Ljud jag minns: böneutrop

För två veckor sedan hördes det första böneutropet från en moské i Sverige. Jag har inga problem med det, i alla fall inte mer problem än jag har med kyrkklockor och dem har jag bara ett problem med: de binglar och bånglar väldigt högt och ofta om man bor nära dem. Som vi gör. Det är ett dinglande och dånglande och binglande och bånglade, högt och ofta. Särskilt på helger, och hela somrarna, och lite då och då. Ibland öppnar de luckorna helt i Maria Magdalena och så dundrar de på så det skallrar i skelettet. Fint! Men inte direkt ödmjukt eller diskret. Mer HALLÅ!!! GUD HÄR!!! VAKNA GENAST!!!.

Men det var inte det jag skulle skriva om. Utan att jag har två ljudminnen av böneutrop, eller adhan som det heter på arabiska.

Det första är från kanske 30 år sen. Jag var på väg ut mot Öfyren på Käringöns östraste klippa för ett ensambad. Den delen av ön är obebodd, det finns bara fyren längst ut på klippan och ett pyttelitet badhus en bit därifrån. Det var på eftermiddagen, lite blåsigt och mulet. De grå klipporna var varma under mina fötter.
Plötsligt kom ett ljud med vinden, jättevackert men så oväntat just där och då så att jag inte kunde fatta vad det var förrän efter flera sekunder. Jag stod stilla och lyssnade ända tills det tog slut. Det lät ungefär så här, fast det kom och gick med vinden:




Andra gången var 2007, i den indiska staden Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet. Jag låg ensam på ett hotellrum, min familj var på trek ytterligare tusen meter upp i Himalayas berg men jag hade blivit sjuk och kunde inte följa med. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka ("altitude sickness" eller "acute mountain sickness" – man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det). Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen. Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin.



På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen. Och så var det böneutropen. Vi bodde precis vid minareten, så varje natt dånade mitt rum av nattbönen (ishâ), förstärkt med en gammal och rostig ljudanläggning. Det var inte så vackert, men jag vande mig, precis som man vänjer sig vid kyrkklockornas bingande och bångande.

Ljud jag minns: måsar (obs nsfw*)

Vissa ljud funkar som tidsmaskiner. Som Proustminnen, fast det det är ett ljud istället för en lukt. Ett sånt ljud är måsars skri. Blunda och hör det för ditt inre öra! Eller lyssna här.

Min själ far med ljusets hastighet till 1970-talets somrar och Käringön när jag hör det. Det är förknippat med sol, regn, salta bad, grå klippor, segelbåtars vant som smattrar i vinden, grodor, långa dagar med krabbfiske, sitta på bryggan och vänta på båten, lukten av tång och fiskrens.

Eller, det var förknippat med allt det där. Sen tre veckor är det förknippat med sex. Måssex. Och väldigt, väldigt tidiga morgnar.

Vi har nämligen en mås på skorstenen mittemot, ja alltså vi har många måsar på många skorstenar och så är det förstås varje vår och sommar. Men just den här måsen är inte som alla andra måsar. Här önskar jag att jag kunde säga att denna mås, i likhet med Jonathan Livingston Seagull är en mås som vill tänja på gränserna och till varje pris fullända konsten att flyga, som drar sig undan sina artfränder för ett kompromisslöst utforskande av sina egna gränser. Men så är det verkligen inte. Den här måsen är väldigt intresserad av sex med andra måsar, men det är inte det som är det ovanliga.

Måsen i fråga (ovanpå), annan mås (under)
(se även "Seagulls on things")

Det ovanliga är ljudet hen gör under själva akten. Det börjar som ett vanligt måsskri, bara lite snabbare, men det tar aldrig slut. Aldrig! Eller ja, typ aldrig då.

Första gången jag hörde det var klockan halv fem på morgonen för tre veckor sen. Jag trodde att det var ett konstigt, modernt billarm. Jag låg och försökte somna om men fick ge upp efter vad som kändes som en kvart, och funderade allvarligt på att springa ut på gatan insvept i mitt täcke och strypa bilägaren som tydligen masade sig långsammare än en myrslok fram till sin bil för att stänga av. Men. Efter att ha blivit väckt av det galna ljudet ett antal morgnar fick jag plötsligt en morgon syn på förövaren, mitt i akten! Bokstavligen! Eftersom jag hade kameran i handen tog jag genast några bilder, men det var inte förrän den undre måsen hade lösgjort sig och flugit vidare som det slog mig att jag missat hela poängen, nämligen ljudet.

Så nästa gång de gjorde det på skorstenen mittemot filmade jag istället, se (och hör) ovan. Men lägg på både volym, hastighet och intervall – dels hade de redan hållit på en stund när jag började filma, dels är filmen tagen vid lunchtid och ljudet är i själva verket som starkast, snabbast och längst på morgonen, sen mattas det liksom av under dagen.

Ja, nu förstår ni hur jag har det!

disclaimer 1: Inga måsar kom till skada under skrivandet av denna bloggpost (eller smygfilmandet av måssexet ovan)

disclaimer 2: Jag är ingen måsvoyeur! Detta är en rent vetenskaplig artikel. Måsar som umgås i tysthet har inget att frukta från mig.

disclaimer 3: Hela ovan text ska läsas med David Attenborough-röst.

* nsfw = not safe for work

När barnvagnen blåste i

Häromdagen blåste det så mycket när jag cyklade över bron till Tegelbacken att jag nästan blåste av cykelbanan. Och då kom jag att tänka på en kuslig sak som hände när jag var sju år. Vi bodde på Käringön på somrarna, det var när vi hyrde hos tant Stranne uppe vid Vessla. Det är en riktigt kuslig historia, men den slutar lyckligt, så bli inte rädda.

Min bästa kompis Pierre och jag brukade gå ner till bryggan varje dag för att fiska krabbor.

Jag och Pierre och min mammas kompis Gertrud. Fast bilden är från 1974, ni får tänka oss som fem år yngre.

Fiska krabbor är nämligen det man gör på Käringön när man är liten. Det går till så att man tar en hink, en håv, ett snöre och en snäcka (eller en brödbit om man är ahimsa). Man fyller hinken till hälften med vatten, krossar snäckan och knyter fast den i snöret (eller knyter fast brödbiten om man som sagt inte vill krossa snäckor). Sen lägger man sig på mage på bryggan, sänker ner snäckan/brödbiten i vattnet, ända ner till botten, och väntar på att en liten krabba ska bli intresserad och nypa sig fast i det ätbara. Då halar man upp försiktigt, fångar krabban i håven och häller ner den i hinken. När man har fångat cirka 20 krabbor är man klar: då häller man tillbaka dem i havet igen och går hem och äter lunch. Sen kan man börja om igen.  

Jag med extra stor och fin krabba. Den här bilden är från 75 så dra ifrån ... ja ni fattar.

Den här dagen mötte Pierre och jag en tjej som vi kände lite. Hon var tio år, ganska stor tyckte vi, och hon var ute och drog sin ettåriga lillasyster i barnvagn. När vi berättade att vi skulle fiska krabbor ville hon följa med oss. Jag beundrade hennes sovande bebis-syster och barnvagnen. "Vill du köra?" frågade hon. Jag hade aldrig kört barnvagn förut men tackade glatt ja. Så gick vi ner till hamnen och hittade ett perfekt ställe att fiska krabbor på. "Ställ vagnen där" sa flickan och pekade. Jag parkerade vagnen mitt på bryggan och vi la oss på mage alla tre.

Jag ställde vagnen ungefär där personen i gula byxor står på bilden. Vi låg på mage under räcket som den andra personen lutar sig mot.

Det var verkligen ett bra krabbställe, vi fick hur många som helst. Då plötsligt hände det. Jag såg det inte hända och jag minns inte de första minuterna alls. Men jag hade inte slagit på barnvagnens broms, och suffletten var uppfälld. Vinden tog tag i vagnen med det sovande barnet, och vagnen rullade ner i vattnet på andra sidan. Med barnet fastspänt i sin sele.

Det första jag kommer ihåg sen, efter att ha legat på mage och fiskat krabbor, är att jag stod och stirrade ner på barnvagnen i vattnet på andra sidan. Den stod på botten, ungefär mellan de två båtarna på bilden. Det var kanske två-tre meter djupt där, och helt klart vatten. Jag tyckte att bebisen vinkade åt mig. Sen hörde jag en siren, tittade upp och såg att det var flickan som skrek. "Min lillasyster!" skrek hon, om och om igen. Sen såg jag Pierre, min sjuåriga bästis, försöka klättra ner från bryggan för att komma ner i vattnet. Sen var det som om jag äntligen vaknade ur en dröm, och jag satte högsta fart för att komma ut på bryggan och skaffa hjälp.

Pierre på den nyss nämnda bryggan, fast han satt alltså inte där i det ögonblicket jag berättar om. Längst ut på piren ser man M/S Ylva, passagerarfärjan.

Jag sprang och ropade på hjälp, och halvvägs ut på piren såg jag någon komma springande mot mig. Det var öns skeppare Björn Tobin, han som körde M/S Ylva mellan Käringön och Hälleviksstrand varje dag. Han hade hört mig, eller sett på håll vad som hänt, och nu kom han springande så fort så att han tappade tofflorna. Jag kommer ihåg just det så kristallklart: hur han sprang så fort så att skorna flög av. Och när han kom fram till oss så kastade han sig bara i och dök ner till vagnen. Flera andra vuxna hade hoppat i, men ingen var nere vid vagnen. Björn fick upp selen och kom upp till ytan med bebisen. Hennes storasyster skrek fortfarande, som en siren.

Sen minns jag ingenting igen, förrän Pierre och jag följde de våta spåren där Björn hade gått med bebisen i famnen tillbaka till huset där flickans familj bodde. Vi gick som små spöken. det var alldeles tyst.

Men, och allt det här är alldeles sant: det gick bra. Bebisen klarade sig. Hon fick naturligtvis åka in akut med sjöräddningsbåten till sjukhuset i Stenungssund, men hon klarade sig och blev inte ens förkyld. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till.

Och ingen skyllde på mig. Alla fattade ju att jag inte visste att man måste slå på bromsen, jag som aldrig hade kört en barnvagn förut. Men jag skämdes ändå, och jag vågade i gå i närheten av den familjens hus på många år efter det. Tio år senare var den lilla flickan ett av öns busigaste barn, hon och hennes ohängda kompisar kastade blåmaneter på folk och fnissade och sprang iväg. Men jag blev faktiskt inte ens arg när jag fick en blöt manet i svanken när jag låg och solade.

Det kom jag ihåg idag när det blåste! Och det kommer jag nog att komma ihåg om jag så blir hundratjugo år.