2008-10-19

Nya bilder på flickr (test)



Kollar bara om koden funkar, så att det ska gå att lägga upp bilder enkelt.

2008-10-16

Något lustigt hände på väg från Rosenbad

Klockan 12:54
Genomblöt av höstregnet parkerar jag min fina cykel utanför Information Rosenbad , men upptäcker att dörren är låst.


Korsningen Drottninggatan/Fredsgatan - snygg port, men fel.

Jag ska vara med på ett jobbmöte klockan 13 i konferensrummet Rotundan men har ingen annan adress än Rosenbad, och det här är uppenbarligen fel dörr. Ringer en kollega som googlar fram att det ska vara på Rosenbad 4, som ligger på andra sidan huset.


Snart händer det, på X/Rosenbad 4

Klockan 12:57
Hittar porten och ser mig om efter en parkeringsplats till cykeln. Cirka fem meter bort står en annan cykel låst vid ett lågt staket, men det är mitt i ösregnet, och tänk om det kommer en skummis och snor den? Man vet inte vilka konstiga typer som stryker runt här nere i city. Jag låser raskt fast min fina hoj i stuprännan utanför dörren och skyndar in till mötet.

Klockan 16:40
Mötet är slut och jag skyndar genom den stora receptionshallen mot trappan till entren. På långt håll ser jag en stor svart bil parkerad precis utanför dörren, som just öppnas av en livvakt. Efter livvakten kommer kommer Fredrik Reinfeldt samt en flicka med en stor väska. Jag hejdar mig före trappan, för att inte skrämma livvakten, och står åt sidan och ser snäll ut. Det verkar inte övertyga livvakten - han tittar på mig och alla andra i receptionen med samma stålblick, men sveper förbi och slussar statsministern mot hissen. Jag fortsätter nerför trappan och ut genom porten.

Klockan 16:42
Cykeln är borta! Det finns inte ett spår av den kvar! Det är som om den aldrig har existerat!

Klockan 16:42,5
Springer tillbaka och viftar åt killen i receptionen. - Hallå, du, har du sett min cykel?
Killen rodnar och säger att jag måste prata med gruppchefen. Gruppchefen dyker strax upp och visar sig vara en uniformerad, otroligt vänlig man. Han skakar min hand och säger att jag hade parkerat lite olyckligt.
- Men jag såg inga skyltar! Inte den minsta lilla skylt!
- Jag vet, svarar den vänliga gruppchefen (vi kan kalla honom Håkan). - Men du vet, det kommer ministrar här hela tiden. Säkerhetsfolket blev oroliga när de såg cykelväskorna. Bombpatrullen fick komma hit och vi fick spärra av hela entren.
- Va?! Men ... min cykel ... och det sitter ju miljöpartimärken på cykelväskan! Då kan det väl inte vara några bomber i, försökte jag resonera förnuftigt.


Snälla fina cykeln med dotterns mp-märken på

Håkan höll med och trodde att det säkert var därför de inte hade låtit bombroboten åka ut med min cykel till Gärdet och sprängt den i småbitar. Istället hade de klippt upp låset och rullat iväg med den till ett närbeläget garage, där jag några minuter senare kunde hämta min fullständigt oskyldiga cykel.

Galet va! Visst, jag kanske skulle ha fattat att det inte var världens bästa cykelparkering. Men det fanns verkligen inga skyltar, och det stod ju en annan hoj bara några meter bort.

Klockan 17:15
Cyklar hem på den misstänkta terroristcykeln. Försöker att se så ofarlig ut som möjligt för att inte skrämma eventuella mötande ministrar.

Läs vad andra har skrivit om , ,

PS Kärleksfulla hälsningar till inspiratriserna Lotten och Helena.

2008-10-13

London calling

Uppdaterat: Femte dagens morgon i London; jag hade tänkt rapportera efter varje dag men har slocknat som en lågenergilampa i hotellets mjuka duntäcken varje kväll, utmattad efter promenaderna, sevärdheterna, tubtransporterna och den allmänna Londonstorheten. Men nu ska ni få höra:

Första dagen kom vi fram redan nio lokal tid till Heathrow, köpte våra Travelcards för tunnelbanan och fick sen stå och hänga i tio minuter utanför spärrarna för att klockan skulle bli halv tio så att korten skulle börja gälla.


En minut kvar!

Hotellet
var en trevlig överraskning: billigt (för att vara hotell, 80 pund natten för ett twin room) men ändå bra! Jag kan verkligen rekommendera det. Rummen är stora för att vara i London (man kan stänga dörren utan att behöva ställa ut skorna först), sängarna är sköna och har stora duniga extrakuddar, frukosten är helt okej, personalen är supervänlig och det är fri, bra wifi överallt i huset. Samt ligger det busnära u-stationerna Bayswater och Queensway. Och två minuter från världens kanske skönaste park, Kensington/Hyde Park.

Så när vi hade packat upp studsade vi genast ut i den. Där fanns ekorrar, svanar, kråkor och helt överraskande två knallgröna papegojor. Och en liten herre som vandrade omkring bland träden.

xxx
Förvånande grön papegoja :: Vandrande gråsvart farbror

Sen gick vi på teater och såg The Mousetrap. Det var första gången för Julia, andra för mig och 23277:nde för skådespelarna. (Ja, de måste vara jättegamla!) Innan föreställningen är helt slut får man lova att inte avslöja för någon vem som var mördaren. Men ni är ju mina vänner så ni kan säkert bevara hemligheten: det var överste Senap som gjorde det, med en stångkorv i skafferiet.


Om varje föreställning får i genomsnitt tre minuters applåder, hur lång skulle den sammanlagda applåden bli? Och hur många blåsor skulle man få i händerna?

Andra dagen sov vi länge och gick sedan till Harrods och köpte hundra burkar te och dreglade över allt galet godis och fnös åt juvelerna.

xxx
Anna i teparadiset :: Gröna gelepäron och annat sofistikerat snask

Efter en hälsosam lunch på glass, mackor och nötter åkte vi till Madame Tussauds vaxkabinett och spenderade några timmar där med att ta jätteroliga bilder på oss själva tillsammans med Tom Cruise, Richard Branson, Shakespeare, drottning Victoria och många andra som också var där. Bilderna med Julia på är roligast men dem får jag inte visa.

xxx
Drottning Victoria är inte en av mina favoriter, och inte lyssnar hon när man försöker förklara heller.

Tredje dagen hann vi springa runt ett varv inne i Westminster Abbey (där alla vandrar runt med små telefoner och stirrar i taket, men det är i själva verket radiomanicker med Jeremy Irons inuti som talar om för en att man ska titta i taket, och vad det är man då ser) innan vi skulle träffa Modesty Blaise-gänget. Det var ju en av de två anledningarna till resan, att gå en promenad i Modesty och Willies fotspår; se alla gränder där de smugit på juveltjuvar, alla eleganta restauranger där de ätit lunch med spionchefer och alla parker där sadistiska knarkslavmördare de brottat ner i ett buskage och oskadliggjort, för alltid.

xxx
Modesty Blaise-listmedlemmarna, förklädda till vanliga turister :: Guiden Kim berättar hemlisar utanför Ministry of Defence

Fantastiskt nog hade vi en äkta, certifierad Londonguide med oss, som inte bara hade läst alla MB-böcker utan dessutom kunde berätta massor av andra intressanta saker om alla platser vi såg. Visste ni till exempel att MI6 söker nya rekryter på sin webbplats, att det blev stor oro bland herrarna på Ian Flemings herrklubb när man 1973 fattade beslutet att låta kvinnor äta lunch där och att det fanns två VIP-skyddsrum i källaren på Ritz Hotel under kriget: ett för snarkande VIP-gäster och ett för ickesnarkande?

xxx
Londonpojkar

Dessutom fick vi veta en bakväg till 10 Downing Street - framsidan är sedan snart 20 år avstängd från allmänheten med höga kravallstaket och många poliser. Men på baksidan stod bara en jättesnäll polis som log stort när vi bad att få ta en bild på honom och Julia.

Efter fyra timmars promenad ramlade vi in på en pub där två farbröder som var Peter O'Donnells svärson och goda vän bjöd på öl och där jag åt Sunday roast lamb och Yorkshire pudding, som visade sig vara ganska likt pannkaka. Sen gick vi vidare till Europas största bokhandel Waterstone's och sen på jättebio och såg Brideshead Revisited, som var hyfsad.

Fjärde dagen åkte vi till Science Museum, som man aldrig hinner vara tillräckligt på, vi fick tillochmed hoppa över lunchen.

xxx
Notera hur het min hjärna är!!! :: Maskin för tillverkning av After Eight

Sedan tubade vi hem för att byta om till tjusiga kläder och sen vidare till Brown's för att dricka te. Te på Brown's är nånting alldeles galet. För det första är det dyrt. Men hör här vad man får för sina surt förvärvade slantar:
Afternoon tea is legendary at Brown's. Ever since James Brown established his hotel for 'genteel' folk over 170 years ago and Agatha Christie enjoyed it whilst writing 'At Bertram's Hotel' here, afternoon tea in The English Tea Room has become a British institution.

Relax to the sounds from the Baby Grand Piano and indulge in Brown's award-winning Traditional Afternoon Tea which consists of a choice of 17 teas, including Brown's own blend, along with succulent finger sandwiches, an assortment of delicate pastries, fruit and plain scones with clotted cream and strawberry jam, as well as a choice of freshly baked cakes from the trolley.
För det andra blir man tjock som ett troll av att dricka te på Brown's. Kanske inte av själva teet, men av alla de ovan nämnda gurksnittar, ostsnittar, scones med kluttad grädde och sylt, makaroner (kaksorten), maränger, chokladtårtor, fruktkakor och annat som rullas in på silvervagnar och guldbrickor i en diskret men aldrig sinande ström. Om man bara råkar höja ett ögonbryn kommer de farande med mera kakor. Och kanske lite mer te? Champagne? Kluttad grädde?

xxx
Man har inte druckit te förrän man har druckit det i fåtöljen där Agatha Christie sörplade det under antecknandet av sina deckare på Browns. Tyvärr, så är det bara.

Man måste liksom göra det en gång i livet (eller två, tre eller fyra, beroende på hur många tegalna barn man har).

Idag åker vi hem igen, men först ska vi promenera på South Bank och köpa lite souvenirer. London är alltid trevligare än man minns det, och den här gången var det dessutom varmt och soligt alla fem dagarna. Vi har gått utan jacka varenda dag! Så vi är glada fast trötta i fötterna!

Slut på London-rapporten!

2008-10-02

Modemedveten i höga stövlar och bygghjälm

Efter att ha gått till jobbet i två veckor klädd som en journalist (läs slusk) bestämde jag mig för att göra ett ryck och snofsa upp mig. Eftersom jag verkligen hatar att handla kläder (får panik i provrum, misstänker att expediterna är utsända av Satan och tycker att allt över 300 kronor är på tok för dyrt) har jag hittat på det optimala sättet att ändå bli klädd: jag tvingar med mig P ut i affärerna. Hans uppgift där är att nicka eller skaka på huvudet åt de kläder jag pekar på, samt rycka på axlarna åt priset. Efter en sån övning kom jag hem häromdagen med en superfin kappa, en kofta, en klänning och mina första riktiga höga stövlar. "Folk kommer att tro att du är modemedveten", kommenterade yngsta dottern.

Superfina kappan från Indiska + en aldrig så liten skymt av X-IT-stövlarna

Hon ångrade sig när jag stolt mannekängade med mitt allra senaste fynd; en kinesisk bygghjälm, inköpt vid ett besök på utställningen Spirande vita nätter på Bonniers Konsthall. Den är inte bara ett konstverk utan även snygg samt stötdämpande, vilket är bra eftersom jag cyklar till jobbet.

kinakonsthjälm2

Jag vill ju inte ge folk en felaktig uppfattning.

Mitt verkliga förhållande till mode är att jag är uppriktigt intresserad av snygga och roliga kläder (jag kan tex följa efter folk en extra sväng på cykel för att studera deras intressanta hattar) men lika ovillig att följa det rådande modet. Häromdagen läste jag på en skobutiks hemsida följande föreskrifter:
"Ska man ändå visa mycket ben och ha mycket vidd i kjolen finner man ett bra tillfälle att låta nylonstrumpor i glada färger lysa upp. Till hösten ser vi mycket lila och vinrött, men i den ursprungliga 60-talslooken återfinns ofta även de vita stumpbyxorna. Välj antingen samma färg på strumporna som på din enfärgade trapeze-klänning, eller låt dem spela med och lägga till ännu en dimension till kontrasterna i färgblocken.
När höstvindarna så småningom oundvikligen börjar vina är det förstås en cape som ska på. Den bärs med armbågshöga skinnhandskar och på huvudet sitter baskern stadigt. Rosetter, rundade kragar eller krås i halsen är annars några av få godkända utsmyckande detaljer.
Håret bärs utkammat naturblont i mittbena eller klipps i mjuk lugg eller kortare pojkaktig page. Läpparna blekt rosabeiga, ögonen antingen naturliga eller målade med skarp flytande kajal för den grafiska känsla."
Spelande strumpor och krås i halsen? Nja va. Höga stövlar och bygghjälm känns mycket mera jag.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...