En ny rörelse är född: #prataomdet. Tanken är att börja prata om det som ofta är tabu: hur det kändes när man gjorde det fast man inte ville, eller när man inte visste om man ville eller inte.
Jag tror att det är något väldigt bra. För vi är väldigt otydliga, både utanpå och inuti. Vi är sjukt dåliga på att känna efter vad vi vill, och förmedla det till andra. Inte bara när det gäller sex. Inte bara tjejer.
Och: om man är otydlig och inte säger nej kan man aldrig skylla på någon. Inte på den andra. Inte på sig själv.
Det är överhuvudtaget inte en fråga om skuld. Det är en chans att lära sig nånting viktigt om sig själv. Nånting som både killar och tjejer borde ha total koll på. För tjejer är det ofta extra svårt, i vår tid och kultur som inte uppmuntrar kvinnor att ha en egen sexualdrift. Vi förväntas inte ta egna initiativ. De flesta av oss har ingen vana att prata om vår lust eller olust. Många unga tjejer har ingen känsla för var deras gränser går, eller hur de ska förmedla det de känner. Sex är förknippat med så mycket annat: moral, tro, oskrivna regler, politik, pengar, status. Saker som hindrar en från att veta vad man verkligen vill och fatta vettiga beslut.
Tjejer måste lära sig att säga nej. Och kanske ännu viktigare: att säga ja.
Och killar borde lära sig att fråga först.
Eftersom sex är det viktigaste som finns. Vi är människor, våra liv hänger på det. Dess dragningskraft är så enorm så att vi aldrig ska kunna glömma bort det. Det är så skönt så att vi alltid ska vilja göra det. Därför borde vi ta det på största allvar! Vi borde ha ungefär dubbelt så mycket sexualkunskap som matte i skolan. Varenda tonåring borde ha kristallklart för sig vad det betyder att ha sex, med och utan skydd. Att man kan bli kär. Att man kan bli med barn. Att man kan bli sjuk. Att man kan ångra sig.
Att det bara blir svårare med alkohol. Nästan omöjligt att känna vad man verkligen vill, utöver att knulla. En stor anledning till att det är så få fällande domar i sexualbrottmål i förhållande till antalet anmälningar är att båda var berusade och inte riktigt minns vad som hände. Finns det inga rediga vittnesmål och inga bevis måste man lägga ner fallet.
Att man kan känna sig utnyttjad. Och varför det är så viktigt att reda ut vad den känslan beror på. Sina egna förväntningar? Någon annans förväntningar? Brist på tydlighet?
Jag råkade ut för en del jobbiga saker när jag var tonåring, för att jag inte hade en susning om vad jag egentligen ville. Jag sa ja fast jag menade nej, och nej fast jag menade ja. Helst lät jag killen fatta beslutet, och sen visste jag inte vad jag borde känna efteråt. Tänk om någon hade sagt till mig innan: Ta ditt ansvar! Du får göra vad du vill, så länge du respekterar dina egna känslor, och den andras. Då kan det inte bli fel. Du bestämmer över dig! Och fixar du inte det: behåll kläderna på. Tänk om jag hade haft någon vettig vuxen människa att #prataomdet med.
Jag hoppas att #prataomdet inte blir en börda, att det inte används för att skuldbelägga, att det inte återigen får människor att känna sig som offer och förövare. Det är viktigt att #prataomdet, men viktigast är att #lyssna.
Prata om det på hemsidan
Prata om det på Facebook
Prata om det på Twitter
Du formulerar en del av de saker jag liksom fumlar runt med i huvudet utan att ha fått ur mig ännu.
SvaraRaderaJag är rätt ny i #prataomdet-flödet, men har redan märkt just den känsla av skuldbeläggande som du hoppas samtalet inte ska vara ett verktyg för. Har flera vänner som tar åt sig på ett väldigt negativt sätt så fort det pratas jämnställdhet eller feminism - märkligt eftersom de här vännerna är människor jag skulle säga har både åsikter som främjar jämnställdhet och feministiska åsikter. Varför tar de åt sig (borde jag såklart fråga dem)?
SvaraRaderaÅka: håller med om att det är trassligt och fumligt.
SvaraRaderaLasse: Jag har precis samma erfarenhet. Vi svenskar har ett otroligt komplicerat förhållande till sex. Mycket skuld är det, överlag.
Vilket bra inlägg du skrivit! Jag log vid tanken på dubbelt så mycket sexualkunskap som matte. Det skulle vi naturligtvis ha! (Tänk vad det skulle göra för vårt lands image! ;)
SvaraRaderaDet finns en sak jag reagerar på och det är ordet ansvar. Det gör jag nästan alltid när jag ser eller hör ordet.
Ansvar låter och känns som om det är något man måste vara mogen för att kunna hantera. Ett förtroende man får av andra, något man ska ta för att värna om sig själv.
Det är något jag aldrig uppmuntrades till som barn. Min åsikt räknades inte, vad jag tyckte och ville var ointressant i bästa fall, en källa till irritation i andra fall. Att stå på mej, att hävda min rätt är något jag fortfarande inte behärskar.
Det är fortfarande fruktansvärt svårt att säga nej, göra någon besviken. Jag tar på mej saker som inte tillfredsställer mej på annat sätt än att det behagar andra.
Att vara en människa utan självkänsla, som inte vet vad man vill, det är inte lätt att hamna i en obekväm eller rentav hotfull situation och för första gången "ta ansvar" för sig själv, för den andra personen, för hela situationen. Styra upp så det blir bra. Så skrämmande! Vilken nervpress! Gör inget fel nu, för ansvaret ligger på dina axlar. Gör man fel hamnar skulden automatiskt hos en själv. För man borde väl alltid veta bättre?
Därför blir ordet ansvar så tungt och skrämmande. Kanske rentav något jag inte gjort mej förtjänt av. Och var hamnar man då i sitt sexualmoraliska dilemma?
Så går mina tankar. Långrandigt blir det, men jag tycker det är svårt att uttrycka mej. Jag som ännu inte lärt mej säga nej och mena det.
Otroligt bra att du skrev att tjejer måste lära sig säga ja. Jag känner en massa vanligen vidsynta människor som säger till sina tonårsflickor: "Säg alltid nej om du inte vill." Och till sina tonårspojkar: "Respektera alltid om tjejen säger nej." Och jag vill bara skrika (det har även hänt att jag har gjort det): "Men tvärtom då?!" Det är fortfarande många som inte kan föreställa att tjejen vill men inte killen.
SvaraRaderaSuvi, jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag fick heller inget "själv" att hävda (och vara stolt över) när jag var liten. Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om en massa saker, och när jag tror att jag vet vad jag vill blir jag fortfarande lätt osäker.
SvaraRaderaMen jag gillar tanken på att ta ansvar för mina egna känslor, tankar och handlingar, även om jag ofta tycker att det är svårt eller omöjligt. Jag gillar tanken på att alla har ett eget ansvar, och att det är det som i grund och botten är det enda som betyder något, och som skulle kunna ersätta alla lagar.
Ö-Helena: precis! Vi lever verkligen kvar i avskummet efter Viktoria (om du förstår vad jag menar).
SvaraRadera