Ser i ögonvrån att ordet "hen" fortfarande är ett problem på vissa håll, inte i min lilla bubbla men så är det ju, man tror att alla tänker som man själv men i själva verket sitter vi bara i våra olika bubblor och flyter förbi varandra, förvånat höjande på ögonbrynen.
För mig är "hen" ett enastående bra ord som jag använder ganska ofta. Som jag använde redan innan den stora debatten bröt ut, efter att ha tröttnat på först "han eller hon" och sen "hon/han" och sen "h*n" (som förvisso är kort och smidigt men som för tankarna onödigt mycket till något hemligt, som om personen i fråga är skum på något vis). Långt innan det blev en politisk fråga: för mig var "hen" en språkfråga och en smart lösning på ett styltigt problem.
Sen dess har jag lärt mig att gilla fler aspekter av "hen". Att det tillåter den som skriver att bortse från traditionellt könstänk helt och hållet. (Just det är nånting jag tänker allt oftare på. Det kommer en text om det snart, jag måste bara tänka lite till.) Och samtidigt som jag upptäckte den fiffiga funktionen dök ordet "en" upp allt oftare i mina läsflöden, i stället för "man". Då blev du väl ännu gladare tänker ni nu, men nää! Jag rynkade ögonbrynen, sköt rygg och kände mig som ett gammalt grinigt troll från Flashebackeskogen.
Jag försöker gilla "en", det gör jag faktiskt. Men det tar emot. Dels för att jag aldrig har associerat den användningen av ordet "man" med män. Dels för att jag tycker att meningar lätt blir konstiga när man hade tänkt skriva "man" och "en" i samma mening, som t ex "om en har en" (om man har 1). Men allra mest för att jag tycker att det låter dumt. "En" för mig är dialektalt, gammaldags, lantligt. Jag säger det rakt ut: bonnigt. Jag känner att om vi börjar skriva "en" så dröjer det inte förrän vi skriver "söstra mi", "hocken", "kössa" och "feschli". Och därmed sällar jag mig till den skara griniga gamla troll som gnäller på att "hen" betyder "höna" på engelska, men som utan att dra på mun säger att de har brafart på motorcykeln. Nej, bland dem vill en inte vara!
Lilla syster Björn och lilla syster Björn
Till sist en spaning om namnet Björn. Häromveckan var det en vän som funderade på ett mellannamn till sin dotter Dorotea, född i Västerbotten. Det slog mig att Björn kunde vara ett fint namn: det passar med det lappländska temat, det är ett namn med styrka, det låter fint ihop med Dorotea – och framförallt, det är helt könsneutralt (björnhonan är ju också en Björn). Vännen, som är en sann hipster, tyckte att förslaget var intressant. Och min spaning är att allt fler föräldrar kommer att strunta i om namnet de gillar traditionellt har räknats som pojk- eller flicknamn. Så allt fler svenska flickbebisar kommer att få heta Björn, för att deras föräldrar är modiga och moderna. Kom ihåg var du hörde det först!
Tiderna förändras. Det är skönt, men jobbigt. Skönt när man lyckas tänka om, men också tröttsamt. Jag är en gammal hund. Vi gamla hundar orkar inte alltid lära oss nya tricks. Eller nya tankar. Särskilt inte när vi fortfarande är unga och hippa hundar i vår egen fantasi, och inte alls vill höra att vi lever i det förgångna.
Men i år har det känts extra viktigt. Jag har stött på så många nya tankar. Om sexism framförallt, men också om annat förtryck och andra fördomar. Det är viktigt, det är saker som måste upp bordet om vi ska kunna gå vidare, och jag vill förstå även om det gör ont att inse att jag inte redan har förstått.
Vanlig situation nuförtiden:
Jag läser en text av Arg Skribent och rynkar pannan. Frågar någon Yngre förmåga: Varför är Skribent så arg på det som jag står för? Jag vill ju bara väl? Och är det inte bara onödigt att bråka om småsaker, borde vi inte stå enade istället?
Yngre förmåga förklarar varför Arg Skribent kan anses ha tolkningsföreträde i frågan, och varför det inte är en småsak.
Jag känner mig sårad och blir antingen stött eller ledsen, eller vidhåller att min uppfattning är den rätta.
Yngre förmåga går diskret iväg och låter mig sura för mig själv.
Jag tar en cykeltur och inser efter cirka två kilometer att Yngre förmåga hade rätt. Eller i alla fall hade viktiga poänger som måste beaktas.
... med rätt att våldta?
Det är inte lätt att vara en gammal hund. Kanske kan det ses som en förmildrande omständighet att man växte upp i en tid då det var helt normalt att ha den ena eller andra fördomen. Jag tänker till exempel på att alla, varenda kille och tjej, i min generation växte upp med hundratals filmscener där kvinnan blev kysst mot sin vilja och mjuknade som smör i solsken. Faktiskt hundratals. Det är fortfarande en sjukt vanlig filmkliché. Inget som direkt vägleder till respektfull kommunikation.
Vi växte också upp med rasistiska föreställningar om människor i andra länder än Sverige. Det var inte bara Tintin i Kongo och Barna Hedenhös i Amerika som förmedlade rasistiska bilder. Varenda skum figur i varenda svensk serie eller film var "svartmuskig". Och nästan alla vi växte upp med var vita. Inte undra på att vi blev hjärntvättade och trögtänkta (somliga mer än andra).
Men det är såklart ingen ursäkt. Att nånting var okej när man var liten är aldrig en ursäkt. Snarare är det en bra anledning att fundera över vad det är vi gör nu som kommer att verka helt vansinnigt om femtio år. När man ser sina favoritfilmer från tonåren igen är det mycket som känns väldigt förlegat, särskilt synen på kvinnor och homosexuella. Men samtida humor bygger fortfarande ofta på att låtsas vara människor med annan hudfärg (asiater är fortfarande exotiska tydligen) eller annan sexuell läggning. För att inte tala om hur många filmer som driver med tjocka människor: jag såg Love Actually i julas och blev helt förvånad över hur tjockskämten står som spön i backen. Är det verkligen så kul att mobba folk för deras kroppar? Det känns ganska billigt.
Jag läser fler texter, lyssnar på fler röster och försöker förstå. Försöker att inte döma, bara lyssna med respekt. Ibland går det upp ett ljus. Här är några av de tankeväckande saker jag har läst på sista tiden, bra att rensa skallen med inför 2014 om du inte läst dem redan:
Om rasism:
• Främlingsfienden inom oss Väldigt bra UR-seminarium om främlingsfientlighet. Kolla framförallt från 28 minuter och fram till frågestunden (men även Westerbergs presentation av sin utredning är intressant).
• Vad vet du om myterna om "massinvandring"? Veronica Svärd bemöter en rasistisk annons i DN.
• När slutade rasism vara extremt? Mattias Ronge ryter ifrån.
• Jag går som en oskyldig Nabila Abdul Fattah om att vilja passa in så mycket att man raderar sig själv.
• Bästa Beatrice Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask.
Den bästa texten i år förra året, alla kategorier:
• Traditionen lever Kawa igen. På ytan handlar texten om julen. På djupet handlar den om allting: kärlek, rädsla, respekt.
Ja, 2013 var ett knackigt år på många sätt, med dåliga politiska tendenser, många utbrott av hat och rädsla. Men jag ska avsluta den här årskrönikan med en hoppfull spaning. Jag tror nämligen att det pågår en annan, större förändring samtidigt. Visst kryper det fram många mögliga åsikter under stenarna fortfarande, men det kanske är jorden som mullrar och skakar och får stenarna att röra på sig? Mitt hippiehjärta anar att en ny tid, ett nytt sätt att tänka är på väg.
Jag tror att vi har varit som Törnrosa, ända sen andra världskriget. Vi har slumrat i vårt rika slott, omgivna av en skog av förströelser. Men nu har våra samveten äntligen lyckats klättra in och ge oss en käftsmäll så vi vaknar och hör ropen därutifrån. Rättvisa är nödvändigt! Frihet är möjligt! Vi har råd att dela med oss! Tillsammans kan vi klara vad som helst!
Igår kväll körde vårt tunnelbanetåg på en ung man på Östermalmstorgs station. Det var hemskt och sorgligt. Just när vi kom ut ur tunneln kastade sig föraren på tutan, sen hörde vi en otäck duns, sen tvärbromsade tåget och folk skrek på perrongen. Vi försökte ta oss ut för att hjälpa till men dörrarna var låsta. En ung kille sa att han var sjuksköterska och fick hjälp att få upp dörren med våld. Jag sprang ut och ringde 112, någon annan hade redan ringt.
Brandförsvaret var först på plats
Sjuksköterskan och några till satt vid killen som låg på perrongen. Alldeles för stilla. Det kändes som evigheter tills ambulansmännen kom.
Oavsett om man blir knuffad, ramlar, går på spåret eller hoppar framför tåget med flit så måste det vara helt fruktansvärt för tågföraren. Om vi som satt på tåget blev chockade (och det var tydligen två på perrongen som svimmade) är det antagligen inget jämfört med det helvete tågföraren går igenom efteråt. Vilket inte ens går att jämföra med de anhörigas, familjen till den som dör.
Nu vänder jag mig till SL. Sätt stopp för dödsfall i tunnelbanan! Bygg glasväggar framför spåren, som de har i Köpenhamn, Paris, HongKong och Seoul bland annat. Det är dyrt men det räddar liv (och är bra på många andra sätt). Jag kan åka med hur skruttiga tåg som helst, bara de inte dödar någon på vägen!
Så oavsett om ni finansierar det med mer reklam (som jag avskyr), så kallade "fuskavgifter" (motbjudande, men det är en helt annan diskussion) eller helt enkelt tar ert förnuft till fånga och får politikerna att skattefinansiera kollektivtrafiken, så vill jag att varenda krona som behövs går till att rädda de liv som går att rädda.
PS Det här handlar inte om att hindra folk som vill ta livet av sig, det är också en helt annan diskussion. Det handlar om att hindra folk som vill göra det genom att hoppa från t-baneperrongen, och om alla som inte alls ville dö eller bli lemlästade.
En vän åkte till Karlaplan i går kväll för att visa motstånd mot den manifestation som nazisterna i SMR (Svenska motståndsrörelsen) hade planerat att hålla utanför Greklands ambassad. SMR ville hylla två medlemmar i det grekiska ultranationalistiska och nynazistiska partiet Gyllene Gryning som sköts till döds nyligen. Vännen gick för att vara en del i motdemonstrationen, utan att göra annat än passivt motstånd och visa sitt ogillande av nazismen. I går var dessutom exakt 75 år sedan Kristallnatten, vilket gjorde att de svenska nazisterna framstod som ännu mer våldsamma och xenofobiska.
Vännen deltog alltså fredligt, hen ville visa odemokratiska, hatiska, destruktiva rörelser att de demokratiska och solidariska krafterna är starkare. Men vid ett tillfälle fick hen en glasflaska kastad mot sig – som tur var hoppade hen undan i tid och klarade sig med bara glassplitter på kläderna.
I en intervju efteråt sa Stockholmspolisens presstalesman Lars Byström att det var den tillståndslösa motdemonstrationen som var ett hot mot demokratin.
Jag har försökt att tolka det generöst, men hur jag än vänder och vrider på det är det oroande. Polisen vill att man följer lagen, och lagen tillåter inte demonstrationer som inte har fått tillstånd, så långt är vi överens. Alltså kan det vara olagligt att demonstrera om man inte fått tillstånd av polisen först. Men det kan aldrig vara odemokratiskt. Tvärtom är det ett uttryck för de demokratiska fri- och rättigheterna att man får lov att protestera mot en åsikt som man finner destruktiv och/eller farlig för samhället. Om man gör det fredligt och passivt, utan att hota eller skada någon, bara genom att med sin röst och sin närvaro ge uttryck för en motsatt uppfattning, då använder man sin yttrande- och åsiktsfrihet.
Polisens uppgift i går var att hålla ordning och hindra demonstranterna från att skada varandra. Många deltagare (på båda sidor) tyckte att de gjorde ett mycket dåligt jobb. Vännen skrev en tweet i morse där hen ifrågasatte polisens passivitet och påpekade att hen själv varit väldigt nära att råka illa ut. En av nazisterna svarade "Synd att du inte blev allvarligt skadad, då kanske du skulle ha lärt dig något".
Det senaste året har jag pratat med många om den ökade rasismen, nationalismen och fascismen i världen och hur vi bör bemöta den. Att försöka ignorera förefaller mig livsfarligt. Att använda våld likaså, jag är pacifist av den pragmatiska anledningen att våld bara föder mera våld. Det har aldrig fungerat att varken frysa ut, marginalisera, misshandla eller döda en fiende. Därför är jag egentligen också väldigt tveksam till konfrontationer som den igår.
Jag tror fortfarande att respektfull debatt är den enda framkomliga vägen, som jag har skrivit om bland annat här: Är det modigt att ropa slagord? och här: Sverigedemokrater, rasister och journalister. Men ibland misströstar jag och vill beväpna mig. Idag läste jag, mot min vana, i kommentarsfälten på några av de högerextremas. Jag blev faktiskt häpen över att så många som kommenterar inte bara är ute och cyklar utan verkar spritt språngande galna. Alltså spritt språngande. Jag vill inte vara en olyckskorp. Men jag tror att vi måste börja väldigt snart med att rasera alla murar mellan oss, fiska upp de ensamma, galna och rädda, ta hand om varandra, prata om allting. Släppa allt annat vi har för händer.
Ett upprop: Låt barn vara barn: Bränn alla behåar för barn. En mamma har upptäckt att många småtjejer vill ha behå och smink, och tycker att det är galet. Ja, det är galet! Det är inte nytt förstås, det bara kryper neråt i åldrarna. I slutet av 90-talet ville tioåriga tjejer ha stringtrosor, för det hade "alla andra". I en av mina döttrars klass vägde sig åttaåringarna varje dag inne hos skolsyster och tävlade om vem som var smalast. Diskussionen har pågått länge, men det är bra med nytt bränsle till behåbrasan.
Men det kanske inte räcker med att ifrågasätta klädkedjorna och föräldrarna som faller till föga för tjatet. En mycket bra text i Blekk sätter fingret på den ömmande punkten: det är vi vuxna som visar hur det ska vara. Vi lär dem maskeraden – klart att barnen vill gå. Vuxna kvinnor lägger ner enormt mycket tid och pengar på att vara så sexuellt attraktiva som möjligt (och är villiga slavar till mode- och skönhetsindustrin, man måste alltid följa företagens regler för vad som är sexigt, inte tänka själv). Så varför skulle inte barnen vilja göra likadant? De ser vad som är viktigt för oss vuxna: perfekt yta. Då vill de också ha en perfekt yta. Vi kan tycka att de är perfekta som de är i sina barnsliga kroppar men det hjälper inte, vi kan aldrig ha två helt olika regelsystem för barn och vuxna och hoppas att barnen ska gå med på det. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. De vill vara som vi, bli som vi. De går förhoppningsfullt i våra fotspår.
Det är precis så enkelt. Om vi verkligen vill att barn ska vara nöjda med sig själva som de är, då måste vi också vara nöjda med de vi är. Med den kropp och det utseende vi har.
Samma sak med nakenhet. Häromdagen hade jag det sjöblöta nöjet att vakta en väns barn vid en plaskdamm. Det var soligt och barnfamiljerna vallfärdade dit. På hundra påklädda ungar gick det en naken. Kläder mot skadlig solbränna är förstås bra, men oftast handlar det om något helt annat, om vår religion och kultur. På sommaren när det äntligen är möjligt att klä av sig ska vi ändå skyla oss, av "anständighet", det vill säga för att inte väcka sexuellt begär. Förr i tiden ansågs det behovet inte gälla småbarn, men idag vet vi att det finns störda människor som går igång på barn för att de inte kan hantera vuxen, jämlik sexualitet. Så vi låter inte barnen springa nakna, eftersom det kan finnas pedofiler som glor. Ändå är det många föräldrar som snarare förstärker det sexuella genom att köpa bikinis till sina småtjejer, med överdelar som som för tankarna till kvinnobröst och små trosor istället för badshorts, eller baddräkter som sitter högt uppe på låren, som för att framhäva benen.
Och jag sitter och funderar över hela nakengrejen. De föräldrar som låter sina barn springa nakna är modigast, bestämmer jag mig för. Om alla gjorde som de skulle vi avdramatisera nakenheten. Vad gör det om någon glor? Låt dem glo. Vi måste ta vårt vuxenansvar och fokusera på de verkliga problemen: att vi lever varje dag i en kultur som håller nere kvinnor, att vi är så ängsliga för att inte behaga, att vi är dåliga på sexuella relationer. Vi måste sluta vara så upptagna av oss själva och våra kroppar och börja titta på våra fotspår istället, där barnen går. Hur gör vi dem så bra som möjligt?
Igår hade tv-programmet Kalla fakta en granskning av informationen och kampanjerna om vaccinet Gardasil. Inte om själva vaccinet alltså, utan om hur det har presenterats i Sverige. Jag rekommenderar varmt att se både programmet och studiodebatten efteråt.
Föreningen Vetenskap och folkbildning var inbjudna till studiodebatten och representerades av sin ordförande Martin Rundkvist. Jag kände inte till honom tidigare men tyckte att han var nedlåtande och framförallt undvek på det mest slingrande vis jag sett att svara på programledarens frågor. Kolla själv, Ormkvinnan på cirkus skulle bli stum av beundran (klippet börjar där han får sin första fråga):
Jag är ett stort fan av både folkbildning och vetenskap. I min familj är typ alla läkare och journalister. Jag är uppfostrad att alltid söka den vetenskapliga förklaringen, att hitta källan, att granska kritiskt. Min mamma och morfar var glödande ateister, och jag fick lära mig tidigt att reklamen bara försökte luras och hur man måste tänka själv, i alla lägen. Så jag är skeptisk, av födsel och ohejdad vana.
Men många av de som kallar sig skeptiker idag är det bara till namnet, känns det som. Både föreningen Humanisterna och föreningen Vetenskap och folkbildning är snarare religiösa i sitt förhållande till det de kallar vetenskap. De är inte skeptiska till allt, utan bara till vissa saker. De säger sig vilja avslöja kvacksalvare som tjänar pengar på människors rädsla, men de siktar sällan eller aldrig in sig på motståndare som är större än de själva. Påfallande ofta går de storföretagens och makthavarnas ärenden.
Jag har resonerat med många såna här pseudo-skeptiker, och jag har märkt att de ofta saknar förmågan att tänka om. Men det är ju en av de viktigaste egenskaperna hos en forskare: att förstå när man har följt fel spår, och slå in på ett nytt. De bortser gärna från fakta och historik som inte passar in i deras resonemang.
De sammanhang där jag framförallt har stött på den här sortens "folkbildare" är i diskussionerna om att föda hemma och i diskussioner om läkemedel. Mina åsikter baserar sig på erfarenheter som jag har gjort under många år som förälder, och på information som jag fått genom att läsa facklitteratur och intervjua sakkunniga. Jag har försökt filtrera fram verifierbara fakta ur allt jag hört, och jag har lyssnat på motstridiga uppfattningar och försökt förstå drivkraften bakom. Det betyder inte att jag vet vad som är sant. Det betyder inte heller att de metoder jag föredrar alltid passar in i den rådande vetenskapliga metoden. Däremot betyder det att det är beprövat av mig, och har fungerat för mig.
Självklart är jag också påverkad av trender, jag har precis lika mycket som VoFarna en politisk agenda. Men jag försöker vara medveten om det, vara saklig och kompromissa när jag inser att det är nödvändigt. Därför stör det mig jättemycket (säkert för mycket) att bli avfärdad som foliehatt och dåre av folk som tycker att de själva sitter inne med sanningen och gör ett stort nummer av det. Tröst för ett tigerhjärta att de beundrar personer som Semmelweis, Mendel och Einstein, som alla blev avfärdade som dårar under sin livstid.
"I believe in intuition and inspiration. … At times I feel certain I am right while not knowing the reason. When the eclipse of 1919 confirmed my intuition, I was not in the least surprised. In fact I would have been astonished had it turned out otherwise. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research."
Var skulle vetenskapen vara utan folk som tänkte fritt, tänkte stort, tänkte om? Som inte tog regler för givna? Var skulle vi vara utan drömmarna, filosoferna, science fiction-författarna? Ska vi vara lika självgoda som Nobelpristagaren i fysik Albert. A. Michelson var i sitt tal 1894 och tro att vi redan vet allt som finns att veta:
"The more important fundamental laws and facts of physical science have all been discovered, and these are now so firmly established that the possibility of their ever being supplanted in consequence of new discoveries is exceedingly remote."
Nej, lite ödmjukhet är på sin plats menar jag, inför allt det vi inte vet ännu. H. G. Wells får avsluta mitt försvar för vetenskap som håller dörren öppen, och folkbildning med respekt:
"New and stirring things are belittled because if they are not belittled, the humiliating question arises, 'Why then are you not taking part in them?'"
Nu har jag bara sista kapitlet kvar på Nina Björks fantastiska bok Lyckliga i alla sina dagar, och det ska jag läsa i tvättstugan i morgon. Jag började läsa den för flera månader sedan, det är galet men sant att jag inte har tid att läsa nästan nånting just nu, och ända sedan jag började läsa har jag dansat små lyckliga danser, strukit under, delat på fejsbokk och tjatat sönder öronen på alla som vill höra om vilken fantastisk bok det är. Enligt uppgift vill DN:s recensent dela ut boken till alla i Sverige och, ja, jag känner precis likadant.
Nina Björk ställer viktiga frågor i sin bok, kanske de viktigaste frågorna som finns, om hur vi lever våra liv. Vad vi ser som värdefullt, vem som skapar våra bilder av lycka. Hon frågar varför det är tillåtet att drömma om solresor, nya skor och högre lön, men inte om ett samhälle där vi tar hand om varandra, där ingen behöver varken svälta eller jobba ihjäl sig.
Hon skriver om föräldraskapet, om feminism, om kultur och ekonomi på ett sätt som gör det så hjärtskärande tydligt hur det hänger ihop. Det är alltid osäkert om ett kort utdrag kan göra ett långt resonemang rättvisa, men det här är i alla fall ett stycke som jag gulmarkerade i kväll, och hade jag kunnat sätta glitterstjärnor och bokmärkesänglar i kanten ocskå så hade jag gjort det:
"Att kvinnors sätt att »göra föräldraskap« ser ut på ett visst sätt har att göra med uppfostran, förväntningar, historia och könsnormer. Det har också med biologi att göra. Inte kvinnlig biologi – utan mänsklig. Människoarten är biologiskt skapad så att en större människa måste finnas till för en mindre under mycket längre tid än vad andra stora djur måste finnas till för små djur. Vi är ju så väldigt ynkliga, så bräckliga, liksom så för tidigt födda för att klara oss själva i världen jämfört med andra djur. Där en hundvalp eller en kalv eller en killing själv kan förflytta sig och hitta föda efter en relativt kort period är människobarnet beroende av att någon annan finns där för henne eller honom och hjälper, matar, skyddar, ombesörjer livet. Omsorg om det bräckliga, skriver Ulla M. Holm i Modrande & praxis, är helt enkelt en mänsklig benägenhet – och, kan vi tillägga, en benägenhet utan vilken människoarten överhuvudtaget inte skulle kunna existera. Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa.
Denna benägenhet finns hos både kvinnor och män, men kvinnor är, som Holm skriver, »särskilt exponerade för att utveckla denna benägenhet«. Kvinnor »är tidigt tränade att iscensätta eller hålla oss till kontexter« där förväntningar om att svara an på de hjälplösas rop uppstår, »att träna uppmärksamhet, att öva svarsförmågan, att förvärva kompetens att adekvat möta den beroendes behov«.
Det är just för att kvinnor särskilt tränas i sådant omsorgsbeteende, sådant svarsbeteende, som mammors sätt att vara föräldrar skiljer sig från pappors – skiljer sig i faktiskt beteende, i viljor och drömmar och i skuldkänslor. Och jag har så förtvivlat svårt att förstå varför vi ska sluta tränas i detta helt adekvata och mänskliga beteende. Varför vi inte ska lägga all vår kraft på att – i stället för att stympa vår omsorgsförmåga – skola in män i den.
Jag ser inga intellektuella skäl, jag ser inga emotionella – däremot ser jag ekonomiska skäl. Och det här är ingen konspirationsteori, däremot en materialistisk: i en ekonomi byggd på varu- och tjänsteproduktion är ett beteende som svarar an på de hjälplösas rop inte adekvat – om det inte går att omvandla till just en vara eller en tjänst.
Till och med: i en ekonomi byggd på tron att marknaden är rättvis finns det något hotande i den människotyp som mår dåligt av att de behövande som inte har pengar inte heller kan få sina behov tillfredsställda. Marknaden är rättvis: den impotente mannen i väst kan, som vi minns, köpa Viagra för att få bukt med sina problem – den malariadrabbade personen i tredje världen kan inte köpa medicin för att lindra sin sjukdom. Rättvist – utifrån marknadens logik. Djupt orättvist – utifrån en mänsklig logik."
Jag ska förstås läsa klart boken innan jag kommer med en riktig recension, det här var bara ett litet hurrarop på vägen.
Barnmorskorna får det allt svårare att klara sina jobb på ett lugnt och säkert sätt. Politikerna prioriterar ner vården och gör barnmorskornas jobb tyngre och mer stressigt. Därför demonstrerade ett hundratal barnmorskor och föräldrar utanför Landstingshuset i Stockholm idag. Det är JÄTTEVIKTIGT att bebisar får födas under tryggast möjliga omständigheter, både för föräldrarna (som kanske bara får en chans i livet) och för barnet. Det räcker inte med att man överlever, man behöver ha det harmoniskt omkring sig också. Vissa forskare menar att omständigheterna kring födelsen kan vara helt centrala för fortsättningen av ens liv.
"Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet. All forskning visar att en närvarande barnmorska hos den födande kvinnan minskar risken för komplikationer som större blödningar, bristningar, utdraget förlopp, sugklocka och kejsarsnitt.
Forskning och beprövad erfarenhet visar att vi borde vara en barnmorska per födande kvinna. En barnmorska runt om i Sverige idag kan ha upp till tre kvinnor i fullt värkarbete samtidigt. För det mesta springer vi mellan flera födande kvinnor. Telefonen ringer hela tiden och vi måste omedelbart avgöra vem som behöver komma in till förlossningen och vem som kan vara hemma några timmar till."
Ska man hjälpa varandra? Den frågan brottas jag med dagligen. När ska man hjälpa andra? Vem ska man hjälpa? Hur mycket? Varför? Jag har skrivit om det många gånger.
Som mamma har jag diskuterat curling fler gånger än jag orkar tänka på. Det heter att man gör sina barn en otjänst och curlar dem när man brer mackor, låter dem bo kvar hemma etc. Tanken är att man ska förbereda dem (gärna från späd ålder) för den hårda verkligheten genom att själv vara hård.
Jag ryggar inför det.
Givetvis finns det en risk med att bli den som bär andras bördor, både för den som bär och för den som blir buren. När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen funderade jag mycket på vad som är bra och dålig hjälp. Det blev väldigt tydligt under den tiden hur lätt det var för mig (och oss alla) att ta på sig hjältemanteln. Hur skönt det var att hjälpa andra och hur det inte var helt enkelt att ta ett steg tillbaka när det var dags att sluta hjälpa.
Man ska inte gå för långt i sin iver att hjälpa, man måste respektera den andras förmåga. Men det är inget skäl att neka hjälp av princip.
Principfasta människor skrämmer mig ibland.
När jag läste Niklas Orrenius lysande reportage i DN idag om hur de papperslösa lever i Malmö blev jag illa till mods av den iskalla principfastheten hos Petra Stenkula, gränspolisens chef i Malmö. Men en av hennes repliker var en nyckel till hur hennes hjärna funkar. Hon fick frågan hur hon ser på de malmöbor som hjälper de papperslösa asylsökande genom att låta dem bo hos sig, ger dem mat, ser till att de lär sig svenska och får utbildning:
"Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan. – Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst."
Först tänkte jag: Hon kanske har rätt. De som hjälper flyktingarna, de kanske bara förespeglar dem något som aldrig kommer att hända. För varje dag får de upp hoppet mer, och sen kommer polisen och tar dem.
Sen insåg jag varför den tanken skavde något enormt. För att varje dag som en papperslös flykting får vara i Sverige är en dag när hen inte behöver vara skräckslagen för sitt hemlands poliser/talibaner/soldater. Inte måste svälta eller vara rädd att bli stenad/mördad/hotad. Eller se sina barn svälta eller bli hotade/stenade/mördade. Varje dag i Sverige är en dag närmare möjligheten till trygghet. Och framförallt: varje dag i Sverige är en dag tillsammans med modiga, solidariska människor som tar risker, av fri vilja, för att hjälpa andra.
De försöker inte inge andra falska förhoppningar. Troligtvis är de mycket tydliga med hur små chanser de papperslösa har. De hjälper för att det skulle vara avskyvärt för dem att vända ryggen åt flyktingarna. För att de inte skulle kunna möta sin egen blick i spegeln om de inte gjorde vad de kunde för en människa som har så mycket mer att förlora än de själva.
Det är ingen björntjänst, det är solidaritet. För en flykting är varje sån dag en som man kan bära med sig hela resten av livet, vad som än händer. Det är en dag man har blivit starkare av, kanske bättre av till och med.
Så tror jag att hjälp fungerar, när man ger den av hjärtat och med respekt för den andra. Jag tror att människor mår bra av att be om hjälp, få hjälp och ge hjälp. Det kanske ser ut som det gör oss sårbara, men i längden tror jag bara att vi blir starkare av det.
1. Man har inga mynt eller sedlar på sig.
2. Man har jättedåligt med pengar själv, så lite så att man inte ens kan avvara en femma.
3. Man har helt sjukt bråttom.
4. Man har inga armar.
Annars kan jag inte komma på något rimligt skäl att inte ge småpengar till någon som behöver det.
Ibland hör jag folk säga att de som tigger gör det för att slippa jobba. Varje gång vill jag fråga: Skulle du hellre tigga än jobba? Tänk efter. Skulle du?
Ingen människa väljer den förödmjukelsen, den utsattheten framför ett respektabelt jobb. Ingen.
Andra svaga argument:
- Ger man en tiggare pengar så går de bara till maffian.
Ok, ge frukt, mackor, kaffe, vantar istället.
- Vi kan inte ha ett samhälle där folk lever på allmosor.
Fine, jag är med på revolutionen. Tills den är genomförd kan vi ge småpengar så att folk inte svälter ihjäl.
- Hur ska jag veta att jag inte blir lurad?
Enkelt. Titta på dig själv. Har du kläder? Har du ett hem? Ett jobb? Känner du dig trygg med att du ska få du mat varje dag? Du blir inte lurad.
Internationella kvinnodagen: den dag varje år när jag först tänker SUCK varför ska man ha den och sen inser, medan jag läser surrealistiska texter och framförallt kommentarsfält att javisstja, det är därför vi måste fortsätta att ha den.
Men det är svårt att veta om den hjälper eller stjälper. Det är en sån dag som borde vara överflödig.
Det tog tid för mig att bli positivt inställd till feminismen. Som liten var jag obekväm med rollen som flicka men trodde att det var mig det var fel på, jag var udda på alla möjliga sätt och passade inte riktigt in nånstans. Som tonåring upptagen av helt andra frågor och mig själv. Kvinnofrågan kändes både självklar och sekundär, jag växte upp med grupp 8-tanterna och tyckte att de var jobbiga och töntiga. Jag fattade ärligt talat inte grejen. Jag hade inte själv upplevt särbehandling på grund av mitt kön och jag var för omogen för att se de djupgående strukturproblemen.
Sen blev jag 20 och upptäckte moderskapet, extasen i att bära, föda och amma ett barn. Det passade inte alls in med feminismen som den såg ut 1983. Jag ville vara hemma länge med min bebis, upptäcka världen med mina barn vid min sida, välja föräldraskapet framför löneslaveriet. Jag kände mig inte representerad av feministerna som krävde att få föda barn högteknologiskt, vara deltidsmammor, göra karriär i korsett och högklackat ... Och som tyckte att jag var en bakåtsträvare och könsförrädare.
När mina barn (två söner, två döttrar) var små försökte jag se till att de fick välja lekar, kläder, färger, vänner och roller själva. Jag var fortfarande upptagen av tanken på att människosaken måste vara viktigare än kvinnosaken. Jag var fortfarande på kollisionskurs med feministerna, som ganska unisont ropade på mera dagis och fler styrelseposter, saker som intresserade mig lika litet som ruttna lingon.
De feminister jag gillade var oftast biologister, de som anser att det finns kvinnliga och manliga egenskaper som inte har med sociala strukturer att göra. Det tror jag fortfarande! Jag är helt övertygad om att evolutionen har jobbat hårt på att den som ska bära, föda och amma ett barn får en viss uppsättning egenskaper som gör henne särskilt bra på det, och att den som ska skydda henne och barnet måste ha egenskaper särskilt lämpade för det. Därmed inte sagt att alla kvinnor har samma uppsättning egenskaper, eller att alla män har samma. Det handlar snarare om egenskaper som alla har, men i mer eller mindre dos. Vi kallar barnafödarnas egenskaper för kvinnliga, och skyddarnas för manliga, men man kan ha dem oavsett om man har kvinnliga eller manliga könsdelar. Jag är själv en typisk hen inuti, med ungefär 55/45 kvinnliga och manliga egenskaper.
Hur som helst. Idag, den 8 mars 2013, på Internationella Kvinnodagen, säger jag: jag är feminist. Framförallt är det mina döttrar och söner som har visat mig otaliga exempel på varför feminismen är en nödvändig väg till rättvisa och jämlikhet. Tack för det hörni, och för att ni är modiga människor som har fortsatt att välja era liv själva.
Reste tur & retur till Karlstad idag, drygt fem timmars tågresa för att vara med på ett knappt två timmars möte. Det var en väldigt lugn och stillsam Karlstadvistelse, till skillnad från förra gången jag var där. Jag skrev om det då men publicerade aldrig, nu gör jag det.
Det här var i höstas: vi hade varit på jobbkonferens i två dagar. Strax före klockan fem stod jag och väntade på en kollega utanför varuhuset Duvan i centrala Karlstad. Vårt tåg hem till Stockholm skulle gå om 20 minuter.
Jag fick syn på en tjej som stod några meter bort, precis vid dörrarna, och pratade i mobiltelefon. Efter en liten stund kom en ordningsvakt från Securitas gående och ställde sig framför henne. Fast hon pratade i telefon började han prata med henne. Jag stod bara ett par meter bort och uppfattade vad han sa: att hon hade gjort något inne i gallerian och att hon skulle följa med honom. Hon avbröt sitt samtal och frågade vad han ville, och han upprepade det. Hon såg förvånad ut, skakade på huvudet och fortsatte sitt telefonsamtal.
Ordningsvakten gick lite närmare och fortsatte säga att hon hade gjort något och måste följa med. Hon tog luren från örat. "Nej", sa hon, "jag har inte gjort något, jag pratar med min mamma och jag måste hem och ta hand om hennes hundar". Ordningsvakten fortsatte anklaga henne tills hon räckte honom telefonen och sa ganska ilsket "Jag pratar med min mamma! Jag har pratat med henne hela tiden! Här! Fråga henne själv!"
Min bild. Notera storleksskillnaden
Ordningsvakten tog luren och pratade i kanske en halv minut med personen i andra ändan, sen gav han tillbaka telefonen men stod kvar och fortsatte insistera på att hon skulle med in. Flickan avslutade samtalet och började diskutera med vakten. "Vad har jag gjort?" frågade hon. "Du måste säga vad jag har gjort! Du kan inte tvinga mig om du inte kan säga vad jag har gjort!" Nu hade hon höjt rösten, men hon skrek inte, vevade inte, svor inte och använde inga skällsord. Det enda hon sa, med ganska hög röst var "Vad har jag gjort? Vad har jag gjort?".
Då lossnade plötsligt en skruv för den här Securitas-mannen. Han tröttnade på att försöka få med henne frivilligt men tog i alldeles för mycket – han tog ett snabbt steg fram, tog tag i hennes arm och vred den hårt medan han puttade in henne i köpcentret. Jag blev helt bestört. Hon gjorde motstånd och skrek av smärta. Jag skyndade fram och ropade "Stopp! Ta det lugnt! Du behöver inte ta i henne så där hårt!" Då blev han jättearg, slängde ut med armen mot mig och skrek "Håll tyst!"
Folk runtomkring såg rädda ut, ett litet barn såg ut att börja gråta. Han fortsatte backa in med henne, hon försökte dra sig loss och ropade till mig "Ring polisen!" Jag följde efter, men plötsligt kom hans kollega, som jag hade sett i ögonvrån, rusandes fram och kastade sig in framför mig.
"Ut! Ut! Backa! Backa!" började han genast vråla och försökte få mig bort därifrån. "Lägg av", sa jag och försökte runda honom, "jag försöker prata med din kollega, säg åt honom att ta det lugnt!". Men han fortsatte att skrika i mitt ansikte så jag blev blöt av spott, "Backa backa backa!"
Nu blev jag jättearg. Den första vakten fortsatte att släpa den skrikande tjejen bort därifrån, den andra tryckte sig mot mig och skrek att han skulle "trycka ut mig" om jag inte gick ut frivilligt.
"Sluta" skrek jag tillbaka, "jag ringer polisen om ni inte skärper er båda två" men han bara morrade "Gör det du" och fortsatte knuffas. När jag fortfarande inte backade tog han ett jättehårt tag i min arm och började dra mig bakåt. "Aj" skrek jag, "lägg ner, släpp mig, jag jobbar på en myndighet!" Jag vet inte varför jag sa så, det var ju löjligt men han släppte mig genast.
Vid det laget hade den första vakten försvunnit med flickan, den andra sprang uppför rulltrappan och mitt tåg skulle gå om en kvart. Jag ringde 11414, men medan jag väntade kom ett par poliser förbi och då pratade jag med dem istället. Eftersom jag hade bråttom till tåget berättade jag bara hastigt vad som hänt, de tog mitt namn och nummer och sa att de skulle ringa mig senare.
När jag kom hem vid 20-tiden ringde en av dem och berättade att vakterna hade sagt att de måste "säkra situationen för att förhindra att jag fritog tjejen". Som att en 50-årig tant och en späd tjej skulle vara en fara för två stora biffiga vakter.
Jag funderade såklart på om jag skulle polisanmäla. Antingen bara den ena vakten, han som använde onödigt våld mot tjejen, eller båda, eftersom den andra var onödigt brutal mot mig.
Lagen är också skriven så att ordningsvakter har ganska långtgående rättigheter att utöva våld mot någon som de tror har stulit småsaker. Jag skriver långtgående, våld och småsaker för att tydliggöra det faktum att vi lever i ett samhälle där det är okej för X att misshandla Y för att det verkar som om Y har tagit saker för under 1000 kronor. En människa får skada en annan människa enbart på misstanken att den till exempel stulit en cd-skiva. Många tycker att det här är helt rätt och riktigt, och att lagarna som skyddar egendom är viktigare än de som skyddar människor. Jag är inte en av dem. Det är möjligt att den här tjejen hade snattat, det har jag ingen aning om. det verkar konstigt att hon skulle ställa sig utanför affären och prata lugnt i telefon om hon hade gjort det, men vem vet. Min poäng är att det inte har med saken att göra. Att använda våld mot någon som är mycket svagare, på så lösa grunder och för en så ringa förseelse, är inte okej. Det är ingen människa som har blivit sårad eller skadad, ingen kattunge har dött, ingen pensionär har blivit hotad, ingen bebis skrämd. Förrän de här vakterna kommer in i bilden, med adrenalinet sprutande ur öronen.
Så varför skulle jag anmäla, trots att jag kanske skulle bli anmäld själv och trots att det troligen inte skulle leda till att de här vakterna skulle få sig ens den minsta tankeställare?
För att jag tycker att principen om människors respekt för varandra är så grundläggande, så viktig och så på glid just nu, på 2000-talet. Det är verkligen inte bara jag som reagerar mot onödigt våld, det sitter som tur är i ryggmärgen på de flesta och det finns många som lägger sig i, säger ifrån och till och med filmar (som jag också borde ha gjort, men om jag hade försökt få fram kameran igen hade jag inte hunnit protestera) när människor i uniform glömmer sin medmänskliga plikt, eller gömmer sig bakom regler som skrivits för att skydda vinstintressen.
Vi pratar så mycket om respekt, omtanke, fredliga lösningar och vikten av civilkurage. Men varför är det mer civilkurage att stoppa en ficktjuv än att stoppa en övertänd ordningsvakt? Varför har de uniformerade alltid rätten på sin sida?
Det stör mig något enormt att en person som bara är misstänkt för att ha åkt utan SL-biljett (kostnad för samhället cirka 20 kronor) i en polismans hjärna förtjänar att behandlas på ett sätt som gör att personens ARM GÅR AV. Att man ens drömmer om att ta den risken! Vad säger det om hur blinda vi har blivit för maktmissbruk?
Nej, jag har inte skrivit lagarna och när jag försöker följa dem är det inte alltid för att jag tycker att de är riktiga eller kloka. Det finns inte så mycket jag kan göra för att ändra rikets lagar eller för den delen ett företags regler.
Däremot kan jag göra något för att respekt, omtanke och fredliga lösningar ska vinna över respektlöshet, aggression och våld. Jag kan protestera mot att en man använder sin överlägsna styrka för att tvinga med sig en kvinna, när han kunde ha fått henne med sig på ett helt fredligt sätt. Att ha på sig en uniform är ingen ursäkt för att använda våld i onödan.
Att ge en yrkesgrupp rätt att utöva våld är alltid att befinna sig på ett sluttande och halkigt plan. Vi måste alltid övervaka övervakarna och vi måste alltid, dagligen, diskutera var gränserna ska gå. Vad som är viktigast att skydda av vår egendom, våra medmänniskor, vårt förtroende för myndigheterna och så vidare.
Så jag bestämde mig för att anmäla. För respektens skull, för tjejen som kanske hade snattat, eller inte, för bebisen som nästan började gråta. Men först ville jag ge Securitas i Karlstad chansen att förklara sig. Jag ringde dem ett par dagar senare, men personen som skulle ringa tillbaka har fortfarande inte hört av sig. (Det kom jag på först på tåget hem idag.) Jag får göra ett nytt försök i morgon.
Idag stod jag på bussen brevid en lodis, en knarkare som såg ut att vara minst hundra år men troligen var tio år yngre än jag. Han var helt väck, tuggade på en otänd cigg, muttrade och höll sig med möda fast i en stolpe. På fötterna hade han flera par trasiga skor så han måste hasa för att inte tappa dem, och han luktade som en sopstation. Bakom mig satt två män och diskuterade lodisen.
"Att de ens får åka buss" sa den ena.
I det ögonblicket ville jag vända mig om och göra nånting hemskt och smärtsamt med den mannen, men det gjorde jag inte eftersom det är olagligt och våld föder våld och det var min hållplats. Men på vägen hem tänkte jag att jag snarare borde ha hållit fram min mobil, satt den på videoupptagning och bett honom upprepa sina ord. Filmen kunde sedan ha tjänat som bevis för att kapitalismen är som syfilis: den slår sig på hjärnan och gör folk sinnessjuka.
För att vi inte bara kan stå ut med att det finns människor mitt ibland oss som lever som skräp. Vi kan tänka på dem som om de vore skräp också. Vi fylls inte av sorg när vi ser det, utan vi tycker att vi borde slippa se det helt och hållet, för vår egen bekvämlighet.
Det är fullt möjligt att jag skulle få Nobelpriset i medicin för den upptäckten, men det skulle inte vara till någon glädje.
Var på Publicistklubbens debatt om näthatet. Panelen bestod av Mats Dagerlind, skribent på Avpixlat, Linda Hjertén, reporter på Aftonbladet, Sakine Madon, politisk redaktör på Norran och författaren Katarina Mazetti. PK:s ordförande Stina Dabrowski var moderator. Här kan man läsa ett sammandrag av debatten, skrivet av Clas Svahn på DN.
Det blev en ganska rörig och dålig debatt. Alla verkade prata om olika saker, flera ville göra gällande att det är skillnad på olika sorters hat: vuxnas, ungdomars, hat i telefon, i brev, i mail, i kommentarsfält, öga mot öga.
Men det är ju ingen skillnad. Det handlar alltid om att man vill uttrycka sin avsky för någon. Genom att såra, förnedra eller skrämma. Eller allt på samma gång.
Och orsaken är också alltid densamma. Man känner sig själv sårad, förnedrad eller skrämd. Det finns INGEN trygg, orädd människa som i en trygg situation hatar någon annan, eller ger uttryck för hat.
Där borde diskussionen starta.
Ta Mats Dagerlind och Avpixlat. En sida som skapats av människor som känner sig sårade, skrämda och förnedrade. Som anser att de blir överkörda, undanskuffade och tystade.
Dabrowski frågade flera gånger varför Avpixlat inte har någon ansvarig utgivare. Dagerlind slingrade sig först och skyllde på att det är en blogg och ingen tidning, och att om de ska ha en ansvarig utgivare så ska alla bloggar ha det.
Sedan sa han att ingen av de som driver Avpixlat vågar vara ansvarig utgivare för att man då riskerar att bli hotad, utfryst eller dödad. Detta bemöttes med hånskratt, men borde tas på djupaste allvar. Självklart ska man ha rätt att ge ut anonymt det man tror sig bli dödad om man säger högt. Och även om texten i sig är djupt provocerande behöver den inte vara olaglig, men kan ändå få kommentarer som är olagliga.
Vilket Dagerlind angav som det andra skälet till att ingen vågar vara ansvarig utgivare: för att man då blir juridiskt ansvarig även för kommentarerna, och alltså riskerar att åka i fängelse för att man, som han sa, "inte har resurser att moderera alla inlägg".
Vem tvekar inte inför ett sånt ansvar? Om jag riskerar böter och fängelsestraff för att någon dåre skriver något olagligt i kommentarsfältet härnere så kanske jag hellre skulle låta bli att skriva, än att bli ansvarig utgivare på bloggen.
Å ena sidan risk för tystnad, censur, en situation där pengarna styr vilka åsikter som kommer fram.
Å andra sidan ett kaos där man ostraffat kan släppa lös sina galna hyenor, låta dem äta upp folk och skylla på taskiga omständigheter.
Det borde finnas sätt som gör att man kan uttrycka sina åsikter lagligt OCH anonymt OCH utan att kunna skylla på andra när det går illa. Men jag misstänker att det inte räcker med mer avancerad teknik eller bättre skrivna lagar, även om man kanske kommer en bit på vägen. Jag tror att det enda som fungerar är att alla tar ett personligt ansvar. De som kommenterar. De som ringer, skickar brev och epost. Journalisterna. Redaktionerna. Utgivarna. Webhotellen. Polisen. Framförallt de som kommenterar, ringer, skickar brev och epost.
Det finns såklart en massa saker man kan åtgärda på vägen.
• Som kommentarsfältägare bör man vara mycket mer aktiv med att moderera. Jag har tyckte länge att det är snålhet och galenskap att ha så dåligt modererade kommentarsfält som de flesta tidningar och företag har. När vi drev föräldraNätet (som det hette 1997-2004) hade vi som mest cirka 150 000 medlemmar och det gjordes cirka (för den tiden svindlande) 4 000 nya inlägg per dygn i våra forum. Vi hade i stort sett inga problem med hatiska kommentarer och troll, och det var för att vi hade en aktiv communityansvarig och minst en frivillig så kallad Snackvärd i varje Snackgrupp: folk som höll koll, aktiverade och lugnade diskussionerna.
• De stora mediahusen bör anställa folk som sorterar all inkommande mail, filtrerar bort skit och polisanmäler alla hot. De har råd att värna om sina anställda.
• Polisen och politikerna bör diskutera hur anmälningar ska hanteras på ett sätt som gör att människor orkar anmäla.
Men i slutändan handlar allt om personligt ansvar.
Vi har alla en roll, hur liten den än är, och vi har ett personligt ansvar vare sig vi skriver en kommentar, en artikel eller en lag. Vi har ett ansvar som föräldrar, lärare, kompisar och kollegor, som chefer och makthavare: att bemöta andra med respekt, att visa hur det känns att bli respekterad. Även om vi är sårade, rädda eller förbannade har vi ett personligt ansvar för allt vi säger till andra och gör mot andra, och vi kan aldrig skylla det ifrån oss.
Min familj gillar att diskutera, våra middagar blir ofta till långa debatter om till exempel politik, språk, film, tidsresor, böcker, katters onda planer att ta över världen, vegetarianism, det bästa sättet att resa eller religion. Religionsdebatterna blir ofta ganska högljudda – inte för att vi diskuterar på vad vi tror på, utan för att vi diskuterar själva religionen. Jag för min del har en väldigt dyster och negativ bild av alla sorters religiösa samfund.
Science fiction-bloggaren Åka på Landet Annien skrev för ett år sen om hur hon tolkar det att vara kristen, och vi hade en dialog om det i kommentarsfältet. Jag hittade den diskussionen igen för ett tag sen och fick lust att skriva mer om religion. Jag går ändå och tänker på det mycket nu för tiden när så många konflikter tycks handla om religion och vad andra människor tror på, och vems gudar och skrifter som är de rättaste.
För mig betyder alltså religion att man organiserar troende på särskilda sätt. Jag gör helt och hållet skillnad på troende och religion. För mig får man tro på precis vad man vill. Själv tror jag på en kraft som utgår från allt som lever och har levt på den här planeten, på kärlek och respekt och på en helhet som är större än delarna. Men om någon (mot förmodan!) kom till mig och sa: Anna, det där låter så himla rätt, kan vi inte försöka omvända fler till din tro, kan vi inte skriva en bok om hur man ska förhålla sig till den där kraften och bygga ett tempel med ett stort hjärta på taket och servera muffins där varje söndag? så skulle jag tacka nej, vänligt men bestämt. Jag tror på tankeutbyte, inte missionerande. För mig är religion något som motverkar tankeutbyte, utveckling av tron och samarbetet kring att bygga ett paradis.
Jag känner (just nu i alla fall) att religion är något som kan vara väldigt farligt.
Nu menar jag inte att den som kallar sig religiös (eller kristen, muslim, jude etc) är ond eller farlig bara därför, självklart inte. Det har som sagt inget med deras tro att göra. Många människor som jag verkligen gillar kallar sig religiösa och är ändå både kloka och snälla.
Och jag förstår att kyrkan, församlingen, ritualerna, symbolerna, skrifterna och allt det där som hör till religionen är viktiga för många som tror. Att de i bästa fall är utgångspunkt för diskussioner och utveckling av idéer.
Jag vet att många som jobbar i församlingar gör enormt mycket bra saker för sina medmänniskor och att deras arbete ofta är helt avgörande för att människor i utsatta lägen ska få skydd, mat, tak över huvudet och så vidare.
Jag vet också av egen erfarenhet hur lockande det är att tillhöra en gemenskap. Vilken värme och trygghet det finns i att tillhöra en viss förening, klubb, församling. Vilken styrka man känner i att vara många. Hur skönt det är att vara bland folk vars idéer och tankar man delar, som bekräftar det man tror.
Men. Mitt problem är just det där med “gemenskap”. För så fort det finns en gemenskap så finns det också ett utanförskap. Så fort man baserar sin gemenskap på idéer, symboler, språk och ritualer som är de "rätta" symbolerna och idéerna, så snart man har skapat ett “vi” så har man automatiskt ett “de andra” som inte talar språket, förstår symbolerna, är med i gemenskapen.
Det här är inget stort problem alls om man pratar om fotbollsklubbar, spelföreningar, läsecirklar eller de flesta andra gemenskaper som i liten eller ingen utsträckning handlar om vad som är Sant och Rätt. Om den Sanna tron, de Rätta handlingarna. Men när det gäller vad man tror på, ja då vet vi ju hur viktigt det har varit, sen många årtusenden, att ha RÄTT. Att övertyga andra, eventuellt med våld. Och, eller, vända ryggen åt dem som inte tror på samma sak.
Varför kan man inte bara tro, och låta andra tro på det de vill? Är det för att man känner sig mindre säker, så länge någon annan tror på något annat? Och i så fall: vad är det för farligt med att tvivla? Få nya idéer?
"Jag tror att detta faller under kategorin av saker som man inte bara kan ha utan ständigt måste återerövra. Gemenskap är värdefullt (motsatsen till ensamhet), och något vi människor instinktivt försöker bygga. Vill man inte att gemenskap ska leda till onödiga kategorier och att upprätta barriärer är det något man måste jobba på medvetet hela tiden. (...) All kultur för med sig en viss grad av elitism eller vad man ska kalla det, eftersom det alltid finns saker man kan vara mer eller mindre invigd i. Det enda vi kan göra är väl att ständigt hjälpa varandra att se när det leder till dåliga saker och försöka motverka dem."
Men jag är pessimistisk. I praktiken ägnar de flesta människor mycket mindre tid åt det än att själva passa in i gruppen. Dessutom finns det i själva exkluderandet, sorterandet i “vi och dom” något som (för väldigt många, kanske alla) förstärker känslan av gemenskap.
Just för att språk, symboler och ritualer är viktiga för att bygga gemenskap, och för att gemenskap (och flocktrygghet) är grundläggande och kanske det viktigaste vi har, så kan de också bli fruktansvärt exkluderande och skapa avgrunder mellan oss människor, förvandla oss till fiender.
Jag tror att kollektivet är livsviktigt, att solidaritet är nödvändigt, att styrkan finns i mängden. Men jag tror att vi måste ha enorm respekt för individen och hens val, baserade på unika erfarenheter, känslor och tankar. När det gäller så personliga saker som sexualitet, tro och moral tror jag att vi borde komma överens om att diskutera och lära av varandra mycket mer än att låta några få bestämma hur det ska vara och försöka passa in.
Varför inte bara låta alla ha sin egen tro, och göra oss av med namn som kristendom, judendom och islam? Låt varje kyrka bli en plats för meditation och bön på vars och ens villkor. Och för ständig diskussion och tankeutbyte.
För ett riktigt utbyte av tankar — till exempel om vad Jesus ville uppnå, eller hur vi kan tjäna mänskligheten och få brödet att räcka till alla — så måste de inblandade visa att de verkligen är beredda att lyssna, och kanske ändra sig om det visar sig att “de andra” har ett bättre förslag.
Såna diskussioner skulle jag vilja se överallt, på gator och torg, i kyrkor och styrelserum. Det tycker jag är mycket bättre än religion.
Läser Åsa Linderborg om hur hon förföljs av hatare när hennes tidning granskar de högerextrema. Det är skrämmande, sorglig läsning. Många med mig läser den och många frågar sig: Hur blir det så här? Var kommer det här hatet ifrån? Hur blir de här människorna så fyllda av svart, oförsonligt hat?
Men jag är inte förvånad. Vi skördar bara vad vi har sått. Vårt samhälle bygger på konkurrens i stället för samarbete. Vilket betyder att man blir antingen vinnare eller förlorare. Vi är många som hänger i naglarna däremellan, och har fullt upp med att hänga kvar. Men förlorarna, de som ger upp, vad har de för människovärde? Vad har de för anledning att känna kärlek, tillit, framtidstro, respekt?
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Trollen, de främlingsfobiska, de impotenta kvinnohatarna – de vill alla bli fruktade för att de inte har någon som helst beundran eller kärlek att vänta sig. De har inget annat att hävda sig med. De blir råttor som gnager på andra människor, i brist på självkänsla och egenvärde.
Det är därför jag mår illa av alla mina vänstervänner som säger sig vilja sätta hårt mot hårt, "det får vara nog nu", man ska "sätta ner foten", "går det inte att diskutera med dem får man väl ta till våld".
Jag vill också få ett slut, jag vill precis lika mycket som de stoppa rasismen, kvinnohatet och allt det mörka. Men det går inte att göra genom att ta till våld, inte genom att ytterligare marginalisera. Man tränger bara in råttorna i ett hörn och gör dem ännu mer aggressiva. Och det är ett jättemisstag, ett livsfarligt misstag.
Ibland tror jag att hela mänskligheten är dömd att gå under för att vi genom hela vår historia har trott att det finns något som heter att vinna. Man kan inte vinna över andra, särskilt inte i längden. Det finns inget sätt att få slut på våld genom att trycka ner det. Man kan bara samarbeta, få andra med sig: inte med våld eller tvång utan av egen fri vilja. Det är absolut enda sättet.
På vägen hem hade jag och X en intensiv diskussion som vi har haft flera gånger förut. Han höll med Lena Sundström, och Henrik Arnstad som satt i publiken, om att man visserligen inte kan tiga ihjäl dem men att man inte heller kan bemöta dem som vilket annat parti som helst. Och att man inte kan gå med på att "ta debatten om invandringen", eftersom det är att köpa deras argument och spela på deras planhalva. Han menar att man måste sätta stopp någonstans för människor som inte går att nå med förnuftiga argument, och att man till slut måste säga åt dem att hålla käften, eller rent av ta till våld för att stoppa dem.
Jag tror att Sverigedemokraterna är ett typiskt missnöjesparti, i bemärkelsen att de som röstar på SD är besvikna och frustrerade människor som känner sig förtryckta, marginaliserade, fråntagna något. Det kommer alltid att finnas missnöjespartier, och det kommer alltid att finnas människor som känner sig marginaliserade. Ofta har de helt rätt. I ett samhälle där konkurrensen hyllas måste det finnas förlorare. Men många av de som tillhör förlorarna (de som inte har pengar, utbildning, kontakter, framgång) kan inte eller vågar inte se de verkliga orsakerna. Istället ger de sig på de som är ännu svagare, ännu mer förtryckta, och skyller problemen på dem.
Att journalisterna, makthavarna, de som har sitt på det torra ser ner på dem gör dem bara ännu mer övertygade. Vänd dem ryggen, skratta åt dem, slå dem på käften, fängsla dem: de blir bara ännu mer övertygade om att de har rätt, att de är utsatta, att de blir lurade och förtryckta. De är det perfekta exemplet på "det som inte dödar härdar". De blir hårdare, sluter leden, suger i sig föraktet och omvandlar det till energi. Som du och jag också skulle göra om vi upplevde oss förtryckta.
Journalisterna har enormt stor makt, mer än många av dem vill erkänna själva. Men det finns en gräns för deras inflytande. De kan inte uppfostra folk till rätt åsikter. Och man kommer bara så långt med hån. Särskilt när man som Expressen i sin järnrörsserie angriper partitoppars personligheter, snarare än deras politik: man riskerar att göra dem till martyrer. Men ibland hjälper det inte ens med saklighet. Min kollega tipsade mig om Olle Stenholms intervju med Bert Karlsson 1991, där Stenholm fullständigt smulade sönder Karlssons argument och avslöjade honom som en okunnig tölp. Många tänkte nog att det skulle vara ett dråpslag för Ny Demokrati. Ingen vill väl rösta på ett parti där partiledaren inte ens kan förklara sitt eget partiprogram? Men i själva verket steg deras popularitet med flera procent efter intervjun. NyD:s väljare var inte intresserade av partiprogrammet, de var nöjda med att vara en förbannad, förtryckt grupp med drag under galoscherna. På samma sätt är SD för många partiet för de mobbade, de som äntligen får ge igen. De stoppar fingrarna i öronen och skriker "shalalala", även inför kalla fakta.
Men det betyder inte att alla gör det. Det finns alltid någon som lyssnar. Medierna måste fortsätta att granska, men med torrt på fötterna, pålästa reportrar som ställer rasisteliten mot väggen och följer upp påståenden med nödvändiga motfrågor. Inte i svala morgonsoffor där tiden aldrig räcker till för intelligent analys, och inte i flåsiga debattprogram där deltagarna skriker sig blå. Journalister måste ta sitt ansvar, vara redaktörer, visa på otydligheterna, förklara sammanhangen, ge hela bilden och låta det ta så lång tid som behövs för att reda ut begreppen och smula sönder argumenten. Lördagsintervjun i P1 är en förebild.
SD:s väljare då? Ska man inte ta dem på allvar, som Ehsan Fadakar och Björn Häger förespråkade på PK-debatten. Är det inte viktigt att intervjua "mannen på gatan"? Måste inte journalisterna försöka sätta sig in hur SD-sympatisörerna har det i Borlänge och Tomelilla? Jo, självklart. Men inte utan motstånd. Inte utan sammanhang. Inte i nån Vi5:a eller på tre minuters micktid hos Belinda. Det bästa svenska exemplet vi har är Täppas Fogelberg, som lyssnar med respekt på de missnöjda i Ring P1 men som inte låter dem komma undan med sina huvudlösa påståenden. Mer sånt. Låt människor komma till tals, lyssna artigt. Men visa bestämt var skåpet ska stå.
Kollegan säger att vänstern har misslyckats med att fånga upp förlorarna i konkurrenssamhället. "Vänsterns största misstag var att släppa A-pressen", säger han. "Förr var det Byggnads egen tidning som skrev om hur arbetarklassen och underklassen drabbades av kapitalismen. Nu är det Byggnads som har de flesta SD-anhängarna, och ingen som ifrågasätter deras förklaringsmodeller. Journalistiken, såväl som motståndet, måste komma underifrån."
Jag menar att motståndet måste komma överallt ifrån. Vi måste alla göra motstånd. Men med respekt! Det är det svåraste av allt. Det betyder inte att respektera hatiska åsikter, dumhet eller olagliga handlingar. Men man måste respektera människan bakom åsikterna och handlingarna. Den sårbara, den som reagerar med hat om den inte tas på allvar. Man måste lyssna. Man måste ta debatten, överallt, hela tiden. Svara i kommentarsfält, i bussköer, på fikarasten, på Facebook och Twitter. Inte låta kommentarerna stå oemotsagda, så att rasisterna tror att tystnaden betyder att "alla tycker som vi egentligen".Det handlar inte om att stå med en pekpinne eller vara överseende. Man kan gärna vara fruktansvärt tydlig med sitt motstånd, men man kan inte hålla för öronen. Man kan visa känslor, visa att man blir upprörd, ledsen, förbannad, men inte håna, inte ignorera. Man måste komma med motargument, visa tydligt var man står, var vi de allra flesta står. Slå upp alla dörrar, lysa ner i mörkret, dra upp alla lik ur garderoben, släpa fram trollen i ljuset och visa tydligt: vi är de allra flesta. Vi tycker inte att era åsikter funkar. Vi vill andra lösningar. Vi hör er, och vi vill också förändra villkoren, men inte på bekostnad av de ännu svagare. Vi vill göra så här, och vi vill att ni försöker göra det tillsammans med oss. För tillsammans är vi starkast.
"Du vill släppa in djävulen i ditt hem" säger X upprört. Nej, men jag tror att när man tagit Fan i båten så måste man ro honom i land. Och vi har redan bjudit in Fan i vår båt, med detta jävla orättvisa samhälle som vi har byggt oss, där man bara klarar livhanken genom att trampa på andra. Så därför måste vi ta diskussionen med honom under hela roddturen. Försöker vi kasta honom överbord så välter han båten, och tiger vi så kommer han att göra våra liv till ett ännu värre helvete, helt ostört. Det är bara att kavla upp ärmarna och ro, och argumentera, gräla, bemöta. Lyssna, argumentera och ro. Det är min och din uppgift.
Fyra barn valde att komma till mig, nu är den yngsta 20 och den äldsta 29. Jag var 20 när den första föddes och längtade inte alls efter barn med hjärnan – var snarare rädd för barn – men kroppen ville annorlunda, det var tredje gången jag blev gravid och jag ville inte göra fler aborter. Jag är otroligt tacksam för att jag blev förälder så tidigt och att jag knuffades in i det så huvudstupa, att jag inte hade tid att fundera på det eller inse vad det skulle innebära, då hade jag aldrig vågat.
Jag har inga synpunkter på att andra väljer att själva inte bli föräldrar – då är det betydligt värre med folk som blir föräldrar och inte tar sitt ansvar för det. Det som däremot stör mig är själva diskussionen, inte att den finns, men hur många argumenterar.
Ordet "barnfrihet". Det skrämmer mig. Att enstaka individer väljer bort barn är en sak. Att samhällen väljer bort barn är en helt annan sak, och jag tycker att det börjar bli allt tydligare att det är dit vi är på väg. Allt oftare hör jag just ordet "barnfrihet" och ser det som ett tecken på att vi är på väg mot en kultur där barn blir allt mindre viktiga, allt mer ses som små problem, betungande, hinder i karriären, hinder i livet. Något man vill vara fri från. Och vem vill inte vara fri?
Jag håller inte alls med om att samhället är bra för barn eller att barn är extra välkomna idag. Det kapitalistiska/kommersiella samhället älskar barnfamiljer, men det betyder inte att barn är viktiga på riktigt, eller fyller någon riktig funktion. Vi har gjort ett jättestort nummer av barn, och av att bli föräldrar, men i och med det har vi också avnormaliserat föräldraskapet. Fyllt det med måsten, regler, tillbehör, produkter som i själva verket bara är trams och som tynger ner oss och gör oss osäkra. Så att vi måste köpa ännu fler böcker, gå ännu fler kurser, baka ännu bättre bullar.
Inte undra på att de som inte har barn undrar vad det är som är så roligt.
Men livet med barn behöver inte alls se ut så. Jag var hemma i tolv år med barnen och gjorde "karriär" efter det. Jag har rest jorden runt med mina barn. Jag har valt mitt liv i väldigt hög utsträckning, och mina barn har inte varit problem utan tillgångar. (Däremot har jag fått brist på pengar, och det har varit slitigt men jag skulle ändå aldrig välja pengar före barnen.) Mina barn är några av de mest roliga, begåvade, kärleksfulla och modiga människor jag känner, och jag är djupt tacksam för varenda minut jag har haft med dem. Och då menar jag varenda minut, de jobbiga inräknade.
Ingen vet hur någon annans liv skulle vara med eller utan barn (jag hade kunnat vara en barnlös stenrik ascool Nobelpristagare idag, eller en barnlös sorglig halvalkad journalist, eller död) så jag ser verkligen ingen anledning att ifrågasätta enskildas val. Men jag tycker att vi bör ifrågasätta trenden. Varför? För att ett samhälle där barn inte är viktiga medborgare är ett kallt samhälle, ett som inte tar människor på allvar. Det räcker inte att vi ser barn och föräldrar som potentiella kunder eller att vi bygger fler och bättre dagis så att föräldrarna kan jobba mer. Om vi vill att världen ska bli en bättre och tryggare plats måste vi se till att barn får den plats de förtjänar: den naturliga och självklara platsen i ett samhälle där alla barn är allas barn. Där barn inte behöver skrika och leva rövare för att bli sedda och hörda. Där deras behov ses som självklara att prioritera för att de ska bli så bra, empatiska och starka människor som de kan bli. Där kärlek inte handlar om saker, utan om respekt och ansvar.
Det är inte barns fel att det är jobbigt att ha barn (om man med jobbigt menar stress, prestationskrav etc). Vi får skylla oss själva som skapar såna förutsättningar. Barn FÖREDRAR faktiskt att få slinka in i de vuxnas liv ganska omärkligt, naturligt, och bli tagna för de resursfulla individer de är. De har inte bett om att få sänka sina föräldrars lön, stressa föräldrarna med hämtning och lämning, göra det dyrare för föräldrarna att resa etc. Upplever man det så att ha barn får man se över sitt liv: det går att ändra till motsatsen.
När jag växte upp (60- och 70-talet) var det otänkbart att svenska medier skulle publicera bilder eller namn på ännu inte dömda brottslingar. Vi fick lära oss att man inte var skyldig förrän dom hade förkunnats. Man sa oss att det var för att skydda en person som kunde vara gripen av misstag, för att skydda den gripnes familj, för att det bara var snaskigt och av inget större värde att offentliggöra bilder på misstänkta.
Första gången jag minns att jag såg en "fantombild" och bilder på en misstänkt, ännu inte gripen, var efter Palmemordet 1986. Det förekom säkert innan men som sagt, det är mitt första minne. En ful och suddig bild av Christer Petterson. Jag minns inte hur man argumenterade för att publicera bilden som måste ha varit mot de pressetiska reglerna även då, men det var väl paragrafen om allmänintresse, eller så var man rädd att han skulle skjuta någon mer. Det var (också vitt jag minns) oerhört sällsynt i Sverige då med kallblodiga mord på öppen gata, så man visste inte vad mördaren kunde ta sig till.
Fantombilden fick 7-8 000 tips att strömma in till polisen. Tyvärr vet man fortfarande inte vem det var som mördade Palme. Däremot var det många som blev misstänkliggjorda. Samma sak hände efter mordet på Anna Lindh, då minst en person felaktigt pekades ut efter bildpublicering av flera trovärdiga källor. Den så kallade "33-åringen" hängdes ut i alla tidningar och fick sitt privatliv uppfläkt, till ingen som helst nytta. Flera tipsade om honom, svor på att han var samma man som på bilderna från NK:s övervakningskameror, än som tipsade om den verklige mördaren, Mijalovic.
Tunnelbanerånaren är ett kräk, det finns det nog ingen som säger emot. (I mina ögon är han också en djupt störd och avstängd person, troligen nerdrogad och en varningssignal om hur kallt vårt samhälle är på väg att bli.) Alla vill att han ska åka fast. Alla vill att han ska straffas hårt, för det han gjorde är så omänskligt. Det hade varit så lätt att säga till spärrvakten och på så sätt förhindra att en annan människa skulle skadas svårt, men han gjorde inte det. Och vi hatar honom för det, för vi vill inte att människor ska vara så omänskliga. Vi vill att människor ska bry sig om varandra, skydda varandra, ta hand om varandra. Vårt samhälle, hela vår existens bygger på det.
Så varför skulle man inte lägga ut bilderna från tunnelbanans övervakningskameror på den här mannen? Just nu sitter en man gripen för rånet, och enligt vissa källor inom polisen är det tack vare tipsen som kom in sen man publicerat bilderna som man kunnat hitta honom. I det här fallet verkar alltså publiceringarna (polisens och/eller medias) ha hjälpt (om det inte visar sig att fel man är gripen).
Pressombudsmannen tycker trots det att publiceringarna i media var fel, och jag håller med. Jag har alltid varit emot att man publicerar bilder på misstänkta innan de gripits, oavsett vilka de är. Det kan finnas vissa undantag, jag ska återkomma till det, men argumenten för att man ska låta bli väger i de allra flesta fall mycket tyngre.
För det första: Oskyldiga kan råka illa ut, särskilt när det finns en uppretad mobb därute. När någon har begått ett särskilt avskyvärt brott blir det lynchstämning, och det är väldigt lätt att ryckas med i såna känslor. Man skickar vidare bilder på Facebook, skriver på upprop och så vidare. Folk vill spela hjältar och stoppar någon på gatan för att de tycker att han liknar den misstänkte, tar bilder med sin mobilkamera, generar personen inför hans bekanta. Om personen i fråga blir rädd och börjar springa kan det sluta väldigt illa.
Det kan räcka med att vara lite lik personen på den suddiga bilden för att någon ska bli antastad. Uppjagade människor har ofta sämre omdöme. Många svenskar har också svårt att skilja personer med en annan genetisk bakgrund, till exempel asiater, från varandra. Polisen är också oroliga för att oskyldiga ska komma till skada: kolla från 13:35 i gårdagens Rapport på SVT Play.
För det andra: svensk lag säger att man är oskyldig tills man är dömd. Det beror inte på någon särskild svensk ridderlighet. Det beror på att man inte vill sätta oskyldiga människor i fängelse. Sånt händer, och det är alltid lika fruktansvärt för den oskyldigt anklagade, pinsamt för rättsväsendet och dyrt för skattebetalarna. Föreställ dig själv att du blev anklagad för mord, pedofili eller förskingring, kanske av någon hämndlysten före detta partner eller anställd. Skulle du vilja ha din bild i tidningarna då?
För det tredje: Det är inte enkelt att avgöra när man ska publicera bilder eller inte, och om man ska pixla eller inte. Här förklarar Folkbladets chefredaktör varför man pixlat en sexförbrytare men avpixlat tunnelbanerånaren. Jag tycker inte att det ska vara så godtyckligt, och jag tycker absolut inte att "allmänintresset" ska vara en del av beslutet. En chefredaktör vill sälja lösnummer, alltså kommer hen att tycka att allmänintresset är stort.
Det kan som sagt finnas tillfällen när även jag skulle välja att publicera. Om en person är oerhört farlig för allmänheten och man är helt säker på vem det är, till exempel. Om man har prövat många andra utvägar.
Allmänintresset tycker jag som sagt är en väldigt dålig ursäkt. Jag tycker inte att det har funnits någon anledning att publicera bilder på Breivik, Ausonius, Mangs eller andra terrorister, galningar eller seriemördare INNAN de dömts. Om man absolut måste identifiera räcker det med generella beskrivningar som kön och ungefärlig ålder. Eventuellt också nationalitet, om man som i Breiviks fall ville undvika att rasister skulle börja lyncha invandrare.
Ibland kanske det kan vara berättigat att publicera bilder på någon som blivit gripen men inte dömd, men i stort sett aldrig på någon som ännu inte ens är gripen, med anledning av risken för lynchmobbar och självutnämnda poliser som tar fel på person.
"I fallet med gärningsmannen i t-banan, han som rånar och later folk ligga kvar på spåret, har flera redaktioner alltså ansett att det var ett uppenbart allmänintresse att publicera en bild där han kunde kännas igen. Detta för att allmänheten skulle varnas och polisen få in tips. Om detta var rätt eller fel av mig och ansvariga utgivare kan ingen veta. I går kväll greps en misstänkt, kanske tack vare bilderna i tv och tidningar, och om det var rätt person och ingen mer hann komma till skada så bistod kanske journalistiken denna gång rättsskiparna. Men, och det måste man komma ihåg, det är inte journalistikens egentliga uppgift. Om vår rapportering ökar möjligheterna att lagföra personer som utgör en fara för medborgarna, är det förstås positivt. Men journalistens uppdrag är inte att jaga rånare i tunnelbanan, det är att berätta – och PO har rätt i att det ibland inte går att överblicka konsekvenserna. Om någon tv-tittare eller tidningsläsare i går pekade ut fel granne som “rånare”, då har våra bildpubliceringar snarast ställt till det för utredarna. Och än värre hade det varit om någon hämndlysten allmänhet gett sig på en oskyldig person som råkade vara lik mannen i media. Och så vidare. Det är många överväganden att göra, och de senare riskerna är orsaken till att Expressen och andra redaktioner så sällan identifierar misstänkta eller dömda. Vi gör undantag ibland, när vi anser det vara relevant, men vi är försiktiga."
Jag vet att det är många, jättemånga, som tycker att polisen självklart ska efterlysa med bilder och att Efterlyst är ett bra program som hjälper till att göra samhället säkrare. Jag är inte så säker på det. Det kan vara tvärtom. Jag tror att polisen redan har det mesta de behöver från övervakningskameror, vanliga vittnesmål och de tips som alltid kommer in, Efterlyst eller ej. Att publicera bilder är en slippery slope, en hal och lerig nerförsbacke. Börjar man visa ansikten vill nog många ha mer, oftare, tydligare bilder.
De pressetiska reglerna och den svenska lagen är skrivna så att upprörda känslor inte ska spela alltför stor roll. För du och jag är ju förnuftiga människor, men när någon vi bryr oss om blir skadad så tappar vi en del av förnuftet. Och står vi tillsammans med hundratals andra arga människor finns det risk att det försvinner helt. Ingen av oss är heligare än så.
För att göra samhället säkrare behöver vi börja luta oss mindre mot polisen och göra mer själva. Vi behöver ta bättre hand om varandra och inte bli mer som tunnelbanerånaren. Vi behöver vara ute mer, hålla mer koll på varandra. Vi behöver dricka och droga oss mindre. Vi måste fundera på om vi ska låta våra vänner supa sig halvt medvetslösa. Vi behöver göra varandra sällskap hem, prata med varandra på tunnelbanan, vara bra vuxna föredömen för allas ungar och göra vad vi kan för den som har det mycket sämre än vi själva. Vi kan vara modiga på riktigt, när vi är ute på stan, och lägga oss i när vi ser att nånting går på tok. Vi kan fundera i några minuter innan vi delar upphetsade meddelanden på Facebook.
Alla kan inte göra allt för att rädda världen, men de flesta kan göra nånting bättre än att sitta och skräna anonymt på Flashback.
