2010-12-31

Enkät om böcker

Jag är med i bokklubben Breakfast Book Club (eller BBC som jag kallar den lite tufft) som träffas på VeteKatten en torsdagmorgon i månaden och diskuterar böcker, ibland tillsammans med författarna. Senast vi skulle träffas var jag insnöad i London och fick vara med på knastrig Skype-linje!

skyping with the bbc


BBC-Petra skickade vidare en enkät häromdagen och nu tänkte jag besvara den. Petras egna svar kan du läsa här.

Hur många och vilka böcker fick du i julklapp i år?

En, den enda jag hade önskat mig:
Vips, så blev det liv! av Bob Hansson.

Vilka böcker gav du bort i julklapp?

Violence av Slavoj Zizek

Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren

Blood Meridian av Cormac McCarthy

All the Pretty Horses av Cormac McCarthy

Heart of darkness av Joseph Conrad

Frankenstein av Mary Shelley

Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl

Hade du skrivit en önskelista?

Ja, den var kort och jag fick allt på den: tröja, örhängen och bok.

Fick du/eller gav du bort någon läsplatta?

Nix!

Vilken bok ser du mest fram emot under 2011?

Skymningssång i Kalahari av Lasse Berg, uppföljaren till den fantastiska Gryning över Kalahari.

Vilken är den bästa bok du läst i år?

Svårt! Jag har läst många bra böcker i år, ovanligt många eftersom jag hade en lång sommarledighet när jag hann läsa mycket. Det kan inte bara bli en bok som svar på den frågan utan tre:

Nation av Terry Pratchett. En av Pratchetts allra bästa, och den första på länge som inte är en Discworld-bok. En rolig och kärleksfull historia om individen och nationen, om tro och vetande och om att bli vuxen.

Lotsa barn: att fostra med känsla och sunt förnuft av Lars H. Gustafsson. Klokt och viktigt för föräldrar.

Connected : mänskliga relationer, sociala nätverk och deras betydelse i våra liv av
Nicholas A Christakis (översatt av Helena Hansson). Spännande och tänkvärd bok om varför vi spelar roll i varandras liv.

2010-12-29

Jag tänker alltid vara ett civilt vittne

Häromdagen blev tre ordningsvakter friade av tingsrätten, fast det är bevisat att de använde övervåld. De tre vakterna satte handfängsel på en 19-årig kille på Vällingby tunnelbanestation, släpade in honom i ett soprum och tryckte ner hans huvud i en soptunna. Så långt är det kristallklart. Men eftersom ingen kunnat peka ut vem som gjort vad går alla tre fria.

Tidigare i december friade tingsrätten en Norrmalmspolis från åtal om misshandel, vållande till kroppsskada, olaga frihetsberövande och dataintrång. Han misstänkte en 19-årig tjej för att ha lånat ut sitt SL-kort till en kompis, och tog med in i ett så kallat avräkningsrum där hans kollega väntade. När de kom ut fem minuter senare hade tjejen brutit armen. Hon är 160 lång och vägde 40 kilo. Båda poliserna är stora och biffiga (jag såg dem i tingsrätten). De hävdade att hon råkat bryta sin egen arm, antingen genom att ha "krängt" när de höll henne "i ett löst grepp" eller att hon "ramlat mot stolen". En rättsläkare vittnade om att skadan i flickans arm måste ha uppkommit genom vridvåld och att det i princip är omöjligt att skadan skulle ha orsakats på det sätt som försvaret har angivit. Ändå friades polisen.

Det här är tyvärr inga unika händelser. Det finns visserligen många bra poliser och väktare. Jag känner många bra poliser, och en bra väktare. Men det finns också de som inte kan sätta gränser när de blir upprörda. Som tappar omdömet när adrenalinet pumpar. Som har förlorat respekten för sina medmänniskor.

De finns, och de behöver hjälp. Vi kan inte blunda för det, vi måste alla hjälpa dem. Deras chefer måste ställa mycket högre krav i sin rekrytering. Deras duktiga och kompetenta kollegor måste bli bättre på att säga ifrån när det blir fel, och föregå med gott exempel. Och vi vanliga medborgare, civila vittnen, du och jag. Vi får inte titta bort när det finns den minsta risk att den polis eller väktare som gör ett ingripande kanske är ett rötägg.

Visst, det är inte roligt att ställa sig och titta på när polisen eller väktarna gör ett ingripande. Men ibland är det nödvändigt. Man får räkna med arga ord och blickar. Det är absolut inte populärt att följa efter till vaktrummet, särskilt inte om man talar om att man tänker lyssna utanför dörren tills den fasttagne kommer ut igen. Men vad ska vi göra? Vi kan inte låtsas som det regnar. Vi vet hur det går när man låtsas som det regnar. Ingen av oss vill ha ett samhälle där poliser och väktare kan utöva övervåld, misshandla och bryta armar och ben på medborgarna utan påföljder, utan att bli avstängda från sina jobb. Eller hur?

Mitt nyårslöfte 2011 ska bli att i ännu högre grad lägga mig i. Tyst och snällt om möjligt, men envist. Utan att vara till hinder för lagens utövare, bara de som är på väg att bryta mot den. Det ska aldrig vara mitt fel att det enda som saknades var ett vittne.

dn.se: Vakter frias trots övervåld
svd.se: Polis åtalad, bröt armen på kvinna
dn.se: Frustration över att få åtalade poliser fälls

2010-12-26

Gå bra-dröm om Robyn

I natt drömde jag att Julia och jag åkte buss, när vi hörde busschauffören gnola "Det går så bra för lilla mig" och upptäckte att det var Robyn som körde bussen, höggravid och med en stor silkesturban runt huvudet. Hon kastade menande blickar på mig och strök sig över magen.

"Det kommer säkert att gå bra", sa jag lugnande. "När är det dags?"
"Vattnet gick just", svarade Robyn.

Julia och jag hjälpte Robyn av bussen och in i ett gammalt trähus. Jag bad Julia att hålla Robyn sällskap medan jag gick för att ringa min barnmorska Cayenne, som är kvinnan bakom dykmetoden. Robyn satt på huk på golvet, och Julia satt mittemot och höll hennes händer. De andades lugnt tillsammans och såg varandra djupt i ögonen.

"Det här kommer att gå bra", tänkte jag.

Drömmen på Dlogg. Wikipedia om drömmar. NE.se om drömmar. Gamla drömmar. En drömbildare. En turbaniserare. Andra om , ,

2010-12-20

Moore is less - med feminismen som täckmantel

(tillägg till posten om #prataomdet)

Den amerikanske dokumentärfilmaren Michael Moore, som jag vanligtvis gillar, har skrivit ett skitdumt öppet brev till Sveriges regering. Syftet är att försvara Julian Assange (vars WikiLeaks jag stödjer) som är misstänkt (men inte åtalad) i en pågående utredning om sexualbrott. Moore skriver att det är oerhört fult att använda förtryck mot kvinnor som ursäkt i egna syften, men det är exakt det han gör själv!

Moore påstår att Sverige bara vill sätta dit Assange. Hans argument är att Sverige i nio av tio sexualbrottsmål inte tar till några lagliga åtgärder ("never even bother to start legal proceedings"), vilket är absolut nys, så nu när Assange riskerar åtal måste det vara något annat som ligger bakom.

Moore säger att våldtäktsmän måste älska Sverige. Han citerar bland annat en Amnestyrapport som man kan undra om han ens har läst,) och en artikel från den brittiska organisationen Women Against Rape.

Moore skriver:
  • Sweden has the HIGHEST per capita number of reported rapes in Europe.
  • This number of rapes has quadrupled in the last 20 years.
  • The conviction rates? They have steadily DECREASED.
Som Amnesty själva skriver kan Sveriges extremt höga antal rapporterade våldtäkter förklaras av att man här rapporterar varje specifik våldtäktsHANDLING, inte bara våldtäktsfall. (De utesluter inte att det kan bero även på ett ökat antal våldtäkter, men är väldigt försiktiga med den formuleringen (sista stycket på sidan 8)). Om man tänker efter så är det en rätt extrem statistisk skillnad.

De säger också att det verkar finnas en ökad vilja att rapportera våldtäkt, och att definitionen av våldtäkt är bredare än på många andra håll.

När det gäller sista punkten skriver Amnesty att antalet rättegångar efter rapporterade våldtäkter ökar. Inte minskar! Sidan 9: In Sweden, 20 per cent of the reported acts of rape resulted in a court trial in 2008, a marked increase from the previous two years when less than 15 per cent of cases were tried by a court.

Moore ljuger vidare: "So imagine our surprise when all of a sudden you decided to go after one Julian Assange on sexual assault charges. Well, sort of: first you charged him. Then after investigating it, you dropped the most serious charges and rescinded the arrest warrant."

Det var aldrig några charges, alltså åtal eller åtalspunkter. Det fanns en misstanke mot Assange, och ett beslut om anhållande som sedan lades ner.

"Then a conservative MP put pressure on you and, lo and behold, you did a 180 and reopened the Assange investigation."


Va? Vad skulle det vara för konservativ parlamentsledamot? New York Times skriver: "The reference appears to have been to Claes Borgstrom, the lawyer for the two Swedish women, who is Sweden’s former equal opportunities ombudsman, and the spokesman on gender equality issues for the Social Democratic Party, the main opposition group in the Swedish Parliament."

Sen lägger Moore handen över hjärtat och säger: "I'm sorry if I've jumped to any unnecessary or wrong-headed conclusions in my efforts to state a very core American value: All people are absolutely innocent until proven otherwise beyond a reasonable doubt in a court of law."

Ja just det, den där fina amerikanska värdegrunden som tillåter att två miljoner fångar sitter i det gulag som kallas det amerikanska fängelsesystemet, som ser mellan fingrarna på tortyren i Guantanamo och som låter fjärrstyrda robotar döda "misstänkta militanta" varje dag.

Sverige har faktiskt ett kanske alltför generöst rättsväsende, som verkligen hellre friar än fäller. Det är därför det är så svårt att döma till exempel våldtäktsmän, vilket Amnesty och många andra med rätta beklagar.

Hela artikeln är full med fel och dumheter i samma stil. Det blir för långt att ta upp alla här, men ett av de värsta är när han på slutet skriver:

"Unless you have the evidence (and it seems if you did you would have issued an arrest warrant by now), drop the extradition attempt and get to work doing the job you've so far refused to do: Protecting the women of Sweden."

Men det HAR ju utfärdats en arrest warrant (inte bara anhållning utan även häktning)! Både tingsrätten och hovrätten har prövat frågan och slagit fast att häktningen är legitim och baserad på den tredje och näst högsta misstankegraden, "på sannolika skäl misstänkt". Bara det faktum att häktningsbeslutet överklagades, först till hovrätten och sen till Högsta domstolen, och ändå står fast, visar att det här inte är något godtyckligt beslut av någon enskild, suspekt tjänsteman på sin kammare.

Om jag trodde att Moore verkligen brydde sig om hur svenska kvinnor kan få lida för att rättssäkerheten är för stor för dem som anklagas skulle jag gärna hålla med. Men hans argument är tvärtom att rättssäkerheten är för svag för de anklagade.

Jag håller absolut med om att Assange kan vara offer för smutskastning. Men Moores förmenta feminism är bara en ursäkt för helt andra syften. Det känns väldigt gubbigt.

DN om Moores brev

2010-12-18

Ett märkligt sammanträffande på väg till tandläkaren

Något mycket egendomligt hände mig på väg till tandläkaren härom morgonen. Eller snarare två egendomliga saker, inom loppet av några minuter. Så här var det:

Jag skulle vara hos tandläkaren klockan tio. 09:40 kom jag ut genom porten och upptäckte att jag glömt min plånbok. Åkte upp igen, letade, hittade plånboken och var tio minuter sen när jag kom ut igen och började småspringa genom snöstormen.

Min tandläkare har sin mottagning på Götgatan, precis vid Gunnarssons konditori och Skanstulls tunnelbanestation, men det tar minst en kvart att gå dit i motvind på snöbuckliga trottoarer så jag kände mig ganska jäktad. Vid övergångsstället efter Medborgarplatsen stannar en fiskbil för rött ljus. "Perfekt!" tänker jag och skuttar ut i gatan, fram till bilen. Jag knackar på rutan och öppnar dörren på passagerarsidan. "Ska du bort till fiskaffären?" frågar jag. (Göta Fisk ligger längre bort på Götgatan.) Chauffören stirrar på mig och ropar "Nej!"
"Men jag ska bara bort till Gunnarssons, kan jag åka med dit eller?" fortsätter jag. "Nej!" kvider chauffören, och jag inser att han inte vill att jag ska åka med. "Okejdå, tack ändå" säger jag och stänger dörren och lufsar tillbaka till trottoaren.

Inte helt lugnande mössa
Först där och då slår det mig att jag har betett mig lite konstigt. Anna Toss, skärp dig! tänker jag. Du är snart femti, då får man inte lifta mitt i stan! Du skrämde säkert slag på den stackars fiskmannen, komma ångande sådär i öronlappsmössa och slita upp dörren.

Jag fortsätter Götgatan fram men bara några sekunder senare hör jag någon bakom mig som ropar: "Hallå! Hallå där! Du!" Jag vänder mig om och ser två unga killar i en firmabil från ett stort telefonföretag. Den ena sticker ut huvudet genom bilfönstret och ser vilsen ut. "Vet du var Västermalmsgallerian ligger" frågar han. "Va, Västermalmsgallerian, det är ju på Kungsholmen!" svarar jag. "Då är ni på helt fel stadsdel, det här är Södermalm." "Men hur kommer man dit då?" Jag tittar på klockan. Två minuter i tio. "Jag kan förklara, men jag är jätteförsenad till tandläkaren. Kan ni köra mig dit, det är bara tre kvarter rakt fram." "Visst, hoppa in" säger killarna och skuffar ihop telefonkartongerna och ordersedlarna i baksätet. Så jag sätter mig i bilen och hinner precis förklara hur man tar sig till St Eriksgatan från Götgatan tills vi är framme vid tandläkarens port. Tio prick.

Vilken tur va?
Och ganska konstigt att jag både försöker lifta mitt i stan (har typ aldrig hänt förut) och blir upplockad av vilsekomna telefonförsäljare (har definitivt aldrig hänt förut) inom loppet av en minut. Vad är oddsen?

PS Ingen av killarna i telefonföretagsbilen hade GPS i sina mobiler! #fail

PPS Vid närmare eftertanke är jag inte alls säker på att det stod "Göta Fisk" på fiskbilen. Jag är inte ens säker på att det var en fisk på. Jag hade väldigt bråttom, som sagt.

En sån här fiskbil var det iallafall inte, så mycket är jag säker på

Lyssna på det!

En ny rörelse är född: #prataomdet. Tanken är att börja prata om det som ofta är tabu: hur det kändes när man gjorde det fast man inte ville, eller när man inte visste om man ville eller inte.

Jag tror att det är något väldigt bra. För vi är väldigt otydliga, både utanpå och inuti. Vi är sjukt dåliga på att känna efter vad vi vill, och förmedla det till andra. Inte bara när det gäller sex. Inte bara tjejer.

Och: om man är otydlig och inte säger nej kan man aldrig skylla på någon. Inte på den andra. Inte på sig själv.

Det är överhuvudtaget inte en fråga om skuld. Det är en chans att lära sig nånting viktigt om sig själv. Nånting som både killar och tjejer borde ha total koll på. För tjejer är det ofta extra svårt, i vår tid och kultur som inte uppmuntrar kvinnor att ha en egen sexualdrift. Vi förväntas inte ta egna initiativ. De flesta av oss har ingen vana att prata om vår lust eller olust. Många unga tjejer har ingen känsla för var deras gränser går, eller hur de ska förmedla det de känner. Sex är förknippat med så mycket annat: moral, tro, oskrivna regler, politik, pengar, status. Saker som hindrar en från att veta vad man verkligen vill och fatta vettiga beslut.

Tjejer måste lära sig att säga nej. Och kanske ännu viktigare: att säga ja.
Och killar borde lära sig att fråga först.

Eftersom sex är det viktigaste som finns. Vi är människor, våra liv hänger på det. Dess dragningskraft är så enorm så att vi aldrig ska kunna glömma bort det. Det är så skönt så att vi alltid ska vilja göra det. Därför borde vi ta det på största allvar! Vi borde ha ungefär dubbelt så mycket sexualkunskap som matte i skolan. Varenda tonåring borde ha kristallklart för sig vad det betyder att ha sex, med och utan skydd. Att man kan bli kär. Att man kan bli med barn. Att man kan bli sjuk. Att man kan ångra sig.

Att det bara blir svårare med alkohol. Nästan omöjligt att känna vad man verkligen vill, utöver att knulla. En stor anledning till att det är så få fällande domar i sexualbrottmål i förhållande till antalet anmälningar är att båda var berusade och inte riktigt minns vad som hände. Finns det inga rediga vittnesmål och inga bevis måste man lägga ner fallet.

Att man kan känna sig utnyttjad. Och varför det är så viktigt att reda ut vad den känslan beror på. Sina egna förväntningar? Någon annans förväntningar? Brist på tydlighet?

Jag råkade ut för en del jobbiga saker när jag var tonåring, för att jag inte hade en susning om vad jag egentligen ville. Jag sa ja fast jag menade nej, och nej fast jag menade ja. Helst lät jag killen fatta beslutet, och sen visste jag inte vad jag borde känna efteråt. Tänk om någon hade sagt till mig innan: Ta ditt ansvar! Du får göra vad du vill, så länge du respekterar dina egna känslor, och den andras. Då kan det inte bli fel. Du bestämmer över dig! Och fixar du inte det: behåll kläderna på. Tänk om jag hade haft någon vettig vuxen människa att #prataomdet med.

Jag hoppas att #prataomdet inte blir en börda, att det inte används för att skuldbelägga, att det inte återigen får människor att känna sig som offer och förövare. Det är viktigt att #prataomdet, men viktigast är att #lyssna.

Prata om det på hemsidan
Prata om det på Facebook
Prata om det på Twitter

2010-12-12

Max den modiga luffaren

(Kom just på att jag redan har skrivit det här inlägget en gång. Men se det som en favorit i repris, som varav hjärtat är fullt och som okej då, hon får väl tjata om det där igen.)

Ibland tittar jag på mina barn och tänker att det är ändå bra märkligt hur kloka och vackra och intressanta de har blivit, trots sina föräldrar. Och modiga! Ja, jag vet. Era kids är också fantastiska. Men låt mig ändå få berätta om Max, min äldste son som verkligen har gett sig ut på äventyr. Han cyklar sig igenom Europa, utan pengar. Ja, jag vet! Det är helt galet. Men bra.

Max började resan med att rusta upp sin gamla cykel. Sen sa han upp alla avtal, abonnemang och betala alla räkningar och skulder. Med några hundringar kvar på kontot gav han sig av den 12 oktober, först med tåg till Köpenhamn och Amsterdam. Där satte han ihop cykeln och började trampa söderut. Från början hade han sällskap med med en kompis, de tog skilda vägar i Paris och sen fortsatte han ensam. Det var meningen att han skulle ha kommit iväg mycket tidigare, men livet och döden och två begravningar kom emellan.

Men nu är han redan i Spanien! I spanska Baskien, Donostia-San Sebastian närmare bestämt. En av de coolaste platser jag har varit på, och de har fantastiskt goda pintxos/tapas. Jag satte in 300 kronor till tapas till Max som en tidig julklapp. Nån måtta får det vara på att inte ha pengar att äta för.

För det är faktiskt ett riktigt experiment han gör: hur man kan klara sig utan pengar eller i alla fall överleva på minimal budget. Vad man måste kunna, hur man bygger och odlar och fixar allt man behöver själv. Vilket betyder att ibland har han faktiskt ingenting att äta, och ingen trygg plats att sova på.

Ibland vaknar Max upp på ett fält.

Ibland tältar han, ibland bor han hos soffsurfare. Hans cykel väger bortåt 40 kilo med all utrustning, men den håller fortfarande (peppar peppar) och tar honom ständigt söderut.

Till Spanien idag alltså. Nästan 150 mil på cykel.

Det är en del uppförsbackar på vägen också

Ja, jag ville bara säga det igen. Det är så coolt. Här är hans blogg.

2010-12-08

WikiLeaks knuffar gränsen mot öppenhet

Öppenhet är viktigt. Och svårt. Det vet jag bland annat från mitt jobb på en myndighet. Hur mycket ska man berätta? Kan man visa allt och ändå verka trygg och trovärdig? Måste inte någon ta ledartröjan och peka med hela handen, utan att behöva förklara sina beslut i minsta detalj?

"Makten har alltid ett intresse av att hålla så mycket som möjligt hemligt. Inte av ondska, utan för att det blir enklare så. Var gränsen mellan öppenhet och slutenhet går, är en strid som utkämpas varje dag mellan makthavare och dem som granskar" skriver Karin Pettersson i en ledarkrönika i Aftobladet, och hon har så rätt.

När journalister och visselblåsare i andra delar av världen avslöjar makthavarna blir vi imponerade och ger dem Nobelpris. När WikiLeaks gör samma sak i vår egen kultur blir vi förskräckta. Inte ska man väl berätta sånt där om de som styr USA och Europa? Vad har de för avsikter egentligen? Vems ärenden går de?

Men hittills har jag inte sett något som gett mig anledning att tvivla på WikiLeaks avsikter. De är granskare, avslöjare, visselblåsare. De visar hur det går till i maktens korridorer. Och det är viktigt.

Däremot är Julian Assange inte jätteviktig. Eller snarare: han är inte huvudsaken. Det hänger inte enbart på honom, och hans personlighet borde inte betyda något. Jag fattar faktiskt inte varför inte WikiLeaks har sett till att ha fler frontfigurer (men kanske det är som man anar ibland, att det inte finns rum för fler än Assange där han ska verka. Eller som universums president, Zaphod Beeblebrox uttryckte det: If there's anything around here more important than my ego, I want it caught and shot now).

Jag kan inte avgöra om Assange har begått något brott mot svensk lag - för mig är det lika troligt att han är utsatt för smutskastning på grund av sin roll i WikiLeaks. Det kommer vi kanske aldrig att få veta. Samma sak gäller kvinnorna på kärandesidan. Vi får kanske aldrig veta om de ljuger, eller om de också är utsatta för smutskastning. Sofia Mirjamsdotter skriver bra om det: Glöm inte Bjästa.

Jag blev iallafall väldigt arg när jag hörde på Ekot igår att både Mastercard och VISA stoppar alla betalningar till Wikileaks. Det är inte så lätt att bojkotta VISA, särskilt inte när min bank använder deras tjänster, men jag ska i alla fall försöka.

(Värt att notera: det fungerade fortfarande att donera till WikiLeaks med VISA-kortet i går kväll. Blockaden kanske inte gäller Sverige, eller så hade den inte hunnit träda i kraft.)

Mer att läsa i WikiLeaks-flödet:

Engelska The Guardian: WikiLeaks under attack - timeline

Noam Chomsky med flera i The Drum: Open letter to Julia Gillard: re Julian Assange

Julian Assange i The Australian: Don't shoot messenger for revealing uncomfortable truths

"Every time WikiLeaks publishes the truth about abuses committed by US agencies, Australian politicians chant a provably false chorus with the State Department: "You'll risk lives! National security! You'll endanger troops!" Then they say there is nothing of importance in what WikiLeaks publishes. It can't be both. Which is it?

It is neither. WikiLeaks has a four-year publishing history. During that time we have changed whole governments, but not a single person, as far as anyone is aware, has been harmed. But the US, with Australian government connivance, has killed thousands in the past few months alone."

2010-12-07

Sista natten med tanden

Vaknade fyra i morse av en dov smärta i käken. Som om någon hade gett mig en saftig käftsmäll medan jag sov (tittade först ilsket på P men han sov och såg fullkomligt oskyldig ut). Smärtan blev bara värre och värre, jag försökte meditera och somna om men det var kört. Klockan fem gav jag upp och tassade ut i köket. Vet ni hur visset det kan kännas när man har tandvärk mitt i mörka ensamma köket klockan fem på morgonen?

Tur att det finns internet! Googlade på akuttandvård, pigan Lina och "sprit mot tandvärk" (dagens lärdom: tro inte allt du läser på Flashback).

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att värktabletter nog var enda räddningen: man ska ta en som börjar på A och en som börjar på I, det är tydligen den bästa kombinationen. Höll försiktigt i huvudet så att det inte skulle ramla av. Kunde inte tänka. Kunde inte ens dricka te. Kände mig ytterst beklämd. Väntade på lindring. Kollade på ett avsnitt av Hustle och ett av Grotesco och insåg när jag skrattade högt att värktabletterna funkat hyfsat. Där ser man!

Ringde tandläkaren och fick en tid på eftermiddagen. Tassade omkring, jobbade lite och vilade lite. Åkte till tandläkaren som tittade strängt på min sista visdomstand (jag fick två när jag var 14 men sen kom det inga fler) och sa: Den måste ut. Den har åkt upp för att den inte har någon motsvarande tand i överkäken, och den har ett hål, och tandköttet runt om är inflammerat. Den ska väck bara. Kom hit i morgon halv nio så opererar jag bort den.

Aj! Nej! Fy! Det enda jag minns av förra visdomstandsutdragningen var att det gjorde nåt så @¤#* ont. Och blogade. Men tandläkaren var obeveklig. Så det var bara att traska hem och dra i sig ännu en tablettkombo. Om jag tar två till innan jag går och lägger mig (och det gör jag nog) har jag sammantaget ätit mer smärtstillande på en dag än på de sista tio åren tillsammans. Fatta hur ont det gör!!!

Nu undrar jag: vad har man visdomständer till egentligen? Hoppas att det inte är något väldigt viktigt, eller att det faktiskt gör att man blir vis. För i natt är det sista natten med visdomstanden.

2010-12-06

PayPal: därför väljer jag WikiLeaks

Precis som Sofia, Nikke och flera andra valde jag att stänga mitt PayPalkonto häromdagen, eftersom jag inte gillar att de har blockerat WikiLeaks konto.

Jag skrev också ett brev till PayPal och förklarade varför jag inte ville använda deras tjänst längre.

Idag kom ett svar från Rachael på PayPal:

Dear Anna Toss,

Thank you for contacting PayPal. We apologise for the delay in responding to your email regarding WikiLeaks.

PayPal has permanently restricted the account used by WikiLeaks due to a violation of the PayPal Acceptable Use Policy, which states that our payment service cannot be used for any activities that encourage, promote, facilitate, or instruct others to engage in illegal activity.
We’ve notified the account holder of this action.

PayPal was not contacted by any government organization in the U.S. or abroad and asked to take this action. However, the U.S. Department of State’s November 27th letter to WikiLeaks did trigger a review of this account, which we determined to be in violation of our AUP. The letter stated that WikiLeaks activities were in violation of U.S. law.

We’re sorry that you want to close your PayPal account. If you think you might want to use PayPal in the future, it is unnecessary to close your account. You can use your account as often or as little as you wish.
There is no fee to keep your account open.

I understand your frustration regarding this matter and regret any inconvenience this might have caused.

Yours sincerely,
Rachael
PayPal

Ända sen jag såg WikiLeaks första gången 2007 har jag önskat att det skulle finnas en svensk motsvarighet. Det behövs ställen där man kan berätta anonymt om maktmissbruk i både liten och stor skala. Det är absolut livsviktigt att det finns en plats där visselblåsare är fredade.

Medan PayPal inte alls är livsviktiga.

2010-11-27

Utvecklingen går faktiskt framåt

Min hemliga dröm om att bli uppfinnare har fått sig en liten uppåtknuff idag! Jag läste att min ide från 2007 (fast påhittad när alla barnen var tonåringar) om knappval för att välja vilken familjemedlem man vill prata med har blivit verklighet, om man har Tre som operatör.

Så här skrev jag i gamla bloggen, i posten En bunt med uppfinningar och på Idepedia:

"Personliga nummer i hemtelefonen. Om du skulle ringa till oss skulle det låta så här: Hej! Du har kommit till familjen Toss och Finnsiö. Vill du prata med Anna, tryck 1, Vill du prata med Julia, tryck 2 (och så vidare)."

Så här skriver Tre på sidan Hemnummer för familj:

"Den som ringer väljer. Din familj spelar in ett meddelande och den som ringer gör ett knappval beroende på vem den vill prata med. Tryck 1 för mamma, 2 för pappa etc."

Jag har inte Tre, och om man ska tro vad folk säger är de mer dyra än bra. Men de har sina (mina) ljusa idéer!

2010-11-25

Medborgartest (och snart börjar vi mäta era skallar)

Uppdatering! Det var bara ett skämt. Som tur var. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson har fått tag på första utkastet till ett medborgartest för svenskar. Tanken är att inte bara nya medborgare måste klara testet för att få svenskt medborgarskap. Alla svenskar mellan 18 och 80 år som vill behålla sitt medborgarskap måste få godkänt.

Man önskar att det vore ett skämt eller en mardröm, men tydligen är det på fullaste allvar och i vaket tillstånd man måste läsa detta. Här kan du testa om du är (eller kan bli) en god svensk medborgare:

Medborgartest Sverige
Svara på frågorna i tur och ordning! Du har 20 minuter på dig. Inga hjälpmedel är tillåtna! Ditt första svar gäller!

1 Sveriges städer
Två av Sveriges städer är Östersund och Örnsköldsvik.
a) Vilka landskap ligger städerna i? (1 p)
b) Båda städerna ligger på sluttningar mot stora vatten. Vilka vatten? (1 p)
c) Genom städerna går två olika riksbekanta järnvägar. Vad kallas de? (1 p)
d) Båda städerna är kända idrottsstäder. Daniel Sedin och Sigge Ericsson är kända profiler. Vilka idrotter har de vunnit sina framgångar i? Och vilka idrottsföreningar representerade de i sina hemstäder? (1 p)

2 Sveriges broar
Tre broar går från Sverige till våra grannländer Finland, Norge och Danmark. En fjärde bro går från fastlandet till Sveriges näst största ö. Vilka fyra vattendrag för dessa broar över? (4 p)

3 Sveriges drottningar
Sverige har sedan drottning Kristinas tid med rätta blivit känt för sina drottningar. Nämn fyra av dessa:
a) En verksam på 1700-talet (1 p)
b) En verksam på 1800-talet (1 p)
c) En verksam på 1900-talet (1 p)
d) En verksam på 2000-talet (1 p)

4 Sveriges politiska partier
Flera av Sveriges politiska partier har bytt namn under senare år. De ursprungliga namnen gav tydligare besked om partiets ursprung och ideologi. Vad hette på sin tid det parti som leddes av
a) Gunnar Hedlund (1 p)
b) Jarl Hjalmarsson (1 p)
c) Birger Ekstedt (1 p)
d) Hilding Hagberg (1 p)

5 Sveriges internationella förgrundsfigurer
Flera svenska kvinnor har gjort viktiga insatser för Sverige internationellt. Namnge
a) Sveriges senaste kvinnliga utrikesminister (1 p)
b) den kvinna som blev chef för FN:s internrevision och som riktat skarp kritik mot FN:s ledning (1 p)
c) den kvinna som utsetts till FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors situation i krig och andra konflikter (1 p)
d) Sveriges nuvarande EU-kommissionär (1 p)

6 Svenska blommor
I Sverige har varje landskap en landskapsblomma. Vilket landskap förknippar du med
a) Blåklint (1 p)
b) Prästkrage (1 p)
c) Styvmorsviol (1 p)
d) Liljekonvalj (1 p)

7 Svensk mat
Matlagning är en favoritsyssla för många svenskar. Varje landskap har därför också en landskapsrätt, typisk för landskapet. Listan är inte officiell, men om vissa maträtter råder full enighet. Så - vilket landskap förknippar du med
a) Kroppkakor (1 p)
b) Isterband (1 p)
c) Pitepalt (1 p)
d) Röding (1 p)

8 Svensk musik
Musik har blivit något av en svensk exportvara. Svensk jazz har sedan Lars Gulins och Jan Johanssons dagar haft stora framgångar.
a) En svensk jazzgrupp vann i början av 2000-talet internationell ryktbarhet för sin avancerade och egensinniga jazz. Gruppen kallades EST. Vad står det förkortningen för? (1p)
b) En svensk trombonist, som också sjunger, har betytt mycket för att lansera andra svenska musiker utomlands och ordnar varje sommar uppmärksammade jazzkonserter på idrottsplatsen i Brantevik. Vad heter han? (1 p)
c) Flera svenska jazzsångerskor har haft framgång utomlands. En av dem har nyligen fått stor uppmärksamhet för sitt samarbete med Radio String Quartet Vienna. Vad heter hon? (1 p)
d) En jazzpianist från Malmö har snabbt etablerat sig som en av Europas främsta. Sommaren 2010 startade han Ystads jazzfestival. Vad heter han? (1 p)

9 Svenska myndigheter, organisationer och företag
Sverige är ett välorganiserat land. Flera av våra myndigheter/organisationer/företag är mest kända genom sina förkortningar. Vi undrar nu: Vilka myndigheter/organisationer/företag döljer sig bakom nedanstående förkortningar – och vilken verksamhet bedriver de?
a) JO (1 p)
b) JC (1 p)
c) JK (1 p)
d) SJF (1 p)

10 Svensk idrott
Fotboll är en stor sport i Sverige, och flera internationellt kända spelare kommer härifrån. Basen för detta är en framgångsrik klubbfotboll. I vilka städer hör följande fotbollsklubbar hemma? (½ poäng för varje rätt svar, max 4 p totalt).
a) Mjällby
b) Oddevold
c) Sylvia
d) Assyriska
e) Sirius
f) Öster
g) Brage
h) Älgarna

11 Svenskt religiöst liv
Den svenska kulturen är starkt knuten till en kristen idétradition. Vi vill nu veta:
a) Vad är helgsmål? (1 p)
b) Vad betyder EFS? (1 p)
c) Varför firas Kyndelsmäss – och när? (1 p)
d) Varför firas Värnlösa barns dag – och när? (1 p)

12 Svenska språk
I Sverige talas svenska. Men vi har också fyra officiella minoritetsspråk – eller fem, beroende på hur man räknar. Nämn minst fyra av dem! (1 p för varje rätt svar, max 4 p totalt).


Det hela verkar snudd på sinnessjukt. Vad är det som testas egentligen, vad vill man åt? Är man en bättre medborgare för att man känner till Hilding Hagberg, pitepalt och Värnlösa barns dag?

Jag vill veta: Vad är det för människor som står bakom det här förslaget, och vem har konstruerat testet? Och framförallt, vad är syftet?

Katastrofalt i England (med uppdateringar)

Åkte till London i lördags. Ännu en jobbresa, och ännu en chans att träffa dottern. Jobbet gällde som vanligt kriser och katastrofer: jag och tre kollegor skulle träffa krisfolk i London en dag och delta i en konferens om katastrofer i Newcastle två dagar. Lustigt nog började katastroferna redan tidigt på lördag morgon, då dotterns pojkvän råkat stänga av klocklarmet av misstag så att dottern missade sitt plan från Irland till London. Gråt och tandagnisslan! Men flygbolaget lovade boka om henne om hon bara skyndade sig till flygplatsen, så det löste sig till slut och vi kunde förenas i London på eftermiddagen. Första krisen avvärjd!

Under helgen vandrade vi runt i stan. London är inte lika charmigt längre, hela England känns som ett sjunkande skepp där besättningen läser The Sun, dricker öl och låtsas som ingenting. Men Kensington Park är fortfarande vacker och förtrollande i skymningen, med kråkor, ekorrar och japaner som smyger omkring bland de stora träden.

den magiska parken

Och så gick vi i affärer förstås, dottern ville gå till Foyles som är en av världens största bokhandlar. Två timmar senare vacklande vi ut därifrån, tio kilo tyngre och tusen kronor fattigare. Men rikare i själen, och bättre försedda med julklappar.


nödnummer

På måndagen åkte vi tuben till Whitehall och fick en visning av COBR-rummet, som visade sig inte vara fullt med kobror men coolt ändå. Brittiska regeringens kriskansli sätter sig i COBR-rummet när det är kris, och det är ordnat så att man ska kunna få så snabb och korrekt info som möjligt, och så att de beslut man tar ska kunna få konkret resultat så snabbt som möjligt.

Sen åt vi lunch med några människor som driver en ideell organisation för stöd till katastrofdrabbade, och sen tog vi ännu en tunnelbana till New Scotland Yard där vi fick en otroligt intressant intervju med en grupp poliser som arbetar med "Family Liaison". Varje gång en engelsk familj drabbas av att en familjemedlem dör på grund av ett brott, en trafikolycka eller en större katastrof så tilldelas familjen en FLO (Family Liaison Officer), en polis som både hjälper till att utreda brottet eller händelsen och samtidigt ger familjen hjälp att få allt det stöd de behöver. Det är en enormt knepig roll och ställer stora krav på polispersonen. De måste vara fullkomligt ärliga mot familjen och ge dem mycket stöd, men får inte bli för nära i sin relation. I vissa fall när någon har blivit mördad finns det en misstanke om att det är någon i familjen som är mördaren, men FLO-polisen måste ändå behandla den personen som vilken sörjande anhörig som helst. Och ännu knepigare: även familjerna till självmordsbombare tilldelas en FLO. De har ju också förlorat någon, och är i de flesta fall helt oskyldiga och knäckta av sorg.

yarden, som man säger

Vi gick och la oss tidigt den kvällen, det hade varit en lång dag och vi skulle ta ett tåg från Kings Cross klockan sju nästa morgon. En halvtimme efter att jag hade somnat gick brandlarmet. Dottern och jag flög upp som champagnekorkar ur sängen, rafsade på oss kläder och skor och tog våra väskor som stod packade och klara vid dörren. Larmet var fullkomligt öronbedövande och korridoren var full med folk som bara försökte fly undan det ohyggliga ljudet. Många var barfota, några i pyjamas eller badrock, en del kom raglande från baren med vinglas i händerna men alla verkade hyfsat lugna och samlade. Sen fick vi stå ute på gatan i en halvtimme medan brandkåren letade efter eld, och sen fick vi gå in igen utan att man hittat något, varken eld eller rök.

an evening out

Alla gäster var uppspelta och jämförde vad de gjort i sin nyvakenhet när larmet gick. Många hade som jag trott att det var väckarklockan och desperat försökt stänga av den, andra hade tagit telefonluren och ropat Hallå? En av mina kollegor hade försökt skruva isär brandvarnaren i tjugo sekunder innan hens hjärna gick igång ordentligt, och dottern avslöjade att hon släckt lampan i samma sekund som larmet började tjuta och trott i ett par sekunders panik att hon tryckt på fel knapp.Nästa morgon fick vi reda på att någon satt igång larmet på pin kiv. Hoppas att den person har stukat tån sedan dess.

Konferensen i Newcastle var superintressant och utan vidare missöden. Jag har twittrat om den här, och här kan man se programmet.

oh no, tänkte jag när jag såg den här skylten på badrumsdörren på hotellet i Newcastle

synkroniserad servering av brödpudding på konferensmiddagen

lunch bestående av mackor, sandwichar, wraps, smörgåsar, bröd, druvor och te

föredömligt enkel karta i Newcastles föredömliga, spärrfria tunnelbana

Sen var det meningen att vi skulle åka hem, men i skrivande stund sitter vi insnöade sen snart tre timmar på Newcastles flygplats och har missat vårt flyg från London. Vi skulle varit hemma strax före midnatt, nu är vi glada om vi kommer till London i natt. Håll tummarna!

Uppdatering: Nu i London. Trött & ser i kors. Bilder länkar och fler galna händelser i morgon.

Uppdatering igen! Efter att kaptenen hade ropat ut tre gånger att vi skulle bli ytterligare minst en halvtimme försenade på grund av snöstorm (som i England betyder en centimeter snö på marken) greppade han micken och förklarade att vi skulle bli ännu mer försenade, denna gång för att en av de passagerare som lämnat planet i desperation en timme tidigare hade glömt sin väska. Till slut kom vi ändå iväg, och anlände London någon gång efter midnatt (det är en timme tidigare här). Sen höll vår flygbuss på att krocka med en bagagebil, men sen var det slut med katastroferna för den dagen åtminstone. Nu (torsdag 08:23 lokal tid) sitter jag på ett Holiday Inn och ska strax resa vidare hem till kära gamla hem. Fortsätt gärna hålla tummarna!

2010-11-16

Hästen och människan

Snabb men svårkörd.



Rusar iväg och gör en perfekt start.


Kan ni gissa vem det var Mikael lyckades passera i den virvlande slutstriden, beskriven i bloggposten ovan?

Inte mig i alla fall. Och inte min trevliga ingifta kusin Anna heller.

Nej, den här historien handlar om hästen Anna Toss. Det är en historia som började för drygt 20 år sedan vid ett köksbord i Lillängen, Nacka, när jag bredde ut dagstidningen försiktigt för att undvika bananmosfläckar och utspilld choklad och råkade slå upp sportdelen och travtabellerna. Där såg jag något så märkvärdigt att jag knappt kunde tro mina ögon. Det stod att travhästen Anna Toss hade kommit tvåa i ett lopp. En HÄST. Som hette ANNA TOSS!

Ni som läste om namnet Toss här för ett par veckor sedan fattar hur oerhört konstigt detta var. Okej om hästen bara hade hetat Anna. Det finns 303 382 kvinnor och åtta män i Sverige som har förnamnet Anna, så varför inte en häst. Till och med Anna Anka hade varit normalt för en häst. Men Anna Toss?

Jag lyckades få reda på att hästen hade tävlat på Åby-banan, men det var så långt jag kom. Jag skickade ett kort till Åby och bad dem framföra mina hälsningar till hästen Anna Toss. Sen kom livet med tre och snart fyra småbarn emellan och jag tänkte på min hästnamne alltmer sällan.

Men i går blev jag påmind om henne igen, när Heléne Eriksson som en blixt från en klar himmel, mitt i en helt normal kommentar här på bloggen, avslöjade att hon hade haft en häst som kallades Toss. Och fortsatte med att häpnadsväckande nog känna till hästen Anna Toss och dess ägare!

Jag googlade på ägarens namn och hittade nästan genast till Hans Karlssons blogg. Hans är gift med Barbro, som ägde hästen Anna Toss. Jag skickade i väg ett mail och förklarade att jag var människan Anna Toss, och att jag var väldigt nyfiken på hästen ifråga. Så här vänligt svarade Hans mig:

"Hej Människan.

Jo hästen Anna Toss är uppfödd av två herrar i Borås som heter Anders Aqvelin och Yngve Carlsson. Sammanlagt födde de upp sex hästar under åren kring 1985 med namnet Toss, bl.a. Anna Toss och Charlie Toss samt Toss Alexia och Toss Amigo. Deras stallnamn var Stall Tosseryd.

Barbro och jag kom över Anna Toss på en stor hästauktion i Stockholm och vi tävlade sedan med henne i många år och hon tog tolv segrar och gick mycket bra. Bland annat sprang hon in pengar till en fin barnvagn som vi köpte när vårt första barn, Anna Isabelle, föddes.

Därefter fick Anna Toss några avkommor, bl.a. en häst som hette Pepino Topolino och en som hette Lumbermans Dream - den senare något av en stjärna.

Anna Toss gick ur tiden vid ungefär 20 års ålder.

PS. Vi fick faktiskt för många många år sedan ett brevkort av någon på Åby-travet där människan Anna Toss hälsade till hästen Anna Toss. Därför har vi känt till din existens och historien om människan Anna Toss har berättats många gånger i familjen. DS."


2010-11-10

Varför? Vardan? Varthän?

Nyfiken i en strut. Vad betyder det egentligen? Är man nyfiken på vad som finns inuti struten? Eller är det en slags dumstrut? Och varför säger britterna säger att Curiosity killed the cat? Är det verkligen så dumt att man vill veta hur saker fungerar, och varför?

Nej! Det är det förstås inte. Om man inte är nyfiken så får man aldrig reda på nånting. Jag är väldigt nyfiken, och än så länge har det inte dödat mig (i sanningens namn har det gett mig en del skrapsår på knän och armbågar, många arga fnysningar och möjligen en fläskläpp, men det var det värt) utan bidragit till att upplysa mig.

Men det finns fortfarande sånt jag inte alls förstår. Till exempel:

1. Varför är solnedgångar vackra?
Tycker alla människor att såna där guldgröna, rosablå storslagna solnedgångar är vackra? Tycker djur att de är vackra? Skulle en marsian gilla våra solnedgångar? Vad bestämmer vad vi ska tycka är vackert? Varför föredrar de flesta människor en solnedgång före en mops (att titta på alltså)?

2. Om jorden plötsligt slutade snurra, hur skulle det kännas för oss?
Om det av en händelse - en gudomlig kraft, eller en komet eller nånting annat förskräckligt och oemotståndligt - skulle hända att jorden, vår planet, slutade att snurra, hur skulle det påverka alla oss som bor här? Hur skulle det kännas? Skulle allt levande dö med en gång? Och isåfall varför? Vad skulle effekterna bli i kropparna, i naturen? Skulle det låta? Hur skulle det se ut?

3. Varför finns det spetsiga skor?
Det är obekvämt att gå i skor med höga klackar, men miljontals kvinnor gör det ändå för att de önskar se mer långbenta och attraktiva ut. Man gör det för att reproduktionen kräver det. Man vill ha barn med rasben. Men varför ska skorna vara spetsiga?

4. Kan träd ha någon sorts medvetande?
Kan nötter? Grässtrån? Morötter? Berg? Grus? Om inte, hur vet du det?

5. Varför ser molnen ut som om de var platta på undersidan ibland?
Som jättestora maränger som svävar på en glasplåt i skyn. Nånting med lufttrycket förstås, men kommer det underifrån? Eller va?

6. Finns det någon kosmisk rättvisa?
Ja, gör det det? Berätta allt du vet.

7. Hönan eller ägget?
Jag skojar inte. Jag fattar verkligen inte hur man ska veta vad som kom först.

8. Varför var Modesty blond i filmen?
Och Willie Garvin var mörkhårig. Har människor ingen respekt alls?

9. Kan det finnas en kvinnlig fotbollsspelare som är tillräckligt bra för att vara med i det svenska landslaget? Om inte, varför?
Varför skulle inte en topptjej kunna spela i landslaget om hon bara är bättre än den sämsta av killarna?

10. Finns det mest grönt eller blått i världen?
Antagligen blått, eftersom det är så mycket vatten på planeten. Fast ganska ofta är ju havet grönt också. Och det finns VÄLDIGT mycket gräs och träd.

(De här frågorna har legat på min gamla frågeblogg sen 2005, och de kommer att ligga där tills de är besvarade på ett trovärdigt vis. Till världens ände kanske.)

PS Så här säger Wikipedia om varför katter ska akta sig för att vara nyfikna.

2010-11-06

Fisk och potäter

Irländaren poppade ut och köpte middag på en chippy igår.


Fish & chips. Är inte det världens konstigaste mat?

Irländsk dagbok

Är på kombinerad jobb- och nöjesresa på Irland och i England. Nöjet är att hälsa på Isabel i hennes nya hemstad Bangor utanför Belfast, där hon bor med sin pojkvän. Julia är också här.

Jobbet är att delta i en konferens om vad folk behöver för stöd när de har varit med om en katastrof av något slag, och att intervjua människor som arbetar med att stödja folk som blivit utsatta för terrorattacker. Det är förstås enormt intressant och väcker hur många frågor som helst. I går hörde jag en kvinna berätta om hur hennes familj försjönk i tystnad när pappan blev mördad av IRA på 70-talet. Hon var tre år då, och det var inte förrän hon blev arton som någon orkade berätta för henne vad som hänt. När hennes egna barn började växa upp bestämde hon sig för att ta reda på så mycket som möjligt, för att försöka förstå. Hon tog kontakt med alla som känt hennes pappa, och till slut även med före detta IRA-soldater. Fatta att orka sitta och lyssna på dem. Vilket mod! Hon insåg att de inte hade tänkt på de skjutnas barn, hur deras liv förstördes. (Klart som fan att de inte hade tänkt. Man kan inte både utöva terror och tänka på hur det drabbar folk, då kan man inte fortsätta att utöva terror.) Och hon fick dem att tänka på det, och några veckor senare kom de och sa till henne att de hade talat med folk som fortfarande höll på med terror, och som inte heller hade orkat tänka på det. Hennes röst var alldeles darrig och svag när hon berättade.

Jag har flängt runt i Storbritannien som ett torrt skinn, London och Belfast och Manchester på två dagar, och Heathrow var förstås en mardröm som vanligt, men det känns inte så passande att gnälla på efter att ha lyssnat på öden som hennes. Eller jo en sak måste jag berätta för den var så bisarr: När jag kom till Manchesters flygplats letade jag efter en skylt med mitt namn på, jag skulle bli hämtad av konferensfolkets taxi för det var en bit till Warrington och Center for Peace dit jag skulle. (Och så ville jag gärna ta ett kort på skylten också, det är ju tjusigt att nån går omkring med en skylt med just mitt lilla namn på!) Men det fanns ingen sån skyltperson där, och efter en stund gick jag bort till infodisken som ropade ut taxichaufförens namn två gånger. Efter en halvtimme kom han ångande, en tandlös gubbe med håret på ända som skällde ut mig för att jag inte hade anlänt försent och som sen körde mig i 130 km/t (eller 80 mph som de envisas med här) i en liten skrutttig bil medan han skrek "Robbish!" åt alla vägskyltar han tyckte var dumma.

Men allt gick bra, uppenbarligen eftersom jag står här nu i Isabels soliga kök och väntar på att frukostäggen ska bli hårdkokta. Igår när jag kom hem från Manchester hade vi en hemmakväll med fish and chips, idag ska vi åka och besöka Giants Causeway och ikväll blir det pubrumlande i Belfast.

Slán agat!

2010-11-01

Science fiction, om katten själv får välja

I våras gick jag med i en bokcirkel. Det är min kompis Petra som startade Breakfast Book Club som träffas en gång i månaden på Konditori Vetekatten. Väldigt bra för mig, eftersom jag jobbar i samma kvarter och bara behöver åka lite tidigare till jobbet!

När vi presenterade oss för varandra i början av den första bokcirkelfrukosten lät det ungefär så här: Hej, jag heter Monika, jag läser poesi, och debutanter, ja typ allting utom science fiction. Och nästa: Hej, jag heter Johan, jag läser franska klassiker och allting utom science fiction. Och så vidare tills det bara var jag kvar, och jag sa Hej, jag heter Anna, jag läser nästan bara science fiction.

Eftersom alla tittade konstigt på mig då försökte jag förklara att science fiction är så mycket mer än krig i rymden, som de flesta tänker på när de hör begreppet, och jag lovade att hitta en sf-bok som vi kunde läsa i cirkeln. Det löftet har jag haft ångest för hela sommaren och hösten, för det var jättesvårt!

Science fiction är nämligen en så enormt bred genre. Den kan utspela sig i nutid, dåtid eller i framtiden. Det kan vara politiska romaner, poesi, deckare eller kärlekshistorier, det kan vara allt från humor till thriller. Och lika lite som det måste finnas drakar i en fantasybok behöver det finnas rymdraketer i en sf-bok. Ibland är det både drakar och raketer. Ibland varken eller.



Många berömda sf-författare, som till exempel Margaret Atwood, vill inte att genren ska kallas science fiction längre, eftersom det ofta missuppfattas och begränsar tanken. Själv föredrar jag uttrycket alternativ fiction som man använder för att bunta ihop sf, fantasy, magisk realism, cyberpunk, skräck och andra fantastiska genrer. Men det som är bäst med ordet alternativ är att det säger vad det handlar om, nämligen historier som är skrivna utan att begränsas av vad vi tror är möjligt just nu.

Man kan alltså ta vilken genre som helst, och tillsätta momentet What if ...Tänk om ...

Det handlar om idéer, om sätt att spegla och beskriva världen både som den är och som den skulle kunna vara. Eller människan som hon är, eller skulle kunna vara. 0m det var möjligt att vara på fler ställen samtidigt, till exempel. Eller om man kunde klona sig. Eller om man kunde resa i tiden, eller om man visste att jorden skulle gå under nästa vecka. Eller om man levde i en diktatur, eller om staten hade möjlighet att övervaka sina medborgare överallt. Om det fanns robotar som utförde alla tråkiga sysslor. Om forskarna hade råkat göra så att djur kunde tala. Om det vore förbjudet att vara kär. Om man kunde leva i evighet. Om man kunde läsa andra människors tankar. Och så vidare. Tänk om.

Så ni kanske kan förstå min vånda när jag skulle hitta en bok som skulle representera allt detta. Dessutom skulle den vara lätt att få tag på i minst femton ex i bokhandeln, vilket uteslöt nästan alla mina favoriter. Till slut bestämde jag mig för den första boken i Suzanne Collins trilogi om Hungerspelen. Den representerar bara en liten del av allt jag gillar med alternativ fiction, men den är enormt spännande och bra!


I Hungerspelen tänker sig författaren att världen har blivit lite fattigare och hårdare än den är idag, även i väst. Landet Panem är vad som finns kvar av resterna efter Nordamerika, och det består av Huvudstaden och tretton distrikt. Huvudstaden måste hålla de fattiga distrikten i schack, och därför arrangerar man varje år Hungerspelen, där varje distrikt tvingas skicka två ungdomar till en plats där alla får slåss på liv och död inför tv-kameror och miljontals tittare. Bara den sista överlevande får åka hem igen.

Huvudpersonen i boken är Katniss, en sextonårig tjej som bor med sin mamma och sin lillasyster Prim i distrikt 12. Hon jagar i skogen varje dag för att försörja sin familj, men när Prim blir uttagen till Hungerspelen måste Katniss anmäla sig frivillig för att skydda henne.

Här kan du läsa en recension på Boktoka-bloggen.

Jag lovade mina medcirklare att återkomma med en lista över vilka alternativ fiction-böcker jag tycker att de absolut borde läsa. Återkommer om det. Uppdaterat: Här är den!

2010-10-26

Grejen med Toss

Toss är ett efternamn som bärs av 45 människor i Sverige idag. Det är ett soldatnamn som härrör från Tossebergsklätten i Värmland.

Jag har lärt mig att leva med det, men det tog 30 år. Fördelen med att heta Toss är att folk kommer ihåg det. Nackdelen är att det låter tossigt. Men framförallt är det svårt att få det rättstavat, särskilt i telefonen. När jag var liten fick jag lära mig att bokstavera det "Tore, Olof, Sigurd, Sigurd", men nu för tiden säger jag "Tomas, Olle, Sara, Sara" istället för ingen människa idag vet vad en Sigurd är. Jag funderar på att börja säga "Thérèse, Oscar, Suzanne, Suzanne" istället, med fransk brytning, eller kanske "Tripoli, Oslo, Santiago, Santiago" för att det låter coolare (men vet folk vad är en Tripoli är?).

Vanliga missuppfattningar av stavningen (helt autentiska från kuvert skickade från myndigheter):
  • Tuss
  • Post
  • Tofs
  • Torsk
  • Kloss
  • Toast

2010-10-24

Vi tar väl en Strindberg till?

Har äntligen packat upp min mammas Strindbergssamling, och hängt August själv mittemot. Det är söndag, så vi tar väl ännu en dikt av Strimpan:

Solnedgång på havet

Jag ligger på kabelgattet
rökande »Fem blå bröder»
och tänker på intet.

Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!



O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!

Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.

(August Strindberg, ur Dikter på vers och prosa / Stormar, 1883)

Läs vad andra skriver om: , , ,

2010-10-21

Min mormor Maja

Nu när min mamma dog hände det något väldigt märkligt: jag fick en helt annan bild av hennes mamma, min mormor. Plötsligt, 35 år efter hennes död, fick jag höra berättelser som ställde henne i ett nytt ljus. Min stränga, hårdhjärtade streber till mormor – hon kanske var en helt annan?

Så länge jag minns har jag hört min mammas bittra klagan över sin mor Maja. Hur ovänlig hon var mot sina barn, mot alla utom den yngste som var den enda hon älskade, den hon skämde bort.

En enda gång rubbades min uppfattning om Maja - när min mamma berättade för mig om de gamla dagböckerna hon hittat, där Maja beskrev sin lycka när min mamma föddes. Min mamma var nästan chockad. "Jag hade ingen aning – varför har jag inga minnen av det här?" frågade hon mig, eller sig själv. "Och när tog det slut? När började hon hata mig?" "Det kanske var när din yngsta bror föddes", föreslog jag. "Eller så älskade hon dig faktiskt mer än du har trott."
Men min mamma slog bort den tanken, och sen glömde jag också bort den. Jag fortsatte att tänka på min mormor som den känslokalla, elaka.

Maja föddes 1898, näst yngst av sju barn i den ganska fattiga men teater- och musikintresserade familjen Lindgren i Kristbergs socken i Östergötland. Hennes pappa Nikolaus var inflyttad gotlänning och hade träffat hennes mamma Kristina när han läste till kantor i Växjö.

Maja as a young woman
Ung och ljuv Maja på besök i Linköping

Det finns två olika familjelegender om hur Maja träffade sin man, min morfar Gideon Toss som var stadsläkare i Motala. Den ena är att han var familjeläkare för en familj som Maja när hon gick på läroverket i Motala. Maja var på patientbesök hos Gidde som avslutade med att säga: Vet Fröken om att vi kommer att gifta oss?

Den andra legenden, som jag är uppväxt med och gillar mest, är att tjugoåriga Maja tog jobb som hemhjälp i Villa Toss. Gidde var då 35 år, pappa till tre pojkar och nybliven änkling. Han blev omedelbart förälskad i Maja, som var väldigt söt, och friade till henne bara några månader senare. Han fick nej, och nej igen nästa gång han friade året därpå, och nej varje år i sex års tid. Men den sjunde gången fick han ja, och 27 år gammal blev Maja mamma för första gången. Det var min mamma som föddes då, och när man läser Majas dagböcker från det året och ser bilder så är det ren och skär lycka man uppfattar.

Förtjust och förvånad

De tre äldre bröderna var också glada i bebisen. Den dag som deras lillasyster skulle döpas till Barbro Margareta passade de på att ta med sig henne upp på vinden, innan prästen kommit, och döpte henne till Prinsessan Tussilull, vilket de tyckte var mer passande för detta söta gryn. Sedan dess kallades hon alltid Lull.

Men sen gick nånting fel, om man nu ska tro min mamma. Maja var sträng mot sina barn, hård och kritisk, snabb med att hitta fel. Även mot barnbarnen, mot mig i alla fall. Jag fick alltid höra om hur slarvig jag var jämfört med Täbykusinerna, hur de var mycket bättre uppfostrade, mer artiga och stillsamma. (Många år senare berättade en av Täbykusinerna hur de alltid hade fått höra av farmor Maja att Anna minsann var mycket mer påhittig och skojig.)

När jag var fem år skulle jag bo i Motala några veckor medan min mamma var i New York. En morgon upptäckte jag några röda prickar i ansiktet och sprang direkt till min mormor för att visa. Hon blev jättearg, och drog mig hårt i armen in i badrummet där hon försökte skrubba bort prickarna som hon trodde att jag hade målat dit. När de inte gick bort förstod hon att det var mässlingen, och blev djupt ångerfull. Då bäddade hon ner mig i sin och Giddes stora säng (där man aldrig fick sova annars), hämtade min nalle och lät mig använda ringklockan som hängde vid sängen och hördes nere i köket, så att jag kunde ringa efter saft och bullar när jag ville. Plötsligt var hon snäll! Det var som ett mirakel. Jag gillade verkligen att ha mässling.

measles
Saft och kakor med Bamse

Men annars var hon hård alltså. Förskräcklig mot sina tre styvsöner, ständigt kritisk mot min mamma och hennes mellanbror, orättvis mot oss barnbarn. Det var så min mamma uppfattade det, och så jag alltid har tänkt. En negativ person – utom när det gällde fest och flärd. Maja älskade glitter, glamour och kalas. Hon kom snabbt upp sig i Motalas societet och blev överste-lotta, medlem i Lions, ordförande i Svensk-Engelska Föreningen och Svensk-Indiska Sällskapet och gud vet allt, och ordnade fester stup i kvarten. Hon hade en hel bokhylla full med blå skrivböcker där varenda bjudning fanns nedskriven och illustrerad: gäster, bordsplacering, vad man hade serverat, vad Maja haft på sig och så vidare. Allt för att inte riskera att upprepa sig. Om gästerna var berömda, helst adliga, var lyckan fullkomlig.

När min mamma skulle gifta sig med en engelsman (som var snygg och charmig men inte adlig) insisterade Maja på att ha ett stort bröllop, minst 300 gäster. Min mamma vägrade, och det blev många upprörda gräl med skrik och tårar. Till slut gick min mamma med på att Maja skulle få bjuda "de allra närmaste" 70. När de nygifta kom ut ur kyrkan väntade en överraskning: Maja hade beordrat de manliga kusinerna att stå utanför kyrkdörren med korsade sablar som Lull och Anthony fick springa ut under.

Lycklig nybliven svärmor

När skilsmässan var ett faktum efter fem år blev Maja bestört, och skällde ut min mamma efter noter. Skilsmässa var otänkbart. Och när min mamma blev gravid sex år senare, singel som hon var och med en gift man till på köpet, då var det nära att Maja försköt sin dotter. Lika hård var hon mot de två styvsöner vars äldsta barn föddes litet för snabbt efter bröllopet. Det var något som Maja aldrig underlät att påpeka, vilket sårade både sönerna och deras hustrur.

Hon var en häxa, kort sagt.

Men sen var det ju den där dagboken. Och när min mamma dog för två månader sen började jag få höra om en helt annan sida av Maja. En av min mammas barndomsvänner berättade om hur roligt det var att få vara hemma hos Lull när de var små, hur generös och rolig Maja var. Min kära ingifta moster, hustru till yngsta lillebror och mamma till Täbykusinerna, tyckte också mycket om Maja. Hon berättade om Majas härliga humor, om historierna hon brukade dra. Hon påminde om Majas konstnärliga ådra, och den omtänksamhet hon visade genom att ordna alla sovrummen fint och välkomnande innan vi andra kom dit. Det visade sig att Maja fick en svår lunginflammation och hjärtbesvär när lille Magnus föddes. Hans storasyskon, som var 2 och 3 år, kom helt i skymundan och man anställde både sjuksköterska och barnjungfru. Omständigheter som gör att man kanske kan förstå, till och med förlåta, att Maja inte var så närvarande med sina äldre barn de där åren.

Och jag började fundera. Hur lätt var det för Maja, 26, att bli styvmor till tre pojkar mellan 9 och 12 år, vars vackra och snälla mamma hade dött i spanska sjukan? Att gifta sig som ung och pank med en äldre man, vars alla vänner var äldre, rikare och mer världsvana?

Jag börjar luta åt att moster och väninnan har rätt i att Maja kanske var en mycket osäker person, en liten flicka som var van att vara yngst och sötast. Som inte riktigt visste hur hon skulle hävda sig. Som hatade att åldras. Hon kanske till och med var avundsjuk på sin vackra och modiga dotter, som levde ett mycket friare och mer spännande liv än Maja någonsin kunnat drömma om. Och min mamma kanske var svartsjuk tillbaka, kanske kände hon att det fanns en konkurrens mellan dem när det gällde Giddes kärlek.

Maja, Magnus, Lull och Gidde en helt vanlig kväll på 40-talet

Bilden klarnar och blir suddig om vartannat. Människor är komplicerade. Just nu tänker jag mest på en incident som min moster Ingegärd berättade om, som gör bilden just så oskarp och komplicerad som livet är. Det hände 1953, då min yngsta morbror Magnus just förlovat sig med Ingegärd. Stolt bjöd han sin fästmö, sin blivande svärmor, sin mamma och sin gamla faster Selma på lunch på restaurang Reisen vid Skeppsbron. När de samlades sa Maja ganska fränt till honom: "Men hur har du råd till detta?" Den stolthet och glädje som Magnus kände försvann helt. Så lätt är det att vara elak, fast man egentligen är rädd.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...