2009-12-28

Du blir vad du tänker i doktor Parnassus huvud (och på riktigt)

Till att börja med: Terry Gilliams nya film The Imaginarium of Doctor Parnassus är precis så fantastisk som man kan förvänta sig. Mannen är ju ett geni, och har regisserat filmer som Time Bandits, Brazil, Baron Munchausens äventyr, The Fisher King, De 12 apornas armé och Fear and Loathing in Las Vegas. Lysande är vad han är.



I den nya filmen, The Imaginarium of Doctor Parnassus, har en munk ingått en pakt med djävulen: munken får evigt liv mot att han lämnar ifrån sig sitt förstfödda barn när det fyller sexton år. Han ångrar förstås sitt löfte när dagen är inne för djävulen att hämta dottern, och ingår istället ett vad med fanskapet om vem som kan vinna flest själar. Under namnet Doktor Parnassus skapar han ett Imaginarium där vilsna själar kan få en vision om vad de skulle kunna bli – om de väljer rätt – och reser runt med det i London, tillsammans med dotter, dvärg och medhjälpare.

Filmen är vacker, magisk, bisarr, svart och skönt snurrig. Och budskapet är, precis som i Gilliams andra filmer, att du skapar din värld med dina tankar. Var försiktig med vad du önskar, det kan bli sant!



En viktig ingrediens i filmen är att Heath Ledger, som spelar en av huvudrollerna, dog under inspelningen. Men för att rädda filmen spelade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrel in delar av Ledgers roll, och det är gjort så fint och magiskt att man bara vill skratta högt när man ser det.

Så! Glöm nu inte att boka biljetter. Man bör se den på bio. Man bör se den.

Här ett klipp med Terry Gilliam och alla hans filmer

Fler bilder och filmklipp här

Se vad andra skriver om , , , , , ,

2009-12-23

Bah humbug!

När barnen var små lästa jag Dickens "En Julsaga" för dem varje jul, som en adventskalender med ett avsnitt varje dag. När vi upptäckte att den spelades på en engelsk teater i stan ville vi genast se den, och det blev nästan som en jultradition. Vi gick tre år i rad, sen slutade den spelas.

Men nu är den tillbaka i Stockholm igen, och igår gick jag och äldsta dottern och såg den. Och den var lika rolig och härlig som förr! Nu är det nog försent att få biljetter eftersom den spelas för sista gången ikväll, men vi kommer att fortsätta att se den varje jul och vi rekommenderar alla andra att göra det också.

Charles Dickens skrev A Christmas Carol 1843, men berättelsen är helt tidlös. Snål gammal gubbe inser att det är roligare att vara snäll (kanske inte så sannolikt men ändå upplyftande). "Alla som är griniga borde se den här", tyckte dottern. "Och alla som vill komma i julstämning".


Delar av den engelsk- och skönsjungande ensemblen på Maximteatern

Läs vad andra skriver om , , , , ,

2009-12-11

Ljuvliga pärlfiskare och lama applåder

Igår kväll gick sonen och jag på Folkoperan och såg Pärlfiskarna. Vilken föreställning! Jag grät så att halsduken blev helt blöt. När fan blir gammal blir hon religiös, och när jag blir gammal älskar jag tydligen opera. Märkligt, och härligt.

Det finns massor att säga om föreställningen: att regissören Mira Bartov är fantastisk, att scenografin, kostymerna och ljussättningen var vacker och snillrik. Orkestern var mycket bra, och skådespelarna lysande med få undantag. Vi saknade ett libretto och undrade varför programbladet var helt missvisande i både bild och text, men annars hade vi inga invändningar. Bizets drama är en sann tragedi, och det är våldsamt och renande att få uppleva den på parkettens andra rad.

På Folkoperans hemsida kan man lyssna på Pärlfiskarduetten på svenska (med Jeremy Carpenter som Zurga och Ulric Björklund som Nadir).

Här är den superkända superversionen med Jussi Björling och Robert Merrill, på Spotify.

Publiken var entusiastisk, det hördes både i pausen och i foajen efteråt. Men varför applåderar folk så lite nuförtiden? Trots att det var många bravorop och flera som stod upp i bänkarna så blev det bara EN inklappning. Detta är en spaning: de senaste fem åren har stockholmarna tappat applådorken. Till och med på Vildanden som var helt galet bra blev det bara två inklappningar. Jag menar: tänk på Birgit Nilsson som blev inropad 72 gånger efter en föreställning som Elektra 1975! Eller Placido Domingo som fick 80 minuters stående ovationer efter att ha spelat Verdis Othello 1991. ÅTTIO minuter! Visst, det kanske inte är lika enkelt att hålla applådåskorna rullande på lilla Folkoperan eller Stadsteatern, som på La Scala eller andra stora scener runtom i världen. Men EN inropning? Kunde vi inte ha klarat tre iallafall?

Sonens teori är att det bara är orkeslösa pensionärer som går på teatern nu för tiden. Men publiken igår såg stark och ungdomlig ut tyckte jag. Det måste vara svensk blygsel - dumt är det iallafall.

Läs vad andra skriver om , , ,

2009-11-27

Otrygghetsboende

När min mamma blev så skruttig att hon inte kunde bo kvar hemma började vi leta efter ett äldreboende. Efter en massa byråkrati och tre överklaganden fick hon plats på ett servicehus. Det funkar jättebra, men två månader efter att hon flyttat in fick vi veta att huset skulle omvandlas till trygghetsboende.

Det låter bra, eller hur?
Som om en fé ska svinga sitt trollspö över huset och förvandla det till nånting ännu tryggare.

Fén heter Ewa Samuelsson och är Kristdemokraternas gruppledare och äldreborgarråd i Stockholms stad. Så här skriver hon på sin blogg om trygghetsboenden:

"Nu skapas trygghetsboenden i Stockholms stad. Det innebär att äldre som känner otrygghet i framtiden ska kunna flytta till en bostad som erbjuder gemensamma måltider och möjlighet till aktiviteter utan att biståndsbedömning ska krävas."

"Självklart orsakar en omställning oro, inte minst hos äldre. Alla äldre ska få den hjälp de behöver. Detta har jag understrukit för berörda stadsdelsnämnder och det är också därför som vi har tagit ett långsiktigt beslut om trygghetsboenden. Förändringen ska inte gå över en natt utan det ska finnas gott om tid att finna lösningar som verkligen landar hos den enskilda äldre – det är dennes behov som ska vara i fokus."


Problemet är att när man OMVANDLAR ett befintligt servicehus till trygghetsboende så TROLLAR MAN BORT tryggheten för de som bor där. Man tar bort sjukvårdspersonalen, säger upp husets egen hemtjänst, höjer hyran och tar betalt för gemensamma aktiviteter som tidigare har ingått i hyran. Sämre och dyrare, alltså.

- Men ingen är tvingad att bo kvar, säger politikerna. - De gamlingar som inte trivs får flytta om de vill.

Hyggligt!

Vart ska de ta vägen då? Vård- och omsorgsboende, som är nästa steg i äldreboendetrappan, är inte alla förunnat, man måste uppfylla en massa kriterier för att få det. Och köerna till de populära boendena är långa. (På de mindre populära finns det lediga platser, tänka sig.) Dessutom bor man oftast inte i egen lägenhet där.

Ewa Samuelsson svarar inte på de frågor hon har fått på sin blogg. En person undrar hur hon tänker om att gamla par som har bott på servicehus nu tvingas isär. En annan frågar hur det ska gå när primärvården, som sällan eller aldrig gör hembesök och ofta inte ens ligger i närheten, ska ta över den sjukvård som idag finns i husen.

Det var möte om det här på servicehuset i förra veckan, eftersom beslutet om att omvandla Tanto servicehus till trygghetsboende ska tas på måndag den 30 november. En tjänsteman försökte förklara för ett hundratal besvikna och oroliga pensionärer och anhöriga hur bra och tryggt allting skulle bli om beslutet går igenom. Han misslyckades kapitalt. Alla är nog eniga om att trygghetsboende är en bra idé och att det är toppen att de ska börja byggas. Men varför ska man bygga dem i ett servicehus som fungerar bra och där de gamla redan känner sig trygga? Varför göra dem sämre och dyrare? Det kunde ingen förstå.

Ewa Samuelsson skrev i sitt remissvar till äldreboendedelegationens slutbetänkande i april 2009 att effekterna först noga skulle utvärderas och följas upp innan trygghetsboende infördes i Stockholm. Så vitt jag vet har det inte gjorts någon sådan analys. Jag måste instämma med pensionärsrådet som skriver i sitt yttrande till stadsdelsnämnden: Trygghetsboende skall inrättas för att förbättra de äldres trygghet, inte för att staden skall spara pengar.

Nu ska jag maila Ewa Samuelsson och uppmana henne att inte klubba beslutet om Tanto på måndag.

Läs vad andra skriver om , , ,

2009-11-25

Juldrömmar

När jag var liten var julen bara sorglig. Den slutade alltid med gråt. Min mamma grät för att jag inte blev tillräckligt glad över julklapparna. Jag grät för att min mamma grät. Min morbrors fru grät för att morbröderna bråkade i den stora, vackra matsalen hemma hos min mormor och morfar. Det fanns mycket som var fint och roligt också: den enorma granen, julgodiset, slädturen på juldagsmorgonen, snöbollskrig med kusinerna, brasan i öppna spisen, julklappsverserna. Men till slut var det alltid någon grät eller skrek eller sprang iväg och smällde i en dörr.

När jag var sexton sa jag upp kontraktet med julen. Fyra jular i sträck lämnade jag min ledsna mamma och firade o-jul med pojkvänner eller kompisar. Sen fick jag barn själv, och upptäckte julen ur ett helt annat perspektiv. Vi påbörjade en tradition med att fira jul hemma hos barnens farmor, och den var både skön och trevlig. Inga tårar.

Så har vi firat julen sen dess, vartenda år utom 2007 när vi var ute på resan. Då firade vi en väldigt spartansk jul på ett hotellrum i Queenstown, Nya Zealand, med en liten pappgran och en stor julkotte. Planen för i år är samma som vanligt, jul hos farmor och J. Och det kommer att bli mysigt och gott och trevligt, precis som vanligt. Vi har hittat ett skönt sätt att fira jul tillsammans och vi trivs med det.

Men för någon vecka sedan pratade jag med en väninna som kommer att vara ensam hemma på julafton i år, eftersom hennes tonåring är ute och reser. Vi började prata om olika sätt att fira jul och plötsligt kom jag ihåg den där drömmen jag hade när jag var tonåring: om en jul tillsammans med vänner, utan julklappar men med god mat, promenader, pussel och musik. Att man kanske hyr ett hus tillsammans, på landet där man kan åka skidor. Eller sitta inne och läsa. Knäcka nötter och chilla.

Nu är vi kanske tillräckligt gamla för att göra det. Våra barn är stora och har inget behov av tomten och paket längre. De kanske vill följa med, eller fira julen på egen hand. Det är en skön dröm.

Ibland drömmer jag att det till och med blir sång och dans.

2009-11-16

Re: Vaccination

"Är du fortfarande inställd på att inte vaccinera dig?" undrar en kommentator med det vackert klingande namnet Anonym.

Svaret är ja. Jag har fortfarande inte vaccinerat mig. Det är inget beslut som är hugget i sten. Jag lär mig något nytt om influensan och vaccinet nästan varje dag. Än så länge väger fakta över tungt på inte-vaccin-sidan. Det kan förändras, allt kan förändras.

Som jag skrev i somras: jag är inte mot vaccin av princip. Det är bara inte det bästa, mest långsiktigt hållbara och hälsosamma alternativet. Det är en plan B. Jag vaccinerar mig när jag känner att mina prioriterade metoder att hantera en viss sjukdom inte räcker till. Samma med många mediciner, smärtstillande och febernedsättande: jag tar det bara om inget bättre alternativ finns.

Än så länge känner jag inte så för svininfluensan. Det finns fortfarande bättre sätt att inte bli smittad, att kurera sig och (viktigast av allt) att inte smitta andra.

Att vara selektiv när det gäller mediciner, vaccin och metoder betyder inte att man är galen och har foliehatt. Det betyder i mitt fall att jag tar reda på så mycket som möjligt, ställer tusen frågor och väger för och emot. Biverkningar, sämre immunförsvar, skadliga ingredienser måste vägas mot smärtlindring och bot. Hur fungerar det och varför? Finns det alternativ? Vilka är de långsiktiga effekterna? Hur går forskningen till?

Dessutom försöker jag tänka själv och vara kritisk till det jag läser och hör. Experter tycker ofta olika, och det finns gott om exempel på tillfällen då forskningen haft fel (antibiotika, p-piller, neurosedyn, ultraljud och så vidare.) Det finns många saker som kan påverka forskare - vinstintressen, politik, slumpen och vanlig mänsklig rädsla.

Det finns mycket att skriva om när det gäller svininfluensan och vaccinet. Som frånvaron av granskande journalistik. Myndigheternas sätt att använda megafon istället för att ta dialog - och därmed skapa tvivel. Hur stämningen mellan vanliga människor hårdnar i takt med att skräcken ökar. I mörka stunder känns det som rena 1984.

Men jag tänker inte gå in på det just nu. Och jag vill fortfarande inte tala om för någon annan hur de ska göra, alla måste utgå från sin egen situation och sin egen känsla. Har du frågor så ställ dem i kommentarerna så ska jag försöka svara där.

Läs vad andra skriver om ,

2009-11-15

Grannar - hur gör man?

Min familj har haft mycket skadeglädje åt mitt möte med den speciella grannen igår och tycker att jag får skylla mig själv. De tycker att jag är en grannromantiker, och det är jag nog.

När jag var liten kände jag många av våra grannar i vårt åttavåningshus. Min mamma skickade mig ofta för att låna socker, mjöl eller verktyg hos grannarna. Jag lussade för alla tanter och farbröder på vårt våningsplan tills jag var tio-elva år. Två av våra grannar hade en reservnyckel hem till oss, och vi hade deras. Och så vidare, ni fattar grejen. Man hade nån slags relation til grannarna förr i tiden.

Med mamma och välförtjänt lussebulle -66

Det där brukar jag tjata om för mina ungar. Nu för tiden är det ju inte så vanligt att man känner sina grannar längre. Enligt en undersökning i somras har var fjärde stockholmare aldrig varit hemma hos sin granne, och var tionde kan inte ens namnet på någon av sina grannar. En annan undersökning visar att mer än hälften av alla svenskar störs av sina grannar. Det här gäller framförallt de yngre, som oväntat nog är mer kritiska än äldre till sina grannar och tycker att de borde hålla sig undan. Så när våra grannar ringer på och vill låna en kopp socker blir jag helt upprymd och säger till familjen att "ser ni nu, vad bra det är att ha snälla grannar"!

Och så visar det sig att en del grannar är mer än en smula excentriska. (Det visste jag i och för sig redan: 1983 hade vi en granne på Kocksgatan som slängde ut alla sina möbler genom fönstret.) Visserligen ska det mer till än små troll till nabor för att hejda min entusiasm. Men när jag kom hem igår började jag fundera på hur vi sköter det här med grannskapet egentligen.

Min dotter som har bott i Japan berättar att man bör gå runt till alla grannar och ge dem presenter när man flyttar in i huset, och att man får presenter tillbaka. Plikt och formell artighet skyddar mot konflikter som uppstår när man är trångbodd. I Italien däremot talar man om "grannraseri" sedan folk har börjat mörda varandra för att få tyst på skrikande barn och skällande hundar. Nu tror jag inte att det kommer att bli så illa i Sverige, trots att den yngre generationen verkar bli alltmer lättstörd. Våra hus kan inte jämföras med de de tunna, illa byggda husen i det fattiga Italien. Men: om vi varken har plikt eller lust att lära känna och våga prata med grannarna, hur gör vi då för att samexistera så fredligt som möjligt?

En idé är att det ska finnas en granncentral i varje hus, ett litet fikarum på nedre botten. En annan att alla hus ska ha en grannsamordnare som ser till att grannsämjan hålls (och som får bo gratis som tack för besväret). Eller ska vi göra som japanerna, muta varandra att vara snälla?

2009-11-14

Bakom en helt vanlig dörr

Idag gick jag för att knacka på hos en granne på fyran. Jag visste inte vem det var, men jag har sett att deras vindsförråd har stått tomt i snart två år, så jag tänkte fråga om de ville hyra ut det till oss. Vi har nämligen fyllt vårt förråd till bristningsgränsen och måste köra en slags 3-D-Tetris varje gång vi ska hämta vinterkläderna, julgransfoten eller resväskorna.

Jag ringde på och hörde hur det krafsade en stund vid låset innan dörren öppnades sakta, och en liten, gammal dam öppnade. Hon såg ut som ett troll, eller en stenbumling. Grå, krum och med lite bucklor och vårtor här och där.
"Goddag", sa jag och förklarade mitt ärende: " ... så jag undrar om du vill hyra ut ditt förråd till oss."
"Nej", svarade tanten skarpt och stirrade på mig. "Jag har många saker på min gamla adress som ska komma hit. Min dotter skulle flytta hit dem åt mig, men det gjorde hon inte."
"Oj då", svarade jag. "Jaha", sa gumman och tog ett steg mot mig, "hon skulle flytta hit alla mina möbler men var är de nu? Försvunna! Hos hennes vänner! Mina speglar, tavlor, allt!"

"Oj då" sa jag lamt igen och tog ett steg bakåt, men tanten följde efter. Hon tog tag i dörrkarmen och fortsatte:
"Hon är född 59. Jag ville aldrig ha henne, jag tycker inte alls om barn och jag ville ta bort henne men det gick inte. Så hon har växt upp med den känslan hela sin barndom." "Oj" svarade jag uppriktigt berörd, "vad tråkigt, så nu har hon ..."
"Jag tog strypgrepp på henne när hon var två veckor", avbröt min granne. "Så jag är ingen bra mamma."
"Oj", sa jag igen. Vad skulle jag säga.

Tanten såg lite uppjagad ut, som en orolig stenbumling, men harmlös. Hon fortsatte att berätta för mig att hon var skild sen 30 år, att hon hade haft en kemtvätt men blivit av med sin lokal och att det var kallt i lägenheten. "Jag tror att det är en konspiration", sa hon och sneglade på mig, och jag sa väl oj då igen. "Det drar från fönstren. Och man hör när grannen kissar. Gör ni det också?" Ja, det fick jag hålla med om att man hör väldigt tydligt, och vi har också drag.

"Så du vill inte hyra ut alltså", sa jag och började backa mot trappan, "det förstår jag. Men ... lycka till med allt nu, hejdå!".
"Lycka till" fnös tanten, "det vet jag inte, det är så besvärligt allting och man hör när grannen kissar och ..."
"Hejdå!" ropade jag igen och flög uppför trappan.

Så vi får nog leva med vårt överfulla förråd ett tag till.

2009-10-26

Bara en tidsfråga tills landstingen inför ättestupa som vårdalternativ

I morse ringde de från sjukhuset där min mamma ligger sen en vecka.

– Vi ska ha en vårdplanering klockan ett idag och du sa att du ville vara med på den.
– Ja, men jag är sjuk idag och vill inte smitta alla. Kan vi ta det i morgon eller övermorgon?
– Nej vi kan tyvärr inte låta din mamma ligga kvar i flera dagar bara för att du är sjuk. Om du inte har så mycket feber kan du komma ändå.
– Men hon kan ju ändå inte flytta hem än på flera dagar, hon är ju jättedålig! Hon kan inte gå eller stå och vet inte ens var hon är!
– Ja men hon är färdigbehandlad här. Vi kan inte ha henne här längre.

Så jag pallrade mig iväg till SÖS och försökte att inte andas på någon. Vårdplaneraren var en vänlig människa, men han kunde förstås inte garantera att hemtjänsten skulle kunna göra ett lika bra jobb som sjukhuset. Eller att hon skulle få rehabilitering hemma.

Jag tänker på hur noga min mamma har varit med att betala skatt i hela sitt 84-åriga liv, och hur viktigt hon tycker att det är att vara solidarisk med de svaga. Sen tänker jag på en del rika människor jag känner som har skatteplanerat hela sina liv, och som har råd att köpa dyr privat vård när de blir gamla. Och jag vet inte vad jag ska säga.

2009-10-22

Orsak till tystnad

Jag vill att min mamma ska bli frisk. Hon bröt benet i helgen, opererades och blev väldigt medtagen. Hon är trött och förvirrad och har fått blodtransfusioner. Jag är orolig och ofokuserad. Samtidigt måste jag jobba, långa dagar den här veckan eftersom jag har beredskap. Tur att de är snälla på jobbet och låter mig arbeta hemifrån när det går. Och samtidigt händer det massor, både bra och dåliga saker som jag vill skriva om, men det finns ingen tid till det. Ett slags lyxproblem, men ändå inte.

2009-10-18

Akuten, natten till söndag

Igår var jag på Södersjukhusets akutmottagning i sex timmar, från halv nio på kvällen till halv tre på natten. Min mamma hade ramlat och kanske brutit benet, och jag lämnade den underbara science fiction-kongressen i Skarpnäck för att sitta i sjukhuskorridor.

Det är en märklig upplevelse att sitta på akuten en lördagkväll. Det ryms så mycket smärta, ångest och ensamhet där. Samtidigt med så mycket ömhet, omsorg och faktiskt glädje och lättnad. Så mycket mänsklighet i sin renaste form.

De som jobbar på akuten är värda all beundran. Särskilt de som gör det bra. Men de måste alla filtrera, annars skulle de inte orka. De får inte bli för engagerade, det finns inte tid och plats för det på ett stort sjukhus. De måste klara att bli precis tillräckligt avtrubbade (varken mer eller mindre) för att stå ut med allt och hinna med det mest nödvändiga.

De måste gå förbi de små tanterna som ligger ensamma och klagar: Snälla du, jag fryser, snälla du, kommer inte doktorn snart, snälla du ...
De måste låta den lilla tonåringen gå iväg ut i mörka natten, vinglig av Citodon och med lindad hand, utan någon som möter henne utanför sjukhuset ...
De måste mjukt fösa ut den unga missbrukaren som egentligen inte har på akuten att göra utan bara vill ha en förevändning för att få lite värme ...

Det borde inte vara så. Sjukhus borde vara så små att personalen orkar engagera sig i varenda patient. Känna varenda kotte och deras barn. Jag tror inte att det finns några andra fördelar med stora sjukhus än de rent ekonomiska.

Men som sagt, det är inte personalens fel att en lördagkväll på akuten känns som en lördagkväll i helvetets första förgård. De är den sista utpostens änglar, och de tog hand om min mamma på ett änglalikt sätt. Klockan halv tre på natten fick hon komma upp på en avdelning och nu ligger hon där som ett litet skrutt och väntar på operation. Jag vill uttrycka mitt varma tack till alla snälla sköterskor och läkare som tar hand om henne där, och önskar dem att aldrig behöva hamna på akuten.

PS Om du missade Inger Edelfeldts skakande vårdvalsrapport i DN i somras; läs den nu.

2009-10-10

Vad ska man med familj till?

Min förra text, Det kostar att ha familj, var menad som en satir. Jag skrev den när jag var arg på debatten som handlar om curlingföräldrar och lata tonåringar som borde betala marknadsmässig hyra. Jag ville visa hur galet det skulle bli om vi börjar se våra familjemedlemmar som kunder, eller om vi börjar känna oss utnyttjade och kränkta av våra närmastes behov.

I verkligheten bor min mamma inte hemma längre, eftersom hon har flyttat in i ett servicehus. Hela min familj hjälpte henne (helt gratis!) att flytta dit för några veckor sedan. När alla kartonger var uppackade gick de andra hem, men jag stannade kvar en stund med min mamma. "När jag ser er tillsammans tänker jag på vilken tur du har som har en sån fin familj", suckade min mamma. Hon har levt som ensamstående i nästan hela sitt vuxna liv, och jag är enda barnet. Ja, jag har haft tur, tänker jag. Jag gillar att ha en stor familj.

Men vad är det som är så bra med familjer egentligen? Många verkar tycka att familjen bara är ett ondskefullt kristet påhitt, roten till ångest, förtryck och löpsedlar. Andra hyllar kärnfamiljen, trots dess uppenbara brister.

För min egen del vet jag precis. Jag känner mig som en Borg, inte en tennisspelare alltså utan en medlem i Borg-kollektivet i tv-serien Star Trek. Borgernas hjärnor är sammanlänkade så att den enskildes kunskap genast kommer deras kollektiva hjärna till godo. Vad vore jag utan min familj? Ganska så tafatt faktiskt. Om jag inte kunde fråga, diskutera och bråka med min familj så vore jag bara mitt eget väldigt ofullkomliga jag.

På en större skala är familjen vad vi behöver för att överleva. Och då menar jag inte bara mamma pappa barn, utan även den utökade släkten och de goda vännerna. Och jag menar inte bara överleva fysiskt och ekonomiskt, utan även själsligt, mänskligt. Våra nära relationer gör oss starkare, gör oss till större människor. Vi är beroende av varandra och det gör oss mer fria. Helheten blir större än delarna.

I verkligheten skulle jag aldrig slänga ut mina barn på gatan. Jag är nog mer av en curlingförälder, eftersom jag gärna hjälper mina barn. Precis som jag gärna hjälper mina vänner. Ibland kanske jag hjälper för mycket, eller på fel sätt. Det får tiden utvisa. Men jag gillar att göra en kopp te och bre en macka till min dotter när hon sitter och halsover vid frukostbordet. Det har hänt att jag har sköljt upp behåar, sytt i knappar eller postat brev åt barnen när de har bett mig, för att de själva inte hunnit eller orkat. Jag kan tänka mig att hjälpa dem att städa, jag kan väcka dem på morgonen om de ber mig. Det verkar inte mer curling för mig att jag stöttar dem i att skriva en jobbansökan än att jag läste läxor med dem när de gick i skolan, eller hjälpte dem att knyta skosnörena när de var riktigt små. Det är ju så man lär sig. Och jag gör det av kärlek, för att jag vill. Inte för att jag ska få nånting tillbaka, eller för att jag tror att de inte klarar sig utan mig. Herregud, de har rest jorden runt, de har skaffat egna jobb och två av dem har bott i egna lägenheter. De klarar sig utmärkt på egen hand.

Jag tror inte att unga friska människor väljer att bo kvar hemma om de har möjlighet att flytta hemifrån. De gör det för att de måste, för att de inte har råd eller tur eller rika släktingar. Men förr eller senare får de ett break, och då – vips! – är de borta. Till dess får man hjälpa varandra.

2009-10-08

Det kostar att ha familj

Det kostar att ha familj, och då menar jag inte bara ekonomiskt. Man måste ju sätta gränser, visa hur verkligheten ser ut. Vi har tre barn som bor hemma fortfarande, men två av dem betalar inte för sig, de påstår att de inte tjänar tillräckligt på sina ströjobb. Jag har funderat på att kasta ut dem, jag gjorde faktiskt ett försök häromveckan och vräkte ner alla deras saker i några flyttkartonger som jag ställde ut på gatan. "Ut med er och skaffa jobb!" skrek jag åt dem från balkongen. "Klipp håret också förresten, ni ser ju ut som hippies!" Det spöregnade och de stod bara där och stirrade. Vilka lata typer. Inte hade de råd med taxi heller.

Min man tyckte att de skulle komma in igen innan de fick lunginflammation, och nu sitter de där inne igen och gör inte rätt för sig. Det retar mig så enormt. När jag var ung så var man minsann tvungen att göra rätt för sig. Jag kunde inte heller få något arbete när jag var tonåring ända tills min mamma kom på att jag kunde prostituera mig, och då fick jag börja betala hyra direkt. På den tiden fanns inte begreppet "marknadsmässig hyra" ännu. Men hon räknade ut en summa som hon baserade på mitt rums golvyta, hur mycket smör jag bredde på mackorna, hur ofta jag använde toaletten och så vidare.

Nu blev jag nästan lite sentimental när jag tänker på min barndom, men anledningen till att jag tog upp det var att jag just kom på en lösning på problemet med min mamma. Det är nämligen så att hon har blivit gammal och inte kan bo hemma längre, så jag har lovat att hon ska få bo hemma hos mig. Men kruxet är att hennes pension inte räcker till för att betala en marknadsmässig hyra. Jag har räknat ut att hon borde betala minst 2000 i månaden, och då är jag ändå generös och låter henne dela vårt kök och badrum. Nu visade det sig att hon knappt kan betala 1500 i månaden, så jag funderar på att dra in på köket och låta henne hushålla inne på rummet. Hon kan äta kall mat, det är nyttigare också för gamla. Det finns inget kylskåp där inne men hon kan hänga ut en plastpåse genom fönstret, det gjorde man förr i tiden.

Men nu slår det mig att hon kan få bo inne i sonens rum. Jag kan ta ut hans 120-säng och ställa in barnens gamla våningssäng, så kan hon ligga däruppe. Då blir det ju rimligare att hon betalar mindre i hyra, menar jag, om hon måste klättra varje gång hon ska upp och ner ur sängen, särskilt med tanke på att det blir svårt med kryckorna. Och sonen behöver inte ha så dåligt samvete heller eftersom han måste dela rum med en annan parasit.

Jag kan ju faktiskt sälja hans säng på Blocket. Och sen får han ge mig pengarna som en avbetalning. Då lär han sig samtidigt att förstå vad pengar är värda.

Apropå parasiter så har jag tänkt ut ett system som gör att ingen någonsin ska behöva hjälpa någon annan här hemma. Till att börja med har jag delat upp kylskåpet och frysen i fem olika avdelningar, så att ingen ska kunna snylta på någon annans mat. Sen har jag gjort ett väldigt avancerat schema för användande av spisen och tvättmaskinen. Min man frågade i tisdags om jag kunde ta med hans smutsiga strumpor i min tvätt, han hade inga rena påstod han. "Jaha, vad ska du göra för mig isåfall" frågade jag, men han kunde inte komma på något. Nej just det, för jag klarar mig själv jag. Till slut erbjöd han sig att betala för det, och då gick jag med på det, men först tänkte jag kolla vad marknadspriset är på strumptvätt. Eller han fick kolla det själv. Jag är väl inte hans slav heller.

2009-09-26

(nu låtsas jag som ingenting och bara skriver.)

Är i Göteborg. Reste hit under förevändning att vara med på bokmässan men i själva verket är det bara en förevändning för att få vara i trevliga Götet och träffa trevliga människor och göra inte ett smack. I förrgår var jag visserligen inne på mässan, men mest för att hälsa på dottern som var redaktör för Vulkans smsbok och få ett av Unni Drougges romanhalsband.

Samma kväll var det bloggmiddag (som jag bloggar om här, by Lotten-proxy) och sen festkraschade vi ett författarparty i en svit på Park Hotel. Det var trångt och svettigt men stjärnklart: det är inte alla kvällar man får se Roy Andersson, Fredrik Strage och Alex Schulman åka hiss tillsammans.

Sedan dess har jag bara suttit och hängt med vänner, i Helenas lugna kök och på jazzkrog, och pratat om böcker, barn, immunsystem, sjukvård, gud, barnbarn, girighet, massageapparater, språk, tonåringar, övningskörning, etik och fisk. Och lite annat. Tycker att det är väldigt skönt. Känner att jag borde hänga mer med vänner och göra ingenting.

2009-08-16

Resfeber

Borde egentligen packa men fastnade i topplistan för breven från Jorden till Gliese581d. Men iallafall, packningen! Önskar att jag vore som Garbo och kunde slänga ner bara en pyjamas, lite salt och en tandborste. Men min väska är full som en alika. Fast jag bara ska sitta i ett hus och skriva hela dagarna.

Är jätteglad att få åka men har samtidigt resångest, som alltid. Vill egentligen inte alls vara ifrån familjen. Vaknade i natt och började tänka på hur varmt det är i Grekland just nu. Jag som inte gillar värme. Det är 33 grader på dagarna och 25 på nätterna, skriver Christos, ta med solkräm och myggmedel. Jag kommer inte att kunna sova på nätterna. Och tänk om jag får influensa och 40 graders feber. 40 + 33, det blir 77, det är mycket feber. Och så börjar det säkert brinna för att det är så varmt och torrt, så ska jag försöka springa ur huset med sjuttisju graders feber, jag får kasta mig i havet och då dör jag direkt, spricker som en upphettad sten. Så där låg jag tänkte i säkert en halvtimme innan jag tog mig samman och tvingade mig att tänka på alla filmer jag har sett om brittiska damer som åker till Grekland varje sommar och målar, de sitter minsann med en stråhatt under ett träd med ett glas ouzo eller vad det är och ser svala ut. Kan de där gamla skrutttanterna så kan väl jag! Det ska bli roligt, säger jag, roligt!

2009-08-02

Därför tänker jag inte vaccinera mig

Undvik smittaDe senaste veckorna är det flera som har frågat om jag tänker vaccinera mig, eller vad jag tror om svininfluensan. Kanske för att jag jobbar på MSB och förväntas ha någon slags insider-kunskap. Det har jag inte, och jag har ingen medicinsk utbildning, men däremot sitter jag hela dagarna och sorterar information om influensa A (H1N1) från olika myndigheter och media och lägger ut på Krisinformation.se:s influensasida. Så jag har hyfsad överblick.

Svaret på frågan om jag tänker vaccinera mig är nej. Inte som det ser ut just idag, i skrivande stund.

Istället kommer jag att försöka låta bli att bli smittad. (Den som blir uttråkad av kloka råd och vill gå direkt på kontroversen kan hoppa över följande punktlistor!)

Jag tänker bygga upp mitt immunförsvar
Vi är beväpnade redan när vi föds, med ett kraftfullt vapen mot virus och bakterier: vårt immunförsvar. Det finns all anledning att hålla det blankt, vasst och skinande. Gör så här:
• få så mycket sol som möjligt
• få i dig laktobaciller (Probioplex finns på hälsokosten) och naturliga vitaminer, särskilt C- och D-vitamin.
• ät och sov så mycket du behöver
• gör roliga saker! Varje gång du skrattar skapas fler vita blodkroppar i ditt inre vilket stärker immunförsvaret. Om du inte kan komma på någon egen anledning att skratta kan du lyssna på de här galna och smittsamma skratten (via 365saker.se)
• stress är inte bra för immunförsvaret så försök stanna upp när du blir stressad och andas OHM AH OUM
• grönt te är bra, jag lever just nu på jasminte
• ta echinacea (t. ex. Kan Jang) vid första symtom på krasslighet

Jag tänker ha bacillskräck
När man blir smittad av ett influensavirus är det oftast för att man har andats in virus som någon annan har nyst eller hostat ut. Virusen kan inte färdas särskilt långt (de kan ju inte flyga utan surfar snarare på host- och nysdropparna) så det gäller att
• undvika folkmassor där man inte kan komma undan smittspridare
• att tvätta händerna varje gång man kan ha tagit i nånting som virusen nyligen har landat på. Tvål och vatten räcker bra, om man vill vara alltid redo kan man ha med sig handsprit eller Tea Tree Oil handrengöring, finns på Body Shop, lagom liten att ha i fickan
• tricket är framförallt att tvätta händerna innan man petar sig i näsan, det kan man tipsa barnen om också. Virusen kommer ju in i kroppen framförallt genom ögon-näsa-mun.

Anledningen till att jag inte vill vaccinera mig är att nackdelarna med att vaccinera sig än så länge verkar överväga nackdelarna med att bli sjuk.

För det första är influensa A(H1N1) i de allra flesta fall en lindrig influensa, betydligt mildare än den (visserligen brutalt jobbiga) säsongsinfluensan. Orsaken till att den fått seriemördarstatus i media är att den betydligt mer smittsam än den vanliga (eftersom den är ny och nästan ingen är immun mot den) och att den i väldigt enstaka fall ger elaka följdsjukdomar. Kanske också för att den började med att en massa unga människor dog i Mexiko – men frågan är varför de dog. Det första kända fallet rapporterades redan i februari (en mexikansk bebis fick det och klarade sig helt oskadd) men dödsfallen verkade väldigt plötsliga när de dök upp i svensk press i april. Det känns fel att jämföra mexikansk och brittisk folkhälsa med svensk. Jag tror att de allra flesta normalfriska svenskar som får viruset kommer att klara sig väldigt bra, om de sköter om sig som de ska. Smittskyddsinstitutet (SMI) skriver: "De allra, allra flesta kommer alltså att klara sjukdomen bra om viruset inte förändras, och de finns inget som talar för att detta håller på att ske".

För det andra vaccinerar jag mig inte i onödan, och särskilt inte med ett vaccin som är så otestat som det mot A(H1N1). Det ger inget garanterat skydd mot influensan, det innehåller en del substanser som känns tveksamma (som till exempel skvalen och tiomersal/kvicksilver), och jag känner mig inte alls övertygad om att det inte kan visa sig att det här vaccinet har biverkningar som man inte har räknat med. Det hände förra gången man vaccinerade mot svininfluensa och vissa av de vaccinerade fick Guillain-Barrés Syndrom (GBS), trots att läkemedelsexperterna var lika tvärsäkra då som de är nu.

Alla i vår familj vaccinerade sig mot TBE när vi bodde i skärgården, och alla barnen har fått DTP och MPR (fast inte förrän de var tre år), plus att vi tog en massa shots när vi var ute och reste. Så jag är inte kategoriskt emot att vaccinera, jag vill bara inte ta läkemedel som jag inte är säker på att de gör mer nytta än skada.

Om jag inte vaccinerar mig måste jag naturligtvis ta konsekvenserna av det. Det är min medborgerliga plikt att inte smitta andra, i den mån det är möjligt. Jag måste hålla mig borta från bebisar, gravida och allmänt skruttiga. Jag kan inte gå till jobbet (eller vara med andra än familjen) om jag känner att jag håller på att bli sjuk, och inte förrän jag är helt frisk + en eller två dagar. Det är i mitt tycke det största problemet, oavsett smittan och oavsett om folk vaccinerar sig eller inte – att så många fortsätter att lämna sina barn på dagis eller till skolan fast barnen inte är friska, eller går till jobbet fast de vet att de smittar. Det är nån sjuk svensk tradition att man ska gå till jobbet om man så håller på att tappa både armar och ben, och så länge vi sväljer våra treo och alvedon istället för att protestera kommer arbetsgivarna aldrig att göra det lättare att vara frisk. "Det är pinsamt att sjukskriva sig" säger Anna Brandt i DN och uttrycker vad många känner, men det pinsamma är ju att man utsätter andra, vuxna eller barn, för smitta.

Så där har ni mina skäl. Det här är ingen rekommendation. Jag försöker göra ett informerat val för egen del, även om jag måste välja på pest och kolera. Man ska absolut inte gå emot det som känns rätt bara för att någon annan säger det. Gör som du vill, helt enkelt!

Det här har blivit så långt redan, så jag ska inte gå in långt på vad jag tycker om den svenska regeringens strategi att bemöta en pandemi med massvaccinering som främsta åtgärd. Men betänk att i flera av de länder som inte har haft råd att lägga miljarder på vaccin har man istället lagt budgeten på att låta exempelvis gravida vara hemma. Sverige borde ta bort karensdagen, fasa ut dagis- och skolstarterna över flera månader och ge tillfällig föräldrapenning till alla som håller sina barn hemma på grund av smitta.

Till sist vill jag vara tydlig med att det här är mina helt privata åsikter som inte återspeglar min arbetsgivares inställning.

Intressant läsning om influensa A(H1N1) och vaccinet
Intervju med epidemiolog Tom Jefferson, Cochrane-institutet
Cochrane-institutet om (H1N1)
Yahoo News: Europe fast-tracking swine flu vaccine
SvD: ”Vi är drabbade av en osund syn på sjukdom”
SvD: "Perspektiv: Basfakta glöms i pandemilarmet"
DN: "Vaccineringen bygger på ekonomisk kalkyl"
Smittskyddsinstitutet: Hur allvarlig är den nya influensan?

Läs vad andra skriver om , , , .

2009-07-24

Frågor och svar om svininfluensan

Har ni semester eller? Är det skönt? Själv jobbar jag i mitt anletes svett*. Hinner absolut inte skriva annat än extremt korta meddelanden på Twitter, Facebook och såna ställen.

Men nu när jag ändå jobbar ska jag passa på och göra reklam för Influensa A (H1N1)-flikenKrisinformation.se. Vi har en FAQ-sida som börjar bli väldigt fyllig. Och de svar man inte hittar där kan man få direkt eller via mail om man ringer 020 20 20 00. Jättebra om ni ringer och ställa kloka och frågvisa frågor! Myndigheterna behöver alla kloka frågor de kan få.

Jag kommer att skriva mer om influensan snart, om mina egna tankar om vaccinet och sånt. Så snart jag hinner.

* Klart jag inte sitter och jobbar i en svettpöl. Det är bara ett uttryck.

Se vad andra skriver om , ,

2009-05-30

Om Anna W, bebisars sömn och att tänka själv

Några av de som kommenterade min post om Sömnmetoder på katastrofens rand menade att jag inte har en aning om hur Anna Wahlgrens Sova-hela-natten-metod ser ut idag. Jag har inte sett filmerna, men det jag läste på metodsidan kändes ändå väldigt bekant. Nu gick jag tillbaka och kopierade en bit text därifrån, här i förkortat skick:

"Metoderna: Fasta - och tillräckliga - sovtider. En attityd av självklarhet hos de vuxna. Egen säng efter "smekmånaden"; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro. Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning. Mörkt, så att inga synintryck stör. Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag – barnet ska tystna och slappna av i hela lilla kroppen inom två minuter. Först därefter kan den lilla våga somna och sova lugnt."

Om jag skulle läsa det här för första gången idag skulle jag till exempel genast välja bort regeln om att barnet ska ha ett eget rum. Man måste alltid tänka själv, så är det bara. Man måste alltid känna efter: känns det här rätt för mig? Finns det något i råden från Anna Wahlgren / BVC / min grannes svärfar som inte känns bra, som jag ska välja bort?

När vi använde Anna W:s metod som den beskrevs i Barnaboken, när min yngsta dotter var bebis för sexton år sen, tog vi fasta på principerna och tillämpade dem på ett sätt som kändes rätt. Så här gjorde vi:

"Min dotter var 10 månader och sov i en egen säng i samma rum som sina tre syskon. Hon var extremt kvällspigg och ville alltid komma upp tusen gånger efter att jag nattat henne. Av olika anledningar samsov vi inte då. Jag var helt galet trött den här perioden, kände mig yr och lättretlig på dagarna och mådde nästan illa av utmattning på kvällarna. Jag hade börjat känna att jag blev arg när hon inte ville sova, och det kändes inte alls bra.

Den natten jag startade kuren nattade jag henne, men när hon sen ville komma upp gick jag inte in och tände och tog upp henne som jag annars brukade. Istället gick jag in och la henne ner igen, buffade henne lite, sa godnatt med låg röst och gick ut igen. Detta upprepades flera gånger, jag minns inte exakt nu men kanske fem gånger under kvällen och tre gånger till under natten. Hon skrek och var arg några gånger. Jag väntade lite längre än vanligt innan jag gick in, några minuter kanske. Nästa natt vaknade hon och skrek en gång, men somnade direkt när jag kom in och buffade henne. Tredje natten sov hon hela natten, och alla nätter därefter. Någon månad senare, när hon lärde sig att gå, fick hon en ny låg säng som hon kunde komma och gå som hon ville från, och kom in till oss på natten ibland, oftast utan att väcka mig."

Idag är jag till hundra procent för samsovning, och alla andra "metoder" som bygger på idén om att bebislivet blir enklare om man anpassar det efter det mest ursprungliga livets principer.

Det är trots allt så att bebisar kan sova när de föds. De måste kunna sova, det är en överlevnadsstrategi. De måste kunna sova, äta, vara med de vuxna hela tiden, anpassa sig till de vuxnas överlevnadsbehov. Som det såg ut på stenåldern. Däremot är inte bebisar anpassade till den sortens liv vi lever idag, med arbeten, mataffärer, sekundvisare, stress, tv, lampor, lägenheter och så vidare. Ju mer man kan följa minsta motståndets lag under bebistiden, ju mer man kan låta livet vara så primitivt och enkelt som möjligt, ju mer blir den tiden njutningsfull, avslappnad.

Om man av någon anledning har fått stora sömnproblem och sovrutinerna har kajkat ur helt, trots att man samsover, rekommenderar jag Anna W:s metod. Så som den bör tolkas för just din situation. Den är ljusår att föredra framför femminutersmetoden, skrikmetoden och sömnmedel. Den bygger på tanken på att rutinerna har hamnat helt i olag, och att man så snabbt och smärtfritt som möjligt ska komma tillbaka till normalläget. Den bygger på att man är kärleksfull och respektfull mot barnet, och inser att det inte är barnets fel att sömnen har blivit kaotisk. Den är en bro tillbaka över den brinnande floden.

Artikeln i DN var onyanserad och otydlig. Det är många, många som har en uppfattning om Anna W utan som bara baseras på vad de har läst att andra har skrivit om henne. Jag håller inte med om allt hon skriver, kanske inte ens hälften. Men jag gillar henne som person, jag vet att hon har ett fantastiskt handlag med bebisar och barn, och framförallt beundrar jag hennes enorma RESPEKT för barn och barns behov. Och hennes mod, att alltid säga vad hon tycker utan att vara rädd för vad andra ska tänka om henne.

Bra länkar om samsovning:

Läs vad andra skriver om , , , ,

2009-05-28

Sömnmetoder på katastrofens rand

Allt om barn har idag en hårt vinklad och tendensiös artikel om Anna Wahlgrens sömnmetoder. Den sätter inte sömnmetoden i sitt sammanhang och nämner inget om de andra metoder som rekommenderas av barnläkare, och har inte med ens en bokstav om vilket kaos man kan befinna sig i som utmattad förälder.

Jag har använt Anna W:s metod vid ett tillfälle för sexton år sedan. Den fungerade som en dröm. Den var det enda vettiga alternativet i den situation vi befann oss i då. Den var det minst kränkade av de alternativ som jag då uppfattade fanns. Den var över på en natt.

Anna W:s metod måste sättas i ett sammanhang. Den är till för föräldrar i kris. Den är en livräddare. Den är tusen gånger bättre än fem-minuters-metoden, sömntabletter eller långvariga försök att tvinga barn att sova i egen säng. Rätt utförd tar den oftast en natt, högst tre nätter.

Om jag fick en bebis igen skulle jag förhoppningsvis inte hamna i en sån sömncirkus som jag gjorde för sexton år sen, eftersom jag idag skulle ha helt andra förväntningar på bebisåren, och jag skulle sova tillsammans med mina barn. Om man sover nära sina barn - i samma säng eller tätt intill i samma rum - så minimerar man risken för att sömnproblem ska uppstå över huvud taget. Men det handlar också om vad man har för förväntningar.

Samsovning är tveklöst den bästa, mest effektiva och minst konfliktfyllda metoden som finns. Men för alla de föräldrar som passerat gränsen, som är vettlöst sömnlösa, som är på förtvivlans brant, som tror att de kommer att bli galna om de inte får sova och som inte har någon som kan avlasta dem på ett vettigt sätt - för dem och deras bebisar är Anna Wahlgrens sömnmetod, utförd rätt i högst tre nätter, en riktigt bra livräddare. Så snart den är utförd kan man gå tillbaka till normalt, respektfullt samsovande.

Läs vad andra skriver om , , , ,

2009-05-25

Sanningen om sjuttitalisterna

Såg Henrik Schyfferts föreställning The 90's igår. Den var bra, överraskande ärlig och rolig. Jag som är född 62 kände igen mig i många detaljer, och fick många ledtrådar till hur vi som är födda på 60- och 70-talen har präglats av tidsandan.

Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så ... lågintensiva.

Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!

Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.

När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?

PS Rubriken skulle egentligen ha varit "Spaningen om 70-talisterna", men det lät så lamt.

PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.

PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.

PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!

2009-05-24

Unga eller gamla föräldrar - alla barn ska vara välkomna

Jag skrev i förra veckan om alla fördelar det finns med att bli förälder när man är ung. Jag fick några kommentarer här, några på Twitter och några i mailen. En anonym person skrev att det var illa nog att såna som jag blev föräldrar innan jag hade fattat vad livet handlar om, och att jag borde skämmas som vill förstöra det som mödravården försöker bygga upp.

Jag skäms inte en sekund, och jag tror inte att mödravården önskar att jag ska skämmas heller.

Naturligtvis finns det fördelar med att få barn när man är över 25 också. Naturligtvis är det ingen garanti att man blir en "bättre" förälder för att man är under 25. Jag känner många helt fantastiska föräldrar som har fått barn sent i livet, frivilligt eller ofrivilligt. Det handlar inte om individer här.

Unga föräldrar får ta så mycket skit idag, så jag tyckte att det behövdes lite tonårsföräldra-propaganda. Som motvikt till exempelvis filmer som den här sinnessjuka propagandafilmen på YouTube, producerad av hälsovårdsmyndigheterna i engelska Leicester, där cirka var tjugonde artonåring blir gravid per år. (BBC News skriver om filmen här.) Maken till barnfientlig smörja har sällan skådats. Leicester är en av de mest invandratäta städerna i England, och man behöver inte vara överdrivet misstänksam för att undra vilka värderingar som frodas bland stadens äldste.

Dessutom finns det anledning att diskutera den ökande medelåldern hos förstagångsföräldrar, även om de generellt är underbara och kloka människor. Statistiken från SCB visar att:

• 1973 var de svenska förstföderskorna i snitt 23 år. Färre än 2 procent var över 35 år.
• 2003 var de svenska förstföderskorna i snitt 28 år. Cirka 11 procent var över 35 år.
• 2006 var de svenska förstföderskorna i snitt 29 år gamla. (Jag vet inte hur många procent som var över 35, men på BB Stockholm är 53 % av alla födande mellan 31–35 år, 13 % är mellan 36–40 år och 4 % är 41 år eller äldre).

Orsakerna är framförallt två:

1) Ekonomin har förändrats till det sämre för unga föräldrar. I en mycket läsvärd artikel i Upsala Nya Tidning säger Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat "Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället" vid Institutet för Framtidsstudier, att den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet, avskaffandet av bostadssubventioner och en hårdare arbetsmarknad.

2) Det ses som ett allt större projekt att bli förälder. Trenden idag är att man är ansvarslös mycket längre i sitt liv. Först är man barn tills man är 16-17, sedan ungdom tills man är 30. Att få barn är ett enormt stort steg. Allt roligt är slut för alltid. Man kan aldrig vara fri mer. Och man måste bli en perfekt förälder, med pengar på banken och ett lyckligt och stabilt äktenskap.
Historikern Kristina Engwall är också intervjuad i UNT:
- Man väntar tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar.

Men det där väntandet kan alltså drabba både de blivande föräldrarna och samhället i stort.

- Om man väntar för länge med att försöka få barn kan man hinna bli infertil under tiden. Många vuxna tror att nedgången i kvinnans fertilitet inträffar först vid 45 års ålder. I själva verket sjunker den stadigt efter cirka 25 års ålder. (källa: BarnTotal.se)

- Beslutet att skjuta på graviditeten ökar risken för att det barn som föds inte är friskt. (källa: Fertilitetsguiden)

- Vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar, säger Tomas Lind i UNT-artikeln.

Han och andra av de forskare som intervjuats är inne på att samhället borde satsa på ungdomar och unga föräldrars villkor, och att sjukvården borde informera unga människor om att de inte ska vänta för länge med att bli föräldrar.

Återigen: Det handlar inte om att man är en sämre förälder för att man är över 30. Det handlar om att tillåta, inte att förbjuda. Vi behöver börja se på barnafödande och föräldraskap som någonting positivt, naturligt och enkelt. Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.

Man talar om att alla barn måste vara välkomna. Låt oss ännu hellre sträva mot nolltolerans - inga barn ska vara ovälkomna.

Läs vad andra skriver om , , , , , .

2009-05-20

Skrivbordsbidrag



Mitt bidrag till Raz' skrivbordstävling, via Lotten.
Så här har det sett ut sen jag såg Prerafaeliterna på Nationalmuseum (missa inte om du är i Stockholm!). Målningen heter Isabella och är målad av John Everett Millais.

2009-05-15

Heja unga föräldrar!

Idag har jag gått och tänkt på alla fördelar som finns med att vara ung förälder.

- Man är stark och energisk när man är ung

- Man har inte hunnit vänja sig vid att bara behöva ta hänsyn till sig själv - det blir inte en lika stor omställning att sätta bebisens behov främst

- Man behöver inte ge upp ett intressant jobb och karriär

hej du!- Man är inte lika ängslig

- Man tycker inte att föräldraskapet är så märkvärdigt

- Man är fortfarande öppen för att lära sig

- Graviditet, förlossning och amning är ofta mycket lättare när man är mellan 15 och 25

- Man har lätt att bli med barn, och hinner få fler om man vill ge barnet syskon

- Ens egna föräldrar är inte för gamla för att hjälpa till och vara delaktiga

- När barnen blir tonåringar är inte åldersskillnaden så enorm

- När barnen flyttar hemifrån har man fortfarande ett långt liv kvar för att resa och göra roliga saker

- När man får barnbarn är man fortfarande tillräckligt stark för att orka vara tillsammans med dem och ta hand om dem

Grattis alla som blir unga föräldrar!

2009-04-26

Tänk om tonåringarna skulle ställa samma krav på oss

Snart är det Valborg, till alla tonåringars föräldrars stora sorg. Systembolaget kör med sitt vanliga dubbel-tänk och gör reklamfilm med en psykolog som uppmanar föräldrarna att sätta gränser - för sina barn.

Samtidigt citerar man Folkhälsoinstitutet som säger att vart femte barn i Sverige lever i en familj med förhöjd alkoholkonsumtionen. Och eftersom vuxna är barns förebilder, är risken stor att dessa barn ska få alkoholproblem senare i livet, skriver man.

Det låter ganska troligt. Barn gör ju inte som man säger - de gör som man gör! Min generation fick inte heller dricka när vi var unga. Ändå är det tydligen minst var femte av oss som har alkoholproblem.

Kanske är det sant att alkoholdebuten sker allt tidigare. Enligt Socialstyrelsen togs i fjol 507 barn i åldern 0—14 år in i sjukhusens slutenvård för alkoholintag. Det är lätt att få panik som vuxen.

Lösningen är - som vanligt - att sätta gränser. För sina tonåringar. Nolltolerans gäller. Lås in barnen om det behövs. Gör vad som helst - bara du slipper ta ansvar för ditt eget drickande.

PS Mitt snack om unga och alkohol i P1 i fredags

2009-04-08

Tänk om vi inte behöver vara så rädda

Det finns mycket att oroa sig för, stora och små saker. När man blir förälder upptäcker man tusentals nya orosmoment. Det är så mycket som kan hända den lilla bebisen, krypbarnet, tultaren - för att inte tala om barnen som kan gå och springa själva, som kan försvinna på en sekund.

Och svenska föräldrars oro verkar bara öka, trots att de är mer pålästa än någonsin och trots att svenska barn lever förhållandevis trygga och ofarliga liv. Jag läste på alltombarn.se att "oro för barnen" kom högst på listan när Vi Föräldrar nyligen gjorde en undersökning om de största föräldrafrågorna.

Det gäller även brittiska och amerikanska föräldrar. Artikeln berättade att brittiska forskare varnar för att föräldrar idag överbeskyddar sina barn. En studie, utförd av organisationen Play England, visade att hälften av alla brittiska barn hindras av sina föräldrar att klättra i träd. 17 procent av barnen får inte leka kull eller jaga varandra. Enligt studien får en del barn inte ens leka kurragömma för sina ängsliga föräldrar.

Det finns naturligtvis motkrafter. Föräldrar som anser att rädslan är överdriven och smittar av sig på barnen, gör dem mindre motståndskraftiga. Många föräldrar tror att deras barn har en självbevarelsedrift och att den måste få stärkas, övas och slipas.

Exempel från USA är mamman/kolumnisten Lenore Skenazy, som orsakade amerikansk folkstorm och utsågs till "USA:s sämsta mamma" när hon lät sin 9-årige son åka tunnelbana själv i New York. Sedan startade hon bloggen "Free Range Kids", läs den!

Tidningen Mothering rapporterar om amerikanska föräldrar som flyttar till så kallat co-housing, områden där man bor i egna hus men tar gemensamt ansvar för att barnen ska få röra sig fritt och ändå vara trygga.

Visst finns det saker att vara orolig för. Stora faror som miljöförstöring, krig och orättvisor. Små saker också för all del. Jag har själv alltid varit en riktig filifjonka och oroat mig för allt möjligt.

Men det viktiga är att inte låta rädslan ta överhanden. Redan de gamla romarna visste det: det enda man verkligen behöver vara rädd för är rädslan. Rädslan gör oss mer sårbara, mindre klartänkta. Om vi är rädda gör smärtan mer ont.

Det finns många förklaringar till att vi blir allt mer osäkra. Vissa säger att det beror på att vi får allt mindre tid att känna efter, tänka efter, testa våra gränser. Vi har så mycket annat för oss när barnen är små att vi inte hinner låta dem utforska världen i sin egen takt. Om vi tog oss den tiden skulle vi upptäcka att de kan betydligt mer än vi tror.

Andra menar att vi strävar efter allt mer perfektion och kontroll. Vi tror (kanske omedvetet) att vi kan eliminera all smärta, både fysisk och själslig. Därmed blir vi också allt mer sårbara för smärtan, och allt räddare för den.

En del går ännu längre och tror att makthavare odlar och underhåller rädslan. Media till exempel säljer inte lika bra när det handlar om lycka och trygghet, därför handlar tidningar och tv mer om våld, risker och katastrofer. Affärsmän tjänar på vår rädsla för att de kan sälja saker (larm, grindar, hjälmar, piller och så vidare). Politiker ser hellre att folk oroar sig än att de engagerar sig.

Hur som helst är det värt att fundera på. Vad är du rädd för? Varför är du rädd? Vad skulle hända om du slutade att vara rädd för det?

2009-04-04

Vill man bli fin får man se suddigt

Köpte nya solglasögon häromdagen, för att det var soligt och de var billiga (59:50 på Indiska) .

De var ganska fina också, och jag tror iallafall att jag ser intressant och modern ut när jag har de på mig. Dessutom blir allting lite rosa och gyllene när jag har dem på mig. Och lite suddigt, eftersom de inte är slipade och jag egentligen behöver ganska starka glas, iallafall på ena ögat.

Så här ser stan ut när jag cyklar omkring i solen. Det är kanske inte så trafiksäkert, men vad gör man inte för att vara moderiktig.

Jag har faktiskt ett par slipade solglasögon också, men dem kan jag inte hitta just nu. De kanske ligger i en låda som jag borde städa. Men det är ett annat par solglasögon jag egentligen drömmer om. De är alldeles för dyra, och måste beställas från utomlands, och inte ens där kan man köpa dem för de är slutsålda. Men man kan väl drömma?

Har ni sett nånting så tjusigt nån gång?

2009-04-01

Föräldrar behöver stöd av andra föräldrar

Regeringen har anslagit 70 miljoner kronor till stöd för föräldrar. Med anledning av det ringde P1:s Studio Ett till mig igår (eftersom jag var med och startade det första svenska föräldranätet) och ville att jag skulle svara på varför det behövs mer föräldrastöd. Har föräldrar blivit osäkrare nu för tiden?

Jag svarade att jag tror att svenska föräldrar generellt är mer osäkra idag, om man jämför med två, fem eller tio generationer sedan.

Inte så konstigt heller. Vi får ju ingen som helst träning på att vara föräldrar innan vi får barn! Vare sig det gäller att byta blöjor, amma, få bebisar att sova lugnt, lirka med arga sexåringar eller få förtroendefulla relationer med tonåringar. Vi träffar knappt några barn om vi inte utbildar oss (eller arbetar med) barn. Vi går helt enkelt direkt från att vara bekymmerslösa tonåringar (upp till 30+), rakt in i tillvaron som ansvarstagande föräldrar.

I de perioder och kulturer där man har levt/lever tillsammans med folk i alla åldrar omkring sig från morgon till kväll, där får man all den där kunskapen utan att ens tänka på det. Så har vi också haft det i vår kultur, för inte så länge sedan. Man fick barn tidigt, vilket betydde att man fortfarande hade familjen omkring sig som kunde stödja och hjälpa. Och redan innan dess, från det att man var liten, hade man oftast ansvar för några som var ännu mindre.

Nu är det många som aldrig ens har hållit i en bebis när de blir föräldrar. Hur ska man då veta om man gör rätt eller fel?

Det här sättet att leva gör oss också väldigt beroende av de så kallade experterna. Vi tror att man måste vara utbildad för att kunna ta hand om barn. Vi vågar inte ens lita på våra instinkter. Till och med experterna själva verkar tvivla på att föräldrar är tillräckligt kunniga för att ta hand om sina barn på bästa sätt.

Men så är det ju inte. Vi kanske är ovana, men det enda vi behöver är stöd i form av andra med mer erfarenhet än vi själva. Andra föräldrar som kan visa oss, utan att vi känner oss otillräckliga.

Det allra bästa vore om man hade allt det där omkring sig hela tiden. Både innan och efter att man får barn. I brist på det tror jag att föräldraforum är jättebra. Där träffar man andra, helt vanliga mammor och pappor, som har gjort viktiga erfarenheter och har kunskap som man kan lära sig av - utan att vara experter.

Men det bästa av allt är något som de flesta upptäcker efter ett tag - att man inte bara har frågor, utan också svar. Att man kan hjälpa andra!

Fast riktigt allt det där hann jag förstås inte säga i radion. Här kan man lyssna på vad jag (och Anna Wahlgren) svarade i Studio Ett.

Läs vad andra skriver om och

2009-03-27

På röda mattan i en Anna Maltz

När jag vinner en Oscar nästa gång ska jag låta Anna Maltz sy upp en kreation åt mig.


Kanske en sån här. Eller en blå kaninkostym.


Fin ska jag vara iallafall.

Tack Johnny och MrsLi för outfittips!

2009-03-26

Kulturfyran Just Nu

Kulturbloggen ber oss svara på vad vi gillar just, just nu. Här kommer mina svar:

1. Vilken bok läser du? Shantaram. Helt fantastisk. En av de bästa böcker jag läst på länge.

2. Vilken skiva lyssnar du på? Jag lyssnar nästan aldrig på skivor. Men här är en spotifylista som rullar ganska ofta här hemma.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot? Dialektfrossa, i kväll! Ledig dag i morgon! Våren!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu? Hmm ... jag vill inte svara Lottens blogg, eller Ö-Helenas, Mrs Lis eller någon av de andra superroliga lärorika finurliga bloggarna som jag alltid länkar till, för det är så uppenbart. Så jag säger Populär astronomi.

2009-03-20

Märkligheter var ordet

Världen är ett konstigt ställe. Istället för att utbyta kloka och roliga tankar med varandra, springa nakna på varma stränder, leka med våra barn i parker och komma på nya efterrätter mellan nio och fem varje dag är det meningen att vi ska vara inomhus och sortera pappershögar eller bygga saker som folk kan köpa fast de inte behöver. Jag känner på mig att det är något fel någonstans.

Inte hinner man med att läsa alla roliga bloggar som finns heller. Min förr så långa och underbara lista i Google Reader är nu nertrimmad till det allra, allra nödvändigaste. Det som jag inte skulle klara en arbetsdag utan.

Bland de senast tillagda där finns några som jag vill dela med mig av. Om ni av någon tokig anledning skulle ha missat dem. (Någon kanske stängde in er i ett bageri i ett år för att testa olika rulltårtssmaker?)

Mrs Li är en ny bekantskap för mig. Hon är väldigt rolig både på och utanför bloggen, och dessutom skriver hon föredömligt kort! Man hinner läsa alla hennes roliga inlägg utan att det inverkar menligt på papperssorterandet. Mitt nyårslöfte ska bli att bli lika kort som Mrs Li.

BiblioteksBella är världens charmigaste Bellablogg. BiblioteksBella var först med dagens kulturoutfit. Bara en sån sak.

Märkligheter är en ny blogg på dn.se, där Clas Svahn tar upp olika fenomen. Mycket efterlängtat.

Modesty Blaise-bloggen behöver väl inte förklaras. Det är bara att suga i sig som en svamp.

Neil Gaimans Journal är min favoritförfattarblogg. Alltid lika intressant, vare sig han skriver om sitt författande, andra författare, flygplatser, sin familj, badskum eller grisar.

Föräldraskap är inte en blogg utan en kanal på mikrobloggen Bloggy där man kan diskutera barn och föräldrafrågor. Hetast diskussioner blir det om tandborstning.

Språk är en kanal om språk, på samma mikroblogg. Om syftningsfel, särskrivning, grammatikfrågor, versfötter, löpsedlar och vad har du.

Om jag var din hemmafru, Matälskaren och Brax on food är tre matlagningsfavoriter. Inte för att jag någonsin har lagat några av recepten. Jag håller mig så långt från spisen jag bara kan nu för tiden. Men de här bloggarna är såna sköna skribenter så att maten kommer i skymundan.

Bloggvärldsbloggen har fått en ny redaktör i Mymlan och är en ovärdelig sked i bloggsoppan. Detsamma gäller The Critics, som bland annat väljer ut och djuprecenserar andra bloggar. Sympatiskt nog får man ofta länkar till särskilt bra inlägg i den recenserade bloggen.

Glad vårdagjämning!

vårmåsIdag tar vi på oss vårhattarna och vinkar till solen klockan sexton minuter i tolv!

2009-03-18

Bebisen gråter fortfarande

För några månader sen skrev jag om den gråtande bebisen i lägenheten ovanför oss, att den väcker oss nästan varje morgon och att jag funderade på om jag skulle säga nånting till föräldrarna. Och isåfall vad?

Jag fick olika förslag, här och på andra ställen. Flera skrev att jag inte borde lägga en lapp i brevlådan, att det skulle vara för opersonligt. Att jag borde bjuda in dem istället. Och visst, det låter klokt. Men jag har dragit mig för det ändå, inte vetat hur jag skulle säga för att inte låta som om jag kritiserade dem.

Så kom mamman ner i tvättstugan när jag stod där och hängde in kläder i torkskåpet. En halvtimme innan nästa tvättid egentligen, men hon skulle bara kolla sa hon och jag sa att hon kunde börja, jag var ändå klar med maskinerna. Sen frågade hon om det inte var vi som bodde under dem. Jo, sa jag och då frågade hon om vi blev störda av att hennes barn drog omkring på stolar och sånt.

Det måste ju vara gud? Eller ödet?

Så jag tog mod till mig och sa att nej, inte stolarna, men bebisen, du vet hur det är när man är förälder, då vaknar man för minsta barnskrik. Jag sa det snällt och hon log. Och så sa jag: ni har väl sovrummet precis ovanför vårt, det är nog därför det hörs så bra. - Det är bebisen som sover där, svarade hon hastigt, vi håller på och försöker få den att sova i ett eget rum.

Sen pratade vi om barns utveckling och samsovning en halvtimme. Jag sa rent ut till slut att nio månaders ålder kan vara lite tidigt att försöka få barn att sova ensamma. Att om de skriker så där mycket så kan det betyda att de helt enkelt inte är redo. Och att det alltid kommer av sig själv till slut.

Hon lyssnade men var tveksam. De hade bestämt sig för att prova det här en vecka sa hon, och så sa jag bara att jag hoppades att det skulle gå bra. Jag kunde (och borde kanske) ha sagt att en kvart i alla händelser är mycket för en bebis att ligga ensam och gråta, men jag orkade eller vågade inte.

Nu har det gått två veckor. Bebisen vaknar prick fem varje morgon, ibland några gånger på nätterna också. Ibland får den skrika länge, ibland kommer de och tar upp den med en gång.
Jag hoppas att de bestämmer sig för att avsluta experimentet snart, mest för bebisens skull!

Här är lite bra råd om bebisars separationsångest och hur man samsover säkert.

Läs vad andra skriver om: ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...