Men jag är inte förvånad. Vi skördar bara vad vi har sått. Vårt samhälle bygger på konkurrens i stället för samarbete. Vilket betyder att man blir antingen vinnare eller förlorare. Vi är många som hänger i naglarna däremellan, och har fullt upp med att hänga kvar. Men förlorarna, de som ger upp, vad har de för människovärde? Vad har de för anledning att känna kärlek, tillit, framtidstro, respekt?
Hjalmar Söderberg sa det så kristallklart i Doktor Glas:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."
Trollen, de främlingsfobiska, de impotenta kvinnohatarna – de vill alla bli fruktade för att de inte har någon som helst beundran eller kärlek att vänta sig. De har inget annat att hävda sig med. De blir råttor som gnager på andra människor, i brist på självkänsla och egenvärde.
Det är därför jag mår illa av alla mina vänstervänner som säger sig vilja sätta hårt mot hårt, "det får vara nog nu", man ska "sätta ner foten", "går det inte att diskutera med dem får man väl ta till våld".
Jag vill också få ett slut, jag vill precis lika mycket som de stoppa rasismen, kvinnohatet och allt det mörka. Men det går inte att göra genom att ta till våld, inte genom att ytterligare marginalisera. Man tränger bara in råttorna i ett hörn och gör dem ännu mer aggressiva. Och det är ett jättemisstag, ett livsfarligt misstag.
Ibland tror jag att hela mänskligheten är dömd att gå under för att vi genom hela vår historia har trott att det finns något som heter att vinna. Man kan inte vinna över andra, särskilt inte i längden. Det finns inget sätt att få slut på våld genom att trycka ner det. Man kan bara samarbeta, få andra med sig: inte med våld eller tvång utan av egen fri vilja. Det är absolut enda sättet.
God jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar