Brudar med korv i barret

I går kom min fina moster på besök och eftersom bordet fortfarande bågnar av släktbilder var hon vänlig nog att vägleda mig igenom några av de mest okända delarna av släktdjungeln. Den här bilden visste hon till exempel vilka som var med på:

Bridesmaids anno 1905 kanske.
Klicka för att förstora!

Nummer 1 och 2 är Selma och Majken, min morfars systrar. 3, 4 och 5 är deras kusiner Edith, Judith och Elsa. Bruden ska gifta sig med kusinernas bror Josef. Vi vet inte vilka den drömska flickan längst till vänster och den lilla i nederkant är.

Visst är de fina? Och visst har de fantastiskt hår! Jag frågade min moster hur de fick såna där frisyrer. Hon var inte helt säker men trodde att de rullade upp dem på en slags tygkorvar. De ser helt otroliga ut allihop, som sju planeten Saturnus komplett med ringar.

Big on Östermalm

Som ni märker kommer det en strid ström av tankar nu efter veckor av bloggtorka. Så går det när jag plötsligt får en lördagkväll framför datorn med bara mig själv i rummet, ingen som tillrättavisar mig eller karaktärsdanar mig för fem öre. Haha! Nu ska jag ta tillfället i akt att modeblogga, det var länge sen.*

Häromdagen var jag på Östermalm och gick in i ett kontorshus. Iförd min visserligen vackra men mycket hippieaktiga vinterjacka från Indiska och med min rosa väska slängd över axeln. Då mötte jag en dam på väg ut, en snygg och riktig dam i pälskrage, slät hy och stort silverblont hår.
– Vilken härlig väska! utbrast hon på klingande östermalmska. – Man blir verkligen glad när man ser den!

Här är underverket. Jag har alltid trott att det var en gammal finsk Marimekko-väska men nu när jag tittar på etiketten står det Torben Ørskov & Co, så det är nån gammal dansk historia alltså.

Så nu vet ni hur man gör succé på Humlegårdsgatan.

* närmare bestämt hösten 2008

På röda mattan i en Anna Maltz

När jag vinner en Oscar nästa gång ska jag låta Anna Maltz sy upp en kreation åt mig.


Kanske en sån här. Eller en blå kaninkostym.


Fin ska jag vara iallafall.

Tack Johnny och MrsLi för outfittips!

Om bebisen själv får välja

För ett tag sen ringde en tjej från UNT (Upsala Nya Tidning) och bad att jag skulle tycka nånting om framåtvända barnvagnar, eftersom skotska forskare nyligen har upptäckt att barn statistiskt sett blir gladare om de får åka med ansiktet vänt mot föräldern.

Min åsikt är att det åks och bärs alldeles för mycket framåtvänt, framförallt med små bebisar och inne i stan. Det verkar som om många föräldrar inte funderar så mycket över om de ska ha framåt-eller bakåtvända vagnar - de köper årets barnvagnsmodell och det är det hela. När de får frågan om de har funderat på att byta ut vagnen helt eller delvis mot bärsjal / bärsele slår de ifrån sig direkt - "jag skulle inte klara mig en minut utan vagnen", säger de, men om det viktiga är att ha någonstans att ställa matkassarna kanske man ska ta sig en funderare på hur man prioriterar.

Men såklart finns det föräldrar som har barnet i vagn, till och med framåtvänt, för att barnen själva föredrar det! Min kompis Lena skrev så här till mig på Facebook:

"Man bör väl lyssna på vad barnen vill. Äldsta dottern älskade att befinna sig så att hon såg mig (eller den som fortskaffade henne). I vagnen låg hon vänd mot föraren, i selen på magen hängde hon inåtvänd och myste med hela ansiktet upp mot bäraren.
Yngsta dottern blev JÄTTEarg om man la henne på rygg i liggvagn eller bar henne ansikte mot ansikte i selen - hon skulle ligga på mage i liggvagnen och se sig omkring i världen (och då var hon så liten att hon nätt och jämnt orkade hålla uppe huvudet!). I selen skulle hon hänga med ansiktet framåtvänt så att hon såg omgivningen. Då jollrade hon och var hur nöjd som helst."

Visst finns det bebisar som gillar att sitta framåtvänt. Jag har haft en som ville stå framåtvänd i vagnen från sex månader och som tjöt som en siren om man försökte få honom att sitta ner eller, o hemska tanke, ha sele i vagnen. Allra bäst trivdes han med att sitta på mina eller pappans axlar, med utsikt över hela världen. Han sov gärna där också, med huvudet lutat mot bärarens. Ungar är olika som sagt.

Så köp gärna framåtvänd vagn. Men glöm inte att fråga bebisen först.

Modemedveten i höga stövlar och bygghjälm

Efter att ha gått till jobbet i två veckor klädd som en journalist (läs slusk) bestämde jag mig för att göra ett ryck och snofsa upp mig. Eftersom jag verkligen hatar att handla kläder (får panik i provrum, misstänker att expediterna är utsända av Satan och tycker att allt över 300 kronor är på tok för dyrt) har jag hittat på det optimala sättet att ändå bli klädd: jag tvingar med mig P ut i affärerna. Hans uppgift där är att nicka eller skaka på huvudet åt de kläder jag pekar på, samt rycka på axlarna åt priset. Efter en sån övning kom jag hem häromdagen med en superfin kappa, en kofta, en klänning och mina första riktiga höga stövlar. "Folk kommer att tro att du är modemedveten", kommenterade yngsta dottern.

Superfina kappan från Indiska + en aldrig så liten skymt av X-IT-stövlarna

Hon ångrade sig när jag stolt mannekängade med mitt allra senaste fynd; en kinesisk bygghjälm, inköpt vid ett besök på utställningen Spirande vita nätter på Bonniers Konsthall. Den är inte bara ett konstverk utan även snygg samt stötdämpande, vilket är bra eftersom jag cyklar till jobbet.

Jag vill ju inte ge folk en felaktig uppfattning.

Mitt verkliga förhållande till mode är att jag är uppriktigt intresserad av snygga och roliga kläder (jag kan tex följa efter folk en extra sväng på cykel för att studera deras intressanta hattar) men lika ovillig att följa det rådande modet. Häromdagen läste jag på en skobutiks hemsida följande föreskrifter:

"Ska man ändå visa mycket ben och ha mycket vidd i kjolen finner man ett bra tillfälle att låta nylonstrumpor i glada färger lysa upp. Till hösten ser vi mycket lila och vinrött, men i den ursprungliga 60-talslooken återfinns ofta även de vita stumpbyxorna. Välj antingen samma färg på strumporna som på din enfärgade trapeze-klänning, eller låt dem spela med och lägga till ännu en dimension till kontrasterna i färgblocken.
När höstvindarna så småningom oundvikligen börjar vina är det förstås en cape som ska på. Den bärs med armbågshöga skinnhandskar och på huvudet sitter baskern stadigt. Rosetter, rundade kragar eller krås i halsen är annars några av få godkända utsmyckande detaljer.
Håret bärs utkammat naturblont i mittbena eller klipps i mjuk lugg eller kortare pojkaktig page. Läpparna blekt rosabeiga, ögonen antingen naturliga eller målade med skarp flytande kajal för den grafiska känsla."

Spelande strumpor och krås i halsen? Nja va. Höga stövlar och bygghjälm känns mycket mera jag.

Medelåldersgrisen

Var på Författarcentrums vårmingel för ett ett tag sen. Fick cykla omkring i Östermalmskvarteren flera varv innan jag hittade det, lilla Stenbocksgatan ligger väl gömd. Därinne var det mest tanter, jättetrevliga tanter, och en och annan farbror. Tre av tanterna omringade mig och vi pratade om bokförlag, konst, barn och barnbarn. När jag sa att jag var 45 år blev de helt häpna. - Va! Vi trodde att du var mycket yngre! Du rör dig så ungdomligt!
- Ehh ... hurdå? - Du håller din jacka så här, visade den ena damen och höll sin jackärm i handen.

Ett ungdomligt grepp: tröj- eller jackärmen drages ned och hålles mot handflatan med ett lätt tryck av fingrarna.

Det fick mig att fundera. För ett par veckor sen satt jag på tunnelbanan och lyssnade på två tonårsbrudar som kritiskt granskade reklamen för Rolling Stones nya skiva Shine a light.

Den gamle och magen

- T-shirt och tajta jeans, sa den ena tjejen och rynkade på sin lilla näsa. - Han är väl ändå över femti. Eller sexti.
Den andra skakade sorgset på huvudet. - Medelålderskris. De kan inte acceptera att de är gamla helt enkelt.

- Meh! ville jag ropa, men var tvungen att gå av i samma nu då tåget nått min destination Mariatorget. - Hallå! hade jag sagt annars. - Det var vi, eller de menar jag, som uppfann tajta jeans och t-shirt. Ni bara härmas ju! Kan väl inte vi hjälpa att ni inte kan komma på nåt eget. Jeans, tatueringar, Star Wars: det mesta fanns innan ni var påtänkta ens.
Men det vet ni inte. Ni tror (precis som vi gjorde i er ålder) att det är ni som har hittat på ALLTING själva. Och så tittar ni på oss, som bara fortsätter att se ut som vi alltid gjort, med våra jeans och våra munkjackor. Och så skakar ni sorgset på era lockiga huvuden och mumlar medelålderskris.

Tillochmed bilar fanns det förr i tiden. James Dean fanns också, ett kort men underbart ögonblick. Sniff.

Men sen började jag undra. Vi kanske är den första generationen som inte svidar om till medelålderskläder när vi kommer i medelåldern? Kan det vara så? Var det annorlunda förr? Fanns det liksom en viss ålder då man förväntades börja klä sig som en tant eller farbror? Är det isåfall förklaringen till att alla tanter och farbröder klär sig som gamla tanter och farbröder? Eller ser de likadana ut som de alltid gjort? Och vad är medelåldern förresten?

Andra bloggar om: mode, jeans, ålder, medelålder, medelålderskris, james dean