

Skollärarmöte i den svenska skogen 1899

Här är ett foto ur min mammas lådor.

Fotograf: Sw. Swenson, Kongl Hof Fotograf, Linköping

Det är från en fikarast år 1899, någonstans i de mellansvenska skogarna. Faktum är att det står på baksidan av bilden att det är ett skollärarmöte, att året är 1899 och även var den är tagen, men just nu kan jag inte vända på den ity den är nerpackad längst ner i en kartong, orginalbilden alltså, och jag minns inte ortnamnet. Men jag gissar att det var i krokarna kring Kumla, för där bodde vid den tiden min mormors pappa Nikolaus Lindgren som var kantor och lärare.

Nisse

Lars Olof Nikolaus Lindgren, kallad Nils, föddes på gården Lilla Banda i Lärbro på Gotland 1849. I 25-årsåldern flyttade han från Gotland till Växjö, tog kantorexamen och träffade Kristina. De flyttade hit och dit, landade till sist i Kristberg i Östergötland och fick allt som allt sju barn (varav min mormor var näst yngst).

Kristina, Nils och alla barna

Men 1895–1911 bodde han i Kumla och arbetade så vitt jag förstår som både kantor och lärare. Och var med på ett stort möte för skollärare med fika och fotografering bland nässlorna.

Det är en fascinerande bild, som väcker många frågor. Om du inte redan har klickat för att se den i fullformat (2106x1620), gör det nu! Den tål att stirras på.

Praktisk hatt som även kan fungera som glasstårta

Hur kan det till exempel finnas så många olika fantastiska damhattar på en och samma skogsplätt?

Varför är bara en av damerna suddig?

nanananaaa *kuslig X-files musik*

Vad är det för stackare som står halvt undangömda längst bort mellan träden?

Syntes de ens när fotografen tog bilden, eller framträdde de först i framkallningsbadet?

Tveskägg

Hur kommer man på att ha sitt skägg pekande åt olika håll?

Förebilden för The Wicked Witch from the West?

Sa fotografen åt alla med svart hatt att sitta på soffan i mitten?

Kan det vara den här bilden som inspirerade Roald Dahl till att skriva Häxorna?

Aj

Varför dukade de upp fikat mitt i världens största nässelbestånd?

Varför lyser teservisen så överjordiskt?

Varför ser alla ut att vara tre decimeter långa?

Varför har man inte såna här skollärarmöten i skogen nu för tiden? Eller har man det?

2013-04-13

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björk: Lyckliga i alla sina dagar
Nu har jag bara sista kapitlet kvar på Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar, och det ska jag läsa i tvättstugan i morgon. Jag började läsa den för flera månader sedan, det är galet men sant att jag inte har tid att läsa nästan nånting just nu, och ända sedan jag började läsa har jag dansat små lyckliga danser, strukit under, delat på fejsbokk och tjatat sönder öronen på alla som vill höra om vilken fantastisk bok det är. Enligt uppgift vill DN:s recensent dela ut boken till alla i Sverige och, ja, jag känner precis likadant.

Nina Björk ställer viktiga frågor i sin bok, kanske de viktigaste frågorna som finns, om hur vi lever våra liv. Vad vi ser som värdefullt, vem som skapar våra bilder av lycka. Hon frågar varför det är tillåtet att drömma om solresor, nya skor och högre lön, men inte om ett samhälle där vi tar hand om varandra, där ingen behöver varken svälta eller jobba ihjäl sig.

Hon skriver om föräldraskapet, om feminism, om kultur och ekonomi på ett sätt som gör det så hjärtskärande tydligt hur det hänger ihop. Det är alltid osäkert om ett kort utdrag kan göra ett långt resonemang rättvisa, men det här är i alla fall ett stycke som jag gulmarkerade i kväll, och hade jag kunnat sätta glitterstjärnor och bokmärkesänglar i kanten ocskå så hade jag gjort det:

"Att kvinnors sätt att »göra föräldraskap« ser ut på ett visst sätt har att göra med uppfostran, förväntningar, historia och könsnormer. Det har också med biologi att göra. Inte kvinnlig biologi – utan mänsklig. Människoarten är biologiskt skapad så att en större människa måste finnas till för en mindre under mycket längre tid än vad andra stora djur måste finnas till för små djur. Vi är ju så väldigt ynkliga, så bräckliga, liksom så för tidigt födda för att klara oss själva i världen jämfört med andra djur. Där en hundvalp eller en kalv eller en killing själv kan förflytta sig och hitta föda efter en relativt kort period är människobarnet beroende av att någon annan finns där för henne eller honom och hjälper, matar, skyddar, ombesörjer livet. Omsorg om det bräckliga, skriver Ulla M. Holm i Modrande & praxis, är helt enkelt en mänsklig benägenhet – och, kan vi tillägga, en benägenhet utan vilken människoarten överhuvudtaget inte skulle kunna existera. Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa. 

Denna benägenhet finns hos både kvinnor och män, men kvinnor är, som Holm skriver, »särskilt exponerade för att utveckla denna benägenhet«. Kvinnor »är tidigt tränade att iscensätta eller hålla oss till kontexter« där förväntningar om att svara an på de hjälplösas rop uppstår, »att träna uppmärksamhet, att öva svarsförmågan, att förvärva kompetens att adekvat möta den beroendes behov«. 

Det är just för att kvinnor särskilt tränas i sådant omsorgsbeteende, sådant svarsbeteende, som mammors sätt att vara föräldrar skiljer sig från pappors – skiljer sig i faktiskt beteende, i viljor och drömmar och i skuldkänslor. Och jag har så förtvivlat svårt att förstå varför vi ska sluta tränas i detta helt adekvata och mänskliga beteende. Varför vi inte ska lägga all vår kraft på att – i stället för att stympa vår omsorgsförmåga – skola in män i den.

Jag ser inga intellektuella skäl, jag ser inga emotionella – däremot ser jag ekonomiska skäl. Och det här är ingen konspirationsteori, däremot en materialistisk: i en ekonomi byggd på varu- och tjänsteproduktion är ett beteende som svarar an på de hjälplösas rop inte adekvat – om det inte går att omvandla till just en vara eller en tjänst. 

Till och med: i en ekonomi byggd på tron att marknaden är rättvis finns det något hotande i den människotyp som mår dåligt av att de behövande som inte har pengar inte heller kan få sina behov tillfredsställda. Marknaden är rättvis: den impotente mannen i väst kan, som vi minns, köpa Viagra för att få bukt med sina problem – den malariadrabbade personen i tredje världen kan inte köpa medicin för att lindra sin sjukdom. Rättvist – utifrån marknadens logik. Djupt orättvist – utifrån en mänsklig logik."

Jag ska förstås läsa klart boken innan jag kommer med en riktig recension, det här var bara ett litet hurrarop på vägen.

2013-04-12

En bok om alltihop

Min mamma och pappa var båda gifta med andra när de träffades och blev kära. De hade ett långt hemligt förhållande som i princip slutade med att jag blev till, i någon slags sista passionerat möte. Jag växte upp med min mamma och lärde känna min pappa efter hand. Vår relation tog fart när jag var i tidiga tonåren. När jag var 20 och fick mitt första barn var han en högst närvarande morfar, det fortsatte han att vara till alla barnen.

morf & knodd på skansen -91
Vi skrev brev till varandra i 44 år och jag har sparat nästan allt. Ett år efter hans död började jag skriva nånting som jag tänkte skulle bli en bok utifrån all korrespondens – våra brev och andra brev som han hade skrivit och lämnat efter sig. Jag höll på och stretade med det i flera år men det gick frustrerande långsamt att skriva samtidigt som heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat.

Dessutom tyckte jag att det kändes blekt att bara skriva om mig och min pappa. Även om vår historia är intressant på sätt och vis så ville jag få med så mycket annat: om den tiden i Sverige när de träffades, om hur förhållandet var då mellan kvinnor och män, om mediakulturen nu och då, om hur det är att växa upp utanför en familj, om hur pengar kan komma emellan barn och föräldrar. Efter min mammas död i augusti 2010 hade jag väldigt lite energi att skriva, men jag ville gärna få med hennes liv och öde också.

Ett år senare, i en stuga på en gotländsk strand kom jag plötsligt på det: jag skulle ge min historia till en författare jag nyligen lärt känna, en som verkligen kan skriva. Jag visste att han redan hade ett projekt på gång om borgerliga familjer och vi såg att det passade in. Det blev otroligt förlösande eftersom han hade tid att skriva. Jag behövde bara bidra med research, brev, minnen och kontakter.

Jag har tänkt jättemycket på vad min mamma och pappa hade tänkt om boken. Det går förstås inte att veta. Men båda älskade mig mycket och var stolta över mig, även när de tyckte att jag valde lite för oupptrampade vägar i livet. Jag tror att de visste hur mycket jag älskade dem tillbaka, och att det hade vägt tyngst till slut.

Uppdatering: Läs om boken här. Den kommer ut i september 2013!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...