Tack sjuttitalet för Jesus Christ Superstar

Gösus, som de säger i Feskekörka

1973 var jag elva år, min mamma och jag var i London och en kväll gick vi och såg musikalen Jesus Christ Superstar. Det var mindblowing, som man säger när man inte vet vad det heter på svenska. Det var min första musikal och jag blev helt kär i den. Vi köpte albumet samma kväll och det är nog därför jag har blandat ihop det och alltid trott att jag såg Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman som Jesus, Judas och Maria den kvällen, när det i själva verket var helt andra skådisar/sångare på scenen.

1992 fick jag en dotter som växte upp och blev en filmnörd, och som såg filmen Jesus Christ Superstar för första gången när hon gick i nian. Sen dess har vi käbblat om vilken som är den riktiga versionen och vilken som är den bästa versionen. Jag håller såklart på skivan och har såklart rätt.

Men iallafall! Detta (ändå) väldigt snälla barn gav mig biljetter till den svenska musikalen JCS i julklapp nu i julas. Den med Ola Salo i huvudrollen, som jag har velat se länge. Jag blev jätteglad och vi skuttade iväg till Göta Lejon. Där satt det en lapp på väggen där det stod att några skådespelare, bland annat han som spelar Judas, var sjuk den kvällen och att hans stand-in skulle spela rollen. Det var en fantastisk föreställning! Jag var inget stort Salo-fan innan men jag blev det då, dels för att han är bra som Jesus men framförallt för översättningen av Tim Rice texter till svenska. Den är genialisk. Och inhoppar-Judas var jättebra. Han stal faktiskt föreställningen från både Jesus och Maria.

Och sen! Sen kastade ödet lite tärning och den råkade rulla på mig så att jag fick gå och se samma musikal två gånger till! En gång i mars, en gång häromdagen. Orimligt, vansinnigt och väldigt roligt. Jag har nu suttit på balkongens bakre rad, på parkett i mitten och på andra raden. Jag har sett Jesus med och utan feber, två olika Pontus Pilatius och två olika Judas. (Inhopparen två gånger. Han var faktiskt bättre än ordinarie, vilket inte vill säga lite! Och mycket hetare, enligt källor som jag inte får avslöja.)



Historien kan ni ju (eller läs upp er lite här) fast sen har förstås Tim Rice och Andrew Lloyd Webber lagt till och dragit ifrån och gjort det till en helt egen historia. (Jag funderade faktiskt på det faktum att den är skriven på 70-talet, det kanske bara var då man man ville göra en så andlig och politisk musikal? Sen dess har det liksom kanat utför och allt är bara ytligt och glitter. Eller har jag fel? Görs det fortfarande stora kommersiella produktioner med ett budskap?)

I den svenska versionen är det ytterligare egna vinklar, bland annat är relationen mellan Jesus och Judas laddad på ett sätt som traditionalisterna säkert inte gillar. Men jag ska inte avslöja för mycket, om ni har tänkt se den!

Alla de svenska låtarna finns på Spotify, och där finns också en sång som jag aldrig hade hört innan jag gick och såg JCS på Göta Lejon, fast jag hade sett den i London -73 och lyssnat på skivan tusen miljoner gånger. Den heter Could we start again please / Låt oss börja om nu, och det var kanske den finaste sången i hela musikalen. Det visade sig att den hade specialskrivits för filmen, så dottern hade hört den tusen miljoner gånger. Fnys.