2013-09-12

Livet som stugvärd

I år var jag stugvärd i Teusajaurestugan i tre veckor. De skönaste veckorna på hela året! Ojämförligt! I många år har jag bara varit wannabe / hangaround stugvärd till P, som började för hundra år sen och gjorde sin sextonde säsong i år. Men i år jobbade jag också, på riktigt.


Blicken stadig, fjärran mot fjällen.
Förtroendeingivande, inte sant?

Så här går det till när man stugvärdar: Först utbildar man sig. Kolla med STF hur det går till! Sen söker man jobbet på hösten och då får man tala om när man kan jobba och hur länge, och vilka stugor man helst vill jobba i.

Framåt februari får man besked om var och när man ska jobba. Då är det hög tid att planera och köpa all mat man ska ha under tiden – den måste skickas upp till stugan med bussgods och snöskoter innan snön smälter. Så man skriver ner allt man ska äta till frukost, lunch, mellis, middag etc i tre veckor (eller hur länge man nu ska jobba). Allt måste vara sånt som håller sig under lång tid i skafferi eller jordkällare. Sen handlar man det och packar ner allt i banankartonger, och skickar iväg. Hejdå maten, ses om några månader!


Tre veckors käk

Man kan skicka med böcker också, och kläder och allt man kan undvara tills man ska gå upp: allt för att göra den egna ryggsäcken lättare. Det finns visserligen stugor som ligger nära civilisationen, och stugor med butik, men vi föredrar stugor som ligger miltals från ära och redlighet och kiosker. Man har det man har, och det man glömde får man vara utan!

När arbetstiden börjar reser man upp med tåg, flyg eller nåt annat fordon till den stuga man fått sig tilldelad (inte alltid någon av de man har föreslagit). Sista biten får man gå, om man som sagt gillar att bo långt från allfarvägarna. Till Teusajaure är det 16 kilometer att gå från busshållplatsen, och en stigning på 400 meter. Det tar mellan fyra och åtta timmar att gå, beroende på väder, vana och skor. Allra sista biten ror man över Teusasjön, eller blir hämtad i motorbåt av den stugvärd man ska lösa av.


En knapp kilometer. Man kan förstås simma över också, men det är kallt!

Själva jobbet då? Det varierar lite mellan olika stugor, men det som är lika överallt är att man
  • tar betalt av stuggäster, tältare och dagbesökare och säljer medlemsskap i STF
  • hjälper folk tillrätta om det behövs, till exempel genom att visa var de kan hämta vatten och hugga ved eller genom att tipsa om dagturer, väder, bra rastplatser och annat som de vill veta
  • ser till att gäststugan har blivit ordentligt städad varje morgon (det är gästerna som ska städa efter sig själva, ta in nytt vatten, fylla på ved och sånt men ibland måste man avsluta jobbet)
  • underhåller stugorna: byter gasoltuber, städar dassen, håller rent i vedboden, sopsorterar, bränner skräp och så vidare
  • lämnar en rapport och en ekonomisk redovisning till stugvärdschefen efter avslutat jobb.

Om stugan har försäljning (som ungefär varannan stuga har) står man i butiken varje dag. Om det finns bastu ingår att tända kaminen varje dag och städa bastun varje vecka. Finns det båtled kör man båten flera gånger varje dag om gäster vill åka över. Är man säsongens första stugvärd så är det ett visst jobb med att öppna stugplatsen; den som stänger stugan för säsongen har ännu mer jobb med att städa ur allting.

Är man stugvärd i en välbesökt stuga på Kungsleden under högsäsong blir det väldigt mycket jobb. Har man blivit tilldelad en väldigt avlägsen och liten stuga under lågsäsong blir det mycket fritid. Vi jobbade i en mellanstor stuga under både hög- och lågsäsong i somras och hade ganska mycket att göra, men vi var två och delade upp jobbet mellan oss. För det mesta var det lugnt.


Ett hårt jobb, men någon måste göra det

Några gånger när det inte var några gäster tog vi en förmiddag och åkte ut med båten och fiskade. Mitt bästa sommarminne för året är från en sån förmiddag: vi lät båten driva långsamt genom ett sund, åt vår medhavda matsäck, fiskade, låg och blundade i solen. De enda ljud som hördes var vattnet som kluckade mot båten, vinden som susade lite i fjällgräset, en enstaka fågels rop.


Tillsätt endast kluck och sus

Inga mygg, för ovanlighetens skull. Fiskarna nappade som tokiga. Jag låg i båten och läste och höll på att somna i solen men tittade upp och fick syn på en stor älg några hundra meter bort, den stod mitt i det grunda sundet och betade sjögräs.


Okej mer stämningsbild än faktisk älgbild men ni fattar

Är inte det lyx, undrar jag? Välfärd, till och med.

I Teusajaurestugan är man nästan helt avkopplad från resten av världen. Det finns ingen mobiltäckning, inget internet, inga tidningar, ingen tv. Det finns en radio men mottagningen är sådär och den drivs av solceller så man lyssnar mest bara på nyheterna och vädret, för att spara batterierna. Det finns också en satellittelefon men den väger fem kilo och det kostar jättemycket att ringa och samtalet bryts flera gånger i minuten, så den använder man bara i nödfall. Det finns också en hjälptelefon med direktlinje till polisen. Den får man verkligen bara använda i nödfall.

Men det är väldigt skönt att ha så lite information omkring sig. Inget som stör, inga oviktigheter som tar ens uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt att gå ner i varv. Bara sitta och göra ingenting. Stirra på de urgamla bergen som ligger där, vilda och orörda. De bryr sig inte om att vi är där. Det är väldigt lugnande.



Fast ibland hittar man nåt spännande!

10 kommentarer:

  1. Så vilsamt! Så fullständigt urkopplat och avkopplande! Och vilka fina bilder!

    Men kanske ändå med vissa avbrott för arbetsinsatser. Det här låter som något av ett understatement: "...men ibland måste man avsluta jobbet..."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och vad många gånger jag hade skrivit "jobbet" ser jag nu! Och "det finns också". Så går det när man skriver i sömnen, som jag tydligen gjorde i går kväll fast jag trodde att jag bara var lite trött :o

      Radera
  2. För några år sedan hade jag sagt: "Aldrig, över min döda kropp skulle jag kunna vara ensam så länge!" (sällskap av Karlsloken gills inte) Nu tror jag att jag skulle klara av det och till och med gilla det! Jag tror det kallas mognad, men jag vet inte säkert.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir bara lättare ju längre man håller på. Till slut tycker man att en dag med få gäster är den bästa dagen :)

      Radera
  3. Men fyyyyyy fasicken för att planera maten så långt i förväg! (Allt annat lät underbart och fantastiskt.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hörde något kul på radio idag: att vi är så toleranta med att äta exakt samma frukost varje dag, men intoleranta mot samma lunch och middag. Det är intressant, annars skulle jag nog packa blodpudding (frystorkad?) för hela tiden.

      Radera
    2. Menar du själva planerandet Lotten, eller att det är tråkigt att inte få hitta på mat varje dag?

      Radera
    3. Pysseliten, det där tänker jag på ofta. Ibland tänker jag på folk som äter precis samma varenda dag. Och ibland på att folk på stenåldern tydligen åt 20 000 så många olika saker som vi. Båda är galet!

      Radera
    4. Jag menar planerandet -- jag har aldrig någonsin kunnat följa matlistor. När klockan blir fem och det på listan står (jodå, jag har försökt) "Pysselitens finurliga blodpudding" och allt till denna rätt finns hemma, vill jag ÄNDÅ ha "Annas sprängda anka", som kräver en storhandling för att kunna lagas.

      Radera
    5. Då är du precis som min, som en man jag känner! Man kan aldrig veckoplanera eller nåt sånt trivialt med honom. Nej, det ska Kännas Rätt Just Nu. (Sen blir det väldigt gott det han lagar också, tröstar hans familj sig med.)

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...