Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar

Gösus, som de säger i Feskekörka

1973 var jag elva år, min mamma och jag var i London och en kväll gick vi och såg musikalen Jesus Christ Superstar. Det var mindblowing, som man säger när man inte vet vad det heter på svenska. Det var min första musikal och jag blev helt kär i den. Vi köpte albumet samma kväll och det är nog därför jag har blandat ihop det och alltid trott att jag såg Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman som Jesus, Judas och Maria den kvällen, när det i själva verket var helt andra skådisar/sångare på scenen.

1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.

Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.

Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)



Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)

I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!

Alla de svenska låtarna finns på Spotify, och där finns också en sång som jag aldrig hade hört innan jag gick och såg JCS på Göta Lejon, fast jag hade sett den i London -73 och lyssnat på skivan tusen miljoner gånger. Den heter Could we start again please / Låt oss börja om nu, och det var kanske den finaste sången i hela musikalen. Det visade sig att den hade specialskrivits för filmen, så dottern hade hört den tusen miljoner gånger. Fnys.

Kinesiskt nyår och lite bambuklapperrap

I går kväll firade vi det kinesiska nyåret, inbjudna av kinesiska vänner till Berwaldhallen (Ormens år börjar inte förrän den 10 februari, idag är det fortfarande Drakens år, så det var lite förskottsfirande egentligen). Det blev en väldigt fin kväll med Pekingopera, kung fu, akrobater och mycket musik och dans. Och så var det en fantastisk kinesisk beatboxare som fick hela publiken att jubla. Vi hoppades att han skulle köra lite kuaiban, en slags kinesisk rap som vi hörde första gången på kinesisk radio i en taxi i Kina, men det gjorde han inte. Jag önskar så att jag ska få höra det live åtminstone en gång! För att det är så konstigt och hypnotiskt. Har man hört det en gång måste man bara höra det igen, det sätter sig som ett flugpapper på hjärnbarken. Här är ett exempel:



PS Jag ser mycket fram mot Ormens år, som ska vara särskilt gynnsamt för vänskap och pengar. Låter inte helt fel.

Hundra dar av pratsamhet

Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:

• #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
• Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
• Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
• Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).

Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.

Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som "En dum, två snälla", "Maskhål" eller "Mördade den som väckte honom".

Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.

Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:

Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal ... ja en sån där

Ses i morgon!

Lördag morgon, grubbel & lista

Vaknar och sneglar på klockan: kvart i åtta, lite för tidigt en lördagsmorgon. Allt är tyst så jag har nog ändå vaknat av mig själv, himlen är ljust blå utanför fönstret. Ser att den andra sidan av sängen är tom, eller snarare att det ligger en massa ren tvätt där istället för mannen som brukar ligga där när jag vaknar, just det, han reste österut igår, undrar om han kommit fram till sitt hotell än? Drar till mig mobilen och kollar världsklockan - den är 13:42 i Bangkok, då hör han nog av sig snart. Och dottern som också reser österut idag, tillbaka hem från sin kärleksö, hoppas hon också hör av sig. Fast jag vet att hon inte har kunnat ladda mobilen så det blir nog inget förrän vi ses ikväll. Tänker på min mamma. Får en boll av oro i magen.

Går upp och tar på mig morgonrocken. Lägenheten är tyst, stilla och otroligt välstädad. Med tanke på att sonen hade fest här igår är det helt fantastiskt, finare än det var igår. Han måste ha städat flera timmar i natt. Det var en lite mer högljudd fest än vanligt, men jag var så enormt trött så jag somnade ändå så fort jag la huvudet på kudden igår natt. Vaknade till en gång när någon skrattade högt men somnade direkt igen. Det enda spåret efter kalaset är en guldfolieklädd ölkapsyl på bordet vid min dator, jag tar med den ut i köket och slänger den innan jag sätter på tevatten.

Tidningen ligger redan framme på köksbordet så det blev nog väldigt sent, antingen för sonen eller andra dottern som kanske har tittat på film hela natten i sitt rum, det händer ibland. Jag tar fram Saltåbrödet och skär två skivor; te, juice och två rostade mackor (en med kaviar, en med mandelsmör) är min favoritfrukost. Bläddrar igenom tidningen medan tevattnet kokar. Mobilen piper. Tre sms: ett från mannen som skriver att han är framme och att vi ska höras senare. Ett från en avlägsen släkting som jag aldrig träffat men som skriver och vill tacka för att begravningen igår blev fin. Skönt att höra. Min morbror dog i mitten av februari och jag har hållit i allt det praktiska: begravningen, dödsboet och allting. Men han ville begravas i Småland, i samma grav som sin hustru som dog för 20 år sedan, och det skedde igår. Det har varit en mycket att tänka på, visserligen har begravningsbyrån skött allt det praktiska men jag har ändå suttit i oändliga samtal med prästen, stenhuggaren, vännerna, kantorn, juristen, släktingarna och så vidare. Man ska bestämma hur dödsannonsen ska se ut, vilken musik som ska spelas, hur mycket smörgåstårta som ska beställas till minnesstunden, vilken kista, vilka blommor. Allt sånt. Och jag hade kunnat låta någon av kusinerna ta på sig jobbet men jag tänkte att jag lär mig hellre det här nu, så vet jag åtminstone vad som måste göras när min mamma dör.

Tredje meddelandet var från en vän till min mamma som undrade varför hon inte svarar i telefon. Min mamma är på sjukhus, igen, och igår sa läkaren till mig att de vill ta av hennes ena fot. De måste göra det om hon inte svarar på penicillinet, sa läkaren, annars riskerar hon att dö av blodförgiftning. De hade frågat vad hon ville själv och hon ville behålla foten. Det vill alla, sa läkaren, åtminstone tills de hunnit smälta beskedet. Så idag ska jag cykla till sjukhuset och sitta hos min mamma och se om hon vill prata om sin fot. Jag vet inte vad jag ska säga till henne.

Jag tar med tekoppen och mackorna till datorn och öppnar gmail, skype, tweetdeck och facebook. Skriver om min orosboll i magen på fb, får omedelbart respons och tröst. Läser mail om hur viktigt det är att vaccinera flickor med Gardasil, skriver på kom-ihåg-listan att jag måste hitta mer fakta om HPV-vaccin, är skeptisk. Nästa mail är från en tjej som är fotograf, vi hade ett möte igår om ett gemensamt bokprojekt och hon är glad och optimistisk. Boken är bara en av alldeles för många bollar i luften: just nu har jag flera bokmanus, två radioprogram, en tidning och ett antal debattartiklar svävande på olika nivåer i min tankekarta. Men man måste göra roliga saker, särskilt när livet är tungt. Man kan inte bara jobba och städa och ta hand om andra. Man måste vara tillsammans med folk man gillar, läsa och lyssna på saker man blir glad av.

Nu ska jag göra en lista på saker jag blir glad av, förutom de självklara som min familj, mina vänner, creme brulee och att det är vårdagjämning i kväll, så att jag kan bli glad när jag kommer hem igen från sjukhuset.


Glad lista
• Salem al Fakir - Good Song & ännu bättre video
• Intervju med geniet Isaac Asimov
• Den underbara geten (och apan)
• Hurra!-listan på Spotify
• Lou Reed i tweed
• xkcd
• The Oatmeal (mera mera)

Ljuvliga pärlfiskare och lama applåder

Igår kväll gick sonen och jag på Folkoperan och såg Pärlfiskarna. Vilken föreställning! Jag grät så att halsduken blev helt blöt. När fan blir gammal blir hon religiös, och när jag blir gammal älskar jag tydligen opera. Märkligt, och härligt.

Det finns massor att säga om föreställningen: att regissören Mira Bartov är fantastisk, att scenografin, kostymerna och ljussättningen var vacker och snillrik. Orkestern var mycket bra, och skådespelarna lysande med få undantag. Vi saknade ett libretto och undrade varför programbladet var helt missvisande i både bild och text, men annars hade vi inga invändningar. Bizets drama är en sann tragedi, och det är våldsamt och renande att få uppleva den på parkettens andra rad.

• På Folkoperans hemsida kan man lyssna på Pärlfiskarduetten på svenska (med Jeremy Carpenter som Zurga och Ulric Björklund som Nadir).

• Här är den superkända superversionen med Jussi Björling och Robert Merrill, på Spotify.

Publiken var entusiastisk, det hördes både i pausen och i foajen efteråt. Men varför applåderar folk så lite nuförtiden? Trots att det var många bravorop och flera som stod upp i bänkarna så blev det bara EN inklappning. Detta är en spaning: de senaste fem åren har stockholmarna tappat applådorken. Till och med på Vildanden som var helt galet bra blev det bara två inklappningar. Jag menar: tänk på Birgit Nilsson som blev inropad 72 gånger efter en föreställning som Elektra 1975! Eller Placido Domingo som fick 80 minuters stående ovationer efter att ha spelat Verdis Othello 1991. ÅTTIO minuter! Visst, det kanske inte är lika enkelt att hålla applådåskorna rullande på lilla Folkoperan eller Stadsteatern, som på La Scala eller andra stora scener runtom i världen. Men EN inropning? Kunde vi inte ha klarat tre iallafall?

Sonens teori är att det bara är orkeslösa pensionärer som går på teatern nu för tiden. Men publiken igår såg stark och ungdomlig ut tyckte jag. Det måste vara svensk blygsel - dumt är det iallafall.

Läs vad andra skriver om opera, pärlfiskarna, folkoperan, applåder

Kulturfyran Just Nu

Kulturbloggen ber oss svara på vad vi gillar just, just nu. Här kommer mina svar:

1. Vilken bok läser du? Shantaram. Helt fantastisk. En av de bästa böcker jag läst på länge.

2. Vilken skiva lyssnar du på? Jag lyssnar nästan aldrig på skivor. Men här är en spotifylista som rullar ganska ofta här hemma.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot? Dialektfrossa, i kväll! Ledig dag i morgon! Våren!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu? Hmm ... jag vill inte svara Lottens blogg, eller Ö-Helenas, Mrs Lis eller någon av de andra superroliga lärorika finurliga bloggarna som jag alltid länkar till, för det är så uppenbart. Så jag säger Populär astronomi.

Söndagsfynd

Läser tidningen, städar lådor, läser flöden och hittar saker.

- Embryo i ordaffären

- Assar gör det obegripliga begripligt



- King Crimson spelar Prelude: Song of the gulls

- och till sist ett av de bästa kreditkorten jag nånsin ägt, från tiden då Spray skulle ta över världen och måla den rosa.



Förutom att ställa ut giraffer på olika ställen i stan köpte man även Gröna Lunds berg- och dalbana och delade ut åkkort till alla medarbetare. Lycka.

Annas tolva

Uppdaterat: Ursäkta, jag var tvungen att ta bort alla de små youtuberutorna! De långsammade ner hela bloggen så att den knappt gick att läsa.

Häromdagen hittade jag Mymlans uppmaning att samla ihop tolv låtar som beskriver en själv eller ens liv och kunde inte sluta tänka på vilka låtar jag skulle välja. Det skulle bli svårt att hitta tolv trodde jag - jag är ju inte ens sån där musikoman som måste ha på musik hela dagarna, och jag har aldrig varit besatt av något band eller så. Men det visade sig (förstås) vara jättesvårt att välja bara tolv! Så jag följde Mymlans råd att inte tänka så mycket utan bara välja.

Här är länken till listan på Spotify, och på annat vis här:
spotify:user:annaxt:playlist:0sEatXmeX2McQbB1TQ69JW

Den här listan är inte alls en beskrivning av min musiksmak. Den är inte mina tolv favoritlåtar, eftersom flera av mina favoriter inte fanns på varken Spotify eller Youtube. Däremot är det en lista över tolv låtar som har betytt mycket nån gång i mitt liv. Vi startar när jag är riktigt liten:

1. Leonard Cohen - Bird on the wire


Sången finns på Youtube men den enda bra inspelningen jag hittade hade en konstig animerad film till. Lyssna på den på Spotify istället. Texten finns här, och direkt under den finns texten till Story of Isaac som berörde mig enormt som tioåring, och som jag fortfarande kan börja yla på utan förvarning.

Bland mina allra första minnen finns hur min mamma håller mig och dansar över vardagsrumsgolvet, till Beatles, Dylan, Mary Hopkins eller Cohen. (Ibland hoppade vi föralldel omkring till mer krigisk musik, men det försöker jag oftast glömma.) Bird on the wire får representera min barndom upp till 12 års ålder då jag köpte min första egna skiva:

2. Sweet - Ballroom Blitz


Youtubelänk. man måste nästan ha sett den här videon. Tänk att det här har varit skadligt för ungdomen.

Skivan hette Desolation Boulevard. Jag visste ingenting om Sweet när jag köpte den utom att de var just söta. Min bästis hade fått tre Sweet-singlar i födelsedagspresent så sen sprang hon och jag runt hela sommaren och skrålade på Wig Wam Bam, Little Willie och Ballroom Blitz. Are you ready, Steve?

3. Queen - Dont Stop Me Now


Youtubelänk. Så likt den förra videon, och ändå så helt annorlunda. Betydligt farligare för ungdomen!

Vår musiklärare på mellanstadiet var en tant som jämt skulle ha oss att sjunga Hava Nagila eller Barn är ett folk, och när man skulle spela instrument fick jag alltid spela triangel. Läraren på högstadiet, ett ungt skäggo, var en otrolig lättnad. Han spelade Killer Queen och Bohemian Rhapsody på hög volym och så fick vi banka på pappkartonger och plåtrör. Heja flumskolan på sjuttiotalet!
Dont stop me now hör fortfarande till en av mina favorit-pigga-upp-mig-låtar. Vem kan stanna kvar när Freddies raket far iväg?

4. Clash - Should I Stay Or Should I Go


Youtubelänk. Ni ser vartåt det barkar med min ungdom.

Clash album Combat Rock får representera några av de vilda åren. Så här såg jag ut då,



och så pratar vi inte mer om det.

5. Billie Holiday - That old devil called love


Lyssna!

1981 träffade jag två pudellockiga musikspelande människor som kom att betyda nästan hur mycket som helst i mitt liv. Den ena älskade Billie och sjöng och spelade hennes låtar så att man blev alldeles varm om hjärtat.

6. Joni Mitchell - The Dry Cleaner From Des Moines


Jag hittade ingen bra version på Youtube. Lyssna på den på Spotify istället. Den otroligt coola texten finns här, om man vill försöka sjunga med (lycka till!).

Julen 1982, när jag var nygravid med första barnet, vaknade jag varje morgon och mådde fruktansvärt illa, så illa att jag inte kunde ta mig ur sängen. Men det behövde jag inte göra heller! För jag hade ställt en bricka under sängen med kex och en liten Festis. Samt en kassettbandspelare med Joni Mitchells platta Mingus. Där låg jag sen och lyssnade och åt kex så det blev smulor i hela sängen. Joni var en nyhet för mig, det var barnets pappa som lyssnade på sån musik. Och jag som hade trott att jag hatade jazz! Nu blev det helt andra grooves i mitt liv. Om ni diggar.

7. Neil Young - Comes A Time


Youtubelänk: Neil på Kopalatset i San Fran 1978. Där såg jag honom inte, men i Globen 1982. Texten finns under länken (mer info) till höger om videon på Youtube.

Den här har jag sjungit för alla barnen som vaggsång. Den funkar som en dröm (liksom Mama Cass' Dream A Little Dream Of Me).

8. Atomic Swing - Stone Me Into The Groove


När jag tänker på åren som småbarnsförälder ser jag ofta Musikvillan framför mig, det stora kråkslottet i Lillängen där vi bodde när de första tre barnen var små. Och så hör jag Stone Me Into The Groove. Det stämmer inte riktigt egentligen, Atomic Swing-skivan A Car Crash In The Blue kom inte förrän 1993 och då hade vi redan flyttat till det lilla huset i Skuru där fyran är född. Det borde vara Frankie Goes To Hollywood, Ebba Grön, Santana, Steely Dan eller Mothers Finest jag tänker på istället. Men minnet funkar ju sådär.

9. Eagles - Journey Of The Sorcerer


Det här är inte alls nån särskilt bra låt, och inte har den betytt särskilt mycket för mig heller. Men när jag hör den är det som om någon trycker på parallella universum-knappen, och så befinner jag mig på Hjärtat Av Guld, eller Discworld eller Terminus eller något annat spejsat ställe. Douglas Adams tyckte att Eagles' banjoplonkiga låt skulle passa till BBC:s inspelning av Liftarens guide till galaxen, och det var där jag hörde den första gången. Den får representera hela min fantasivärld, fast egentligen är Neil Hannons So Long and Thanks for All The Fish mycket roligare. Här är JOTS på Youtube om man nu ska envisas.

10. Afasi & Filthy - Le Parkour


Det finns bara rätt rassliga versioner av den här låten på Youtube.Kolla lite riktig parkour istället.

Afasi & Filthy får vara all lyckomusik som jag har i öronen när jag cyklar. Jag hade jättesvårt att välja mellan den här och Teddybears Sthlm - Cobra Style. Men den här vann eftersom den handlar om parkour, som jag ska ägna mig åt i nästa liv.

11. Wolfgang Mozart - Requiem/Confutatis Maledicitis


Helt oseriöst Youtubelänkar jag till Confutatis-scenen i filmen Amadeus. Älska mig för det eller hata mig. Ibland måste man visa vem man egentligen är.

Efter att ha spjärnat emot pinsamt länge tog jag till slut ut fingrarna ur öronen när det spelades klassisk musik. Jag är fortfarande nybörjare men har lärt mig stava till Sjostakovitj, Holst, Rangström och några andra gubbar. Fast Mozart är fortfarande favorit.

12. Compay Segundo - Chan Chan


Jag vill också bli en gammal kubansk farbror som spelar gitarr när jag blir gammal.

Chan Chan ger mig fortfarande lyckorysningar, fast vi hörde den i varenda kubansk vrå. Den får vara all kubansk och karibisk musik idag.

Jättemycket kom förstås inte med. Till exempel Harry Nilsson, Cat Stevens, Simon & Garfunkel, Tom Robinson Band, Nationalteatern, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Supertramp, Stan Getz, Lars Gullin, Stephen Simmonds, Philip Glass, Jon Brion, Spin Doctors, Nino Rota, Toploader, Weather Report, Jamiroquai, Yael Naim, Fleet Foxes, Hellsongs och underbara Kaizers Orchestra. Inte heller all indisk, kinesisk och japansk musik, som ofta saknas på Spotify. Men vad ska man göra!

Du som läst och lyssnat ända hit: mitt djupt kända tack. Gör en lista du med!

Dag 5: Esta noche!

Ikväll ska jag gå på konsert: Eliades Ochoa! Yngsta medlemmen i gänget som spelade in albumet Buena Vista Social Club, bara 62 år.

Hoppas att det blir precis så varmt, svängigt och kubanskt som om det vore på Casa de la Musica i Trinidad. Det behöver jag ikväll.

Om du har Spotify, använd någon av de här länkarna för att lyssna på Ochoa, Buena Vista Social Club och annat kubanskt:

spotify:user:annaxt:playlist:145D7ecpPByXZUDT1mZivm
http://open.spotify.com/user/annaxt/playlist/5T3OvalQ6ks2EXtk1TxN5H

(Om du inte har Spotify, skaffa det! Till och med jag som inte är musikberoende älskar det.)